Påskbord...

Så var det dags för påskvecka, och eftersom alla andra matbloggar har börjat skriva om påskmat måste väl jag också göra det, antar jag?

Jag älskar högtidsmat. Eller rättare: jag älskar mathögtider. Som jul, påsk, midsommar, kräftpremiären, höstjakten, skördefesten, osv... Men jag tycker att det ofta blir att man lagar samma mat. Så fort folk vill ha en lite festligare buffé, så känns det liksom julbord. Eller ännu värre: Ålandsfärja (vilket är som typ ett julbord, men utan finess eller kärlek).

På onsdag skall vi ha någon slags påskbord på Ekbacken. Jag har hört mig för lite om vad folk vill ha och det känns som om det blir "typ julbord" nu också. Fast utan skinka. Men ni hajar. Barnen vill ha prinskorv och köttbullar. De vuxna vill ha några olika sillar och några fint dekrerade ägghalvor. Kanske någon lax och en ansjovislåda. "Det gamla vanliga", således. Man undrar i sitt stilla sinne hur det kommer sig att Sverige, ett av de rikaste länderna i världen, med en ganska gedigen egen matkultur och ett hyffsat sinne för att ta tillvara mathögtider envisas med att fira alla med att äta gammal "fattigmat" som sill och korv? Nåväl.

Annat var det på Dan Anderssons tid - då gjorde man det enkelt för sig till helgen:

Ur: Hälgdagskväll i timmerkojan

Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst,
vik, bekymmer ur snöhöljda bo!
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
här är hälg, djupt i skogarnas ro!

I och för sig verkar det finnas andra saker att grubbla över i Anderssons text (Som för övrigt är en av mina absoluta favoritdikter/sångtexter) än just menyplaneringen, men det tyder ändå på någon slags kärvt medvetande om att det inte behöver vara så tillkrånglat på matfronten för att man skall vara lycklig?



Nåväl.

Omar kommer i alla fall och hjälper till på onsdag. Det skall bli kul. Vi har inte jobbat ihop sedan förra pingsten, men han är rapp och duktig med kniven (han har ju fisnkt blod i ådrorna!) :-) och brukar ha en lika vass tunga som wüsthof, så det känns bra. Om inte annat är det kul att ha någon att härja med en dag i köket!

Här hemma funderar jag i termer som att göra något av lax, kanske löjrom. Säkert några ägg och så blir det nog någon paté, eller något. Kanske lamm? Jag vet inte. Jag vill i alla fall inte göra "en åland" här hemma.

Läser förresten att fler än jag planerar påskmenyn. Kul, Tony, och lycka rill med Julita. Det där kan bli HUR BRA SOM HELST. Böir det RIKTIGT bra kanske vi kommer nästa påsk och äter hos dig, i stället för att laga julmat hemma! :-)

Middag med Sushi-Lars och Nina Simone

Sushi-Lars och Nina Simone har varit i stan idag och efter en hård dag på vildmarksmässan beslutade vi att åka hem och äta "något enkelt innan vi åker hem". Tja, hem och kollar frys, kyl och skafferi, och sedan en snabb kompletteringshandling på den lokala konsum.

Egentligen är det fusk, för Sushi-Lars och jag är så duktiga. Dessutom kompletterar vi varandra väldigt bra i köket (Jag säger vad han skall göra, och han gör det och gnäller sedan på att ha fått göra det!) :-) Och dessutom är vi ödmjuka! :-)

Det blev i alla fall:

Potatispannkakor med löjrom (och creme fraiche, röd lök och dill, som sig bör) till förrätt, En soja- äpple- ingerfära- och rosmarin - marinerad fläskkarré med gräddskysås och ugnsrostade rotsaker till varmrätt och så en liten glasskula med kolasås till dessert.

Det gjorde inte ont alls!

---

Potatispannkakor (10 st)

6 medelstora potatisar av fast typ
2 ägg
½ dl grädde
2 dl mjölk
1½-2 dl mjöl
En nypa salt
Smör att steka i

Riv potatisen på tunnaste rivjärnet.
Blanda grädde, ägg och mjölk i en skål.
I med potatisen och börja vispa i mjölet. Lite i taget, tills smeten tjocknar till bra konsistens.
Salta

Stek på medelvarm platta i liten stekpanna (omelettpanna). Häll i tunt, grädda tills det är torrt på ovansidan och vänd sedan pannkakan och låt steka torrt på undersidan någon minut.

Servera till t.ex. bacon och stekt lök, en vanlig vardag, eller "i stället för blinier" till löjrom med creme fraiche, röd lök och dill. Det är bara SÅ gott!

Jag skall aldrig mer gå ut med ett gäng kompisar på Blå Dörren...

Jo, såhärva. Det fanns en tid när jag mer eller mindre levde på restaurang Blå Dörren vid slussen. Ni vet - det där lilla haket som ligger inlämt mellan den där mackbaren (eller vad det är) och restaurang Eken? På 90-talet var Blå Dörren ett stamlokus och det var nästan läge at sätta upp en mässingsplakett där, vid det inre bordet på "hyllan" längst in. Många är de vänner som ätit sin första middag med mig på restaurang, just där. Haket i fråga har dessutom ett av Stans Bästa sortiment vad det gäller Svensk flasköl från småbryggerier, och hade tills för bara något år sedan en fantastisk gubbröra på menyn.

Men låt mig ta storyn från början:

Vi var ute ett gäng från jobbet igår. Vi hade lirat bowling och dels för att få något i krävan efter den idrottsliga uppgörelsen och dels för att fira att jag kommit typ sist på min bana (den som hade närmast på min bana hade bara dubbelt så mycket poäng som jag - jippi!) hade vi bestämt att gå till söderkisen. Det visade sig vara fullt och eftersom "krogsöder" är lite av en vit fläck på kartan för min del bestämdevi att vi skulle kolla in mitt gamla stamhak.

Menyn var som alltid bra. Bra servis (en något äldre ardenner som verkligen kunde sitt jobb!) och - som väntat - väldigt trevligt sällskap. "Så - vad finns att klaga på, då?" hör jag folk mumla framför sina skärmar...

Vi hann knappt komma in och sätta oss förrän två gamla arbetskamrater kommer in genom dörren. Två servitriser jag först inte känner igen, men sedan kommer på vad de heter. Hej, hej - kul att ni är här, och hela den där grejen... Ursäktar mig och fortsätter att försöka koncentrera mig på mitt sällskap. Efter kanske en minut kommer en annan f.d. kollega - en snubbe som jobbat i baren på Gåsgränd 4, och dennes flickvän förbi.... "Nejmen - HEEEJ, vad gör DUUU här?"

Så tar det kanske ett par minuter och en f.d. hovmästarinna på Jenssens Böffhus, som numer kör eget kommer fram och hälsar. Hej, hej... Vid det här laget börjar mitt sällskap säkert undra om det var så bra idé att gå till just blå dörren och äta.

Och då kommer ett gäng från Grantomta.

I det här läget är jag beredd att sjunka genom golvet. Mitt sällskap himlar med ögonen , men fnissar artigt när jag försöker komma på fyndiga bortförklaringar att vi blir avbrutna hela tiden. Själv börjar jag ana att avbrotten i middagsmålet kommer att bli temat för kvällens händelser och att det kanske är lika bra att ge upp. Det är bättre att aldrig mer gå till Blå dörren. Eller kanske gå dit maskerad, nästa gång.

Tjejer - jag är ledsen, det var inte meningen att stå och skaka tass med en massa andra igår. Jag ville vara med ER, men jag tappade den bollen. Sorry.

Ni som var där igår - sorry om jag verkade irriterad, framåt kvällen. Jag tycker givetvis om Er också, fortfarande, jag bara ville äta min strömming och snacka med mitt sällskap.

Och egentligen vill jag här skriva en rekomendation åt alla att gå till blå dörren och äta, för det är fortfarande ett av Stockholms bästa vattenhål, men jag inser givetvis att risken finns att jag springer på också DIG där! :-)

Dopkalas hos familjen spendrup

Vad har man Commiser till, om inte att göra alla de där grejerna man inte vill, kan, orkar eller hinner med? Omar - min commis (är han inte längre) - vet. När det för ett par veckor sedan damp ned ett litet frostat plastkuvert med ett glättigt inbjudningskort och chopsticks kollade jag givetvis kalendern; Det VORE ju kul att gå på något sån't här någon gång. Och inte minst är det ju kul att bli bjuden, men eftersom jag skulle laga barnens favoritönskemat på jobbet idag skickade jag - som vanligt - Omar för att göra mitt smutsgöra. Resultatet blev ett avslöjande blogginlägg i ord och bild, från Spendrups släpp av nya LOKA-smaker. Läs och njut!

---


Produktlanseringar är marknadens stora högtidsstunder. Liksom modeveckan är het i skönhetsbranschen är pressluncher delikata på matfronten. Nu senast presenterades tre nya flaskbarn från hälsokällan i Bergslagen.

Loka likes Asia är en smakkollektion som stryker an OS-yran under 2008. Med smakkombinationerna Himalaya High (vit persika och grönt té), Macau Moon (litchi och hallon) och Saigon Sunset (röd apelsin och citrongräs) tar sig Spendrups an asientrenden. Ambitionen har varit att förena det klassiskt svenska med sånt Svensson känner igen från exempelvis semesterresorna till Thailand. Kritiken mot att tappa "kranvatten" på flaska bemöts med att det alkoholfria alternativet – läsk – är mindre nyttigt.

Nåväl, nu har jag gett bort lite annonsutrymme, vidare till det väsentliga. Bjudningen i sig var nämligen allt annat än fy skam. De tre flaskorna serverades i ett stramt asiatiskt inrett Galleri So Stockholm, komplett med stilren dukning, chopsticks, japanska rislampor och små körsbärsträd. Vi välkomnades till tonerna av japansk skvalmusik, och möttes av Wang Wenzhis imponerande nudelutkavling.



Vattnet serverades till sex anrättningar signerade Johan Lindqvist från Berns asiatiska i enlighet med temat svensk-asiatiskt. Huvuddelen av lunchen avnjöts i gränslandet mellan silkeslen lax, thailänsk biffsallad med ostronsås, bräserad renytterfilé med grönisar samt skagen- och wasabiknyten . Givetvis introducerades ett vardera av vattnen till rätterna, av ingen mindre än sommelieren och japankännaren Åke Nordgren. Fråga mig dock inte vad som gifter sig med vad, jag fokuserade endast på smakäktenskapen inom rätterna. Gott var det!

Men, frågar sig vän av ordning, fanns det ingen efterrätt? Klart det fanns, till och med något till din avec. Eller vad sägs om citrongräskryddad crème brûlée med limezest, och så till kaffet (läs: mineralvattnet) tryffel med smak av grönt té. Det räckte för att få mig, och alla andra, ur gängorna. Särskilt första delen av desserten. Yummie!

Glädjande nog var helhetsupplevelsen sparsamt seriös men cred ska ges. Spendrups har lyckats lyfta fram Loka på ett nytt och spännande sätt med klart tilltalande aromer - naturliga såväl som naturidentiska. Fördomen om rosenvatten i stil med "Linné" infriades inte alls, tvärtom! Loka likes Asia får gärna följa med mig in på biografen eller danslektionen, särskilt Saigon Sunset. Rätt smaker i rätt tid. Ett minus är att vattnet endast säljs på småflaskor. Knappast en god ekonomisk idé som bordsvatten alltså. Däremot är designen klart lockande även för det dukade bordet.




På tal om design bjöd Spendrups på en trevlig överraskning i utgången. I eventets goodiebag gavs nämligen bort varsitt par handmålade träskor. Klassiskt svenskt möter klassisk "fem små rätter-drake". Gissa om kollegor och grannar lär skratta när jag glider runt med dessa i köket… Stans hetaste arbetsdojor. Ebba von Sydow - check this out!

Inga sardeller heller, eller?

Jo, jag skrev ju om Janssons frestelse igår och i snacket om ansjovis med några jobbarkompisar fick jag idag hålla en liten kort föreläsning om att detta är skarpsill och inte att förväxlas med "Anchovese", som ju är sardeller, på Svenska.

När jag kom hem hade dessutom dikussionen i kommentarerna till Jansson-inlägget kommit att handla om just sardeller.

Användaren Låla skrev bl.a:

Hej hej!

Jesper och ni andra - jag får cravings på sardeller! Älskar endivesallad (endiver skurna i åttondelar) med en enkel dressing av hackade sardeller, citron och olivolja över. Sardeller rules (fast det är inte helt fel med Janssons heller!).
Men en liten fråga. Jag brukar alltid köpa sardeller i olja, men sambon var i Frankrike och köpte med sig sardeller i salt och "saumure" hem. Jag har fått höra att saumure är ung. saltvatten.
Men har någon ett tips på vad jag ska göra med dem? Kan man använda dem på samma sätt som dem i olja?
Tacksam för svar... =)

Och kock-kollegan Landonius både svarade Låla och kom med ett så bra recept att jag tycker att det platsar här på "förstasidan"...

låla: Varför inte göra Pissaladiére ett slags lökpaj med sardeller och oliver: kan göras på bröddeg (typ pizza)eller pajdeg. Hacka ca 1 kg lök ganska fint och svetta på olivolja med en nypa timjan, 2 lagerblad och en nypa farin(bara för att ta fram lökets sötma). Filea sardellerna, och mosa 6-8 st med em rågad msk kapris,
blanda i lökröran. Spara 1/3 av degen, kavla resten och klä en pajform, häll i lökröran, rulla upp
sardellerna cs 12-14 st och tryck i löken lite här-och var likaså svarta oliver. Rulla en tunn korv av resten av degen och lägg fin galler på pajen. In i ugnen på 240*
ca 15 min. Kan serveras både varmt och kallt.

Förresten känns sardeller som en sådan där ingrediens som knappt användes förr, utom på typ pizza och i tapenade, här i Sverige, men som nu finns som fyllning i oliver på burk, i olika pastasallader, som självklar ingrediens i dressingar etc. Kul.

Vill man förresten vara lite sådär perverst skadeglad kan man kolla in den här veckans "smakduell" på DN där det skribentkulinariska stolpskottet Mats Holmberg återigen använder sitt pluralis majestatis för att driva sin tes om vad han gillar för mat. Intressant. (Ja, jag vet - jag har kommenterat Mats Holmberg nästan sedan Isobel skrev om baguetter på Kort om gott, men hey... Skott mot öppet mål är lite för enkelt för att låta bli... Jag skall sluta mobba honom snart.)

Vad gillar du själv sardeller? Och till/på/i vilken mat? Kom gärna med tips!

Till M - kall sås till fiskpinnar:

Ett slags curry-remoulad

Egentligen en rätt enkel sås, men som är nästan sjukligt god, till fiskpinnar:

1 ägg
2 dl matolja
1 msk senap
1 tsk vinäger
1 msk citronjuice
2 dl gurkmix (bostongurka)
1 dl lätt-creme fraiche
1 tsk mild curry (madras)
1 tsk gurkmeja
En liten nypa salt
En liten nypa socker

Gör så här:

Vispa ägget, senapen, vinäger, citronuicen och oljan till en majonnäs. Den skall bli ganska fast i konsistensen. Sedan i med gurkmix och creme fraiche. Rör om ordentligt. Tillsätt curry och gurkmeja. Rör om. Låt stå kanske 20 minuter i kylksåp. Dressingen kommer att få en vacker gul färg.
Rör om.
Smaka av med salt och socker.

Det ryktas...

att en gästbloggare snart skall sprida lite mer skvaller om nylanserade drycker, vad träskor har med Kungsträdgården och Grand hotel att göra samt hur man bör smaksätta en crème brulee för att göra gamla trötta kockar våta i blicken... Läs mer, strax, här på Krubb. DET kommer att bli spännande!

Janssons Frestelse

Har - som jag får med jämna mellanrum, sjuka cravings efter ansjovis idag, efter jobbet (det är inte helt sällsynt dagar när det varit mycket att göra och jag är trött och lite nere), så jag gjorde Janssons Frestelse till midag.

Jansson är en sådan där rätt som bara är SÅ himla god. Snackar med Sushi-Lars på telefon medan formen står i ugnen och han berättar att han inte gillar det. Vad finns det att inte gilla? Ansjovis, lök, potatis och grädde - what's the deal, liksom? Nåväl. Janssons rockar. Punkt och slut.


(För en medelstor form, sisådär 6-8 portioner i en normalfamilj):

10 potatisar - medelstora
2 stora gula lökar
1 stor burk ansjovis (av grebbestads)
Lite smör
3 - 4 dl grädde
Ströbröd på toppen
Salt och peppar efter behag

Sätt på ugnen - förvärm till 200 grader.
Smörj formen med lite av smöret.
Antingen finstrimla (julienne) eller riva potatisen.
Skär löken i vackra strimlor
Finhacka ansjovisen.
Varva potatis, lök och ansjovis jämt i hela formen.
Häll ansjovisspadet jämt över lådan.
Häll på grädde så det nästan täcker hela lådan
Toppa den med ströbröd och vipeppar.

In i ugn på 200 grader i sisådär 45 minuter-en timma, tills den blivit gyllenbrun och vacker på toppen och är krämig i konsistensen.

Ta ut - låt svalna något - njut av dofterna som sprider sig i köket och ge dig sedan hän åt det kanske svenskaste vi har i husmanskostväg!

En liten särskild plats för timjan...

Idag har jag så - efter att glömt henne hemma igår morse (hur många här är inte väldigt trötta när väckarklockan ringer på måndagmorgonen?) - inrett kallskänksdiskens nordästra hörn för Ellen - min lilla vackra timjansplanta.

Givetvis sjöng jag för henne under tiden. Hon står nu på ett litet rostfritt fat jag tagit med hemifrån, som jag kan vattna henne i, i det bästa trevligaste hörnet på kallskänken. Där står hon och ser näpen ut och sprider en förtrollande doft omkring sig.

När dagen - som i övrigt varit "sådär" (vilket i klartext betyder "bra, förutom att jag snart kommer att raka av mig håret klättra högt upp i ett torn och skjuta folk på måfå, om inte Menigo börjar sköta sina leveranser") spricker runt omkring en är det skänt att ha en timjan att påta med. Att noppa förstrött. Provsmaka på. Lukta på och sköta om. I en värld av oro står en doft av timjan kvar.

Ärtsoppa

Min ärtsoppa:

(4 port.)

½ l gula ärter
1½ l vatten att blötlägga i
1 gul lök
2 lagerblad
1 msk timjan
1 tsk mejram
200 g rimmad fläskbok (eller hemkokt lägg!)
Lite fläskspad från fläsket (om man har)
Vitpeppar
Möjligen salt

Börja med att blötlägga ärterna, minst 10 timmar före du skall koka dem. Jag brukar blötlägga eftermiddagen före jag skall servera ärtsoppan till lunch.
Hacka löken så fint du kan
Häll av vattnet från ärterna. Lägg över ärterna i en stor kastrull. Täck dem med färskt, friskt vatten. Slå sedan på lite till.
Koka i c:a 30 minuter - tre kvart. Ta sedan upp de spruckna skalen. Använd en balongvisp så fastnar de lätt på vispen när du rör runt i soppan.
Krydda upp soppan med alla kryddor. (Var försiktig med vitpeppar'n).
I med fläsket i vackra bitar (i fläskläggsfallet brukar jag bara skära den i fina skivor och lägga på brämmen på tallriken).. Låt koka ihop tills stärkelsen släpper ur ärterna och börjar reda soppan.
Fiska upp lagerbladen ur soppan

Serveramed god senap (och varför inte ett glas punsch till?)

Kockduellen

Bild: Tv4.se

Såg ni kockduellen tidigare ikväll? Vad tyckte ni? Själv tyckte jag väl att "det var ok", men insåg också att jag kanske är för färgad från förra gången det gick (vilket visade sig vara sidådär 8 år sedan - OJ vad tiden går!). Tyckte dock att både kockar och tävlande den här veckan skötte sig rätt bra och jag blir alltid så impad över att kockarna så snabbt kommer på något att liksom "driva som linje" genom hela programmet, med de ingredienser de har...

Som TV-idé är kockduellen ett genidrag.

Eller - vad tycker ni?

Påminn mig ifall jag glömmer det...

Måndag.
Prinskorv med stuvad potatis på menyn.
Potatis som förslagsvis skall A) skalas och B) tärnas innan man äter den. Det går åt sisådär 16-18 kilo. Och jag har ingen skalmaskin på jobbet.

Måndag är också dagen då vi har "husmöte" på jobbet. Det möte där jag bl.a. drar veckans matsedel (och nästa) vi snackar om hur det funkar kring maten osv.

Måndag är också den dag jag får furkt och görnt. Av en firma som idag hade sin ordinarie chaufför sjuk, så en annan fick hoppa in. En som aldrig kört åt oss förut och därför inte kunde vägen.

Det kanske känns onödigt att säga. Ni hajar problematiken. Men ändå: Om jag någonsin igen får den idiotiska idén att servera stuvad potatis (som tar rätt mycket tid att skala - för hand - och sedan tärna - för hand) på en måndag (då man alltså INTE har tid).så påminn mig gärna om det tvivelaktiga i den idén (gärna med ett njurslag och valfritt invektiv på temat 'dum i huvudet').

Tack på förhand.



(Jodå - alla fick lunch, vid slaget tio över elva. Köket såg ut som en krigsskådeplats).

www.svenskfisksoppa.se

Är du med i tävlingen?

Det är jag!

Tugget vi dillar

Jodå, restaurangvärlden har också ett fackspråk. En jargong och yrkesslang som ibland kan kännas helt obegripligt för folk utanför. Frukostflingan har ju tidigare haft en återkommande tävling på sin blogg om krogord och den har varit både lärorik och rolig. Precis som hennes bok - "Galoshjesus och frukostflingorna" (Köp den!). Men ibland blir det nästan obegripligt även för oss själva, inom branchen.

För att helt kunna dechiffrera språket måste man börja tänka på ett (ytterst degenererat) speciellt sätt. Könsord och sexuella anspelningar har liksom alltid konstant företräde på de språkliga allfartvägarna. En "tjejslev" är således en slev med hål, en "kamel" är en servitris (dugligt lastdjur, går långa sträckor utan vätska, två pucklar) osv. Förresten är duktiga servitörer ofta "ardenner", medan odugliga snabbt blir "åsna". Språket bär alltså på sin egen logik, om än lite lätt förtäckt.

När jag en gång i tiden började jobba på ett stekhus inne i stan fick jag min första dag på jobbet av en mycket frispråkig (och flirtig och därför oerhört populär) servitris en beställning på "dörrpilsk, men koppa gegget".

Inte helt på det klara med vad jag förväntades göra började jag försöka kläcka kryptot. Efter ett tag skrek sous-chefen : "var är entrecôten?" varpå poletten trillar ned: "entrecôte - vad fyndigt - dörrpilsk = entre-kåt!" Att såsen skulle hällas a part i en egen snipa hade jag redan hajat.

Har du några roliga krogord? Eller roliga anekdoter om slang inom ditt yrke? Skriv gärna en kommentar!

Här, C, får du ett recept till...

Fick ett mail tidigare idag, från kompisen C, som undrade vad som hänt på Krubb och varför jag inte har lagt ut några recept på ett tag. Det har jag, i och för sig gjort - tycker jag - men jag har också skrivit om annat. Nåväl. För att göra C glad (vem vill inte ha glada vänner?) kommer här ett recept på "thailändsk kycklingsoppa", såsom den blev igår...
(Jag skrev i och för sig, som trogna läsare säkert minns, om en Thai-inspirerad kycklingsoppa för inte så länge sedan, men såhär gjorde jag alltså igår):

Jo. Först tog jag min godakycklingbuljong som stått i kylen sedan förra veckan, och lät koka upp och reducera lite ytterligare, medan jag fräst purjolök, morot och en gul lök i små vackra bitar, i en panna. I med grönsakerna i buljongen. Sedan fram med kyckling. Jag hade lite olika bitar, men räkna på sisådär 100g per skaft och välj bitar du själv tycker om. Fräs dem lite, i smör, med lite vitlökspulver och någon chili. I med dem i soppan också!
Nu - i med kokosmjölk.En hel burk, minst.
Låt koka ihop ett tag.
Så i med äggnudlar, tills dessa har blivit mjuka och följsamma.
I med lite thai-chilisås och lite koriander.

Voila!

Servera gärna i soppskål, med pinnar (man dricker buljongen) och med en kvist färsk koriander eller strimlad chili på toppen. Mums.

Ruffel och båg...

Foto: Malin Hoelstad, SvD
Flera av oss i branchen har vetat om det här ett tag, men det är väldigt bra att det nu kommer fram i ljuset. I slutet av Januari skrevs det i SvD en ovanligt intressant ledare. Den handlar i korthet om följande:

Sedan ett par dagar har fackförbundet syndikalisterna satt Lilla Karachi i gamla stan i blockad. Detta för att en medlem i fackförbundet hävdat att han tvingats ta emot sin lön svart. Syndikalisterna har då blockerat dörren till restaurangen och gjort klart för restaurangen att det inte är acceptabelt att betala ut löner till deras medlemmar utan papper.

Och då slår Bl.a. Maria Abrahamsson bakut. Jag förstår i och för sig att man kan ha synpunkter på HUR syndikalisterna faktiskt sköter stridsfrågan, men heder åt någon som faktiskt försöker sätta ned foten! Det måste bli ett slut på allt ruffel och båg i restaurangvärlden!

I ledaren hävdas det att lilla karachis revisor berättar att man visst betalar ut (endast) vita löner och att man har alla papper i sin ordning, och där hade storyn kunnat sluta. Men vi är ju rätt många som känt till att det faktiskt förekommit en del "lurigheter" på krogar i gamla stan tidigare och därför känt att det kanske vore bra ifall någon mer gav sig in i debatten.

Maria Abrahamsson hävdar i sin ledare att "företagets revisor och använder honom som referens till företagets hederlighet, men så kommer någon på en annan tidning på att kolla in Lilla Karachi lite extra och får fram att A) karln inte är revisor, B) man har motsvarande TVÅ heltidsanställda tjänster i restaurangen (vilket är omöjligt, enligt bl.a. HRF) och C) det saknas rimlig redovisning från företaget. (Det här kan man förresten läsa mer om i bl.a. tidningen Arbetaren).

Företagets jurist uttalar sig - när man får stå med brallorna nere i pressen:

Jag fick precis veta att han snarare är redovisningskonsult och det var en nyhet för mig, säger advokat Fredrik Nordlöf som representerar Lilla Karachi och som tidigare hänvisat till ”revisorn” Swaling som garant för att det inte förekommit svarta pengar på restaurangen.

Jag är både glad och olycklig på samma gång. Glad att sanningen faktiskt kommer fram och att de ansvariga hängs ut, med namn och bild i dagspress. Jag har skrivit det förr och kommer kanske ha skäl att skriva det igen - men de här personerna är sådana som bidrar till att branchen har så dåligt rykte. Jag är för att införa skampåle för alla restaurang-ruffelbrott.

Givetvis är jag också ledsen att det fortfarande förekommer ruffel och båg. Att folk fortsätter att dra "min" branch i smutsen genom ohederligt beteende och därigenom bidrar till att göra att de här skamfläckarna blir ännu svårare att tvätta bort...

Fett med credd till Mat-Tina

...som tydligen inte tappade huvudet igår, trots ett litet missöde i dansandet. Bra jobbat, tjejen! Jag håller (föga överraskande) på dig! Du knäcker.

En doft av timjan...

sprider sig i mitt kök. Den lilla krukan - som jag tillfälligtvis har fått för mig att kalla Ellen - står i ett hörn och doftar fräscht. En doft som minner om forna stordåd vid ärtsoppor och kycklingraguer, men som också lovar mat på nya kulinariska höjder i framtiden.

Givetvis fick jag en ny timjan av CayakCarin när jag träffade henne tidigare idag, för att fika lite efter jobbet. CayakCarin har gjort ett inhopp i ett kök en vecka och eftersom hon är snabbare än tempot i köket har hon haft tid att göra lite annat. Som att läsa min blogg.

Så - jag fick en liten blomma, när vi skulle dricka kaffe. Tack, Carin.

Ellen och jag har ju precis inlett vårt (förhoppningsvis långa och kärleksfulla) förhållande och hon står mest lite avvaktande i ett hörn och mysdoftar. Hon kommer emellertid säkert att få ta mer plats snart, på min kallskänksbänk på jobbet, där jag sett ut det allra finaste, soligaste mest trivsamma hörnet på bänken och där mentalt inrett hennes sovplats.

Nu skall jag gå och vattna henne, presentera mig ordentligt och berätta för henne hur jag vill ha saker och ting, så att vårt förhållande kan fortsätta att bygga på ömsesidig respekt.

Och börjar hon trilskas blir det ärtsoppan!

Sjömansbiff och kycklinggratäng

Har tidigare skrivit ett par gånger om sjömansbiff och lite av problemen med att servera det till lunch. Sjömansbiff är en sådan där rätt som blir antingen jätte- jätte- jättebra, eller så blir det ett resultat som ser ut (och smakar som) en trafikolycka. Det finns en outsägligt stor mängd parametrar som måste stämma: Potatisen måste bli mjuk, men inte soggy, köttet måste bli brunt och genom, men inte segt. Löken måste svettas, men inte bli för salt. Ingen av smakerna lager, kryddpeppar, svartpeppar eller salt får bli för stark. Buljongen får inte vara för söt...

Ni hajar.

Det kräver ett visst mått av självförtroende och/eller mod för att sätta upp sjömansbiff på matsedeln. Eftersom jag de senaste veckorna känt mig i princip odödlig och därför själv kände att jag behövde tas ned på jorden lite satte jag upp sjömansbiff på matsedeln.

Och idag gick det rätt bra. Faktiskt.

Det har funnits tillfällen då just sjömansbiff har varit ett skäl för mig att gå hem och dra en filt över huvudet och hoppas på att dö av syrebrist innan jag vaknar, för att ha giltigt förfall att slippa gå till jobbet och eftersom ett sådant tillfälle är - om inte alldeles färskt, så i alla fall i ett tämligen närbeläget minne (när CayakCarin läser det här kommer hon att skratta), kändes det bra att det ändå gick rätt ok idag.

För en kollega som inte äter rött kött gjorde jag en slags kycklinggratäng. Jag gjorde två - gav den snyggaste till kollegan och åt den andra själv till lunch. Jag tyckte att den var så god, så jag postar receptet på den:

(4 port):

Kycklingfilé (450 g.)
En gul lök
10-15 medelstora potatisar
Lite smör
2 vitlöksklyftor
3 dl matlagningsgrädde
Salt, peppar och gratängost

Börja med att strimla kycklingfilén och lägg den i en panna med lite smör. Stek den gyllenbrun.
Skala och skär all potatis i skivor.
Hacka löken i små bitar, fräs i lite smör tills det blivit gult, men inte brunt.
Finhacka vitlöksklyftorna till damm.

Varva potatis, kyckling, lök och vitlök i en smord ugnsfast form.
Häll över grädden och ta en ordentlig nypa salt, svartpeppar efter behag och till sist gratängost på toppen.
Grädda på 200 grader i ugnen, i sisådär 25 minuter, eller tills toppen blivit gyllenbrun.

Mer fame and fortune...

Tydligen är Mums med på bild i senaste numret av Internet world, i en artikel om att publicera egna böcker på nätet.

Det tycker jag är kul!

Jo... Just det...

Jag ser på Vulkan att min bok dels A) fortfarande ligger på topplistan över mest sålda böcker, totalt och B) Nu blivit så "stor" att man puffar för den på förstasidan, med en egen liten logga och sådär.

Det känns stort. Där ligger min bok tillsammans med Christina Jutteströms, Linda Skugges och några andra och tar plats. Det ser bra ut.

Ännu roligare är det att den faktiskt sålt så bra. Särskilt när andra - redan etablerade - författare och skribenter inte sålt tillnärmelsevis så mycket. Det tyder på att Skugge och Co. faktiskt har rätt. vulkan is da shit!.

Har du handlat något från Vulkan än?

En dröm om timjan

Jo, alltså - jag har börjat "dekorera" maten lite, ibland, på jobbet. Jag har några kollegor som gärna äter vegetariskt, eller mat med lågt GI, och tyckte att det blev så tråkigt att bara lägga upp allt i en hög, så jag har fått plocka fram lite gamla kocktricks ur boken för att få det att verka smaskigt. Ofta krävs det inte sådär jättemycket. En kvist bladpersilja på toppen, kanske en figurskuren tomat, några ränder paprika eller morot julienne på toppen... Ni hajar.

På min kallskänk står det en tillbringare med bladpersilja som jag envist skär om och dagligen byter vatten på och därfår har fått att överleva i snart två veckor.

Men jag saknar min timjan.

Jag fick - för nästan ett år sedan - en kruka timjan i välkomstpresent när jag började på Grantomta av CayakCarin som jag sedan vårdade ömt och faktiskt fick att överleva ända fram till i augusti, då jag skadade ögat och blev inlagd på sjukhus (första gången). Den var givetvis stendöd när jag kom tillbaka 2½ månad senare...

Men idag kändes det, när jag påtade med min bladpersilja och sjöng visor för den (och diktade hemliga små verser om mina kollegor som jag tyst framförde, tillsammans med en liten dans, för att hålla den på gott humör) lite som om det var dags igen. Jag är redo för en ny timjan. En ny kruka som får stå på kallskänkens nakna stål och lapa sol i mitt fönster. En ny liten familjemedlem i köket.

Plötsligt finns idén där och nu går jag så att säga "i väntns tider". Jag har inte hittat någon timjan än, som jag tycker har varit värd att satsa på. Jag bidar min tid för att hitta den rätta.

Under tiden läser jag om andra som känner som jag, tuktar och vattnar min persilja.

Och skaldar kväden om kollegorna.

Grill - äntligen tillbaka!

Melker Anderssons (och - antar jag Danyel Couets) gamla flaggskepp Grill öppnade enligt en artikel i Dn i torsdags, igår kväll igen efter mordbranden i höstas. Äntligen.

Grill är ett sådant där ställe som trots dåligt läge och bitvis (väldigt) höga priser ändå kändes väldigt hemtrevligt och mysigt.

Alla lyckönskningar åt Melker och co.

Har någon av Er varit där än, förresten?

Läs förresten artikeln, som var ett väldigt personligt porträtt av Melker efter mordbranden.

Specialpankis

Jo - på mitt matmöte förra veckan ville ju barnen få pannkakor (inte helt överraskande, kanske). Efter lite diskussion i personalgruppen kom vi fram till att ugnsvärmda dubbelvikta pannkakor från typ findus blir bra, och till mellanmål (jag har inget stekbord och hinner inte steka sisådär 200 pannkakor i den stekpanna som står till buds, mellan lunch och mellanmål på tisdagar). Men så har jag laktosallergiker. Och mjölkproteinallergiker, så - hur göra pannkakor som är helt mjölkfria?

Jag gjorde såhär (Det blev kanske 15 stycken)

2 ägg
2 dl vetemjöl
7 dl oatly "i mat"
1 krm salt
1 liten nypa socker.

Vispa ihop allt utom mjölet i en skål. Tillsätt mjölet med hälften i taget. Vispa ordentligt, gärna med spiralvisp, tills smeten är helt len.
Patly innehåller ju rätt mycket eget stärkelse, så pannkakssmeten behöver inte stå och svälla, den är rätt tjock redan från början.
Stek på medelhög temperatur i liten stekpanna (med låga kanter), i mjölkfritt margarin, eller i såsbas (försök undvika andra oljor, eftersom pannkakorna blir så bruna då...)

Just de här pannkakorna funkar dessutom utmärkt som crepes, då de känns lite "grövre" i texturen än "vanliga" mjölk-pannkakor.

Tarrasco...

är förmodligen felstavat, men annars en mexikansk tomatiserad köttfärssoppa. Sådan har jag gjort på jobbet idag och det var populärt. Annars är soppa något som är lite lurigt. Ibland går det bra och ibland går det inte alls. Idag gick det riktigt bra. Någon slags försök till nedskalat recept för hemma-kockar skulle kunna se ut ungefär såhär:

(4 port)
150 g nötfärs
1 morot
1 palsternacka
½ rotselleri
½ purjolök
1 gul lök
4 vitlöksklyftor
½ dl mörk oxfond
1 glas vitt vin
1 msk paprikapulver
1 tsk spiskummin
1 burk krossade tomater
½ l vatten
1 finhackad färsk spansk peppar
Salt och peppar efter behag

Börja med att bryna färsen ordentligt, i lite fett (jag använde olja) i en panna. Lägg över i en djup kastrull.
Skala och hacka alla rotsaker. Lägg i kastrullen och häll på vattnet. Koka upp och låt puttra.
Hacka lök, vitlök och purjo i fina bitar och fräs dessa lite lätt i olja. Lägg i kastrullen.
På med alla kryddor, tomat och vitt vin och låt koka i sisådär 40 minuter. Skumma ibland av soppan, den kan bli rätt fet på toppen.
Smaka av med salt och peppar.

Först mot väggen när revolutionen kommer...

[buzzerton]
"Vad är Menigo?"
"Jaaa! Det är rätt. Fortsätt..."

---

Jag tänker inte hålla det hemligt längre. Leverantören som nu - för sjunde veckan i rad - missat att skicka med ALLA grejer på en gång, är just Menigo. Jag är - för klarhetens skull - INTE helt nöjd med deras service, just nu. Låt mig berätta:

Idag kom det - som vanligt ungefär 1½ bur med grejer. I den ena står mina frysvaror och i den andra färsk och torrvaror. Eftersom jag beställt glass och vet att den skall finnas någonstans bland frysvarorna börjar jag med att packa upp den. Inga trubbel så långt. Allt är med och allt är vettigt packat.

Så börjar jag lasta ur färsk- och torr-buren. Lägger i all mjölk i kylen och reagerar sedan över att "Va? Blåbärssoppa?! Det har jag inget minne av att jag beställt. Öppnar en omärkt kartong: "Cornflakes?!". Inte mindre än 250 kilo grejer som var felpackat. I samma grad saknades ungefär samma kvantitet grejer. Jag ringer kundtjänst. Och blir satt i telefonkö. I tjugo minuter.

Samtalet (ungefär):

Tjej: - Kundtjänst, du snackar me [sätt in namn här]
Jag: - Hej, Menigo kundtjänst, det här är Jesper på Ekbackens förskola. Jag har precis fått lite grejer av Er...
Tjejen: - Jaha?
Jag: - Kan du kolla hur många gånger du fått ta grejer i retur, fixa reklammationer eller fått skicka bud med grejer som inte levererats sedan årsskiftet?"
Tjejen: - Javisst! [ett ögonblicks knattrande på datorn och sedan någon som drar efter andan i andra änden] Eh... Det verkar vara... Hmm... Sex gånger...
Jag: - Ok. Idag blir det sju... Jag har lite grejer här jag vill att ni kommer och hämtar...

Vi bestämmer att en budbil skall komma och hämta de grejer jag inte skall ha och att tjejen skall be chaffisen av min lastbil att köra förbi mig på vägen tillbaka till Årsta.

Vid halvtvåtiden har grejerna fortfarande inte kommit. Jag är beredd att skalpera alla människor på Menigo med en slö potatisskalare. Jag ringer igen:

Tjej: - Ja, det var Menigos kundtjänst du talar m...
Jag [avbryter här tvärt]: Var är mina grejer?
Tjej: - Eh... Vad har hänt?
Jag: - Mina grejor, du skulle se till att de kom. De är inte här...
Tjej: - Oj...
Jag: [Får en stroke] Oj?!
Tjej: Ja, så skall det ju inte vara...
Jag: Säger du det? [Och försöker att tyst räkna till tio]...
Tjej: [knatter, knatter] Jag skall se om bilen kan köra förbi Er...
Jag: Ja (nu söt som honung)... Gör det är du snäll...

Bilen kommer vid två. Det saknas fortfarande grejer. Jag ringer Menigo. Igen. Och sitter i telefonkö. Igen...

Ni hajar. I morgon kommer det (kanske) en budbil med (förhoppningsvis) mina grejer (om jag har tur).Menigo har tillsvidare intagit en hedrande tredjeplats över min lista på "största idioter genom tiderna", bakom typ Adolf Hitler och Helge Fossmo.

Idag...

Utflyktsmat till tjugotalet gäster, tarasco till lunch, pannkaka till mellanmål, varumottagning, beställning av köksmateriel, kylstädning, frysinventering.

Det blir något att bita i.

Rosmaringräddsås

Till 4 port:

God buljong (gärna hemkokt, efter att man sneat ur på en tant från Kronfågel, eller en god buljongtärning eller ett par matskedar av din favoritfond på föaska)
3 dl grädde
En god nypa rosmarin
2 msk äppelmos
1 msk soja
Salt och vitpeppar

Koka upp buljongen och grädden.
Klicka i äppelmoset och låt sjuda ihop sig så det blir lite tjockare.
I med soja och rosmarin och smaka av med salt och vitpeppar.

Gott till fläskkarré, kotletter, köttbullar, olika köttfärsbiffar och liknande.

Pain is poetry

Läser förtjust veckans utan tvekan vackraste bloggpost och ler igenkännande åt vad den förmedlar, samtidigt som jag förbannar att jag inte själv kan uttrycka mig lika bra.

Där fick du, kronfågeltant!

Var ju på kursdag i torsdags, sponsrad av ett antal stora livsmedelsföretag. Det var kul och bitvis informativt och bra och ibland mördande trist.

Bland ett av de mer intressanta inslagen var Kronfågels - som inte bara visade upp sina egna produkter (även om man gjorde det också - jag skriver lite mer om det nedan) utan också hade bjudit in en kycklinguppfödare, som fick förklara lite hur kycklinguppfödning faktiskt går till. På riktigt. Och utan krusiduller. Det varbåde informativt och skrämmande på samam gång.

Nåväl. Kronfågel ställde också upp med en tant som arbetade som någon slags produktchef. Hon hade uppenbara problem att prata inför grupp och hade dessutom en rätt dålig och - visade det sig - trilskande powerpointpresentation som gjorde föredraget än mindre lyssningsbart. Vad jag emellertid tog in var när hon skulle presentera de olika produkterna och talade sig varm för panerade nuggets och diverse andra färdigmarinerade, färdigkryddade och färdigskurna kycklingdetaljer och avslutar med att "det finns ju ingen som kan ta hand om en hel kyckling längre..."

Jag blev så irriterad att jag gick och köpte mig en hel fryst kyckling på vägen hem, som vi sedan tagit fram och tinat här hemma. Så . idag fick jag visa att "det kan jag visst det". Att stycka en kyckling rär egentligen väldigt enkelt när man har gjort det någon gång. Det tar kanske 20 minuter att lära sig och när man väl kan det tar det inte mer än någon minut att få till rätt fina bitar av kycklingen.

Jag - och dottern som gärna ville vara med och leka med vass kniv - tog helt sonika av vingar och ben på kycklingen och lade dessa i en panna att först stekas lite lätt och sedan brässera i en kryddig rosmarin och tomatsås. Så tog jag ur och finskar fileerna och lade åt sidan för senare bruk. Så - i med skrovet (nu med en massa gott kött kvar på ryggen) i en het panna och bränna på det ordentligt, tillsammans med lite rotsaker (morötter, rotselleri, purjo, palsternacka blev det idag). I med rubbet i en kastrull (med lite röd lök jag hittade, lite vatten. En skvätt matlagningsvin. Salt, vitpeppar och ett par lagerblad och så - vips - början på nya stordåd i köket i form av en god fond!

Jag stekte till fileerna och serverade dessa till min bräserade kyckling i tomatsås och så lite kokt pasta. Det blev rätt mycket mat över.

Buljongen silades och står nu på spisen och puttrar ned (den har stått i ett par timmar). Jag skummar den lite då och då, men annars sköter den sig själv. Och den blir bara godare och godare.

Köttet som var kvar på skrovet har dels blivit kattmat och dels "salladskyckling) till åtminstone en sallad, eller en portion kycklingsås till pasta eller så.

På min kyckling (för typ 30 bagis) har jag alltså fått ut sisådär 4 måltider, för två vuxna och en tre och ett halvtåring.

Där fick du - kronfågeltant!

Bokrecension: Coola krogen

Jo, jag vann en tävling om kroguttryck (som verkar återkomma varje helg) på Frukostflingans blogg och vann då den här boken och det betyder i klartext att jag inte har betalat något för den, vilket ni kanske vill veta när ni läser recensionen:

Nåväl.

Det är alltså en bok utgiven av "En bok för alla" med benägen hjälp av HRF, skriven av Lena Kallenberg.

Den handlar om Gloria. Gloria är en tjej från Tierp, just nyexad från gymnasiets hotell och restaurangprogram, som åker till Stockholm för att där finna lyckan som servitris på en kvarterskrog i innerstan. På krogen träfar hon goda kollegor (en bister fisnk kock som heter Harri och en medelålders servitris som jobbat sisådär trettio år i branchen, har åderbrock och är fackligt aktiv - och heter Berit. Förstås.), men möter också en verklighet som bitvis är rätt långt ifrån den hon lärt sig existerar på restaurangskolan.

Så långt är boken bra. Trovärdig i miljöbeskrivningar och dialog och med mycket goda personporträtt. Vi som jobbar i branchen har alla träffat "Harri" eller "Berit" någon gång och karaktärerna känns igen. Precis som den något klumpiga, men flitiga Gloria.

Men det verkar författaren inte tycka räcker. Hon måste komplicera saker och ting för sina karaktärer och givetvis tas krogen till sist över av gangsters. Det blir knarkhärvor, vapensmugglinge, illegal arbetskraft, skjutningar i dörren osv. Allt på en gång. Och givetvis står Gloria mitt uppe i det här. Med splittrade lojaliteter, missriktad kärlek och allt.

Och det är här det brister. Visst - det förekommer brottslighet i krogbranchen. Visst, en del av det är våldsamt. Visst, det förekommer en hel del knark. Visst folk strular till det på jobbet. Men tanken på att allt händer SAMTIDIGT och för EN person känns faktiskt inte alls realistisk. Ett flertal möten där Gloris "stöter på" andra personer i boken - som av en slump - känns nästan som ditsrivna i efterhand, för att liksom storyn skall kännas trovärdig eller något skall kunna förklaras i efterhand. De här mötena blir så otroliga att tyvärr hela boken faller med det.

Inte desto mindre: Miljöerna och personporträtten är på pricken.

Så - vad får den för betyg då: Ja - det blir faktiskt rätt lågt. Den får en tvåa (av fem) för den goda viljan och för de genuina beskrivnignarna av krogens innandömen. Det som drar ned betyget är tyvärr storyn...

Persongalleri

Alla liv är en scen. Mitt är inget undantag. Där spelas det tragikomiska lustspelet 'Jespers liv' upp sig. Aktörerna är många, men det finns vissa huvudroller som återkommer. Vana läsare av den här bloggen vet att vissa namn nämns oftare än andra. För Er andra - här kommer ett snabbt persongalleri, för att bättre hänga med i bloggen:

KillenTidigareKändSomMediaKristofer: Heter - föga överraskande, just Kristofer, även i verkligheten. En person som är duktig på bl.a. ljud och ljus och video. Han har bl.a. hjälpt till med omslaget till "Mums", med bidraget till webb-TV-täblingen på aftonbladet, och är väldigt duktig på att analysera media. Varför "tidigare känd som" är för att han helt plötsligt (nåja) fick för sig att plugga (nätverks-)teknik i stället för media...

Kockeleven: Var från början en korkad tjej som t.ex. hade för vana att gå och röka mitt under servisen utan att berätta var hon tog vägen. Hon har också en gång satt eld på mitt kök, och vi drog aldrig riktigt jämt efter det. Ordet 'kockelev' har också använts om Omar, som numer kallas för Omar, ibland med tillägget "min commis", fastän han inte alls är det längre, utan studerar teologi i Uppsla.

Kockmackan: Min sous-chef på Värtahemmet och ett antal cateringuppdrag. En axel att gråta ut mot, en förtrogen i kampen på jobbet och världens kanske roligaste människa. Tyvärr har han flyttat till Göteborg, så vi väcker inte varandra med kärleksfulla njurslag längre, eller ringer till radiostationer och önskar musik till "min partner..." (det gav annars alltid väldigt rolig stämning!)

Mackan: Mackan Andersson, författare och komiker. Och min tvillingbror.

CayakCarin: Tidigare kock-kollega och en mysig tjej som lade förklädet på hyllan för att hyra ut kajaker i stället. Vi umgås emellertid fortfarande och rings lite då och då och sådär. CayakCarin är en av mina bästa skvallerkompisar.

Hr. Ågren: Min ångest, framförallt inför att träffa andra människor och göra bort sig - personifierad. Ett samlingsbegrepp för alla neuroser man kan ha inför fester, möten, att umgås i grupp etc.

Mr. Hyde: Det personifierade "onda jaget" hos mig själv. Mina elaka sidor.

Sushi-Lars: Tidigare kollega, sedemera klätterkompis och inneboende, numer utflyttad vän och axel att gråta mot i Norrköping. Kallas "Sushi-Lars" för våran vana att alltid träffas över en sushi, numer.

Nina Simone: Sushi-Lars dambekanta, som fått sitt smeknamn efter sin musiksmak. Trevlig rödhårig (och således farlig) tjejsom skulle kunna vara min elake lillebror. Den enda människa jag vet som fortfarande är trevlig när hon är grinig eller upprörd.

--

Edit: 080303 - kompletterade med info om bl.a. Sushi-Lars och Nina Simone

Om den här kommer på bokrean nästa år...

Läser en - om inte chockande, så i alla fall lätt överraskande - post på Linda Skugges blogg på amelia att hon skrivit en kokbok.

Det häär är givetvis en bok jag bara MÅSTE köpa när den kommer, bara för att omslaget är bland det snyggaste jag sett. Temat: "för dig med flera kids och noll inspiration i köket" är också rätt bra och intressant, tycker jag.

MEN

Jag HOPPAS att den här boken är mer inspirerande än hennes gamla 'kanske mat-blogg' på tidningen mama, för den tyckte jag bitvis var rätt krattig, faktiskt, även om den ryckte upp sig ett tag efter debatten i bloggosfären om matbloggar.

Alltså - vad jag vill säga är: Linda är en bra tjej. Hon skriver bra och verkar trevlig. Hennes projekt Vulkan.se har gett mig själv möjligheten att ge ut MIN kokbok, något som jag verkligen unnar henne att göra också (man blir lyckligare av att göra kokböcker!). MEN när jag läser orden "noll inspiration" och fortfarande har lite av den gamla bloggdebatten i minnet blir jag tveksam.

Nåväl. Den som lever får se.
Och jag KOMMER att köpa den här boken. Den är ju jättesnygg - i alla fall på utsidan. Och jag vet att Linda har köpt MIN bok, så varför inte återgälda tjänsten? :-)

Och är den lika bra som den ser ut kommer jag nog att köpa ett par ex av den när den kommer på bokrea, att verkligen ge bort till föräldrar med flera kids och dåligt med inspiration i köket. Kanske tilochmed i stället för min! :-)

Mat X 2, diskmaskinstrubbel och matråd

Ja, idag är det onsdag. Dagen före torsdag (fiskdag) och dessutom dagen före torsdag den 28:e, då jag skall på "inspirations och kursdag", bjuden av en leverantör, som hyrt in lite balla kockar för att snacka om "god och säker mat". Det blir nog bra.

Men eftersom jag skall vara borta i morgon blev det lite att stå i idag: Först och främst skulle dagens lunch fixas - Stekt kycklingfilé, potatis och apelsinsås. Grönsakerna skäras och läggas upp, och så morgondagens mat fixas, så att den bara är att ställa i ugnen för den stackare som skall ha kökstjänst.

Jag gjorde, för att under lätta, i ordning allt i kantiner och bleck, så det bara är att ställa in i ugnen i morgon, och köra klart på sisådär 20 minuter. (Det blir fiskbullar i currysås med ris).

Upptäckte dessutom, till min fasa, att jag kallat till "matråd" idag. Matråd är en liten grupp, med två barn från varje avdelning, och så jag. Så sitter vi och pratar om vad barnen gillar för mat och vad jag kan göra bättre och hur. Själva tanken är att näta någon slags intresse hos barnen för vad de faktiskt äter, och att samtidigt ge dem kunskapen att de kan vara med och påverka och förändra sin dagliga situation. Dessutom ger det ju mig uppslag till min matsedel, som det ibland kan kännas lite tungt att ha fantasi och inspiration inför varje vecka. Det var första gången vi hade matråd på Ekbacken, så det var rätt mycket "första gången" för både mig och barnen. Vi kom emellertid fram till en hel del rätt klara puckar. Bl.a. att de vill ha fiskpinnar någon fiskdag, att de vill att jag bakar pizza och att vi skall börja servera pannkakor till soppan. Det är alltihop bra idéer, men kräver lite praktiskt pyssel (att servera pannkakor OCH soppa ger t.ex. dubbelt så mycket disk, som bara en rätt).

Speaking of disk. Det är något fel på min diskmedelspump. Den sprutar ut en massa vatten på bänken när jag kör maskinen. Jag vet inte riktigt om det har med själva pumpen att göra, eller med diskmedlet, som måste bytas. Irriterande är det i alla fall, att stå och raka av bänken efter varje diskback man kör. Det blir liksom några stycken på en dag.

En - i allt väsentligt - trevlig dag på jobbet, men den känns... .. . . lite längre än andra dagar. Å andra sidan - i morgon får jag ju "vila upp mig" och hänga med några riktigt coola kockar.

Din katt äter bättre än du!

Läser på Henrik Ennarts blogg om mat och hälsa på SvD ett inlägg om tillsatser i mat och reagerar över att de flesta djur som föds upp till just mat, faktiskt äter bättre än, när det sedan är dags att äta upp djuret.

Det känns lite weird. Kolla in blogposten!

Datummärkning

Hade igår en diskussion med min fantastiska chef om datummärkning av livsmedel och berättade då inte följande historia:

En dag då jag får varor håller jag på att plocka in mjölken i kylskåpet. Jag får ju varor en gång i veckan och en datummäkning på mjölk är precis en vecka. Eftersom jag inte vet när på dagen min mjölk skall komma och det vore tråkigt att bara servera vatten till maten brukar jag beställa mjölk även till "den sjunde dagen", så att säga. Den mjölken "missar" alltså på datumet med en dag (eller några timmar - hur man nu vill se det, det är ju liksom samma datum hela dagen).

En kollega ser att jag plockar in andra varor och hämtar tio liter mjölk ut kylen som sedan hälls ut i vasken.

Jag: "Vad gör du?"
Kollegan: "Jag häller ut mjölken... Den är gammal."
Jag: "Nej."
K: "Jo, datumet har gått ut..."
J: "Ja, det gick ut för några timmar sedan, tror du mjölken kan klockan...?"
K: "Men - så gör jag alltid hemma..."
J: "Hmm. Här kostar mjölk pengar. Mina pengar. Pengar som är min budget. Hur skall vi göra nästa vecka när mjölken är slut på leveransdagen, för att vi hällt ut tio liter oöppnad mjölk? Tio liter som är precis vad det går åt på lunchen?"
K: "Nej -. Ser man det så... Fast det är faktiskt FARLIGT att dricka gammal mjölk... Man kan bli sjuk..."

I diskussionen med chefen enas vi om att det norska systemet där det inte står "bäst före" utan det lite mer eleganta "mindst holdbar til" är bättre. Det signallerar att varan är ok, även om det diffar på ett par timmar...

Hur gör du? Häller du ut oöppnad mjölk morgonen efter att 'datumet gått ut'?

Att jobba med tjejer...

Jo, jag jobbar ju med tjejer. Alltså - alla mina kollegor är tjejer. Det märks. Jag var till urmakaren här i vårt lokala centrum i lördags och fixade till en klocka som jag inte haft på mig på ett tag. Jag jobbar alltid utan klocka på mig (och de senaste månaderna har jag inte kunnat ha någon på mig alls, för att jag inte har sett visarna) p.g.a. hygienskäl, men så - igår - tog jag klockan på mig under rasten i personalrummet.

Jag hann nästan sätta mig. Så:

"Oj - har du klocka på dig!"
"Vilken snygg klocka... Jag har aldrig sett dig ha klocka förr..."
"Schysst ur..."

INGEN kille jag känner skulle ha lagt märke till att jag hade den på mig, om man inte frågat mig vad klockan var...

En f.d. kollega kom förresten hem till sin fru som undrar: "Nå... vad tycker du?" Kollegan hajar att någonting är förändrat och börjar kolla sig omkring tills han till slut säger: "Jo - de nya gardinerna i köket är jättefina!", glad över att ha knäckt koden. Det blev att sova på soffan, för den som inte märkt att frugan klippt håret med sisådär 20 centimeter och färgat om det.

Så är det att jobba med killar!

Korvmåndag med handdisk

Ja. Egentligen säger rubriken allt. Det har varit måndag, och jag har utsett måndag till korvdag, på jobbet. Idag blev det "mexikansk korvgryta" - en korvgryta med tomat, bönor (vita och kidneybönor), lite paprika, paprikapulver, spiskummin, vitlök, kycklingbuljong och lite chili. Den verkar ha gått hem.

Däremot hade vi idag inget maskindiskmedel kvar (det kommer i morgon), så det blev att handdiska alla grejer. Efter att ha fixat med en avdelnings disk kom jag på att om jag diskade själva disken för hand och sedan sköljde av den i diskmaskinen blev den ju i alla fall avsköljd med riktigt varmt (80 grader) vatten och torkmedel, vilket gör att det torkar fortare.

Det gick bättre. Men jag längtar tills i morgon, när diskmedlet kommer. Om nu bara vår leverantör faktiskt levererar det. DET skall bli intressant att se.

Gammaldags mat

Sitter och pratar över middagsbordet med Fru Värns mamma, som idag gör oss sällskap. Vi talar om fisk som är urfiskad, om kött som kastas, men också om en matkultur som har blivit helt snedvriden. Där vi idag äter oxfilé och utskurna biffar, men vägrar äta lever. Där många inte kan göra en decent köttgrytta.

Vi pratar pepparrotskött. Vi pratar om den där gången jag serverade pepparrotskött på grantomta och det var första gången för många - inte bara barn - som de åt det över huvud taget. Vi pratar om hur folk idag inte känner igen kåldolmar.

Jag känner att jag har ett kall. Inte bara att lag bra mat till barn, vilket är världens viktigaste (och roligaste) jobb, men också som kock - att förvalta de här gamla recepten. Att återinföra "gammaldags mat" på menyn åt barn som annars inte fått det hemma. Jag skall ära min generation att äta lever! Ja banne mig! DET skall jag! (Huka Er - kollegor, förr eller senare kommer det på matsedeln - det är inte ett hot, utan ett löfte!)

Idag har jag själv stuvat makaronerna till köttbullarna vi åt till lunch. Även om det inte är svårt känns det också tämligen gammaldags. "Vem stuvar makaroner numer?" hör jag en kompis fråga i kyrkan och jag svarar stolt:

"Jag".

Stuvade makaroner: (4 port)

200 g makaroner
50 g smör
½ dl vetemjöl
5 dl mjölk
Salt, vitpeppar och riven muskot

Koka makaronerna för sig, i ordentligt saltat vatten
Koka bechamel genom att först smälta smöret på mellanhög värme på spisen, i en kastrull,
röra ut mjölet i det smälta smöret och sedan hälla på mjölken. Vispa hela tiden, tills det tjocknat till en bra konsistens.
Slå av kokvattnet från makaronerna. Häll bechamelen över makaronerna. Smaksätt med salt, vitpeppar och muskot.

Späd möjligen med lite mer mjölk, ifall det blir för "hårt" i konsistensen.Den skall vara lavalik, inte som en kaka.

Servera genast. Gärna med köttbullar, fiskpinnar, pannbiff eller stekt falukorv.

Melodifestivaltilltugg

Jodå. Min fru har lyckats övertala mig - ytterligare en vecka - att titta på en deltävling (av typ 68 stycken, eller vad det är nuförtiden?!) av melodifestivalen.

Jag tar mina martyrpoäng som intäckning för att småäta framför TV:n (och min fru verkar vara nöjd med att jag har något i munnen, som gör att mina bitvis kritiska kommentarer ibland liksom stannar inne i huvudet...) och gjorde därför kvällen till ära en av mina absoluta favoriter. Gubbröra på kavring.

Det här med gubbröra är lite lurigt. Alla har sitt recept. Ibland vill man servera den varm och ibland kall. Ibland på kavring och ibland på hällbröd. Ibland på knäckebröd. Det är lite som spaghetti och köttfärssås. Alla har sitt eget recept. Fast allt är liksom spaghetti med köttfärssås ändå. Gemensamt för alla gubbröror är emellertid A) ingredienserna ägg och ansjovis och B) att någon slags lök brukar förekomma.

Min gubbröra är en kall röra, ungefär som skagenröra. Den gör sig alltså bäst lätt kyld eller rumstempererad. Och på kavring. Och med ett mörkt (lätt?-)öl.

(För sisådär 8 smörgåsar)
3 ägg
1 liten burk grebbestads ansjovisfiléer
1 dl creme fraiche
1/2 dl majonnäs - gärna hemrörd
En röd lök
Lite finhackad dill

Börja med att koka äggen. De skall vara riktigt hårda (koka i typ 8 minuter?). Ställ sedan kastrullen under rinnande kallt vatten.
Hacka all ansjovis i väldigt små bitar och lägg i en skål
Hacka rödlöken i brunoise och häll över ansjovisen
I med creme fraiche och majonnäs
Skala nu och hacka äggen. Det är viktigt att de svalnat ordentligt. Då släpper skalen bättre och dessutom rinner inte röran ut, vilket den annars kan göra.
I med ägg i röran, på med dill efter behag. Rör försiktigt omså att alla ingredienser blandas med varandra. Smaka av med ansjovisspadet.
Ställ skålen i kylskåp i minst en halvtimma, så den får "stalna till sig" lite. Dessutom blandar sig smakerna av dill och rödlök bättre med äggen och ansjovisen om den får stå ett tag. (Den kan med fördel stå över natten, om du tänker göra den som förrätt till en bjudning eller så).
Vid servering - klicka lite röra på en bit kavring. Dekorera gärna med en dillkvist, lite hackad lök eller gräslök och en rå äggula.

Då kan man tillochmed glömma att BWO stal hela sin låt från Madonnas "hung up"...

Dotterns muffins

Med en treochetthalvt-åring i köket blir det aldrig tråkigt eller långsamt. Idag har hon - som tidigare beskrivits - "lagat hallonmuffins". Då jag tyckte att Fru Värns beskrivning av händelseförloppet var lite söt, har jag försökt att - ur dotterns perspektiv - återge receptet på familjens hemliga muffinsrecept, så noga som möjligt:

(Ingredienslista och metodbeskrivning i ett!)

Knäck hastigt två ägg i en skål, innan mamma hinner uppfatta att det är bak på gång. Rensa - om du har tid - från eventuella äggskalsskärvor, om det skall vara så himla nödvändigt!
Häll i 1½ dl ströocker.
Värm sedan 100g bregott i micron tills det gått för länge och mamma blir missnöjd med att det flyter och inte bara är varmt. Häll i det i bunken och vispa ordentligt!
Börja häll upp mjöl i en egen bunke. 2½ dl är ganska bra. (Sedan tog mammas påse slut). Medan mamma letar vidare efter mer mjöl - häll ned i smeten, när hon inte ser på.
Låt sedan mamma mäta upp 1½ dl vetemjöl och 1 dl grahamsmjöl i den tomma bunken och sedan 1 tsk bakpulver i mjölet.
1½ tsk av pappas coffeesyrup (vaniljsmak - pappas kommentar) hälles gladeligen ned i smeten.
Mamma får blanda mjöl och bakpulver - här skall vispas smet!
Mjölet skedas i sked för sked, och jag häller i 1 dl filmjölk samtidigt! Vispa mer!
Klicka ut i amerikanska muffinsformar
gräv en liten grop i varje muffin (här skall man lägga hallonen! Om man har tid och det blir några kvar, förstås!)
Ät upp hallonen (och lägg eventuella rester i muffinsarna).
200 grader i mitten av ugnen i c:a 15 minuter

"Det var inte så dumt!"

Mysigt...

Att bara kock är ett 24/7-jobb. I alla fall för mig. När jag inte är på arbetsplatsen funderar jag mycket på mat. Tänker på recept. Kolla in böcker. Försöker hålla mig a jour med vad som är "bra mat". Skriver om mat. Ser på TV om mat. Snackar med andra kockar. Om mat.

Idag är det lördag och jag är inte på arbetsplatsen, men har gett mig själv "intre tjänst". Jag har tvättat och strukit mina arbetskläder. Jag har i och för sig tvättmaskin och torktumlare på jobbet, men dels har jag inte riktigt tid att tvätta (jag har tvätt-tid på fredagar och jag tycker normalt att det är viktigare att laga maten och städa köket ordentligt före helgen, än att vaka på tvätt och torktider) och dels har jag inte tid att stryka kockrockarna och slängarna på jobbet, något som jag tycker skänker en känsla av "lite lyx" i vardagen annars. (Att ha en skrynklig rock på sig på jobbet är i och för sig inte katastrof, man har den ju att spilla på, men det är roligare att känna sig lite snygg!)

Strykandes ett förkläde hör jag sjungandes (i den allra vackraste röst man som pappa till en treochetthalvt-åring kan höra): "En sockerbagare här bor i staden, hon bakar muffins mest hela dagen, hon bakar stora, hon bakar små. Hon bakar några med hallon på..." Fru Värn och dottern står i köket iklädda varsin - av fader kocken lånade - kockmössa och förkläde, med mjöl, ägg och socker på bänken. Dottern på en pallstege, lycklig som en lärka och glatt sjungandes.

Det blir inte mycket mer mysigt än så.

Just nu är jag världens lyckligaste människa.

Men om man tar en sillbit PÅ mackan, då, Wasa?

Wasabröd med sina knäckesorter har bl.a. lanserat en "omega3-berikad" sort. Flera har slagit bakut och ifrågasätter ifall man kan marknadsföra den som mer hälsoasm än andra knäckebröd. Det här är en debatt som försigått ett tag i medier och bland kockar (och andra som kan något om mat) och idag kom en bra, belysande artikel i SvD.

Min lösning på problemet är att ta en vanlig, inte omega 3-berikad macka och lägga en sillbit (jag gillar ansjoviskryddad sill") på själva mackan. Och slipper således trycka i mig 310 knäckemackor till av Wasas "berikade" för att få i mig samma mängd Omega3.

Sån är jag.

Till Tony

Tony ville ha vegetariska tips, så här kommer dagens:

"Varmsmörgåstårta"

Detta är egentligen en samling polarkakor (jag brukar använda råg) med god fyllning emellan, som man sedan gratinerar i ugnen. Jag brukar göra fyllningen i form av en stuvning på finhackad purjo, champinjoner (eller annan svamp), salt, peppar, rosmarin och ibland lite muskot.

Koka ihop stuvningen.
Lägg ut några rågkakor på en plåt med smörpapper
Klicka lite av stuvningen på varje brödskiva. Lägg en till våning på varje brödskiva. Gör likadant.
Avsluta med några vackra tomatskivor och riven ost.
In i ugnen - typ 200 grader, i kanske 10 minuter.

Voila!
(Garnera - givetvis - med en kvist kryddgrönt, som basilika eller bladpersilja, eller något du gillar.

(Och ibland fuskar jjag själv och smyger ned lite rökt skinka i stuvningen också!) :-)

Thank God it's Friday!

... sim det heter. Efter ett par dagars hemmavistelse gick jag idag till jobbet igen. Nej - jag är inte fullt frisk än - hela huvudet är fullt av snor, och utan cocillana-etyfin skulle jag hosta lungorna ur kroppen, men jag har i alla fall inte feber längre, och då finns det inget skäl att vara hemma, längre, tycker jag. Bakterierna dödar jag med handsprit och eller/kokning och stekning, tänker jag och kör på.

Det här med att ha varit borta från jobbet ett par dagar och komma tillbaka är något som jag unnar alla kollegor och som gör att det nästan känns värt att vara sjuk, för det är en så varm, ombonad stämning på joibbet. Alla hälsar på en, berättar att de saknat en, skämtar med en. Det känns som att komma hem till familjen efter en stunds resa. Det... skönt, i brist på bättre ord.

Idag har jag lagat "Italiensk köttfärslimpa" med tomatgräddsås:

Du behöver (för själva köttfärslimpan) - till 8 port:
1 kg nötfärs
60 g finhackad basilika
20g finhackad gräslök
Lite finhackad persilja
2 stora nävar riven ost (om man vill - jag använde inte det idag, eftersom jag har laktosallergiker på jobbet).
4 finhackade vitlöksklyftor
1 dl ströbröd
2 dl grädde, eller Oatly - I mat
Salt och grovmalen svartpeppar

Till tomatgräddsås: (8 port)
5 dl grädde (matlagningsgrädde, vispgrädde eller vad du gillar - det går också bra med creme fraiche)
2 msk tomatpuré
2 msk bong mörk kalvfond
1 tsk socker
Salt och vitpeppar

Gör såhär:

Börja med köttfärslimpan. Blanda först grädde och ströbröd med en gaffel, medan ströbrödet sväller. Blanda i färsen och alla kryddor. Blanda väl. Använd matberedare/assistent om du har, eller händerna (rena och/eller i latexhandskar). Forma till "limpor" med antingen händerna, eller i brödform. Stjälp upp i ugnsfast form.
Förvärm ugnen till 180 grader.
Börja med såsen. Ta fond, tomatpure och grädden i en kastrull och låt koka ihop ordentligt, späd möjligen något efter hand. Koka upp och dra sedan ned värmen, så det får stå och småsjuda.
Ställ in köttfärslimpan i ugnen. C:a 25 minuter.
Låt såsen koka ihop. Smaka av med salt, peppar och socker.

Servera till kokt potatis.

Torsag kväll är högtidskväll

Så var det torsdag igen, och som sådan "högtids-TV-kväll". Ikväll går nämligen först Per Morbergs tokroliga "vad blir det för mat" på TV4+, och sedan kommer Gordon Ramsey's "Kitchen nightmares" på femman.Jag bryr mig inte om VAD ni har att säga om schlagerfestivaler eller den nya säsongen av Lost. TV BLIR INTE BÄTTRE ÄN SÅHÄR!

Smakduellen igen - Leverpastej

För någon vecka sedan reagerade jag på taffel-bloggen "kort om gott"s ganska långa och bitvis elaka påhopp på DNs "smakduellen" i ett blogginlägg om smak.Då gällde det hela baguetter och att skribenten gillade baguetter med skorpa som inte smakade surdeg (vilket - bland smaketablissemanget - givetvis är "fel" åsikt).

Den här veckan handlar det om Leverpastej och möjligen har skribenten den här veckan försökt safe:a och dragit en fegislösning. Han jämför nämligen en gräddleverpastej (från Scan) med en light-dito, med morötter (från viktväktarna). Han kommer i och för sig till att den ena smakar bättre (gissa vilken eller läs själv!) :-) men i omdömet om hur de smakar står det bl.a. att läsa att gräddpastejen smakar "gräddigt" medan den andra, utan grädde "smakar mer av lever".

Nähä? Vilken överraskning!

Det blev inte så...

Nej. Det blev inte så. Att jag var bättre idag. Jag var tvärt om sämre. Jag vaknade i natt av frossa och sedan kom hostan som höll på att få mig att kräkas. När jag till sist vaknade vid 02-rycket av att jag inte kunde andas (hela huvudet var fullt av snor) var det bara att organisatoriskt ge upp och kasta in handduken. Jag ringde och sjukanmälde mig i morse. Tog två alvedon, en skvätt cocillana hostmedicin och nässpray och så somnade jag om.

Gick upp vid tioblecket och kollade lite på nätet. Googlade efter "mat" och "hälsa" och hittade en intressant artikel I DN från i söndags. Det handlar om hon - läkaren som höll på att få sin läkarlegitimation indragen för att hon tyckte att hennes patienter skulle äta mer fett och mindre kolhydrater.

Jag läser igenom artikeln och tänker typ - "det där är väl inget nytt"? Jag vet att jag fick frågor om "GI-mat" och "Stenåldersdiet" redan för flera år sedan. Å andra sidan tror jag inte riktigt på sådana där "metoder". Eller rättare - jag tror att det fungerar om man vill gå ned i vikt, men min diet heter fortfarande "lite av varje".

I eftermiddags när jag var och hämtade dottern hos dagmamman gick vi ändå in på Lidl, för jag hade bestämt mig för att laga "något GI-inspirerat". Det blev weissbraten (sådana där små, som man kan köpa som dreimal-eins i tyska gatukök) och blomkålspuré. Gott och - enligt artikeln i DN - tydligen bra för min hälsa. Så i MORGON är nog allt bättre igen, i alla fall!

Blomkålspure:

1 blomkålshuvud
2-3 dl vispgrädde
En nypa flingsalt
Lite muskot
1 msk smör

Ta ur rotstocken ur blomkålshuvudet, bryt ned det is må buketter du kan, och släng alla grova stjärlkar. Lägg buketterna i en kastrull och på med grädde.
Koka upp och låt sjuda i sisådär 20 minuter, tills blomkålen blivit mjuk.
Smaka av med flingsalt och muskot
Stavmixa till en fin puré.
Montera med smör

--

EDIT: Mamma ringde och tyckte jag skulle ha mindre grädde i receptet, för en bättre konsistens. Givetvis gör man som mamma säger! :-)

Puh! Vilken dag!

Ibland är allt bra, man är stor, stark och oövervinnerlig. Så känns det säkert sisådär 300 dagar om året, på jobbet, men så ibland känner man sig liksom "ur form" och ingenting funkar. Idag har varit en sådan dag på mitt jobb. Det hela började nog med att jag kom hem igår, efter jobbet. Jag var helt slut. Jag höll på att somna i soffan framför TV:n och gick därför och lade mig före CSI NY, något som inte händer speciellt ofta.

Vaknade givetvis vid sisådär 01.00-rycket och kunde inte somna om. Tankarna rusade runt i huvudet och jag låg och vände på mig, fram till kanske halv 5-rycket. Somnade till en kort stund, men låg sedan och tittade på väckarklockan en gång i minuten tills det var dags att gå upp.

Gick upp med hosta och halskill och snor i hela huvudet. Och idag är tisdag. Varutisdag. Inte direkt läge att bli sjuk. Tog ett par alvedon, lite hostmedicin, lite nässpray och drack Te med honung till frukosten och sedan iväg till jobbet.

Väl på jobbet börjar livet ordna upp sig. Jag har inte bara världens kanske viktigaste jobb, utan också det absolut roligaste. Kock på förskola är - jämte kanske manager åt "The Who" under 8+-talet och/eller trummis i Europe, det bästa jobb jag kan tänka mig!

Idag är det också soppdag, dåra, och det blev kycklingsoppa. Enkelt. I med morötter, palsternacka, rotselleri, purjolök, gul lök, buljong och kyckling (och lite makaroner) i en kastrull (eller mitt fall en kantin) och koka tills det är färdigt. Bra när man skall ta emot varor.

Varorna kom (nåja) vid 9-rycket. Skönt, eftersom jag skall servera lunch klockan 11 och således hinner packa undan allt i rätt kylar, frysar och förråd tills det är dags att servera lunchen. Om bara vår leverantör hade levererat vad som stod på beställningen. Inte den här veckan heller, och jag börjar bli duktigt trött på dem. Den här veckan hade de missat en låda päron, en karton ströbröd, en sortimentslåda tepåsar och slutligen ställt en öppenkarton med ett par liter mjölk och grädde längst ned i packpallen, så den krossats av sisådär 400kg andra grejer.

Vad jag INTE vill göra på tisdagar då jag inte sovit är att ringa leverantörer och försöka få dem att göra extrakörningar för att få mina grejer. Sitta i telefonköer och sedan berätta vad som inte kommit, tjafsa med dem (igen) om att de faktiskt måste KOLLA vad som packas (igen) så att de inte missar nästa vecka också (igen).

Så lunch. För att göra soppan lite roligare bakar jag av sådant där bake-off-bröd och det verkar funka bra. Däremot visar sig soppan vara för spicy och jag får tillbaka litervis av den i disken. Det i kombination med att min dörrklocka har hunnit ringa 4 gånger före lunch (med bl.a. en kille som skall kolla brandlarmet, under testen sätter igång det och sedan far runt i huset i jakt på en stjärnmejsel för att kunna stänga av det - 10 minuter i vilt tjutande) har gjort att jag är helt slut.

Efter disk och köksstädning orkar jag knappt klä på mig civila kläder innan jag åker hem.

I morgon är en ny dag.

Då blir det köttfärslimpa. Det är bra. I morgon är jag bra. Intalar jag mig.

Fin bild...

Jag vet inte om ni redan sett det, men annars har man skrivit om min bok på studentköket.

Mest reagerade jag över bilden, där min bok (i specialutgåva) får ligga bredvid Barbro Andersson - Frukostflingans synnerligen fina bok. Det känns hedrande!

För Er som inte har någon av dem - köp dem, bägge två! :-) Har du bara råd med en så köp Barbros - den är snyggare (även om min är lite större och därför passar bättre som grytunderlägg!) :-)

Tävlingssugen?

Som ni kanske redan läst hos bl.a. Ragazze och/eller Newbiecooking anordnar Ica en trevlig tävling där man kan A) få sitt bidrag publicerat i en vacker kokbok och B) vinna 50.000 :-. Dessutom tycker jag temat är rätt kul. "Modern husmanskost".

Check it out! JAG tänker i alla fall vara med (med ett - givetvis - hemligt recept). :-) Tänker du?

"Sjejsjnitsel"

Dottern och jag har lagat schnizel till middag. Vi hade ett paket lkövskuren fläskkotlett utan ben i frysen, som vi tog fram igår och tinade till idag. Dottern ville prompt "laga riktig mat", vilket brukar betyda "att göra något mer än att skala morötter eller potatis", så på väg hem från dagmamman föddes idén om att göra schnizel av de där kotletterna.

Riktigt skoj, var det. Tyckte vi båda. Vi tog de små kotletterna och lade ut på varsin skärbräda och bankade dem sedan riktigt platta med var sin stekpanna. Dotterns blev snyggast. Så panerade vi dem i först mjöl, sedan ägg och till sist ströbröd, stekte i lite smör och på med salt och vitpeppar. Svårare än så behöver man ju inte göra för sig.

Just ikväll serverades våra - dotterns finare än mina - schnizlar med citronmajonnäs, kokta grönsaker (sådan där blandning med morötte,r ärter och morötter som finns i frysen hos alla människor!) och potatisklyftor med dragon.

Dottern, dottern ömma moder - Fru Värn - och jag åt alla med god aptit.

Schnizel har visat sig vara fantastisk mat att laga med en lite otålig treochetthalvt-åring. Man får banka, vända, doppa och ströbröa alla grejer! Det är jättekul.

Det roligaste tycker jag nästan är vad hon kallar sina schnitzlar: "Tjej-schnitzlar". :-)

Konferensen

Som jag skrivit tidigare var jag i torsdags kväll och så hela fredagen på konferens med jobbet. En händelse som jag, som vanligt när det gäller socialt liv med folk jag inte riktigt känner, bävat något inför.

Det hela började redan på torsdag eftermiddag med ett personalmöte på själva arbetsplatsen och med en lite festligare middag. Sedan blev det att sätta sig i bilar och åka i karavan mot Hågelbyparken, i Tumba. När vi kom fram var det kallt och beckmörkt och de första minuterna gick åt till att orientera sig och sedan "inmuta territorium" i form av sovrum. De olika rummen kan förmodats ha - liksom jag - gjort upp eldpostlista enligt konstens alla regler, delat in rummet i skddssektorer (och delat upp dessa mellan sig) och sedan gått igenom allas fasta eldställningar och mineringskartor... Eller möjligen inte, eftersom jag snart blev varse att jag var enda människan med Y-kromosom i gänget.

Nu började emellertid "galej" under tämligen avslappnade former. Frågesport (jodå - det är PEDAGOGER vi har att göra med!), snacks, dricka och en inte föraktlig mängd allsång ackompanjerad på gitarr. Bitvis trevligt och bitvis... Dylan, kan vi väl säga. :-)

Då jag är en människospillra av klent virke gick jag och törnade in redan vid strax efter tolvslaget. De tappraste lär ha hållit igång tills fyratiden på morgonen.

Att åka på konferens medför emellertid vissa förpliktelser och andra viktiga åtaganden och fredagsmorgonen var inget undantag. Redan klockan 07.30 började arbetsdagen, och då med den på konferens obligatoriska frukostbuffén. Frukostbuffén är dagens viktigaste buffé och skall därför inte tas lättvindigt! Man skall stå sig på den hela vägen fram till lunchbuffén!

Speaking of which - En riktigt fräsch "lantbuffé" med mycket grönsaker, röror, vildris, couscous och roliga små sallader. Animaliska proteiner i form av kalkon och varmrökt sik och annars roliga sallader på spenat, mangold och andra roliga grejer (solrosskott - ärtskott osv.) Riktigt kul och bra, även om det inte är sådan mat jag själv varesig är bra på eller lagar speciellt ofta hemma. Kul och gott, i alla fall, att inte behöva laga maten själv!

Till eftermiddagsfikat trodde jag - för en kort sekund - nästan att jag lyckats snärja en av kollegorna med min oemotståndliga charm, då hon började blinka med ena ögat, från andra sidan bordet. Det visade sig emellertid att det fanns en annan - mycket mer naturlig - förklaring på även detta: hon hade helt enkelt fått solen i ögonen och satt och kisade.

Nåväl. In alles en väldigt trevlig konferens. Bra mat. Glada vänner och faktiskt - ett videoklipp av mig sjungandes "My Bonnie is over the ocean" görandes rörelser, som jag med fasa väntar på skall komma ut på youtube vilken sekund som helst. Om det alltid är såhär trevligt på Ekbackens konferenser hoppas jag att jag får följa med även på nästa!

(Och vinkevink, alla kollegor som läser det här!)

Är det nörderi bara för att man lägger hundratals kronor på choklad?

Tillåt mig börja så här: Jag är inte immun mot tjuskraften hos alkoholhaltiga drycker. Jag kan faktiskt såpass mycket om vin att jag förstår att jag inget kan, men har trots det druckit en inte föraktlig skvätt vin i min dag.

I TV får man ideligen förslag om viner. Bengt Fritjofsson och andra gör sitt bästa för att upplysa oss konsumenter om vilka viner som är bra till vad och vad som är bra produkter i respektive prisklass. All heder åt Er!

Men så snackar jag med några kompisar - som dricker vin - och under samtalets gång kommer det fram att de tycker jag är lite nördig. Jag har just lagt ett par hundralappar på en god hallonbalsamvinäger och en god tryffelolja. Samma kompisar har precis lagt ungefär dubbelt så mycket pengar som jag på vin till fredagens middag med grannar.

Så - nu undrar jag - är det bara min skruvade logik som tycker att det är helt ok att liksom snöa in på andra smakämnen och upplevelser lika mycket som vin? Att det liksom är helt ok att lägga ett par hundra i veckan på... choklad? Eller lagrad balsamvinäger eller olivoljor? Eller.... vadsomhelst... vaniljglass?

Tänk om alla gjorde som DN på stan och hade en chokladguide bredvid vintipsen. Och tänk om de hade det VARJE vecka? Eller varför inte en guide om goda balsamvinägrar?

När jag snackar om sådant här med mina vänner brukar de se snett på mig och muttra något i stil med "men... det är ju inte samma sak! Vin är ju... [sätt in ord som 'kultur', 'historia', 'delar av vårt kollektiva arv' eller det lite mer nobbiga 'mer komplext' här]". Är det verkligen så? Är det bara jag som är nördig?

Kylrensning

Jo - jag skall kanske blogga mer om konferensen sedan, ifall jag får någon slags inspiration, men just nu tänkte jag skriva lite om kylrensning. Ni vet - efter ett par dagars middagar och sådär har man kvar "kanter, ändar, rester och skvättar" av ett antal olika livsmedel och man MÅSTE liksom göra något av de där grejerna, innan de blir såpass dåliga att man måste slänga dem (hemska tanke! Slänga mat!).

Det är då varje ekonomiskt medveten matlagare börjar tänka i termer som "soppa", "gryta", "pytt" eller - som jag idag - "makaronipudding".

Dagens lunch blev:

300g kokta makaroner
2 ägg
1 halv burk creme bonjour med vitlök och örter
ett paket bacon
4 st wienerkorvar
1 stor gul lök
Lite kokta ärter, majs, morötter och paprika (vad kallas sådan blandning? Amerikansk?)
En näve riven ost.

Bacon, korv, och lök i en panna först, för att svetta löken och steka baconet. Sedan i med grönsakerna.
Röra ihop äggstanning på creme bonjour och äggen
I med allt i en ugnsfast form in i ugnen på 200 grader, med lite ost på toppen i sisådär 20 minuter.

Det är ibland förvånande hur gott lite gamla rester kan smaka.

Torsdag

Ja, så kom torsdagen. Torsdagen den 14:e, eller "alla hjjärtans dag" som det också kallas. Torsdag den 14:e betydde i år dessutom ett par andra saker: 1) Det är fiskdag - det är ju ändå torsdag och 2) det är dagen jag skall på min första konferens med de här människorna. Och som början på konferensen skall jag bjuda sällskapet på "något festligt" till middag.

Det gick bra. Alltihop.

Lunchen blev pangasiusfilé (är det förresten någon mer än jag som minns tiden före 2003, då pangasius fortfarande kallades "vietnamesisk sjötunga"? Varför kallar man den pangasius numer?), som jag delade i små fina bitar, rullade ihop i små rullar och sedan ugnskokade (det är SÅ himla bra med ångugn, varför har amn inte det hemma?) med bara lite salt och citronpeppar. Till detta serverades potatis och vitvinssås.

Det var upsskattat. Av både barn och vuxna och det känns väldigt bra. Just att barnen faktiskt har börjat äta fisk, och dessutom kokt fisk och med potatis, känns jättekul. Dagens vegetariska alternativ var quornfilé, med ris och en sauce espagnole på grönsaksbuljong.

Till middagen hade kollegorna fått välja mellan två alternativ, och sedan fått skriva upp sig på en "beställningslista" så jag visste hur många av varje jag skulle laga. De olika alternativen var Lax Teriyaki med Wasabi-creme fraiche (serverades med ris, rostade svarta sesamfrön och en liten vacker sallad) och Örtbakad kyckling med Aioli (som serverades med ungefär samma vackra sallad och potatisklyftor).

Till maten hade jag gräddat av sådant där "bake off"-bröd, så alla fick ett litet kuvertbröd (vilket kom att - i många fall - doppas i antingen aioli eller wasabi creme fraiche).

Alla åt med god aptit och vi lämnade Ekbacken efter middagen, i mycket munter ton.


Vitvinssås: (4 port)

1 halv gul lök, eller två schalottenlökar
2 msk fiskfond, eller en av vardera av fiskfond och musselspad, eller en fiskbuljongtärning
1½ dl torrt vitt vin
3 dl grädde

Koka, sila och red till sist av (med majsstärkelse, idealmjöl eller vad du gillar).


Örtbakad kyckling med aîoli: (per port)

Räkna på en kycklingbröstfilé på sisådär 150g per person.
Mixa en väldigt tjock olje"kräm" på olivolja, hackad persilja och hackad basilika. Smaka av med lite salt. Klicka ut lite av "cremen" på varje filé och baka av i ugnen på 180 grader i sisådär 30 minuter. Klicka på lite av den överblivna cremen på varje filé efter gräddning.

Aîoli (per port):

1 äggula
1 -2 dl neutral olja (jag brukar använda majsolja eller rapsolja)
1-2 msk senap
½ dl vitvinsvinäger
Juice från en halv citron
1 vitlöksklyfta
Salt och vispeppar

Hacka vitlöken till damm
lägg alla ingredienser utom olja i en hög, rostfri bunke. Börja vispa hårt, med ballongvisp.
Tillsätt oljan droppvis.

Smaka av med salt och vitpeppar. Låt gärna stå minst en halvtimma före servering. Aiolin håller sig några dagar i kylen och kan med fördel förberedas någon dag i förväg.

Läste ni det här?

Såg idag, när jag kollade in aftonbladet från igår och läste kultursidan och såg att de hade en jättekul artikel om Vulkan.

Roligt! Den beskriver på ett väldigt målande sätt hur det känns att få ge ut sin bok och att hitta läsare. Att faktiskt ha läsare.

Riktigt roligt skrivet.

Läs den gärna.

Bloggpaus?

Kommer att åka på konferens med jobbet i ett par dagar. Bli inte oroliga ifall det är tyst på bloggen ett par dagar.

Chili con carne

Idag har jag gjort Chili con carne på jobbet. Och chili con... quorn, för våra vegetarianer. Och en nachotallrik till en som varken tål bönor eller tomater. Det är kul med chili, tycker jag, för man kan variera sig efter vad man har för kryddor och sådär. Idag blev det (typ) såhär:

För 4 port:

1 Burk vita bönor
1 Burk kidneybönor
1 burk tomatkross
400 g köttfärs
1 stor gul lök
1 röd paprika
2 vitlöksklyftor
½ dl thai sweet chili-sås
Spiskummin, Paprikapulver, Cayennepeppar, Salt och peppar

Gör såhär:

Börja med att hacka löken fint och vitlöken så smått du kan (till damm, typ). Svetta lök och vilök i en panna.
I med köttfärs och låt steka med tills all färs är finfördelad och brynt
Skär paprikan i vackra strimlor.
Häll rubbet i en gryta. I med bönor och tomatkross. Lås småputtra under en timma, med kryddor efter behag.

Voila!

Köttsoppa med pasta

Idag har det varit tisdag, ju, och som sådan soppdag på jobbet. Tisdag får jag varor och jag hinner helt enkelt inte med att laga något annat, så. Tisdag är soppdag. För att göra sopporna något matigare än annars brukar jag dryga ut dem med potatis, pasta eller ris eller så, Idag blev det så "köttsoppa med pasta".

Du behöver: (4 port)

300g högrev, skuret i små fina bitar
1 finhackad gul lök
2 morätter, i små tärningar
1 palsternacka i små tärningar
½ rotselleri i små tärningar
En bit purjolök (4-6 cm?)
En buljongtärning eller 2 msk ljus kalvfond
2 dl vitt matlagningsvin
Lite färdigkokt pasta av valfri sort
1 l vatten
2 lagerblad
Salt och peppar


Gör såhär:

Börja med att bryna köttet i en panna i antingen olja eller smör, eller vad du tycker pasasar bäst. Lägg köttet i botten på en kastrull.
Häll över de övriga ingredienserna, utom pastan. Fyll på med vatten.
Koka upp och låt puttra i sisådär 30 minuter, tills alla rosaker blivit mjuka och goda.
Lägg i pastan.
Smaka av med salt och peppar.

Med Katarina på söder

Träffade idag, efter jobbet, kompisen Katarina, som (bl. a.) jobbar på Grantomta. Vi hade inte setts på jättelänge och det var jättetrevligt att träffas och skvallra lite och umgås i några timmar. Vi började på "mitt andra vardagsrum" - stället med Stockholms bästa mocca Latte (och blåbärssmoothies):Tullys coffee på Götgatan.

Det var som alltid mysigt, nu återigen med lite jazzig musik i högtalarna (idag var det Frank Sinatra - senast jag varit där tidigare har det varit någon sådan där hemsk Euro-disko, men nu var ordningen återigen återställd!) och fortfarande med både trevlig och kunnig personal och alltid med gott kaffe.

Vi tog så vägen förbi hellstone - eööer Hellstens musikhandel som det väl formellt heter, för att beundra det gamla The Who-rtumsettet de har i fönstret (Katarina är en nästan lika stor fan av The Who som jag!) och gick sedan en bit bortom Zinkensdam, där Katarina skulle kolla in gasspisar.

Nu krävdes emellertid något ytterligare i krävan och vi bestämde oss för att äta Sushi på Kato vid Mariatorget (Egentligen på S:t Paulsgatan, något kvarter upp från själva torget, mot Götgatan till).Det var - som alltid - jättebra. Kato är ett sådant där ställe där jag äter kanske två-tre gånger om året och har så gjort i kanske 5-6 år och det är ALLTID lika bra.

Inalles en väldigt mysig eftermiddag. Gott kaffe. Sushi. Gott sällskap. Kollandes på vackra trummor och häftiga gasspisar. Vad kan man mer begära?

Hur saker skall smaka...

Läser, några gånger i veckan, bloggarna på Taffel. Följer egentligen nästan bara Gittos och Lisas bloggar, men har under de senaste veckorna fått upp ögonen för den fina Kort om Gott.

Härom dagen skrev Isobel ett bra inlägg som en kommentar till DNs (och Mats Holmbergs) "Smakduellen" och då kanske fämst den senaste duellen med baguetter.

Jag gillar Mats Holmberg. Jag gillar smakduellen. Jag kan - i och för sig - tycka att den ibland känns lite velig (kolla t.ex. in texten om hummer) när han inte kommer fram till något riktigt resultat utan "Ja - alla får ju göra som de vill..." Jag blir irriterad över att man gör ett test och sedan inte vill komma fram till något resultat. Man läser ju för att man liksom är intresserad av att antingen få vägledning, eller för att i alla fall få reda på vad skribenten tycker i frågan men på det hela taget är greppet kul och karln kan skriva.

Men så kom då Isobels blogginlägg och en fråga hon ställer är - utan att kanske skriva det i samma ordalag som jag - "Vem är Mats Holmberg att hålla en smakduell? Karln har ju FEL på vad som är 'rätt' respektive 'fel' smak!". Hon drar en analogi kring Holmbergs analys av de olika baguetterna och kommer fram till konklusionen att Holmberg förmodligen är en sådan människa som gillar pulvermos bättre än potatismos för att han inte känner igen 'rätt' smak.

Jag vet inte hur jag skall förhålla mig till sådant här. Jag ställs - om man så vill - inför en inre smakduell. För å ena sidan: Visst finns det ett inslag av skäms-mat kring mat man gillar fastän det är 'fel'. Jag kan tycka att det är lite snobbigt att hacka på folk för att de föredrar sina baguetter med skorpa och fluffiga inuti, i stället för sega och doftande av surdeg. Båda produkterna finns ju där för att de har en marknad, och världen har liksom blivit ett snäpp bättre JUST för att vi kan välja vad vi vill äta.

Å andra sidan - hemska tanke - tänk om Pulvermos faktiskt kommer att bli 'rätt'?

Frågelådan

Så var det dags att öppna frågelådan igen. Fick - faktiskt som en kommentar på gårdagens inlägg - en fråga från Emma som har den fantastiska bloggen NewbieCooking. Nämligen:

Måste bara fråga en sak om förskola, nu är jag ju inte så gammal men jag vet ju att det har ändrats en hel del om namnen, eller är det fritids jag tänker på?
Vilken ålder är det på förskolebarnen du lagar mat till?

Förskola är vad som i dagligt tal kallades "dagis" för några år sedan. barnen på just "min" förskola är sisådär från ett år och några månader, och upp till 6 år.

Och just det tycker jag känns så viktigt - att få vara med och utforma de här barnens matvanor. Att liksom få vara med och forma vad de kommer att tycka är "gott" att få vara med och introducera nya smaker och att få vara med och visa att mat - fastän den är lagat i ett kommunalt storkök - faktiskt kan vara riktigt bra.

Typ så.