Dagens bloggpost är egentligen en fråga. En lite utlämnande fråga. Men dels vill jag gärna läsa vad just DU skriver, den här gången. Hey - DU läser ju MIN blogg!
Och dels behöver jag lite inspiration... Så:
Om du ska laga middag till din pojkvän/flickvän - vad lagar du då för att riktigt imponera?
Och vad ska han/hon laga åt dig till middag för att vara säker på att få servera dig frukost på sängen morgonen därpå?
Visar inlägg med etikett Utmaning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Utmaning. Visa alla inlägg
torsdag, oktober 13, 2011
lördag, mars 07, 2009
Off-Topic: 5 låtar till din död
Läser hos Mymlan - hela bloggosfärens lektant följande lilla utmaning:
Och eftersom jag gjorde en sådan där lista på 12 låtar om mitt liv får jag väl göra en även här. Det tilltalar dessutom min lite mer svarta, morbida sida att skriva om det här, just nu, så: Here goes!
Oh - och jag utmanar förstås Mackan, O., CayakCarin och "Antonia". Ni vet vilka ni är, så jag tänker inte länka till Er. :-)
--
Det går givetvis inte att svara helt sanningsenligt på den här frågan. Jag kan inte komma på fem låtar som skulle kunna spelas på någon begravning, men jag tänker mig att den här frågan ändå dyker upp bland mina kock-kompisar eller i bar-sammanhang eller så och tills dess vill jag ha förberett mig med något slags svar, så:
Först och främst - begravningar och begravningstal brukar vara tillfällen då någon ger goda råd inför framtiden, genom att se bakåt och möjligen säga några väl valda om den avlidne. De bästa tipsen för ett lyckat liv jag hört är faktiskt:
Den här känns på något sätt också naturlig... Och blir det just Henrik Rongedal som framför den, som i det här klippet, känns det på något sätt ännu mer rätt! En ond tvilling (?!) sjunger till/för/åt/ en annan! :-)
Som musik till när man går med kistan skulle det nog passa med "Imperial march" från "Star Wars"-filmerna. Jag är ett Star Wars-fan och känslan av att liksom - som Darth Vader - betraktas som "misled by the dark side of the force" känns väldigt mycket som jag. En värdig avslutning på en värdig avslutning, helt enkelt.
Det är min vän Morris som vill att jag ska samla listor på begravningsmusik. Det behöver inte vara musik skriven för begravningar, däremot de fem låtar du vill att dina efterlevande ska lyssna till på just din begravning. Kanske en sådan lista säger mer om dig än de tolv låtarna om ditt liv…
Och eftersom jag gjorde en sådan där lista på 12 låtar om mitt liv får jag väl göra en även här. Det tilltalar dessutom min lite mer svarta, morbida sida att skriva om det här, just nu, så: Here goes!
Oh - och jag utmanar förstås Mackan, O., CayakCarin och "Antonia". Ni vet vilka ni är, så jag tänker inte länka till Er. :-)
--
Det går givetvis inte att svara helt sanningsenligt på den här frågan. Jag kan inte komma på fem låtar som skulle kunna spelas på någon begravning, men jag tänker mig att den här frågan ändå dyker upp bland mina kock-kompisar eller i bar-sammanhang eller så och tills dess vill jag ha förberett mig med något slags svar, så:
Först och främst - begravningar och begravningstal brukar vara tillfällen då någon ger goda råd inför framtiden, genom att se bakåt och möjligen säga några väl valda om den avlidne. De bästa tipsen för ett lyckat liv jag hört är faktiskt:
Den här känns på något sätt också naturlig... Och blir det just Henrik Rongedal som framför den, som i det här klippet, känns det på något sätt ännu mer rätt! En ond tvilling (?!) sjunger till/för/åt/ en annan! :-)
Som musik till när man går med kistan skulle det nog passa med "Imperial march" från "Star Wars"-filmerna. Jag är ett Star Wars-fan och känslan av att liksom - som Darth Vader - betraktas som "misled by the dark side of the force" känns väldigt mycket som jag. En värdig avslutning på en värdig avslutning, helt enkelt.
tisdag, februari 17, 2009
Off-topic: Bild?
Fick följande lilla utmaning från Mackan:
Och eftersom jag är på jobbet blir bilden (som kom i ett mail från min chef för ett tag sedan):
Den gick ut på att man skulle leta upp fjärde bildmappen i datorn och plocka ut fjärde bilden i den och publicera denna bild i bloggen.
Och eftersom jag är på jobbet blir bilden (som kom i ett mail från min chef för ett tag sedan):
måndag, januari 12, 2009
Skämsmusik
Jag orkar inte skriva något just nu. Alls. Har det lite bökigt på jobbet. Har det bökigt hemma. Har ingen inspiration i köket. Skriver en off-topic-post igen... Bear with me. Det kommer något bra, övertänkt, spännande och livsbejakande vilken månad som helst, nu...
Blev utmanad av Mackan att skriva om skämsmusik. Ni vet? Sådana där grejer man EGENTLIGEN gillar, fast man EGENTLIGEN inte får gilla. Rent musikaliskt, alltså. Grejer som är så grymt okreddigt att man gärna skyller på andra i sin familj för att man råkar ha i CD-hyllan och sedan hemligen lyssnar på när ingen annan är hemma?
Nåväl - här är fem skämslåtar:
--
Året är 1989 och Sveriges mest överproducerade album alla kategorier skall precis släppas. Det är spretigt, med alltifrån gamla 70-tals hårdrockscovers (från Kiss) någon 80-tals-dänga (Herreys?), som precis blivit översatt, ett ärkepekoral med bl.a. Tommy Nilsson i kören (!) bakom - jag pratar givetvis om Ankie Baggers fantastiska album "Where were YOU last night?"- För övrigt den enda skiva jag har på både vinyl, CD och dessutom i digital form på min dator... Och den är inte ens bra. Ingen låt är speciellt bra. Och dessutom är plattan - i bästa fall "bred" och oftare "spretig" eller rent av "schizofren" i själva låtordningen... Eftersom mackan tog med Stars fantastiska lustmord på en gammal Kiss-dänga får väl jag gå ut lika hårt och välja just Ankie Baggers version av "I was made for loving you":
Jagvet, jagvet, jagvet. Jag skäms. Men håll i Er. Det kommer att bli värre...
Eller vad sägs om den här helt distanslösa hyllningen till sig själv? Ungefär som Krubb?
Chesney Hwkes "I am the one and only"!!!
Ok. Spola fram filmen tio år (typ)... 1998, tror jag att det kan ha varit, i alla fall i "världen efter spice girls wannabe" och flick- och pojkband fullkomligt öser ut snabbt producerade skivor. I sverige vill man inte vara sämre och en bekant till mig, låt oss kalla honom "Nalle" är tillsammans med en snygg blondin som nästan kan sjunga rent. Nalle och jag känner varandra genom vad som under tiden hinner bli "Frifallsskolan" - en fallskämsklubb på tullinge flygfält (som numer är nedlagd) och umgås en hel del även utanför hoppfältet. Nåväl. Blondinen i fråga är den korthåriga donnan i vad som kommer att bli det landsplågande yrväderbandet "Popsie". Här med den fantastiska "Single", som lyckades spelas in en dag då faktiskt ingen av tjejerna - alls - var singel... Det här är så dåligt på så många sätt... Jätteöverproducerat, överspänd attityd i videon som bara andas "Jag vill vara mel B i den där videon till wannabe" och dessutom ett band som INGEN längre kommer ihåg. Jag vet.... Jag vet... *skakar på huvudet*.
Kommer någon av Er ihåg Return? De var ett sådant där långhårsband i vågen efter typ accept och extreme och i samma skola, typ. Fast sämre. Och i samma skola som extremes "more than words", Mr Bigs "To be with you" och Poisons "Every rose has its thorn" gjorde Return ett försök att hänga på "halvackustiskpowerballadmedstämsång"-tåget och kom med den här låten, som faktiskt skulle passa i vilken melodifestival som helst. Den har allt. Handklapp, stämsång, höjning, sänkning, brygga, taktknack i lådan på gitarren... You name it. Det enda som saknas är typ scorpions visslingsintro från wind of change...
Ja, jag vet. Det finns bara ETT godtagbart skäl för en gammal rocker-råtta som jag att gilla band som return. Man får hångla till sådan musik (fråga Mackan om "wonderful tonight av Eric Clapton någon gång får ni se!). Precis som man önskade att man fick vara Chris Isaak i den här videon. "Wicked game" från kanske tidigt 90-tal, eller sent 80. I alla fall - ärligt - texten är värsta Kalle Anka-låten, den är rätt enformig och videon är så fullkomligt över-arty skjuten, som allt annat det året, i svartvitt. Med en Chris Isaac som ser ut som om han lider precis hela videon. Av att få hångla med Cindy Crawford. Ärligt?! Snubben borde piskas till skum på Kalmar stortorg med en ljummen badmössa! Videon är däremot fortfarande lite sådär härligt melankoliskt tonårs-kärleks-desperat och textens slut "Nobody loves no-one" för att liksom understryka att "Jag är inte alls kär i någon! - så det så - pilutta!" är precis så man själv kännt. Mer än en gång.
Så... Nu är det ute ur systemet. Phew. Det känns lite bättre. Jag förstår varför katoliker praktiserar bikt. Nu kan jag skämmas lite i min ensamhet igen. Fast tyst.
Jo - och just det - ni skall få en liten bonus - Folkmusikrock på Svenska. Grymlings (kommer NÅGON ihåg dem längre?) Här med "Där gullvivan blommar". Nödrim. Otight spelat. Ord som "sovkammare" (finns det över huvud taget med i svenska språket?) i texten. Segt och fjantigt trumkomp. Precis tvärt emot vad jag brukar gilla. Men ändå... Så oemotståndligt:
Blev utmanad av Mackan att skriva om skämsmusik. Ni vet? Sådana där grejer man EGENTLIGEN gillar, fast man EGENTLIGEN inte får gilla. Rent musikaliskt, alltså. Grejer som är så grymt okreddigt att man gärna skyller på andra i sin familj för att man råkar ha i CD-hyllan och sedan hemligen lyssnar på när ingen annan är hemma?
Nåväl - här är fem skämslåtar:
--
Året är 1989 och Sveriges mest överproducerade album alla kategorier skall precis släppas. Det är spretigt, med alltifrån gamla 70-tals hårdrockscovers (från Kiss) någon 80-tals-dänga (Herreys?), som precis blivit översatt, ett ärkepekoral med bl.a. Tommy Nilsson i kören (!) bakom - jag pratar givetvis om Ankie Baggers fantastiska album "Where were YOU last night?"- För övrigt den enda skiva jag har på både vinyl, CD och dessutom i digital form på min dator... Och den är inte ens bra. Ingen låt är speciellt bra. Och dessutom är plattan - i bästa fall "bred" och oftare "spretig" eller rent av "schizofren" i själva låtordningen... Eftersom mackan tog med Stars fantastiska lustmord på en gammal Kiss-dänga får väl jag gå ut lika hårt och välja just Ankie Baggers version av "I was made for loving you":
Jagvet, jagvet, jagvet. Jag skäms. Men håll i Er. Det kommer att bli värre...
Eller vad sägs om den här helt distanslösa hyllningen till sig själv? Ungefär som Krubb?
Chesney Hwkes "I am the one and only"!!!
Ok. Spola fram filmen tio år (typ)... 1998, tror jag att det kan ha varit, i alla fall i "världen efter spice girls wannabe" och flick- och pojkband fullkomligt öser ut snabbt producerade skivor. I sverige vill man inte vara sämre och en bekant till mig, låt oss kalla honom "Nalle" är tillsammans med en snygg blondin som nästan kan sjunga rent. Nalle och jag känner varandra genom vad som under tiden hinner bli "Frifallsskolan" - en fallskämsklubb på tullinge flygfält (som numer är nedlagd) och umgås en hel del även utanför hoppfältet. Nåväl. Blondinen i fråga är den korthåriga donnan i vad som kommer att bli det landsplågande yrväderbandet "Popsie". Här med den fantastiska "Single", som lyckades spelas in en dag då faktiskt ingen av tjejerna - alls - var singel... Det här är så dåligt på så många sätt... Jätteöverproducerat, överspänd attityd i videon som bara andas "Jag vill vara mel B i den där videon till wannabe" och dessutom ett band som INGEN längre kommer ihåg. Jag vet.... Jag vet... *skakar på huvudet*.
Kommer någon av Er ihåg Return? De var ett sådant där långhårsband i vågen efter typ accept och extreme och i samma skola, typ. Fast sämre. Och i samma skola som extremes "more than words", Mr Bigs "To be with you" och Poisons "Every rose has its thorn" gjorde Return ett försök att hänga på "halvackustiskpowerballadmedstämsång"-tåget och kom med den här låten, som faktiskt skulle passa i vilken melodifestival som helst. Den har allt. Handklapp, stämsång, höjning, sänkning, brygga, taktknack i lådan på gitarren... You name it. Det enda som saknas är typ scorpions visslingsintro från wind of change...
Ja, jag vet. Det finns bara ETT godtagbart skäl för en gammal rocker-råtta som jag att gilla band som return. Man får hångla till sådan musik (fråga Mackan om "wonderful tonight av Eric Clapton någon gång får ni se!). Precis som man önskade att man fick vara Chris Isaak i den här videon. "Wicked game" från kanske tidigt 90-tal, eller sent 80. I alla fall - ärligt - texten är värsta Kalle Anka-låten, den är rätt enformig och videon är så fullkomligt över-arty skjuten, som allt annat det året, i svartvitt. Med en Chris Isaac som ser ut som om han lider precis hela videon. Av att få hångla med Cindy Crawford. Ärligt?! Snubben borde piskas till skum på Kalmar stortorg med en ljummen badmössa! Videon är däremot fortfarande lite sådär härligt melankoliskt tonårs-kärleks-desperat och textens slut "Nobody loves no-one" för att liksom understryka att "Jag är inte alls kär i någon! - så det så - pilutta!" är precis så man själv kännt. Mer än en gång.
Så... Nu är det ute ur systemet. Phew. Det känns lite bättre. Jag förstår varför katoliker praktiserar bikt. Nu kan jag skämmas lite i min ensamhet igen. Fast tyst.
Jo - och just det - ni skall få en liten bonus - Folkmusikrock på Svenska. Grymlings (kommer NÅGON ihåg dem längre?) Här med "Där gullvivan blommar". Nödrim. Otight spelat. Ord som "sovkammare" (finns det över huvud taget med i svenska språket?) i texten. Segt och fjantigt trumkomp. Precis tvärt emot vad jag brukar gilla. Men ändå... Så oemotståndligt:
torsdag, januari 01, 2009
Off topic:12 låtar - om Jesper
Hej, alla. Och Gott nytt år, eller god fortsättning eller vad man skriver, så här på årets första dag. Jag vet att jag varit OTROLIGT dålig på att uppdatera under december och det har sina skäl: Jag har varit sjuk, jag har arbetat mer än vanligt, jag har haft en prao-elev, som tagit tid, vi har byggt om köket på jobbet och omorganiserat lite, så jag numer är "kökschef" och har en kollega att faktiskt chefa över, jag har skrivit på en del andra projekt (bl.a. något så fjantigt som poesi) och - och det har varit det allra värsta och det som tagit mest energi - haft problem hemma. Jag vill inte skriva mer om det just nu, men ser att slutet av 2008 och förmodligen en bit in i 2009 kommer att i efterhand kunna tituleras "en jobbig tid".
Nåväl. Har tillbringat nyårsafton hos mina föräldrar, så det gick ingen nöd på mig igår (jag får skriva mer om vad vi åt och hur man lagar det någon annan gång), heller, men igår läste jag det här inlägget hos Mackan och blev jätteinspirerad!
Tänket här (som kommer från Hela Nätets Lektant - Mymlan) går alltså ut på att man skall "visa vem man är" enom att välja ut tolv låtar som betyder något för en... Jag vet inte riktigt vad de här låtarna, som jag valt ut, säger om mig, eller ens faktiskt vem jag själv är, just nu, men det är låtar som på olika sätt, genom olika skiften i livet betytt något speciellt för mig och eftersom den här utmaningen handlar om "vem man är" har jag lekt med 12 låtar för att försöka berätta något slags historia... Jaja, ni hajar!
--
Varje historia har sin början, och den här får börja med frågan "Vem är du?" här ställd av... Ja kolla in och njut...
"The Who - "Who Are you?" Mitt absoluta favoritband, alla kategorier - med min favorittrummis alla kategorier, Keigh Moon, som central figur i den här versionen. En bra låt (som de flesta av oss kanske känner igen som ledmotivet till favorit-TV-serien CSI?), men som alltså är en riktig klassiker!
Lambretta - "Creep" Ja... Vad säger man? Svaret på den där frågan där uppe varierar givetvis på vem man frågar... "I am such a creep" skulle kunna ge ett poäng i Jeopardy... :-) Riktigt bra svensk rock när den är som allra mest skuttig.
S.P.O.C.K. - "All ETs aren't nice!" . folk som kände oss på tiden det begav sig (typ på tidigt nittiotal) trodde nog att i alla fall Mackan själv faktiskt var en utomjording... Eftersom vi är tvillingbröder får jag väl också ta åt mig och försöka förklara att alla människor är faktiskt inte heller trevliga! S.P.O.C.K. var ett favvisband under några år på 90-talet då jag alltså inte BARA lyssnade på distade gitarrer. Även om jag tyckte att det var fult att uppträda i Star Trek-unifomer!
Natalie Imbruglia - "Torn" Torn - sliten, eller trasig, känner jag mig. Faktiskt. Ibland. Och den här låten har varit en favvis sedan den kom, någon gång på 90-talet. Just i den här versionen såg jag den för första gången för ett par år sedan, och den är helt lysande! Jag - som varit med i en frikyrkoförsamling under lång tid - har en del erfarenhet av "interpretiv dans" och tycker att det är är förskräckligt roligt! Hur man beskriver hela texten , ord för ord, i den här, lite deppiga sången om hur det känns att vara lite trasig, i en relation med en annan människa.
Tears for fears - "Mad world". Låten som egentligen inte alls var speciellt populär förrän Gary Jules gjorde en cover på den, som sedan var med i varenda TV-serie och film som spelats in sedan dess. Men originalet är alltså Tears for fears. Och den är bra. Jag tycker själv att NÄR man är deppig skall man nog inte lyssna på den här, för textraden "I find it kinda funny, I find it kinda sad, The dreams in which I'm dying are the best I've ever had" kanske är lite för mycket, men låten är bra. Och i den här sättningen är den RIKTIGT bra. Den får vara med utan någon vidare kommentar till mitt liv än att jag en gång i tiden gillade Tears for fears och de var experter på deppiga texter...
Sofia Karlsson - "Jag väntar": En annan som kunde skriva texter som är deppiga, eller i alla fall vackert melankoliska var Dan Andersson. Här tolkad av Sofia Karlsson, i samband med "allsång på skansen" för något år sedan. Sofia Karlsson gick faktiskt i en parallellklass till mig och hängde mycket ihop med (kanske var tillsammans med?) just Mackan. Hon frågade i alla fall vid något tillfälle på den tiden om jag ville spela med henne. Jag, som då spelade trummor i ett rockband, hade coca-colaburks rött hår och gick i svarta kläder kunde inte tänka mig något värre än att synas och höras tillsammans med någon som spelade folkmusik. Idag är det något jag ångrar. :-) "Jag väntar" är förresten min absoluta favorit Dan Andersson-text. No nonsense. Bara rakt på. Såhär känns det...
Blueboy - "Remember me": På samma sätt som man kommer ihåg hur allt var då, en gång för länge sedan, när man hörde de här låtarna för första gången, vill man ju att andra skall komma ihåg en själv från den tiden? Här är i alla fall blueboy (och jag var en blue boy... väldigt blue, redan då) med "Remember me". Gör det, ni som var med. Och ni andra. Killen i hängslena i den här videon, fast med rött hår och ni har mig, som det såg ut då...
Skid Row - "I remember you": Som något slags bekräftande på att man faktiskt minns andra. :-) I mitt fall en alldeles speciell basist. En enhörning.
Lars Winnerbäck - "Elegi". Jag inser att min musiksmak egentligen slutade utvecklas i slutet av 90-talet. Innan dess hade jag lyssnat på ALLT och hittat grejer jag gillat i princip i varje musikgenre jag hört. Min skivsamling var rätt spretig under de år jag köpte mest skivor. Under de senaste åren har jag nästan bara lyssnat på "melankoliska män med gitarr". Och Lars Winnerbäck är en sådan. Det här är en låt jag lyssnat VÄLDIGT mycket på.
Peter Lemarc - "Little Willie John". En till i kategorien "melankoliska män med gitarr". Peter Lemarc var egentligen min storebrorsas idol på 90-talet, men när jag kollade min skivsamling här hemma hittade jag den här på tre skivor. En samlingsskiva, ett originalalbum, och faktiskt en singel. Så något har den väl betytt någon gång. Peter Lemarc kan förresten också skriva bra texter. Nästan som Dan Andersson.
Tom Petty (& and the heartbreakers) - "Don't come around here no more". När man spelat "män med gitarr"-låtar tillräckligt länge, eler när man betett sig som "such a creep" eller är det kanske såhär folk omkring en vill säga? Själv älskar jag Tom Petty. Liksom polaren SushiLars. Senast i helgen åkte vi bil och sjöng med i gamla Tom Petty-grejer. Riktigt bra låtar, även om texterna känns skrivna typ på baksidan av servetter. Men den här är ett sådant riktigt rock-anthem!
Paul Bullen sjunger och spelar Jason Mraz "I'm Yours". Fick inte tag på originalvideon, men den här tycker jag är rolig. Som avslutning på "12 låtar om Jesper" får jag väl dedikera den här till Er, kära läsare, och säga "I'm Yours" som för att liksom ge ett svar på "vem är du egentligen?"
Nåväl. Har tillbringat nyårsafton hos mina föräldrar, så det gick ingen nöd på mig igår (jag får skriva mer om vad vi åt och hur man lagar det någon annan gång), heller, men igår läste jag det här inlägget hos Mackan och blev jätteinspirerad!
Tänket här (som kommer från Hela Nätets Lektant - Mymlan) går alltså ut på att man skall "visa vem man är" enom att välja ut tolv låtar som betyder något för en... Jag vet inte riktigt vad de här låtarna, som jag valt ut, säger om mig, eller ens faktiskt vem jag själv är, just nu, men det är låtar som på olika sätt, genom olika skiften i livet betytt något speciellt för mig och eftersom den här utmaningen handlar om "vem man är" har jag lekt med 12 låtar för att försöka berätta något slags historia... Jaja, ni hajar!
--
Varje historia har sin början, och den här får börja med frågan "Vem är du?" här ställd av... Ja kolla in och njut...
"The Who - "Who Are you?" Mitt absoluta favoritband, alla kategorier - med min favorittrummis alla kategorier, Keigh Moon, som central figur i den här versionen. En bra låt (som de flesta av oss kanske känner igen som ledmotivet till favorit-TV-serien CSI?), men som alltså är en riktig klassiker!
Lambretta - "Creep" Ja... Vad säger man? Svaret på den där frågan där uppe varierar givetvis på vem man frågar... "I am such a creep" skulle kunna ge ett poäng i Jeopardy... :-) Riktigt bra svensk rock när den är som allra mest skuttig.
S.P.O.C.K. - "All ETs aren't nice!" . folk som kände oss på tiden det begav sig (typ på tidigt nittiotal) trodde nog att i alla fall Mackan själv faktiskt var en utomjording... Eftersom vi är tvillingbröder får jag väl också ta åt mig och försöka förklara att alla människor är faktiskt inte heller trevliga! S.P.O.C.K. var ett favvisband under några år på 90-talet då jag alltså inte BARA lyssnade på distade gitarrer. Även om jag tyckte att det var fult att uppträda i Star Trek-unifomer!
Natalie Imbruglia - "Torn" Torn - sliten, eller trasig, känner jag mig. Faktiskt. Ibland. Och den här låten har varit en favvis sedan den kom, någon gång på 90-talet. Just i den här versionen såg jag den för första gången för ett par år sedan, och den är helt lysande! Jag - som varit med i en frikyrkoförsamling under lång tid - har en del erfarenhet av "interpretiv dans" och tycker att det är är förskräckligt roligt! Hur man beskriver hela texten , ord för ord, i den här, lite deppiga sången om hur det känns att vara lite trasig, i en relation med en annan människa.
Tears for fears - "Mad world". Låten som egentligen inte alls var speciellt populär förrän Gary Jules gjorde en cover på den, som sedan var med i varenda TV-serie och film som spelats in sedan dess. Men originalet är alltså Tears for fears. Och den är bra. Jag tycker själv att NÄR man är deppig skall man nog inte lyssna på den här, för textraden "I find it kinda funny, I find it kinda sad, The dreams in which I'm dying are the best I've ever had" kanske är lite för mycket, men låten är bra. Och i den här sättningen är den RIKTIGT bra. Den får vara med utan någon vidare kommentar till mitt liv än att jag en gång i tiden gillade Tears for fears och de var experter på deppiga texter...
Sofia Karlsson - "Jag väntar": En annan som kunde skriva texter som är deppiga, eller i alla fall vackert melankoliska var Dan Andersson. Här tolkad av Sofia Karlsson, i samband med "allsång på skansen" för något år sedan. Sofia Karlsson gick faktiskt i en parallellklass till mig och hängde mycket ihop med (kanske var tillsammans med?) just Mackan. Hon frågade i alla fall vid något tillfälle på den tiden om jag ville spela med henne. Jag, som då spelade trummor i ett rockband, hade coca-colaburks rött hår och gick i svarta kläder kunde inte tänka mig något värre än att synas och höras tillsammans med någon som spelade folkmusik. Idag är det något jag ångrar. :-) "Jag väntar" är förresten min absoluta favorit Dan Andersson-text. No nonsense. Bara rakt på. Såhär känns det...
Blueboy - "Remember me": På samma sätt som man kommer ihåg hur allt var då, en gång för länge sedan, när man hörde de här låtarna för första gången, vill man ju att andra skall komma ihåg en själv från den tiden? Här är i alla fall blueboy (och jag var en blue boy... väldigt blue, redan då) med "Remember me". Gör det, ni som var med. Och ni andra. Killen i hängslena i den här videon, fast med rött hår och ni har mig, som det såg ut då...
Skid Row - "I remember you": Som något slags bekräftande på att man faktiskt minns andra. :-) I mitt fall en alldeles speciell basist. En enhörning.
Lars Winnerbäck - "Elegi". Jag inser att min musiksmak egentligen slutade utvecklas i slutet av 90-talet. Innan dess hade jag lyssnat på ALLT och hittat grejer jag gillat i princip i varje musikgenre jag hört. Min skivsamling var rätt spretig under de år jag köpte mest skivor. Under de senaste åren har jag nästan bara lyssnat på "melankoliska män med gitarr". Och Lars Winnerbäck är en sådan. Det här är en låt jag lyssnat VÄLDIGT mycket på.
Peter Lemarc - "Little Willie John". En till i kategorien "melankoliska män med gitarr". Peter Lemarc var egentligen min storebrorsas idol på 90-talet, men när jag kollade min skivsamling här hemma hittade jag den här på tre skivor. En samlingsskiva, ett originalalbum, och faktiskt en singel. Så något har den väl betytt någon gång. Peter Lemarc kan förresten också skriva bra texter. Nästan som Dan Andersson.
Tom Petty (& and the heartbreakers) - "Don't come around here no more". När man spelat "män med gitarr"-låtar tillräckligt länge, eler när man betett sig som "such a creep" eller är det kanske såhär folk omkring en vill säga? Själv älskar jag Tom Petty. Liksom polaren SushiLars. Senast i helgen åkte vi bil och sjöng med i gamla Tom Petty-grejer. Riktigt bra låtar, även om texterna känns skrivna typ på baksidan av servetter. Men den här är ett sådant riktigt rock-anthem!
Paul Bullen sjunger och spelar Jason Mraz "I'm Yours". Fick inte tag på originalvideon, men den här tycker jag är rolig. Som avslutning på "12 låtar om Jesper" får jag väl dedikera den här till Er, kära läsare, och säga "I'm Yours" som för att liksom ge ett svar på "vem är du egentligen?"
söndag, december 07, 2008
Bloggutmaning
Blev för någon vecka sedan utmanad först av Ayla på "Veckans middag" och sedan av Barbro på Frukostflingan som bägge kom med följande utmaning:
Så här är mina:
1: När jag flyttade hemifrån var min första "egna familjemedlem" ett husdjur - en grekisk landsköldpadda som hette sixten. Sixden dog en vinter av att han ville gå i ide, och vaknade sedan aldrig.
2: Jag verkar vara kattmänniska. När jag var yngre trodde jag att jag var hundmänniska, men mer och mer tyder på att det är katter som gäller. Egentligen vad som helst utom hästar, som jag tycker mest är stora och lite bökiga.
3: Jag kan några ord Swahili. Inget av dem är en svordom och det är det enda språk som jag kan några ord på, som jag inte kan svära med.
4: Jag har en tatuering på höger arm. En klättrare, vid toppen på brant klippa, som sträcker sig efter ett kors. Den får jag ibland berätta vad den betyder eller varför jag har.
5: Jag älskar musik. Det har nog flera av Er som följer den här bloggen insett, men min musiksmak har med åren blivit bredare och bredare. Jag spelar själv (med bladad briljans) några olika instrument (trummor/slagverk, trumpet/kornett, piano/keyboard och - om jag måste - bas eller tillochmed några ackord på gitarr). Jag har spelat och skrivit musik till datorspel, film och faktiskt fått spela in en demo, inom så olika genres som techno, house, schlager, pop, salsa, jazz, blues, hårdrock och "modern frikyrklig lovsång". När jag var yngre ville jag livnära mig som något slags musiker. Men det har visat sig att jag är bättre på köttbullar än på gitarrsolon.
6: Faktiskt är det så att en f.d. commis och nu ung och lovande kock kommer att åka bort för att arbeta utomlands. Idag. Och jag kommer att sakna honom oerhört.
7: Jag tänker ibland på lite "annorlunda detaljer", som jag tycks lägga märke till i större utstäckning än andra. Som t.ex. att Mauro Scocco ofta gör låtar som heter ungefär samma saker - att det ibland bara skiljer något ord. Som de här två:
Och så skall man ju utmana sju andra. Och jag kan inte. Jag har ingen inspiration, alls. Men eftersom jag ju gillar sådana där små detaljspaningar skickar jag vidare till C, i slla fall. För hon skriver alltid bra om just detaljer. Jag skulle också vilja skicka den här utmaningen vidare till kollegor (gamla som nya) som bloggar, som vill svara och till Emanuel Karlsten - redaktören på Dagen, för han skriver alltid intressant, vad han än skriver om.
Sju saker om mig som du troligen inte kände till kommer här!
Så här är mina:
1: När jag flyttade hemifrån var min första "egna familjemedlem" ett husdjur - en grekisk landsköldpadda som hette sixten. Sixden dog en vinter av att han ville gå i ide, och vaknade sedan aldrig.
2: Jag verkar vara kattmänniska. När jag var yngre trodde jag att jag var hundmänniska, men mer och mer tyder på att det är katter som gäller. Egentligen vad som helst utom hästar, som jag tycker mest är stora och lite bökiga.
3: Jag kan några ord Swahili. Inget av dem är en svordom och det är det enda språk som jag kan några ord på, som jag inte kan svära med.
4: Jag har en tatuering på höger arm. En klättrare, vid toppen på brant klippa, som sträcker sig efter ett kors. Den får jag ibland berätta vad den betyder eller varför jag har.
5: Jag älskar musik. Det har nog flera av Er som följer den här bloggen insett, men min musiksmak har med åren blivit bredare och bredare. Jag spelar själv (med bladad briljans) några olika instrument (trummor/slagverk, trumpet/kornett, piano/keyboard och - om jag måste - bas eller tillochmed några ackord på gitarr). Jag har spelat och skrivit musik till datorspel, film och faktiskt fått spela in en demo, inom så olika genres som techno, house, schlager, pop, salsa, jazz, blues, hårdrock och "modern frikyrklig lovsång". När jag var yngre ville jag livnära mig som något slags musiker. Men det har visat sig att jag är bättre på köttbullar än på gitarrsolon.
6: Faktiskt är det så att en f.d. commis och nu ung och lovande kock kommer att åka bort för att arbeta utomlands. Idag. Och jag kommer att sakna honom oerhört.
7: Jag tänker ibland på lite "annorlunda detaljer", som jag tycks lägga märke till i större utstäckning än andra. Som t.ex. att Mauro Scocco ofta gör låtar som heter ungefär samma saker - att det ibland bara skiljer något ord. Som de här två:
Och så skall man ju utmana sju andra. Och jag kan inte. Jag har ingen inspiration, alls. Men eftersom jag ju gillar sådana där små detaljspaningar skickar jag vidare till C, i slla fall. För hon skriver alltid bra om just detaljer. Jag skulle också vilja skicka den här utmaningen vidare till kollegor (gamla som nya) som bloggar, som vill svara och till Emanuel Karlsten - redaktören på Dagen, för han skriver alltid intressant, vad han än skriver om.
fredag, augusti 22, 2008
Ett upprop till "dagiskockar": Snygga till maten!
Innan någon av Er där ute som faktiskt jobbar på förskola skriver något - jag vet - det heter "fösrkola". Men A) det innehåller ett "ö", vilket gör att mångas RSS-läsare skriver världens konstigaste rubrik och B) för att provocera lite - så har jag skrivit "dagiskock". Det är nämligen (alltför) många av oss med arbetsgiften "att laga mat på förskola" som titulerar oss så.
Själv tror jag att det är lite viktigt att vi faktiskt använder ordet "förskola", men det är en annan poäng.
Idag - mina vänner - tänkte jag, i min oändliga serie blogginlägg av typen "jag har världens bästa jobb, men jag blir vansinnig på folk som har samma jobb som jag som inte tar det på allvar, eller bara gnäller" tänkt ta upp det här med presentation. Av maten, alltså.
Jag riktar mig nu, med det här inlägget, till folk som arbetar i storkök i allmänhet men på förskola i synnerhet. För jag blir vansinnig! Jag är ingen mästerkock, eller speciellt framgångsrik på något sätt. Jag är inte Sveriges svar på Gordon Ramsey. Eller ens Jamie Oliver. Men ärligt: Kan vi inte börja tänka lite på hur käket ser ut när det kommer ut till våra gäster? Barnen?
Ni vet - när man jobbar på restaurang vet man att allt liksom kostar pengar, att man hela tiden måste sälja, och gärna så mycket som möjligt av allt man köper in, för att i morgon fortfarande ha något jobb att gå till.Restauranger har en krass verklighet att leva i, där mat inte bara handlar om näringsvärde och smak, utan faktiskt att någon är beredd att betala för den. Vi äter alla med fler sinnen än bara smaken (hur många gånger har du inte hört den slitna klyshan "man äter med ögonen också" - vilket - rent biologiskt inte stämmer, så vida du inte är ungefär ett år och just upplever din första gräddtårta!) och det gör att restauranger på olika sätt försöker få sin mat att se ball ut, att verka lockande, att spela an på sinnet av estetik hos människor. Att liksom "ragga upp gästen" med käket.
I förskolans värld verkar vi helt ha missat det här - eller tror att de reglerna inte gäller oss. Vi är förvissade om att vi kan laga bra ,näringsrik, billig mat åt våra arbetsgivare och många av oss verkar liksom vara nöjda med det.
Så - här kommer det - dagens "nu kommer Jesper med något till krångligt att lägga på vår redan så tunga arbetsbörda"- käpphäst: Lägg upp maten snyggt!
Det kan vara att t.ex. lägga upp grönsaker på fackindelat porslin, att välja vackra skålar och fat till frukten du ställer ut på avdelningarna och försöka trava den vackert. Eller att portionera upp och då lägga upp på enskilda tallrikar. (Där kom det!)
(Kokt alaska pollock med potatis)
Nu säger du kanske: "Men Jesper - jag har inte tid, inte plats och inte utbildning till det här!"
Jag hävdar (med emfas): "Det har du visst det!" Det handlar om att prioritera. Som allt annat. Du kanske kan lägga upp åt en avdelning i taget? Kanske lägga upp maten EN dag per termin? Kanske lägga upp fint och vackert när du serverar grönsakerna? Det hela handlar om att "förskolekäk" ofta är "kantinkäk" och kommer ut på avdelningarna i små lådor, små kantiner, skålar, byttor eller liknande. Barnen får aldrig chansen att se vad de äter, innan det ligger på deras tallrikar och där är maten ofta redan blandad, delad, upphälld och ser inte längre speciellt snygg ut. Vad hände med "äta med ögonen"?
Jag vill utmana alla Er som läser den här bloggen och som jobbar som kockar (i förskola eller andra storkök) att lägga upp maten snyggt någon gång ibland (kanske en gång per termin). Skicka gärna in bilder på hur ni har gjort (det kan ni göra till min e-postadress: kotten@coyote.org så lovar jag att skriva om det.
Lägg upp potatis, ris eller pasta i botten, lägg något ovanpå (sås eller vad det nu är) Lägg på en kvist persilja eller annat grönt. Kanske några grönsaker på tallriken också? Voila! Förresten - ett bonustips - du får mindre disk om du gör såhär! Du slipper ju alla avdelningars bunkar, byttor, kantiner och skålar! Se där - ibland är det bra att (som på restaurangen) tänka ekonomiskt också!
Själv tror jag att det är lite viktigt att vi faktiskt använder ordet "förskola", men det är en annan poäng.
Idag - mina vänner - tänkte jag, i min oändliga serie blogginlägg av typen "jag har världens bästa jobb, men jag blir vansinnig på folk som har samma jobb som jag som inte tar det på allvar, eller bara gnäller" tänkt ta upp det här med presentation. Av maten, alltså.
Jag riktar mig nu, med det här inlägget, till folk som arbetar i storkök i allmänhet men på förskola i synnerhet. För jag blir vansinnig! Jag är ingen mästerkock, eller speciellt framgångsrik på något sätt. Jag är inte Sveriges svar på Gordon Ramsey. Eller ens Jamie Oliver. Men ärligt: Kan vi inte börja tänka lite på hur käket ser ut när det kommer ut till våra gäster? Barnen?
Ni vet - när man jobbar på restaurang vet man att allt liksom kostar pengar, att man hela tiden måste sälja, och gärna så mycket som möjligt av allt man köper in, för att i morgon fortfarande ha något jobb att gå till.Restauranger har en krass verklighet att leva i, där mat inte bara handlar om näringsvärde och smak, utan faktiskt att någon är beredd att betala för den. Vi äter alla med fler sinnen än bara smaken (hur många gånger har du inte hört den slitna klyshan "man äter med ögonen också" - vilket - rent biologiskt inte stämmer, så vida du inte är ungefär ett år och just upplever din första gräddtårta!) och det gör att restauranger på olika sätt försöker få sin mat att se ball ut, att verka lockande, att spela an på sinnet av estetik hos människor. Att liksom "ragga upp gästen" med käket.
I förskolans värld verkar vi helt ha missat det här - eller tror att de reglerna inte gäller oss. Vi är förvissade om att vi kan laga bra ,näringsrik, billig mat åt våra arbetsgivare och många av oss verkar liksom vara nöjda med det.
Så - här kommer det - dagens "nu kommer Jesper med något till krångligt att lägga på vår redan så tunga arbetsbörda"- käpphäst: Lägg upp maten snyggt!
Det kan vara att t.ex. lägga upp grönsaker på fackindelat porslin, att välja vackra skålar och fat till frukten du ställer ut på avdelningarna och försöka trava den vackert. Eller att portionera upp och då lägga upp på enskilda tallrikar. (Där kom det!)
(Kokt alaska pollock med potatis)
Nu säger du kanske: "Men Jesper - jag har inte tid, inte plats och inte utbildning till det här!"
Jag hävdar (med emfas): "Det har du visst det!" Det handlar om att prioritera. Som allt annat. Du kanske kan lägga upp åt en avdelning i taget? Kanske lägga upp maten EN dag per termin? Kanske lägga upp fint och vackert när du serverar grönsakerna? Det hela handlar om att "förskolekäk" ofta är "kantinkäk" och kommer ut på avdelningarna i små lådor, små kantiner, skålar, byttor eller liknande. Barnen får aldrig chansen att se vad de äter, innan det ligger på deras tallrikar och där är maten ofta redan blandad, delad, upphälld och ser inte längre speciellt snygg ut. Vad hände med "äta med ögonen"?
Jag vill utmana alla Er som läser den här bloggen och som jobbar som kockar (i förskola eller andra storkök) att lägga upp maten snyggt någon gång ibland (kanske en gång per termin). Skicka gärna in bilder på hur ni har gjort (det kan ni göra till min e-postadress: kotten@coyote.org så lovar jag att skriva om det.
Lägg upp potatis, ris eller pasta i botten, lägg något ovanpå (sås eller vad det nu är) Lägg på en kvist persilja eller annat grönt. Kanske några grönsaker på tallriken också? Voila! Förresten - ett bonustips - du får mindre disk om du gör såhär! Du slipper ju alla avdelningars bunkar, byttor, kantiner och skålar! Se där - ibland är det bra att (som på restaurangen) tänka ekonomiskt också!
onsdag, augusti 20, 2008
Kärlek på nätet.
Blev utmanad av Mackan att fortsätta att sprida kärleken på nätet... Det hela började hos Mymlan och har nu spridits sig som en av de roligare Meme-grejerna i bloggosfären.
Men det är svårt.
För - som bl.a. Mackan konstaterar - nästan allt som är viktigt här i livet har ett soundtrack. Men - för att ändå göra ett försök:
Att jobba med mat på restaurang är att jobba med romantik, kärlek, ja kanske tillochmed sex. För - med belysningen, den softade musiken i högtalarna, de levande ljusen och så mat vars enda uttalade syfte är att förföra - är det svårt att liksom inte falla för frestelsen att låta en njutning övergå till ett annat... Mat och romantik hör ihop.
Tänk på ostron. Tänk på beluga. Tänk på gåslever och portvinskokta åkerbär. Och försök sedan att cyniskt vifta bort mat som afrodisiakum.
Att koppla ihop att jobba med mat och att bli kär låter sig däremot inte göras. Kockar luktar illa, är aldrig hemma och är dessutom extremt nördiga. Jag skall ändå försöka berätta en historia från köket:
Låt-oss-kalla-honom-Markus. Min sous-chef at the time, och som sådan partner in crime, medkonspiratör, inspirationsbollplank och axel att gråta mot. Världens Bästa Kille (tm). Vi brukade - när vi hade tid över ringa till olika radiostationer och önska "en låt som betytt väldigt mycket för mig och min partner... Jag vill bara att du skall komma hem igen..." och när radioprataren undrade om partnern hade något namn brukade vi svara "Ja... Marcus" (Eller "Jesper", om det var Mackan som ringde). Det blev ofta helt tyst i telefonen och sedan kom något ansträngt "Ja... Eh... Här kommer Eran låt!". Otroligt roligt.
Nej - jag är inte gay egentligen, men jag har inget emot om någon tror det. Och jag älskar att skämta med folks fördomar.
Och - Markus - "om du är där ute någonstans. Hör av dig! Allt är förlåtet!" :-)
Nu kommer mina närmaste vänner, mina syskon och andra människor som känner mig börja bua och göra insinuationer att jag är feg och inte vågar berätta om något riktigt. Så... För att liksom ta tjuren vid hornen:
Eftersom både Mackan och dessförinnan Emma från Opassande har ju skrivit om kärlek i tonåren, så jag får väl göra något slags seriöst försök - jag också...
Jag hade en flickvän ett tag på gymnasiet (musikgymnasiet) och vi hade ett internt litet musikskämt mellan oss: Så fort vi var ensamma och - som tonåringar med hormoner i kroppen - ville klämma lite på varandra började någon av oss alltid att nynna på antingen introt (gitarrsvajet) eller de första raderna i andra versen "...we're both sensitive people, with so much to give..."
Ibland spelades den där låten på min sunkiga stereo, eller hennes på den tiden med silvertejp av pojkvännen lagade cd-spelare (som spruckit efter ett av våra rätt ofta återkommande och bitvis rätt animerade gräl och då av flickvännen misstagits för ett slags ninja-kastvapen). Ofta hann vi inte stanna upp för att liksom dämpa belysningen, tända ljus och lite soft volym med just Marvin Gaye:
Jag skickar vidare den här utmaningen till: Omar, Rosetta Sten, Antonia73 och Lisa FW
Men det är svårt.
För - som bl.a. Mackan konstaterar - nästan allt som är viktigt här i livet har ett soundtrack. Men - för att ändå göra ett försök:
Att jobba med mat på restaurang är att jobba med romantik, kärlek, ja kanske tillochmed sex. För - med belysningen, den softade musiken i högtalarna, de levande ljusen och så mat vars enda uttalade syfte är att förföra - är det svårt att liksom inte falla för frestelsen att låta en njutning övergå till ett annat... Mat och romantik hör ihop.
Tänk på ostron. Tänk på beluga. Tänk på gåslever och portvinskokta åkerbär. Och försök sedan att cyniskt vifta bort mat som afrodisiakum.
Att koppla ihop att jobba med mat och att bli kär låter sig däremot inte göras. Kockar luktar illa, är aldrig hemma och är dessutom extremt nördiga. Jag skall ändå försöka berätta en historia från köket:
Låt-oss-kalla-honom-Markus. Min sous-chef at the time, och som sådan partner in crime, medkonspiratör, inspirationsbollplank och axel att gråta mot. Världens Bästa Kille (tm). Vi brukade - när vi hade tid över ringa till olika radiostationer och önska "en låt som betytt väldigt mycket för mig och min partner... Jag vill bara att du skall komma hem igen..." och när radioprataren undrade om partnern hade något namn brukade vi svara "Ja... Marcus" (Eller "Jesper", om det var Mackan som ringde). Det blev ofta helt tyst i telefonen och sedan kom något ansträngt "Ja... Eh... Här kommer Eran låt!". Otroligt roligt.
Nej - jag är inte gay egentligen, men jag har inget emot om någon tror det. Och jag älskar att skämta med folks fördomar.
Och - Markus - "om du är där ute någonstans. Hör av dig! Allt är förlåtet!" :-)
Nu kommer mina närmaste vänner, mina syskon och andra människor som känner mig börja bua och göra insinuationer att jag är feg och inte vågar berätta om något riktigt. Så... För att liksom ta tjuren vid hornen:
Eftersom både Mackan och dessförinnan Emma från Opassande har ju skrivit om kärlek i tonåren, så jag får väl göra något slags seriöst försök - jag också...
Jag hade en flickvän ett tag på gymnasiet (musikgymnasiet) och vi hade ett internt litet musikskämt mellan oss: Så fort vi var ensamma och - som tonåringar med hormoner i kroppen - ville klämma lite på varandra började någon av oss alltid att nynna på antingen introt (gitarrsvajet) eller de första raderna i andra versen "...we're both sensitive people, with so much to give..."
Ibland spelades den där låten på min sunkiga stereo, eller hennes på den tiden med silvertejp av pojkvännen lagade cd-spelare (som spruckit efter ett av våra rätt ofta återkommande och bitvis rätt animerade gräl och då av flickvännen misstagits för ett slags ninja-kastvapen). Ofta hann vi inte stanna upp för att liksom dämpa belysningen, tända ljus och lite soft volym med just Marvin Gaye:
Jag skickar vidare den här utmaningen till: Omar, Rosetta Sten, Antonia73 och Lisa FW
måndag, april 28, 2008
Bloggutmaning, från Newbiecooking
Emma - på newbiecooking - gav mig den här utmaningen. Den var lite kul, om än lång, så jag tänkte jag skall svara på den...
1. Hur länge har du bloggat?
Sedan december 2004
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Jag hade nog inga direkta bilder av det innan jag själv började blogga. En kompis . Anne, bloggade redan och när jag såg hennes blog kände jag att "det skuklle vara kul att pröva på. På den vägen är det.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Jag vet inte, längre, faktiskt. Men som jag läst länge är matälskaren.
4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Jag tror att jag var mer personlig i början. Med känslor och sådant. Jag började blogga precis när jag höll på att bryta med en tidigare arbetsgivare, och jobbade nästan dygnet runt där, så jag var väldigt trött. Jag minns idag hur trött jag var genom att läsa vad jag skrev då, men tonen har förändrats radikalt här på bloggen sedan dess.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Något tjugotal.
6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
En av kanske 20 är en humorblogg. En är Mackans skrivblogg. Två är "dagboksbloggar", resten är - i princip - matbloggar, utom kallskänkans "tio meter över havet", som är en av de bästa bloggarna jag vet, just för att den innehåller både "bakom kulisserna" från köksbranchen, fina dikter, och ibland väldigt utlämnande små livskrönikor.
7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Linda Skugge
8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Jag hoppas att jag är unik, även om det kanske är förmätet att tro det, men jag har inte hittat några fler bloggar av yrkesverksamma kockar. Och definitivt ingen som tagit steget från krogen in på förskola, men Lagers Tabberas verkar ha samma passion som jag för mat, i alla fall.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
De har väl kommit att i alla fall acceptera det. Mamma och pappa brukar kommentera när de läser något jag skrivit. Ibland läser min fru vad jag skriver. Min tvillingbror, som livnär sig som bl.a. författare, brukar stötta mig i mitt skrivande. Det är viktigt.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Ja, det tror jag., även om jag givetvis skruvar upp vissa sidor av mig (och tonar ned andra) i bloggen. Men jag skriver t.ex. väldigt sällan om vissa sidor hos mig själv (att jag lirar i band och i den frikyrka jag är engagerad i, att jag älskar naturliv och gärna klättrar och allra helst med min dotter i sällskap, att jag gärna ser gamla spaghettiwesterns etc.)
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Jag tycker att jag är mer privat nuförtiden, än jag var i början. Men jag är också mer medveten nu om att folk faktiskt läser vad jag skriver. När jag i höstas sökte jobb, t.ex. fick jag reda på att flera av dem jag var hos på intervju läser bloggen. Jag skriver heller aldrig om mina kollegor på ett sätt som skulle kunna skada dem eller så. Eller om konflikter på jobbet, eller med föräldrar till barn eller så.
12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Sex. Det är för privat.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Jag vet inte riktigt. Det är klart man skriver för att man vill bli läst. Jag skulle gärna vilja kunna skriva såpass bra att jag skulle kunna bli publicerad matskribent, men det här är ju också ett sätt att öva sig på just att skriva.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Nja. Jag tror att folk som läser min blogg och som sedan tar sig tid att träffa mig träffar två rätt olika Jesper. Folk som kände mig innan jag började blogga kanske ser mer av vissa sidor hos mig än de skulle annars, men jag tror inte att jag känner någon annan bloggare, som jag bara läser. Det vore nog puckat att tänka att man känner någon, för att man läser deras blogg.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Ja.
16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja. Det tror jag. Det kan bli så att man lägger ned mycket tid på det, och att man liksom pressar sig själv att hela tiden överträffa sig. Att man liksom lägger på sig själv för mycket arbete. Det tror jag kan skapa skadlig stress.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Ja. Det har jag. Hur jag hanterat det känns lite för privat att skriva om här.
18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Ja. Det har jag. Men så har jag ofta skrivit ett till inlägg och förklarat varför jag skrev som jag gjorde "i stundens hetta"....
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Jag vet inte riktigt. Eller jo - jag har blivit mordhotad en gång, när jag skrev något om en annan "matblogg" som fanns på den tiden. Det var lite läskigt.
20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Ja, jo, jag har ju bloggat i några år nu, och jag tror att jag kommer att fortsätta. Det känns kul, just nu, och om jag fortfarande har något att säga/skriva kommer jag fortsätta. Jag tror att jag kanske kommer att våga "ge mig hän" åt lite mer nörderier och kanske inte bara skriva om husmanskost, utan kanske lite mer exotiska grejer...
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Det senare.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Det har givetvis varit väldigt roligt, annars skulle jag aldrig ha fortsatt. Och så har jag ju fått göra en massa kul grejer, p.g.a. att jag bloggar. Och bloggen har ju rönt viss uppmärksamhet, inte bara i bloggosfären...
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag vet inte. Det är kul att läsa och få inspiration.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Nej, det tänker jag inte, men om någon som läser den här bloggen vill skriva är det helt ok att skriva att jag utmanat Er. :-)
1. Hur länge har du bloggat?
Sedan december 2004
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Jag hade nog inga direkta bilder av det innan jag själv började blogga. En kompis . Anne, bloggade redan och när jag såg hennes blog kände jag att "det skuklle vara kul att pröva på. På den vägen är det.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Jag vet inte, längre, faktiskt. Men som jag läst länge är matälskaren.
4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Jag tror att jag var mer personlig i början. Med känslor och sådant. Jag började blogga precis när jag höll på att bryta med en tidigare arbetsgivare, och jobbade nästan dygnet runt där, så jag var väldigt trött. Jag minns idag hur trött jag var genom att läsa vad jag skrev då, men tonen har förändrats radikalt här på bloggen sedan dess.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Något tjugotal.
6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
En av kanske 20 är en humorblogg. En är Mackans skrivblogg. Två är "dagboksbloggar", resten är - i princip - matbloggar, utom kallskänkans "tio meter över havet", som är en av de bästa bloggarna jag vet, just för att den innehåller både "bakom kulisserna" från köksbranchen, fina dikter, och ibland väldigt utlämnande små livskrönikor.
7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Linda Skugge
8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Jag hoppas att jag är unik, även om det kanske är förmätet att tro det, men jag har inte hittat några fler bloggar av yrkesverksamma kockar. Och definitivt ingen som tagit steget från krogen in på förskola, men Lagers Tabberas verkar ha samma passion som jag för mat, i alla fall.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
De har väl kommit att i alla fall acceptera det. Mamma och pappa brukar kommentera när de läser något jag skrivit. Ibland läser min fru vad jag skriver. Min tvillingbror, som livnär sig som bl.a. författare, brukar stötta mig i mitt skrivande. Det är viktigt.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Ja, det tror jag., även om jag givetvis skruvar upp vissa sidor av mig (och tonar ned andra) i bloggen. Men jag skriver t.ex. väldigt sällan om vissa sidor hos mig själv (att jag lirar i band och i den frikyrka jag är engagerad i, att jag älskar naturliv och gärna klättrar och allra helst med min dotter i sällskap, att jag gärna ser gamla spaghettiwesterns etc.)
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Jag tycker att jag är mer privat nuförtiden, än jag var i början. Men jag är också mer medveten nu om att folk faktiskt läser vad jag skriver. När jag i höstas sökte jobb, t.ex. fick jag reda på att flera av dem jag var hos på intervju läser bloggen. Jag skriver heller aldrig om mina kollegor på ett sätt som skulle kunna skada dem eller så. Eller om konflikter på jobbet, eller med föräldrar till barn eller så.
12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Sex. Det är för privat.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Jag vet inte riktigt. Det är klart man skriver för att man vill bli läst. Jag skulle gärna vilja kunna skriva såpass bra att jag skulle kunna bli publicerad matskribent, men det här är ju också ett sätt att öva sig på just att skriva.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Nja. Jag tror att folk som läser min blogg och som sedan tar sig tid att träffa mig träffar två rätt olika Jesper. Folk som kände mig innan jag började blogga kanske ser mer av vissa sidor hos mig än de skulle annars, men jag tror inte att jag känner någon annan bloggare, som jag bara läser. Det vore nog puckat att tänka att man känner någon, för att man läser deras blogg.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Ja.
16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja. Det tror jag. Det kan bli så att man lägger ned mycket tid på det, och att man liksom pressar sig själv att hela tiden överträffa sig. Att man liksom lägger på sig själv för mycket arbete. Det tror jag kan skapa skadlig stress.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Ja. Det har jag. Hur jag hanterat det känns lite för privat att skriva om här.
18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Ja. Det har jag. Men så har jag ofta skrivit ett till inlägg och förklarat varför jag skrev som jag gjorde "i stundens hetta"....
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Jag vet inte riktigt. Eller jo - jag har blivit mordhotad en gång, när jag skrev något om en annan "matblogg" som fanns på den tiden. Det var lite läskigt.
20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Ja, jo, jag har ju bloggat i några år nu, och jag tror att jag kommer att fortsätta. Det känns kul, just nu, och om jag fortfarande har något att säga/skriva kommer jag fortsätta. Jag tror att jag kanske kommer att våga "ge mig hän" åt lite mer nörderier och kanske inte bara skriva om husmanskost, utan kanske lite mer exotiska grejer...
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Det senare.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Det har givetvis varit väldigt roligt, annars skulle jag aldrig ha fortsatt. Och så har jag ju fått göra en massa kul grejer, p.g.a. att jag bloggar. Och bloggen har ju rönt viss uppmärksamhet, inte bara i bloggosfären...
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag vet inte. Det är kul att läsa och få inspiration.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Nej, det tänker jag inte, men om någon som läser den här bloggen vill skriva är det helt ok att skriva att jag utmanat Er. :-)
torsdag, april 10, 2008
Vad kan man begära?
Läser ibland, bland kommentarerna till mina blogginlägg meningar som "lyckis barnen på din förskola" och liknande och det är givetvis smickrande. Jag hör också ibland kommentarer av föräldrar och personal att "det är så skönt med dig, för du fixar alltid allt och det är aldrig några problem" eller "det är så skönt att veta att du håller ordning på vad barnen bör äta". Då händer det att jag nästan börjar rodna. Inte allt för sällan hör jag - av barnen "Åh, vilken god mat!" och just det är ju det bästat kvittot på att man faktiskt gör ett bra jobb.
Samtidigt undrar jag ibland "hur illa kan det egentligen vara i andra kök" och ju mer jag arbetar i förskolekök och ju fler kollegor i/ur andra förskolor (och deras kök) jag möter desto mer nedslagen blir jag över hur det kan få gå till. Därför tänker jag nu sticka ut hakan lite och säga hur JAG tycker att kraven på förskolekockar skall vara:
För det första: Ärligt - jag VET att prio ett alltid skall vara att laga säker mat, men jag antar att ingen av oss handhar kemiska eller biologiska stridsmedel på jobbet - borde inte prio ett vara typ att maten smakar gott? Mat som inte smakar gott slängs. Det är en förlust för alla inblandade. För kocken, rent ekonomiskt (om han/hon har budgetansvar), för förskolan (som lägger tid och pengar på att laga och servera maten, en kock är inte gratis!) för barnen, som inte får i sig den näring det behöver och till sist för föäldrarna som får hem barn som inte orkar med något alls.
Barnen ÄTER god mat. Det är enkel matematik att satsa resurserna på god mat och helt enkelt skita i resten.
För det andra: Är det för mycket begärt att folk som jobbar med mat för barn borde ha som anställningskrav att jobba med mat för barn? Jag menar: typ samtidigt?
För det tredje: Att inte laga mat från grunden och i stället använda halvfabrikat är lättja. Tar det för lång tid att laga mat från grunden har du fel ambitioner. Eller fel recept. Eller fel erfarenheter. Eller fel attityd. 'nuf said.
För det fjärde: "Kärlek" i maten betyder inte nödvändigtvis smör och socker, men det är helt ok att servera gräddsås till köttbullarna ibland. Det skall vara så. Det är en del av vårt mathistoriska arv. Att laga mat med lite historia är aldrig fel. Att lägga ned lite engagemang på det är att visa barnen omsorg. Att försöka förvalta gamla mattraditioner är att visa sina råvaror och sin yrkeskår respekt. Att laga mat på det sättet är "kärlek".
För det femte: Var stolt över ditt jobb! Se inte på ditt jobb som "mellan två andra, ballare, restaurangkök" eller "tills jag får tag på något annat", eller i värsta fall "i väntan på pension". Att laga mat för barn är inte bara världens bästa jobb, det är väldens viktigaste. Visst, den mediala exponeringen är i princip noll, men hey - du är inte förstegitarrist i Europe heller, så sluta förvänta dig groupies för att du gör ditt jobb! Var stolt över att kunna servera hundraellernåntingvaddetnuär tallrikar vettigt tillagad mat varje dag i stället. Var stolt över de där gångerna någon berömmer ditt arbete.Var stolt för att du är med och upprätthåller traditionen av professionell matlagning och för att du får ge de här barnen en vettig start i livet. Ser du på ditt jobb som "mellan två andra bättre gig" bör du nog kanske börja se dig om efter något av dem. Snabbt. Den här branchen (att laga mat till barn) har inget utrymme för folk som hellre vill vara någon annanstans. Det är en förmån att få vara del av den, inte ett "påhugg". Så det så.
För det sjätte: Försök vara en i gänget. Jag vet att det är bökigt, när man inte hela tiden jobbar i barngrupp, men försök vara en lagspelare. Försök ta initiativ till att få ihop gänget på jobbet. Du kommer att vara tillräckligt isolerad ändå, på jobbet. Du behöver inte att folk dessutom är rädda för dig eller tycker illa om dig. Du är - i egenskap av kock på en förskola - omgiven av myter och sägner ändå. Se till att dessa är hjältesagor och hyllningsdikter snarare än de sagor man skrämmer barnen med när de inte sitter still på gruppsamlingarna.
Är det för mycket begärt?
(Och det är nu ni skriver en kommentar om vad NI tycker är "grundkrav" på kockar i förskolan. Hur vill du att någon lagar mat till ditt barn?)
Samtidigt undrar jag ibland "hur illa kan det egentligen vara i andra kök" och ju mer jag arbetar i förskolekök och ju fler kollegor i/ur andra förskolor (och deras kök) jag möter desto mer nedslagen blir jag över hur det kan få gå till. Därför tänker jag nu sticka ut hakan lite och säga hur JAG tycker att kraven på förskolekockar skall vara:
För det första: Ärligt - jag VET att prio ett alltid skall vara att laga säker mat, men jag antar att ingen av oss handhar kemiska eller biologiska stridsmedel på jobbet - borde inte prio ett vara typ att maten smakar gott? Mat som inte smakar gott slängs. Det är en förlust för alla inblandade. För kocken, rent ekonomiskt (om han/hon har budgetansvar), för förskolan (som lägger tid och pengar på att laga och servera maten, en kock är inte gratis!) för barnen, som inte får i sig den näring det behöver och till sist för föäldrarna som får hem barn som inte orkar med något alls.
Barnen ÄTER god mat. Det är enkel matematik att satsa resurserna på god mat och helt enkelt skita i resten.
För det andra: Är det för mycket begärt att folk som jobbar med mat för barn borde ha som anställningskrav att jobba med mat för barn? Jag menar: typ samtidigt?
För det tredje: Att inte laga mat från grunden och i stället använda halvfabrikat är lättja. Tar det för lång tid att laga mat från grunden har du fel ambitioner. Eller fel recept. Eller fel erfarenheter. Eller fel attityd. 'nuf said.
För det fjärde: "Kärlek" i maten betyder inte nödvändigtvis smör och socker, men det är helt ok att servera gräddsås till köttbullarna ibland. Det skall vara så. Det är en del av vårt mathistoriska arv. Att laga mat med lite historia är aldrig fel. Att lägga ned lite engagemang på det är att visa barnen omsorg. Att försöka förvalta gamla mattraditioner är att visa sina råvaror och sin yrkeskår respekt. Att laga mat på det sättet är "kärlek".
För det femte: Var stolt över ditt jobb! Se inte på ditt jobb som "mellan två andra, ballare, restaurangkök" eller "tills jag får tag på något annat", eller i värsta fall "i väntan på pension". Att laga mat för barn är inte bara världens bästa jobb, det är väldens viktigaste. Visst, den mediala exponeringen är i princip noll, men hey - du är inte förstegitarrist i Europe heller, så sluta förvänta dig groupies för att du gör ditt jobb! Var stolt över att kunna servera hundraellernåntingvaddetnuär tallrikar vettigt tillagad mat varje dag i stället. Var stolt över de där gångerna någon berömmer ditt arbete.Var stolt för att du är med och upprätthåller traditionen av professionell matlagning och för att du får ge de här barnen en vettig start i livet. Ser du på ditt jobb som "mellan två andra bättre gig" bör du nog kanske börja se dig om efter något av dem. Snabbt. Den här branchen (att laga mat till barn) har inget utrymme för folk som hellre vill vara någon annanstans. Det är en förmån att få vara del av den, inte ett "påhugg". Så det så.
För det sjätte: Försök vara en i gänget. Jag vet att det är bökigt, när man inte hela tiden jobbar i barngrupp, men försök vara en lagspelare. Försök ta initiativ till att få ihop gänget på jobbet. Du kommer att vara tillräckligt isolerad ändå, på jobbet. Du behöver inte att folk dessutom är rädda för dig eller tycker illa om dig. Du är - i egenskap av kock på en förskola - omgiven av myter och sägner ändå. Se till att dessa är hjältesagor och hyllningsdikter snarare än de sagor man skrämmer barnen med när de inte sitter still på gruppsamlingarna.
Är det för mycket begärt?
(Och det är nu ni skriver en kommentar om vad NI tycker är "grundkrav" på kockar i förskolan. Hur vill du att någon lagar mat till ditt barn?)
söndag, januari 13, 2008
Bloggutmaning: Sju sanningar
Fick av Frukostflingan följande lilla utmaning:
Eftersom det syftar till att lära sig mer om sina bloggkompisar får jag väl leta i gömmorna bland hemligheter och mindre kända fakta som inte alla redan vet och delge mig av mina sju sanningar:
1) Jag gillar att läsa, fast jag har svårt att läsa. Jo faktiskt. Jag har rätt svårt att läsa och läser långsamt. När jag gick i plugget hade jag ofta svårt att hänga med i andras lästempo och jag är rätt dålig på att läsa högt för dottern. Jag gillar emellertid att läsa och jag läser ibland rätt mycket, men det går i perioder. Jag läser det mesta, från deckare och fantasy till biografier och lyrik, men har ofta väldigt svårt för science fiction.
2) Jag tänker mig ofta mitt liv som en film och jag funerar hela tiden på soundtracket. Jag är väldigt intresserad av musik. Jag lyssnar på väldigt mycket musik och väldigt mycket olika musik. Jag spelar själv trummor och i mitt kök står alltid en radio eller CD-spelare på med musik. Jag har ofta musik på i bakgrunden när jag skriver och jag funderar ofta på "om det här vore en scen i en film, skulle den här musiken passa som soundtrack då?". Lote nördigt, jag vet, men det är en typisk sådan 'Jesper-tanke' som alltid finns där. Jag har haft långt gågna planer på att rekommenderra soundtrack till mina bloggposter (till den här posten skulle The Who med 'won't get fooled again' passa bra, t.ex.)
3: Jag äter allt utom... Alltså. Jag äter faktiskt ALLT jag blivit bjuden på och hittills inte kommit fram till att jag direkt ogillar något. Sedan finns det saker man tycker mer eller mindre om. Sedan finns det fiskbullar. Och jag bara AVSKYR abbas fiskbullar i dillsås, eller i hummersås. De är vedervärdiga, tycker jag. Jag får dem bara inte i mig. Det händer att min fru köper sådana hem till oss att ha som nödproviant, när jag inte är hemma, men jag avskyr det verkligen. Jag vet inte vad det beror på, men jag har svårt att ens vara i samma rum som andra som äter det. Det är typ min ENDA matnoja.
4: Jag är över trettio och kör moped, men har inget körkort. Så det så.
5: Jag har svårt att komma ihåg namn och funderar därför alltid ut ramsor om folk. Jamen, du vet? 'Helen, Helen, är hon med snygga ben...' eller sådär? Om vi träffas, så fråga mig inte "vad är min ramsa", om du inte är beredd på på riktiga pinsamheter.
6: Jag går, under perioder, i sömnen. Det gör ibland att jag vaknar till på andra ställen än jag gått och lagt mig, vilket är väldigt förvirrande.Dagar efter sådana nätter brukar kvala in som "en sån där dag".
7: Jag blir oerhört störd av att bli störd när jag skriver. Om dottern kommer och vill leka med mig samtidigt som jag skriver, eller om Fru Värn ens vänligt frågar om jag vill ha en kopp te när jag sitter och skriver blir jag rätt butter. Jag vet att det dåligkaraktär att liksom låta småsaker bekomma en, men jag vill inte bli avbruten i själva tankeprocessen när jag formulerar ord och meningar.
Så. Då var det fixat. Jag skickar vidare den här utmaningen till endast fem bloggvänner, för jag kommer helt enkelt inte på fler, just nu: Mackan, Emanuel, Kristofer, Gitto, Omie,
...vilket är ett kul sätt att få veta mer om alla sina bloggvänner. Utmaningen går ut på att jag ska berätta sju sanningar om mig själv. Reglerna är enkla och låter så här:
Länka till den som utmanat dig. Berätta sju sanningar om dig själv. Utmana sju bloggare i slutet av ditt inlägg. Lämna ett meddelande till den du utmanat. Och här kommer mina sju sanningar...
Eftersom det syftar till att lära sig mer om sina bloggkompisar får jag väl leta i gömmorna bland hemligheter och mindre kända fakta som inte alla redan vet och delge mig av mina sju sanningar:
1) Jag gillar att läsa, fast jag har svårt att läsa. Jo faktiskt. Jag har rätt svårt att läsa och läser långsamt. När jag gick i plugget hade jag ofta svårt att hänga med i andras lästempo och jag är rätt dålig på att läsa högt för dottern. Jag gillar emellertid att läsa och jag läser ibland rätt mycket, men det går i perioder. Jag läser det mesta, från deckare och fantasy till biografier och lyrik, men har ofta väldigt svårt för science fiction.
2) Jag tänker mig ofta mitt liv som en film och jag funerar hela tiden på soundtracket. Jag är väldigt intresserad av musik. Jag lyssnar på väldigt mycket musik och väldigt mycket olika musik. Jag spelar själv trummor och i mitt kök står alltid en radio eller CD-spelare på med musik. Jag har ofta musik på i bakgrunden när jag skriver och jag funderar ofta på "om det här vore en scen i en film, skulle den här musiken passa som soundtrack då?". Lote nördigt, jag vet, men det är en typisk sådan 'Jesper-tanke' som alltid finns där. Jag har haft långt gågna planer på att rekommenderra soundtrack till mina bloggposter (till den här posten skulle The Who med 'won't get fooled again' passa bra, t.ex.)
3: Jag äter allt utom... Alltså. Jag äter faktiskt ALLT jag blivit bjuden på och hittills inte kommit fram till att jag direkt ogillar något. Sedan finns det saker man tycker mer eller mindre om. Sedan finns det fiskbullar. Och jag bara AVSKYR abbas fiskbullar i dillsås, eller i hummersås. De är vedervärdiga, tycker jag. Jag får dem bara inte i mig. Det händer att min fru köper sådana hem till oss att ha som nödproviant, när jag inte är hemma, men jag avskyr det verkligen. Jag vet inte vad det beror på, men jag har svårt att ens vara i samma rum som andra som äter det. Det är typ min ENDA matnoja.
4: Jag är över trettio och kör moped, men har inget körkort. Så det så.
5: Jag har svårt att komma ihåg namn och funderar därför alltid ut ramsor om folk. Jamen, du vet? 'Helen, Helen, är hon med snygga ben...' eller sådär? Om vi träffas, så fråga mig inte "vad är min ramsa", om du inte är beredd på på riktiga pinsamheter.
6: Jag går, under perioder, i sömnen. Det gör ibland att jag vaknar till på andra ställen än jag gått och lagt mig, vilket är väldigt förvirrande.Dagar efter sådana nätter brukar kvala in som "en sån där dag".
7: Jag blir oerhört störd av att bli störd när jag skriver. Om dottern kommer och vill leka med mig samtidigt som jag skriver, eller om Fru Värn ens vänligt frågar om jag vill ha en kopp te när jag sitter och skriver blir jag rätt butter. Jag vet att det dåligkaraktär att liksom låta småsaker bekomma en, men jag vill inte bli avbruten i själva tankeprocessen när jag formulerar ord och meningar.
Så. Då var det fixat. Jag skickar vidare den här utmaningen till endast fem bloggvänner, för jag kommer helt enkelt inte på fler, just nu: Mackan, Emanuel, Kristofer, Gitto, Omie,
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
