LCHF - en religion?

Det är mycket om LCHF nu. I aftonbladet igår kunde man bl.a. läsa om att folk som äter LCHF-mat tydligen inte blir sjuka i svininfluensan. Dr. Dahlqvist själv, som sägs citeras i tidningen beskriver det emellertid något annorlunda:

Vi är naturligtvis inte garanterade mot vare sig svininfluensa eller andra infektioner. Det jag menar är att vi lchf-are har den gemensamma erfarenheten att vi blir avsevärt mindre sjuka i infektionssjukdomar sedan vi övergick till lchf.
Det är också logiskt med tanke på att vi får i oss mindre av det i överskott infektionsförsvarsnedsättande omega-6-fetterna i matoljorna och margarinet, och i spannmålen. Och att vi slipper de onaturliga fetterna i margarinerna, som självklart försämrar kroppens motståndskraft mot invaderande mikroorganismer.

En något mer nyanserad bild, alltså. Men samtidigt - sättet som aftonbladet uttrycker sig på är inte helt ovanligt bland folk som "hittat ljuset" med LCHF-mat. Man tycker sig se förbättringar med ALLT efter att man börjat äta på det här sättet - tarmfloran blir bätre, man minskar risken för diabetes (och behöver inte vårdas med insulin), man blir smal och vacker, man blir stark, man får ett starkt immunförsvar, man får inte cancer...

Och jag hajar. Budskapet har gått fram. Jag borde äta mindre kolhydrater. Sure. Fine. Jag kommer att må bättre. Men det här känns nästan som en religion. Ett slags väckelse, där de nyfrälsta predikar för de förtappade missbrukarna, som värsta frälsningssoldaterna i londons slum i slutet på förra seklet. Och här börjar jag bli allergisk.

För även om jag förstår att LCHF-mat är bra för mig (och folk omkring mig) är den här kostens värsta fiender sina fanatiska förespråkare. Precis som kristendomens största fiende är kyrkan. Många känner att "jag skulle väl kunna kalla mig kristen om det inte vore så många kristna nötter..." eller "Gud finns nog, men kyrkan är inget för mig". Och på samma sätt känns det med LCHF. Det är nog bra, men folk är så fanatiska att man riskerar att skrämma bort folk.

Läs mig rätt.

LCHF är gott. Det är därför jag gillar det. Som jag skrivit i en mängd inlägg tidigare - jag gillar god mat. Jag gillar smör, grädde och schyssta köttbitar.

LCHF är säkert nyttigt (och i alla fall nyttigare än att peta i sig smakförstärkare och stabiliseringsmedel direkt från burken). Jag hajar det. Det är liksom rimligt och logiskt.

Men LCHF är INTE - för mig - speciellt viktigt. Och jag tror inte att jag kan slippa undan cancer eller andra dödliga sjukdomar som annars inte är direkt relaterade till min kost, just genom att lägga om kosten. Faktiskt. LCHF har ingen magisk "helande kraft". LCHF är inte "det enda ljuset". LCHF verkar vara gott och med det argumentet hade JAG kunnat blivit övertygad och "rättrogen".

Men det känns lite för mycket som en religion för mig.

--

Ps. Som vanligt skriver kostdoktorn väldigt bra, tydligt, balanserat och kliniskt om det här med svininfluensa och cancer... Ds.

--

EDIT: 090831 klockan 14:03- fick en länk till den här - mycket talande filmen av Mackan, i en av kommentarerna. Riktigt roligt!

Det är sådant här som gör att jag drar mig för att kalla mig kristen...

Läser en tokig artikel i Dagen - Sveriges största kristna tidning, om att mitt favoritkaffeshop-kaffe upprör känslor hos den dumhögerkristna högern i USA. Man vänder sig mot att företaget har bytt ut logotyp på sina kaffekoppar. En talesman från gruppen (som heter något i stil med "resistance" eller något annat ungefär lika fjantigt) tycker att logotypen ser ut som en prostituerad.

Jag vet inte hur man ens får idén. Jag hajar det inte. Om nu inte snubben själv brukar gå till prostituerade och därför kan göra den liknelsen? Jag tycker själv att det ser ut ungefär som en filead fisk med en tjej på toppen, och tydligen visar bilden en "siren" - en tvestjärtad sjöjungfru.

Visst. Loggan är ful. Och Starbucks formgivare borde få offentlig smisk, men hey - det är just sådana här grejer som gör att jag själv drar mig för att kalla mig kristen.

Förklarande post

Läser i bloggkommentarerna här och ser frukostflingans kommentar till min post om min lärling och inser, efter att ha spanat in flingans blogg att - förutom att skriva en bra och fänglsnade blogg - har frukostflingan ett intresse av att lära sig något nytt.

Så - med all respekt, och i stället med en för mig kanske något mer klädsam ton än vanligt - här är en Wüsthof:

Världens kanske bästa knivar.

Bland nördiga kockar snackas det oftast om Wüsthof, Global (som är ett japanskt märke i mjukt stål som jag tycker är för lätta och dessutom fula, i sina prickiga handtag), sabatier (som länge var "det som gällde# bland kockar) och numer - sedan några år - en massa kopior på de knivarna, från bl.a. OBH Nordica, Fiskars och Satake.

Wüsthofs knivar är rätt tunga, hårda i stålet (och kräver därför inte slipning lika ofta, även om de är lite bökigare att bryna upp) och har en båtformad egg som gär det lätt att skära rakt, snabbt och inte i fingrarna, i alla fall för mig som har en rätt "gammaldags" knivteknik.

Andra knivar - som Globals, är "modernare". De är mer strömlinjeformade i designen, lättare, har smalare blad, rakare egg och är mjukare i stålet (vilket gör att de är lättare att bryna, när de blr slöa, men det blir de å andra sidan oftare - eftersom det nästan bara behövs att man hittar lite för grov rosmarin att hacka för att sätta märken i eggen...)

I Kök i Stockholm har religionskrigen framförallt handlat om Wüsthof, Sabatier eller Global, under de senaste sisådär 10 åren. Innan dess gällde frågan egentligen bara "Fransk" (Sabaier) eller "Tüsk" (Wüsthof).


Personliga kommentarer härifrån - v.v. iaktta kritiskt tolkande hållning:


Det viktigaste är förstås att man kan hantera kniven man har i näven, men eftersom nästan inga lärlingar eller kockelever kan det brukar de i stället jämföra vilken kniv de har - ungefär som vilket lag de håller på i fotboll.

Det är därför ännu roligare att se att lärlingen valt "rätt lag" och faktiskt KAN skära (och något annat än sina egna fingrar) och i mycket små strimlor. Det är sådant som imponerar på... .. . sådana gamla kufar som jag.