Mysig söndag i skogen med barnen - vi äro indianer...

Idag har vi hållit oss i närområdet här. Det är väldigt skönt, för det finns en massa små gröna plättar med trän - något som barnen kallar "skogen" - lite här och var. Och vi har nära till både en trevlig badsjö och ett mindre trevligt träsk.

Men idag var vi indianer. Vi var ute och skulle se vad vi kunde äta av "i skogen". Som indianerna. Det var så att vi igår kväll sett pocahontas, och idag skulle vi leva indianliv. Och då lever man på vad naturen har att ge.

Precis nedanför mitt hus ligger en tennisbana. Precis bredvid den går en cykelväg. Och sen kommer "skogen". Där växer, invid den närmaste lyktstolpen blåbärsris. Just det riset var väl avplockat, men fortsatte man bara några meter in i "skogen" hittade vi både blåbär och andra skojiga saker.

"Det är nyttigt att äta av vad man hittar i skogen" säger min kloka dotter. "Och gott", fyller lillkillen i.

Vi går, efter att ha länsat skogen på de blå godsakerna, lätt fläckiga om kläder, skor, händer och munnar mot träsket. Vi hittar både det ena och det andra, som indianer äter! Som äpplen! Och körsbär.

Tydligen är just körsbär faktiskt typisk indianföda, visar det sig. För just de här förortsindianerna, de intar säkert en tredjedel av dagens sammanlagda energiintag just genom att äta körsbär! Gott är det. Och många bär finns det! Och roligt är det att både plocka dem, och sedan att spotta prick med kärnorna, mot träden, något som små indianer också måste öva på. Det är ett indian-jakt-trick, berättar jag för de små övande indian-glina.

Vi fortsätter vår färd mot träsket, där hittar vi vildhallon. Små, söta, lite tuffare hallon. Barnen njuter. Pappa njuter av att barnen njuter. Och nöjda kan indianerna under segerrop dansa vidare på nya äventyr.

Improviserade kakor med barn (Värns barnkakor)

Söndag och det regnar katter och hundar, som det heter. Det är grått och eländigt och vi är alla rätt trötta idag, efter en liten helg på havet. Natten har dessutom varit tuff för oss alla och vi känner oss (antar jag - jag känner mig nämligen så och allas våra humör är likadana) lite ledbrutna och tilltufsade.

Samtidigt behöver vi göra något. Och utomhusaktivitet är inte att tänka på. Så det får bli något som är både gott, underhållande och som vi alla har koncentrationsförmåga att kunna göra klart - baka något snabbt och sött, så vi kan fika lite.

Det blir en improviserad övning, som alltid när jag tvingar mig själv att baka. Jag KAN verkligen inte följa ett recept och jag vill dessutom alltid själv experimentera med egna smakkombinationer, så jag letar fram ett recept på mördeg (från min första kokbok) som jag använt som botten på tarte tatin annars, smaksätter den med lite egna grejer (vaniljsocker, kryddnejlika, kanel) och vi klickar ut kakorna på en plåt och gräddar.

Och gott blev det. Och poppis. Och lagom stora. Om än olika stora. Men så är det ju när man har olika stora händer! :-)

Mysigt, i alla fall.


--


Värns barnkakor (ungefär 20 st)

200 g bakmargarin
5 dl vetemjöl
1 dl potatismjöl
2 msk vaniljsocker
1½ dl strösocker
1 tsk kryddnejlika
1 tsk kardemumma
Lite (en liten nypa kanel)

Gör en mördeg av alla ingredienser. När degen är mjuk och smidig att göra kakor av. Rulla till små bollar på en plåt. Tryck till bollarna lite så de blir plattare.
Grädda på 180 grader i mitten av ugnen i typ 15-20 minuter.

Idag...

Idag, för tre år sen, hände något väldigt speciellt. Jag blev pappa för andra gången i mitt liv. Den gången till en liten kille, som nu vuxit upp och blivit stora karl'n! Idag fyller han tre år.

Och som treåring vill man gärna ha tårta. Gräddtårta, för det står det alltid i alla barnböcker. Min son är emellertid laktosintolerant, så det blir att få fixa egen tårta. Det finns inga laktosfria gräddtårtor att köpa på konditori (varför gör det inte det, förresten?).

Och jag är ju notoriskt dålig på att baka.

Men med ett par sockerkaksbottnar, lite hjortronsylt, råkräm och lite vispad laktosfri grädde blev det denna lilla konstruktion. Garnerad med grabbens älsklingsgodis - gummibjörnar.

Så - grattis, killen! Grattis på treårsdagen! Och hoppas du gillar tårtan, när du kommer hem från förskolan!

Jag har ett barn som gillar curry!

Man hör ibland folk som jobbar med mat för barn. Eller med barn i övrigt och inte nödvändigtvis med mat, att "det där äter inte barn - det smakar för [sätt in beskrivande adjektiv här, typ 'starkt', 'beskt', 'hett' eller vad det nu kan vara]" och inte sällan får just curryrätter ett just sådant omdöme.

Det här är en av mina erfarenheter och som jag ofta får försvara inför mina kollegor:

"Barn gillar mat som smakar något"

Det finns - i min erfarenhet - inte något som är "för mycket smak" oavsett vad smaken är. Och såhär tror jag att det är: Barn känner igen smaker, men till en början i livet har barnet ibland svårt att uppfatta flera olika smakkombinationer. Sublima smaker upptäcks helt enkelt inte och då uppfattar inte barnet riktigt vad det äter och vad det skall känna igen. Därför vill jag dela med mig av en egen synpunkt:

Min yngsta (som snart är ett och ett halvt) älskar curryrätter. Allra bäst gillar han Nasi goreng. Han kan inte ännu säga "köttbullar" (men säger "körv" om korv, vilket fått mig att undra ifall han egentligen inte har västgöstskt eller småländskt påbrå. :-) ) men han säger "Nasi Goreng". Och det lagar jag därför rätt ofta. (En rolig parentes är att min äldsta när hon var liten gärna åt t.ex. citroner och älskade ansjovis - livsmedel som ju faktiskt också smakar en hel del!) Inte sällan vill han numer vara med och laga mat och igår såg det ut såhär:



Vi gjorde Nasi goreng med gul curry, ärter, morötter och surimi. Lillkillen rörde glatt i pannan och när jag började krydda med gul curry (madras) och vitlök blev han så glad att han skrattade. Han sade "mer! mer!" och hällde själv i en rätt stadig dos currypulver.

Jag tänkte att "det här kommer han aldrig att äta - det blir alldeles för starkt", men jag hade fel. Nu kommer säkert någon att tycka att "men - det är klart att han äter - han har ju varit med och lagat maten!" Och möjligen har denne någon rätt. Jag vet inte riktigt varför han äter, men att han gör det - det har jag märkt!

Och inte bara curryrätter, utan även mat med chili, peppar och andra starka kryddor. Majschips med salsa?! Jajjamen! Chili con carne?! Jepp! Thailändska rätter med grön curry och chilisås? Det med! Och så Curry, då. Jättegärna. Får han välja äter han väldigt gärna curry. Gärna med fisk eller skaldjur.

Igår satt han och blundade när han åt. Han njöt verkligen av maten. Han gav ifrån sig "Mmmm!" och "smaskigt" mellan tuggorna och åt upp en ordentlig portion. Så - jag tror verkligen att barn gillar starka smaker. Och jag tror att vi som jobbar med mat för barn faktiskt kan ta ut svängarna lite mer än vi ibland vågar göra? Världen "mat för barn" behöver inte hela tiden vara pasta, köttbullar och korv. Den är större än så! Det finns så många goda ingredienser där ute! Det kan vara mat med sting. Som curry. För det kan vara mina barn du kommer att laga mat åt.

Lillkillen och pappan lagar mexikanskt

Så - Lillkillen är 1 år och 5 månader. Det är hög tid att börja sleva lite i köket... Som idag. Bestämde mig för att göra mat som vi båda kunde röra i och fixa med, för att bägge skulle känna sig involverade. Stekte lite köttfärs, som jag kryddade med chili, paprikapulver och spiskummin och sedan gjorde Lillkillen och jag en färsk salsa (av krossade tomater, hackad gul lök, vitlök, lite thai-chilisås och lite mer spiskummin) och guacamole (avokado, vitlök, olivolja, limesaft - och i mitt eget fall, lite creme fraiche. Lillkillen tål inte mjölkprotein, så han fick en lite grynigare, grövre, mer lantlig variant).

Jag var orolig först, att salsan skulle ha blivit för stark, men Lillkillen försäkrade mig om att han tänkte äta den. Så plockade jag fram majs och lade fram en sked så att han kunde välja om han ville skrapa upp majsen med sina nacho-chips, eller om han ville använda skeden. Lillkillen t ngra majskorn, dippade glatt sina chips och började sedan snabbt sleva i sig av salsan, direkt ur skålen, med skeden. Jag skrattade gott och försökte visa hur han skulle dippa, men han blev mycket upprörd och visade sedan hur man EGENTLIGEN ska äta färsk salsa!

Just goes to show att det - alltid - finns flera saker att göra saker och ting.

...och när köksmästar'n är borta...

dansar kallskänkan på bordet? I wish. Men ändå.

Är alltså hemma på pappaledighet. En ledighet jag planerat länge. Ska vara hemma tills i januari, någon gång, då lillkillen skall skolas in på förskola. Vilken är inte bestämt än, men han står i kö för några stycken... Nåväl. Är alltså hemma. Och lagar mat åt mina egna barn.

På jobbet fick jag ju för en vecka sedan en ny kollega - norra Europas kanske bästa kallskänka - och hon och min tidigare commis, numer kollega och ständige vikarie - O. kämpar på i köket.

Det kommer nog att gå bra. Så småningom. Första dagen (igår) på köksmästar'ns pappaledighet verkar ha gått sådär. I några av kollegornas samtal igår hörs tydlig desperation när de berättar att O. är sjuk, att det skall bli fest i morgon (idag, alltså) och att man fått plocka in en övertalig pedagog från öppna förskolan för att få ihop lunchen.

Själv känner jag mig rätt distanserad. Jag är hemma. Jag har ett annat jobb nu. Att vara pappa. På heltid.

Barnmat - Thailändska blandfärsbiffar

Är hemma och är pappaledig med lillkillen, från och med idag, och vi har tagit det rätt lugnt faktiskt. Två svala snubbar som hänger lite skönt, sådär, liksom? I alla fall - första dagen har i alla fall gått väldigt bra hittills. Till lunch hade jag lite grejer hemma som jag handlade i min lokala butik igår, som jag kunde slänga ihop något av.

Vet egentligen inte hur thailändskt det är med blandfärs, men det var billigt på coop, så jag köpte det. Hade ett par schalottenlökar hemma, och så var experimenterandet igång! Och som vanligt, eller i alla fall rätt ofta, blev det förvånande bra. Bara sådär, liksom?

I alla fall - ett slags rätt kryddiga blandfärsbiffar, som jag toppade nudlar med, och sonen blev fett nöjdish.

(Och ja - jag läser min andra Jens Lapidus på kort tid, nu - jag vet att det märks! Please bear with me! )

--

400 g blandfärs
2 st schalottenlökar
1 vitlöksklyfta
Lite (½ dl?) vetemjöl
1½ msk Thai Sweet Chili-sås

Hacka schalottenlök och vitlök till typ damm
Blanda med färsen, äggen och chilisåsen. Låt gå ihop sig ett tag.
Ställ i kylskåpet i några minuter.
Pudra färsen med mjölet och blanda runt det.
Forma små biffar, som du steker på medelvärme i lite olja, i en panna.
Servera till något som känns lite asiatiskt.

Off Topic: Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag...

Det är sent en torsdagkväll och jag har haft mina barn hos mig. En dag som vi kanske inte gjort så mycket, men som känns bra ändå. Och på något sätt känns det bra att dela med sig av det där vackra i livet som gör att livet ändå är en speciell gåva... Det där vardagliga som blir fint och vackert bara för att det är en vardag med dem man älskar...

Efter frukost kom sonen och slöt upp med dottern och pappan och vi gick ut och lekte ett tag, tills dottern ville plocka en vacker sommarbukett. Denna plockades ihop under högtidliga former och sattes i dotterns lilla tillbringare, som annars fört en tillvaro bland sandlådeleksakerna på sistone. Nu fick den emellertid bli vas och ställdes så småningom på bordet "tills mamma kommer och kan se den".

Dottern ville också ha "grillad korv" till lunch. Det fick bli fuskgrillat, men icke desto mindre korv med grillränder. Ibland är man lycklig att köket är så välutrustat som det faktiskt är! Den duktiga Dottern hjälpte till och vände korvarna i pannan så att de fick ränder hela vägen runt om.

Den "grillade korven" avnjöts sedan under glatt tjoande av både dottern och lillkillen. Vi alla njöt av hur enkelt och gott det faktiskt är med en grillkorv, med lite senap och ketchup på. Det behöver inte vara svårare än så...


Så gick vi ut och lekte igen. Lekandes i parken ringde plötsligt telefonen det var "farmor och farfar" och farmors bror, som är på besök. Dessa slöt upp och vi fikade lite i den av NVP omskrivna sagoparken, vid gamla frälsis-kåren. Barnen var glada, men till slut mycket trötta.







Det är inte mycket att göra annat än att stämma in i Agnetha Fältskogs toner från sjuttiotalet:



--

Fotnot: Det här inlägget är ett schemalagt blogginlägg.

Barnmat - makaroner med paprikasås

Lillkillen - som ju blev ett år i veckan - har varit här. Han äter nu "mjuk, men riktig" mat (han har lite tänder) men man får mata honom fortfarande. Idag funderade jag ett tag på vad jag skulle lagam tills jag hittade ett par tomater och en paprika i kylskåpet. Med några schalottenlökar, lite vitlök och så olivolja blev det en god liten pastasås, som sonen tyckte var väldigt god.

När jag så varit och hämtat dottern (som sovit över hos farmor och farfar) fick även hon en portion. Som försvann i ett nafs. Det här verkar vara en ny klassiker i det Värnska köket, som fungerar bra på barn. I alla fall mina barn!

--

Paprikasås (4 port)

1 röd paprika
5 st tomater
3 schalottenlökar
1 vitlöksklyfta
1 msk olivolja
1 tsk oregano
1 krm vitlökspeppar
1 dl vatten
Mjöl till redning (ideal vetemjöl)

Tärna paprikan, löken, tomaterna, vitlöken och lägg i en paanna med olivoljan.
Låt "steka" på mellanvärme tills tomaterna släppt ordentligt med vätska.
Stavmixa såsen
Passera genom en finmaskig sil
Ställ tillbaka såsen på spisen
Red av med mjölet. Vispa såsen len.
Krydda med vitlökspeppar och vitlökspeppar

- Till vuxna - smaka av med lite salt (barn skall inte äta salt, för sina njurars skull).

Vissa i familjen har börjat äta fast mat...

Lillkillen har börjat smaka på fast föda och gillar tydligen majskrokar och potatis. Dottern matar ibland sin lillebror och förfasas över att han inte riktigt sväljer allt:

"Pappa - han spottar UT maten!"

Dottern är dock med och lagar även lillkillens mat. Hon kokar och pressar potatis och vevar i margarin med stort engagemang. Och lillkillen äter intresserat och testar de nya smakerna...

Krubb - även för en väldigt ung generation...

Off-topic: Jag kommer att få stryk om jag inte postar det här...

Eftersom jag VET att jag kommer att få stryk av alla som läser den här bloggen om jag inte postar det här inlägget, så postar jag det (under milda protester) fastän det inte handlar alls om mat.

Här är underverket (och det största skälet till att jag inte uppdaterar bloggen speciellt mycket). Vitala fakta: Vikt 3185g, Längd: 50cm. Alias på bloggen: "Lillkillen".

Fru Värn mår - efter omständigheterna - oförskämt bra. Dottern är begistrad, men tycker än så länge att Lillkillen är lite läskig när han skriker och vet inte riktigt hur hon skall finna sig med det.

Själv är jag - inser jag - precis som första gången när jag blev pappa löjligt stolt.