Jag skall aldrig mer gå ut med ett gäng kompisar på Blå Dörren...

Jo, såhärva. Det fanns en tid när jag mer eller mindre levde på restaurang Blå Dörren vid slussen. Ni vet - det där lilla haket som ligger inlämt mellan den där mackbaren (eller vad det är) och restaurang Eken? På 90-talet var Blå Dörren ett stamlokus och det var nästan läge at sätta upp en mässingsplakett där, vid det inre bordet på "hyllan" längst in. Många är de vänner som ätit sin första middag med mig på restaurang, just där. Haket i fråga har dessutom ett av Stans Bästa sortiment vad det gäller Svensk flasköl från småbryggerier, och hade tills för bara något år sedan en fantastisk gubbröra på menyn.

Men låt mig ta storyn från början:

Vi var ute ett gäng från jobbet igår. Vi hade lirat bowling och dels för att få något i krävan efter den idrottsliga uppgörelsen och dels för att fira att jag kommit typ sist på min bana (den som hade närmast på min bana hade bara dubbelt så mycket poäng som jag - jippi!) hade vi bestämt att gå till söderkisen. Det visade sig vara fullt och eftersom "krogsöder" är lite av en vit fläck på kartan för min del bestämdevi att vi skulle kolla in mitt gamla stamhak.

Menyn var som alltid bra. Bra servis (en något äldre ardenner som verkligen kunde sitt jobb!) och - som väntat - väldigt trevligt sällskap. "Så - vad finns att klaga på, då?" hör jag folk mumla framför sina skärmar...

Vi hann knappt komma in och sätta oss förrän två gamla arbetskamrater kommer in genom dörren. Två servitriser jag först inte känner igen, men sedan kommer på vad de heter. Hej, hej - kul att ni är här, och hela den där grejen... Ursäktar mig och fortsätter att försöka koncentrera mig på mitt sällskap. Efter kanske en minut kommer en annan f.d. kollega - en snubbe som jobbat i baren på Gåsgränd 4, och dennes flickvän förbi.... "Nejmen - HEEEJ, vad gör DUUU här?"

Så tar det kanske ett par minuter och en f.d. hovmästarinna på Jenssens Böffhus, som numer kör eget kommer fram och hälsar. Hej, hej... Vid det här laget börjar mitt sällskap säkert undra om det var så bra idé att gå till just blå dörren och äta.

Och då kommer ett gäng från Grantomta.

I det här läget är jag beredd att sjunka genom golvet. Mitt sällskap himlar med ögonen , men fnissar artigt när jag försöker komma på fyndiga bortförklaringar att vi blir avbrutna hela tiden. Själv börjar jag ana att avbrotten i middagsmålet kommer att bli temat för kvällens händelser och att det kanske är lika bra att ge upp. Det är bättre att aldrig mer gå till Blå dörren. Eller kanske gå dit maskerad, nästa gång.

Tjejer - jag är ledsen, det var inte meningen att stå och skaka tass med en massa andra igår. Jag ville vara med ER, men jag tappade den bollen. Sorry.

Ni som var där igår - sorry om jag verkade irriterad, framåt kvällen. Jag tycker givetvis om Er också, fortfarande, jag bara ville äta min strömming och snacka med mitt sällskap.

Och egentligen vill jag här skriva en rekomendation åt alla att gå till blå dörren och äta, för det är fortfarande ett av Stockholms bästa vattenhål, men jag inser givetvis att risken finns att jag springer på också DIG där! :-)

Med Katarina på söder

Träffade idag, efter jobbet, kompisen Katarina, som (bl. a.) jobbar på Grantomta. Vi hade inte setts på jättelänge och det var jättetrevligt att träffas och skvallra lite och umgås i några timmar. Vi började på "mitt andra vardagsrum" - stället med Stockholms bästa mocca Latte (och blåbärssmoothies):Tullys coffee på Götgatan.

Det var som alltid mysigt, nu återigen med lite jazzig musik i högtalarna (idag var det Frank Sinatra - senast jag varit där tidigare har det varit någon sådan där hemsk Euro-disko, men nu var ordningen återigen återställd!) och fortfarande med både trevlig och kunnig personal och alltid med gott kaffe.

Vi tog så vägen förbi hellstone - eööer Hellstens musikhandel som det väl formellt heter, för att beundra det gamla The Who-rtumsettet de har i fönstret (Katarina är en nästan lika stor fan av The Who som jag!) och gick sedan en bit bortom Zinkensdam, där Katarina skulle kolla in gasspisar.

Nu krävdes emellertid något ytterligare i krävan och vi bestämde oss för att äta Sushi på Kato vid Mariatorget (Egentligen på S:t Paulsgatan, något kvarter upp från själva torget, mot Götgatan till).Det var - som alltid - jättebra. Kato är ett sådant där ställe där jag äter kanske två-tre gånger om året och har så gjort i kanske 5-6 år och det är ALLTID lika bra.

Inalles en väldigt mysig eftermiddag. Gott kaffe. Sushi. Gott sällskap. Kollandes på vackra trummor och häftiga gasspisar. Vad kan man mer begära?

Pyttipanna

Gjorde mitt sista inhopp på Grantomta idag. Hade rätt mycket rester kvar från julbordet igår (har man inte alltid det efter julbord?) och ville inte servera julbord en gång till, så jag skar ned allt till pytt i stället.

Rotade runt i kylarna och hittade en bit rökt renstek också som fick följa med av bara farten, och så skjuts in i varmluftsugnen.

Medan pytten stekte kom jag på att jag hade över en timma på mig tills maten skulle serveras, och eftersom det var få barn idag tog jag fram alla ägg jag kunde hitta sedan alla julbak, och vändstekte dem till. Det blev poppis.

Förresten, varför heter pyttipanna just pyttipanna? Ja, enligt mathistorisk uppslagsbok sägs uttrycket komma från "puttipanna", såsom i uppmaningen "putt i panna'!", alltså - "släng resterna i en panna. Tydligen har just rätten börjat stavas med y under 1900-talet och då sedan det publicerats en "festligare" variant än den då vanligare puttipannan som kallats pyttskuren puttipanna - alltså, småskuren panna, och det känns ju långt. Pyttiputtipanna, så nuförtiden använder vi det kortare pyttpianna.

Förresten måste jag hålla med Karl, som stack in huvudet i köket idag: "Pyttipanna! Vilken Rock n Roll-rätt!"

Det är det verkligen - "Man tager vad man haver" och så kör man. Det är Rock N Roll.

Litet julbord

Några sorters sill (som jag inte lagt in)
Lite rökt respektive gravad lax (som jag inte gravat)
Gravlaxsås som jag inte rört ihop själv
Färdiga köttbullar
Prinskorv utan skinn
Kokt potatis som jag inte skalat
Grov senap, köpt färdig, på burk
Färdigkokt skinka (som jag skall griljera)
julknäcke
julmust smör, bröd och ost

Julbord på Grantomta, som jag inte förberett. Som jag inte räknat med att göra, men som jag jobbar för att hjälpa CayakCarin, som ju hjälpt mig så många gånger. När hon ringde och berättade att hennes ena son var sjuk var det självklart att ställa upp.

Fastän julbordet känns.... .. . som något mellanting mellan julgala och Viking Lines smörgåsbord.

När jag blir stor och har min egen restaurang kommer jag MÖJLIGEN att servera julbord EN dag om året, och då BARA grejer jag gjort SJÄLV. Allt annat får vara.

Just idag är jag stark...

Igår åt ungarna fullkomligt soprent av lax-teriyakin. Idag har jag serverat kalops och fick inte tillbaka en smula med disken. I måndags var det pasta med korvsås och även den tog jätteslut, så...

Tre bra dagar på raken! Bättre än så blir det knappast. Tre av tre är bra vilken vecka som helst, men det känns extra kul att få avsluta sin tid på Grantomta med en sådan vecka!

Noja: Att lämna bort sitt kök

Skall ha semester ett par dagar nästa vecka. Det skall bli kul, skönt och bra på alla vis, men jag har en klump i magen. Jag skall lämna bort mitt kök igen. Jag har skrivit det förr och jag kommer säkert ha skäl att skriva det igen: "att lämna bort sitt kök till okända människor känns som att läna bort sitt barn till bekantas bekanta."

Måndag och onsdag är lugnt. Då är det den ärrade veteranen och kampbrodern (-systern?) CayakCarin som tillfälligtvis trakterar spisen. Skönt. Hon kan köket, har samma matfilosofi som jag (allt från grunden) och kan dessutom de mer sublima konsterna "att få som man vill" och "låta bli att bli överkörd" i ett kök där det annars rätt lätt kan spåra ur i organisatoriska trafikolyckor... Hon kommer att hålla ställningarna, utan att förhandla bort något territorium av det som är "mitt kök" tilll någon annan och till belåtenhet utföra uppdraget som min förtrogna, även om jag inte är där.

Det svåra är tisdag. Tisdag då jag får varor. Tisdag då det är fiskdag. Tisdag då saker och ting väldigt snabbt kan förvandlas till, om inte katastrof (för så kallas det när folk dör) så i alla fall en mindre fuckup...

Roligt och sorgligt på samma gång...

Jag trivs med mitt jobb. Riktigt, riktigt bra. Det är ett kök som - trots sina egenheter - har charm och är tillräckligt välutrustat för att jag skall kunna laga ungefär den mat jag vill laga. Folk är snälla och vänliga mot varandra. Det är helt enkelt mysigt på jobbet.

Samtidigt är det ju bara ett vikariat. Tjejen som normalt trakterar spis och kastruller - Pernilla - kommer tillbaka i och med vårterminens början, efter trettonhelgen och då är min tid på Grantomta slut. Tiden är utmätt. Allt har sin ände.

Därför är den här sista tiden på Grantomta värdefull. Den är både fantastiskt rolig, för att jag trivs så bra och jag verkligen gillar mitt arbete och jag vill vara där så mycket jag kan. Samtidigt är den sorglig, för man vet att för varje minut jag är på jobbet kommer jag en minut närmare slutet på den här resan.

Lycka är en vit rock som hänger kvar...

Var på Grantomta idag, och hälsade på. Upptäckte, nästan barnsligt förtjust, att min kockrock hängde kvar i torrförrådet, när jag kom.

Minst lika förtjust konstaterade jag att det nu är CayakCarin, min legendariska företrädare och numer då vikarie, som nu trakterar spisen, med en grace och skicklighet som räcker för tre kockar. Tillsammans var vi idag alltså halvhyffsade, men jag var ändå lycklig som en liten kalv, när jjag fick hjälpa till och skära lite grönsaker. Ibland behövs det inte så mycket. Lycka är en vass kniv. Lycka är en vit rock. Lycka är att åter stå i ett kök man saknat, efter två månader.

Hjälpte en av tjejerna från småbarnsavdelningen över med maten och allmänt kramkalas uppstod i deras serveringskök. Jag blev alldeles varm inombords och tårögd, och kanske - för en gångs skull - inte bara p.g.a. ljuset där inne.

Till lunch serverades fisk (det är ju tisdag) och CayakCarin hade gjort en jättegod fiskgratäng.

Det känns skönt att veta att köket tas om hand. Att man kan lämna det och vara förvissad om att det inte stått i lågor när man kommer tillbaka.

Det känns bra.

Idag däremot...

Det är måndag morgon. Måndag efter söndagen som kom efter lördagen. Bröllopslördagen. Dessutom måndagen efter min första, väldigt lugna vecka på Grantomta.

Idag, däremot börjar allvaret. Alla barn kommer tillbaka till förskolan idag och jag har ett trettiotal extra beställda till fritids. Gluten och laktosintoleranta, vegetarianer, you name it. Det kommer alltså, med största sannolikhet, att bli "lite tempo" idag.

Igår var det vila. Jag tog det lugnt nästan hela dagen. Sov, för en gångs skull, till efter sju på morgonen (sovmorgon! Whee!)åt frukost med familjen, var i kyrkan provkörde Izabella en sväng (hon funkade! Dubbelwhee!), lekte med dottern i sandlådan, plockade blommor åt hennes mor och avslutade sedan kvällen framför TVn.

Idag däremotförväntar jag mig att det inte vblir så mycket vila. Jag kommer inte att bli överraskad om jag kommer att få vara kvar längre än vanligt på jobbet. Jag lär ha mycket disk idag, och jag har , som sagt rätt mycket gäster.

Fredag

Jag började jobba på Grantomta igen i måndags. Det var kul och bra på alla sätt och vis för jag är utvilad efter semestern och jag trivs väldigt bra med mitt jobb.

Den här veckan har dock inte riktigt varit "som alla andra" Det är fortfarande rätt mycket byggarbetsplats såhär efter sommaren. I köket går livet sin gilla gång, om än i avsevärt lägre tempo än jag är van vid.

Det har på förskolan dykt upp ett tiotal barn och i övrigt ärä det tomt sånär som på en och annan lärare eller fritidspedagog som är inne på jobbet några timmar och vänder papper under sin sista vecka av semester.

Att laga mat åt sisådär 10-15 personer, när man är van att göra det åt sisådär hundra är lite annorlunda. Men det ger en rätt mycket tid att göra annat.

Som att testa nya recept, förfina tekniker, frosta av kylarna, hjälpa förskoleavdelningen att sanera deras kyl, som stått öppen hela sommaren (och nu var svart inuti), att inventera lager och förråd, att ringa och förhandla med leverantörer och... Well, göra sådana där saker man aldrig hinner annars (som att faktiskt PLOCKA UR allt ur torrförrådet och TORKA ALLA hyllor och BONA golvet, innan man ställer tillbaka allt igen).

Av någon anledning har man - ändå - rätt mycket tid över. Jag skall vara ärlig - det är rätt trist att inte ha så mycket att göra. Så - efter bästa förmåga - gäller det att få tiden att gå. Jag har, för att ha någon slags bättre samvete således sorterat kvitton och följesedlar, suttit och surfat efter bra recept på nätet, "konceptualiserat", och gjort kreativa sysslor som att klistra en ur en gammal reklambroschyr utklippt kockmössa på den dödskalle som pryder piratflaggan på mitt anteckningsblock.

Idag är det fredag. Fredag före lördag. Bröllopslördag. Jag var igår ute med mina kycklingrullader till förrätterna i festlokalen och märkte, till min förvåning, att den låg bara några hundra meter från jobbet! I morgon gäller det. I morgon smäller det.

Första veckan

Första veckan på nya jobbet är till ända och har gått bra. Jag haft en veckas "inkörning" med kocken Carin (hädanefter CayakCarin) - en trevlig tjej som snabbt kvalade in på min lista som "en av grabbarna", i ordens mest positiva mening.

Köket på grantomta är trångt. Jättetrångt. Faktiskt såpass trångt att jag inte jobbat i ett sådant trångt kök sedan Gåsgränd 4. Tack och lov är Grantomta modernare än så och även om det går ut ungefär lika mycket mat ur bägge köken är det inte typ 100 a la carte som skall ut ur köket ur Grantomta, så... Well. Det är skönt. Nåväl. Ett trångt kök betyder att man liksom kommer varandra nära. Rent fysiskt.

Vi har ändå lyckats överleva den där första veckan, och utan allvarligare blessurer, trots rakbladsvassa kocckknivar, stora tunga grytor med kokande vatten och mitt välkända goda morgonhumör - före första kopparna kaffe. Då är det svårt att inte beundra sin medarbetare.

Nu skall Carin emellertid vidare ut i livet och hålla på med sina kajaker på heltid i stället. Trist för mig, som inte får någon att vänskapligt tackla in i köksutrustningen, men kul för Carin, som får syssla med något hon verkligen vill. Lycka till Carin.

Krubbet på Grantomta är enkelt. Jag har egentligen bara en liten ugn, för några gastronorm-bleck och så en halvrutten spis att jobba med. Inga stekbord. Inga extrahällar. Inga fritöser... Det är mycket "en grej i panna, en i kastrull"-matlagning. Den här veckan har det därför serverats italiensk kycklinggryta med pasta på måndagen, fiskbullar med någon slags thainspirerad currysås med kokos på tisdagen, onsdagen förde med sig pasta med ädelostsås och skinka, torsdagen serverade jag köttfärslimpa med champinjonsås och potatis och fredagen mitt gamla paradnummer "fransk köttgryta". Just fredagen var en kioskvältare.

I övrigt går det ungefär som väntat - inga större hinder eller bekymmer än, men så har jag ju haft hjälp hela veckan också.

Enda minuset hittills är att radion i köket typ bara får in P3 och "Svenska favoriter" - vilket gör mig nästan nässelrosig av schlagerallergi. Jg längtar efter rockklassiker och får i stället hålla tillgodo med typ Tommy Nilsson och Jill Jonsson.

Det enda som varit riktigt bra på den radiokanalen var den här låten - som med lite letande - hittades - som allt annat nuförtiden - på Youtube. Emilia med "var minut".

Och ja - jag vet - det är föga rock n roll-kockigt att gilla Emilia. Men hey - jag har fått post i veckan till "husmor", så jag antar att jag inte är så rock n roll längre. :-)