Lunch för blindstyren 2: Lyxig snabbmat

Fiskpinnar, spenat stuvad med grädde, lök och mascarpone och så toppat med räkor.

Snabbt, enkelt, men jättegott.

Skämsmat: Coke float

Har skrivit tidigare om Skämsmat, och det här kvalar definitivt in i den kategorien: Amerikansk efterrätt, gjord på kapitalistflaggskeppssoda och vaniljglass.

Coke float har aldrig varit speciellt stort i Sverige, ens på de "amerikanska" restauranger som ibland haft dem på menyn. För mig känns de emellertid "comfort food" efter mina anglosaxiska matvanor, då det genom de västra storebröderna även nått och slagit igenom på imperie-öarna.

För de som inte vet det är det alltså coca-cola med vaniljglass. Helt enkelt. Och ett fantastiskt sätt att svalka sig i sommarvärmen. Dottern tyckte mer om det karakteristiska bubbelljudet som uppstår när man drar vaniljglasskum genom ett sugrör än själva smaken, men vi njuter båda av coke float...

Hur saker skall smaka...

Läser, några gånger i veckan, bloggarna på Taffel. Följer egentligen nästan bara Gittos och Lisas bloggar, men har under de senaste veckorna fått upp ögonen för den fina Kort om Gott.

Härom dagen skrev Isobel ett bra inlägg som en kommentar till DNs (och Mats Holmbergs) "Smakduellen" och då kanske fämst den senaste duellen med baguetter.

Jag gillar Mats Holmberg. Jag gillar smakduellen. Jag kan - i och för sig - tycka att den ibland känns lite velig (kolla t.ex. in texten om hummer) när han inte kommer fram till något riktigt resultat utan "Ja - alla får ju göra som de vill..." Jag blir irriterad över att man gör ett test och sedan inte vill komma fram till något resultat. Man läser ju för att man liksom är intresserad av att antingen få vägledning, eller för att i alla fall få reda på vad skribenten tycker i frågan men på det hela taget är greppet kul och karln kan skriva.

Men så kom då Isobels blogginlägg och en fråga hon ställer är - utan att kanske skriva det i samma ordalag som jag - "Vem är Mats Holmberg att hålla en smakduell? Karln har ju FEL på vad som är 'rätt' respektive 'fel' smak!". Hon drar en analogi kring Holmbergs analys av de olika baguetterna och kommer fram till konklusionen att Holmberg förmodligen är en sådan människa som gillar pulvermos bättre än potatismos för att han inte känner igen 'rätt' smak.

Jag vet inte hur jag skall förhålla mig till sådant här. Jag ställs - om man så vill - inför en inre smakduell. För å ena sidan: Visst finns det ett inslag av skäms-mat kring mat man gillar fastän det är 'fel'. Jag kan tycka att det är lite snobbigt att hacka på folk för att de föredrar sina baguetter med skorpa och fluffiga inuti, i stället för sega och doftande av surdeg. Båda produkterna finns ju där för att de har en marknad, och världen har liksom blivit ett snäpp bättre JUST för att vi kan välja vad vi vill äta.

Å andra sidan - hemska tanke - tänk om Pulvermos faktiskt kommer att bli 'rätt'?

Skäms-mat

Det finns viss sorts mat som man gillar, eller hur? Mat som är någon slags "comfort food" som är att liksom "komma hem". Något som känns välbekant, mysigt och som man njuter av, utan att bry sig om vad andra tycker.

Men så finns det också mat, i den där gruppen som är lite "finare" och lite "fulare"? Mat man liksom gillar, som man känner är en del av sitt kulinariska arv och/eller reportoar, men som man liksom inte riktigt vill kännas vid? Mat som inte är riktigt "fint" att tycka om? Som hämt-pizza från den lokala pizzerian. Mat som liksom måste förklaras med undanflykter för ens matnördiga kompisar: "Eh - jo, vi hade ju inte riktigt tid, och de hr grejerna är rätt bra för det priset..." och sådär? Eller hur?

Själv hatar jag egentligen halvfabrikat. Jag brukar tala mig varm för att det är bättre att tillochmed laga bara en egen smörgås än att köpa halvfabrikat. Det är billigare. Och godare.

Och så finns fiskpinnar. Fiskpinnarär min hemliga last. Min skäms-mat. Mat jag äter när jag är ensam. Alltid med stuvad spenat (för fiskpinnar utan stuvad spenat är som... .. . kärlek utan kyssar?) Fiskpinnar är maten som åker fram när Fru Värn är och hälsar på släkt i andra städer. När jag har en ledig helg hemma och ingen ser mig, eller ibland när man har ont om tid en vardagskväll, då jag svärande förbannar att man inte har tillräckligt med tid för att laga "riktig mat" och sedan njuter i lönndom av mina små stickor av lycka och den kärleksfullt ihoprörda spenaten.

Töntigt? Javisst! Fånigt? Jepps!

Är det bara jag som har sådana här matneuroser? Har ni andra också "skäms-mat"?