Min mammas mat och Magasin Morberg

Läser nya numret av Magasin Morberg och inspireras. Som alltid. Tycker det här är bland det roligaste som finns att läsa just nu i segmentet "nischade mattidningar på svenska". Hittar en artikel kallad "bäst på hemmaplan" med små tips och tricks för att bli bättre i hemmaköket. En av punkterna - Nr 6: Servera med stil

Visst är det tjusigt med tallriksservering, men vissa saker är så mycket snyggare att servera på större fat, så att gästerna får ta själva.

Och jag tänker på att jag några gånger varit på min mamma om att skriva om just det här, här på bloggen. Jag vill ju ha in lite gästbloggare här. Och jag vill att min mamma skall skriva. Och - inte minst - hon är expert på just sådant här! Jag vill sträcka mig så långt som att säga att "allt väsentligt jag kan om uppläggningar har jag lärt mig genom att studera min mamma".

Och då hade vi lektioner i just "presentation" på t.ex. Culinar, ledda av den lätt neurotiske, mänskliga ljuspartikeln Alexander Nilsson, där vi verkligen försökte att få till "schyssta presentationer" på maten.

Därför känns det bra så här - att läsa i Magasin Morberg, att just min sorts uppläggningar, som egentligen är min mammas sorts uppläggningar (mammas mat är väl alltid bäst? Alltid? För typ alla?) faktiskt lyfts fram igen, som något eftersträvansvärt? Det blir liksom en hyllning till min mammas mat. Till hennes enkla, men vackra presentationer. Och ett budskap om att "det behöver inte vara så tillkrånglat" för att det skall vara snyggt och trevligt.

I vår familj kretsar ofta samtal, mail, sms och övriga små meddelanden ofta kring just mat. Vi skickar meddelanden om vad vi ätit till lunch. Vad vi lagar till middag eller vad vi planerar att bjuda gäster på till helgen. Vi utbyter erfarenheter och tips. Så ibland kan det komma ett meddelande, från just mamma som ser ut ungefär såhär:

Idag blev det bara en enkel tonfisksallad.

Och jag blir fantastiskt inspirerad! Att kunna lägga upp något så enkelt som en tonfisksallad - lite grönsaker, röd lök, tonfisk och som i det här fallet - några kokta ägg - på det här sättet... Det är för mig inget mindre än konst. Eller som när vi lagar mat tillsammans. Och mamma ber mig "skär lite basilika och dela några körsbärstomater" och jag först tror att det skall vara till något slags sallad. Och sedan överraskas av den enkla skönheten i de sparsamt, men ändå härligt dekorerade piccata milanese som som ställs fram på bordet!

Det är den här sortens uppläggningar som får stå mall för mina egna uppläggningar. För mina egna tankar om presentation av maten för mina gäster. Det är det här som blir facit. För mamma vet bäst. Mammas mat är alltid bäst. Alltid.

Visst är det så?

Tur att Magasin Morberg också lärt sig det. Kanske är det snart dags att min mamma faktiskt får fatta mod och skriva något här på bloggen? Eller ännu hellre - så att fler läser vad hon har att säga om mat (för det är så bra) - i Magasin Morberg?!

Läslusta och kött på benen

Jag matbloggar. Jag skriver om mat. Ibland åt andra, även om det var längesen nu. Men jag skriver. Rätt mycket. Kollade igenom den här bloggens arkiv och såg att jag publicerad runt 1300 inlägg sedan den kom igång. Med tanke på att jag dessutom tagit ibland väldigt långa blogguppehåll gör det ändå att det är ungefär en inlägg var tredje dag, under bloggens hela historia.

Alla blogginlägg är inte speciellt väl underbyggda. En del är faktiskt rent trams. Men en del inlägg tänker man på en hel del, både innan man skriver dem, när man sätter sig ned och faktiskt skriver och så efteråt, när ens inlägg är sparat för eftervärlden, där ute i cyberrymden.

Samtidigt läser jag mycket om mat. Jag läser regelbundet ett par mattidningar som jag, genom mitt jobb och min yrkesroll som kock får tillsänt till mig. Och jag köper ett och annat glossigt matmagasin.

För några månader sedan fick jag, genom jobbet på något sätt, första numret av den vackra, ja rentav sinnliga magasin morberg. En trevlig liten publikation namngiven efter, och byggd kring just Kocken, skådespelaren och TV-personligheten Per Morberg. Och idag köpte jag det andra numret.

Riktigt bra läsning! Och väldigt initierat! Alltså - Per Morberg är en sådan där människa som jag tycker får lite för lite credit för vad han faktiskt kan och gör och där uppmärksamheten istället riktas mot hans manér i TV. Det slängs och dängs med ingredienser, pannor och verktyg. Det tappas och spills bredvid. Och folk antingen älskar det eller upprörs. Själv känner jag, ju mer jag ser honom på TV att "Oj, om jag fick önska mig en sak, i säg födelsedagspresent, någon gång, att göra vad jag ville en hel dag, då skulle jag vilja hänga med Per Morberg! Vi skulle laga mat vi båda gillar, leka i köket, dra rövarhistorier för varandra och dra nördiga, ändlösa anekdoter om äventyr vi varit med om..."

Jag vet att det är helt orimligt, men ni fattar...

Nåväl. Jag skrev ju förut om inlägg jag kommer ihåg och inte slutar tänka på. Härom dagen skrev jag ett sådant, angående något annat jag sett på TV. och det låg fortfarande och skvalpade där i bakhuvudet, medan jag läste mitt nyinköpta, vackra, väldigt glossiga matmagasin.

I slutet av magasinet hittar jag nämligen ett slags intervju, eller samtalsartikel, eller vad man skall kalla det, med Mathias Dahlgren, kocken och krögaren med krogen på Grand Hôtel, som också bär hans namn, ni vet? Och där läser jag lite om vad han (liksom jag skrev om härom dagen) tycker är viktigt hos kockar.

Och jag känner igen mig.

Jag skall inte säga att jag är det minsta lik Mathias Dahlgren (det är jag inte, på något sätt, annat än att vi delar samma yrke) men jag känner igen mina egna tankar om mat, kockar och matlagning i vissa saker han säger i intervjun.

På frågan om hur man blir en bra kock säger Mathias bl.a:

- Egentligen räcker det med ett gott självförtroende för att laga mat. Idag är folk för ängsliga. Man lagar jättegott hemma - utan att veta om det. Så går man på restaurang och vill ha något extra, varpå kocken känner att han eller hon vill leva upp till förväntningarna. Och det leder till överjobbade rätter. Man ska se på råvaror och mat med ett barns nyfikenhet. Recept är till för dem som bakar. 140 gram florsocker är alltid detsamma medan två kilo tomater ideligen skiftar. Recept är bara en historisk beskrivning av något som har fungerat en gång i tiden.

Och här känner jag igen mig. För - som sagt - när man skriver recept (och det gör jag ju rätt ofta på den här bloggen) vet ju inte jag som läsare exakt hur din pajform ser ut där hemma, eller hur mycket din kastrull rymmer. Jag vet inte när på året du tänker laga rätten. Hur stora nypor du har eller vad du tycker är "medelvärme". För att ta några exempel.

Matlagning handlar därför väldigt mycket om känsla. Att kunna ha ett minne, eller en smak som är något slags "facit" för hur något skall smaka och sedan prova sig fram. Smaka av. Lära sig metoder och faktiskt få ett slags känselminne för hur saker är när de är "rätt".

Det handlar inte om exakta temperaturer, mått, handgrepp eller tekniker. Det handlar om att ha självförtroende att försöka. Prova på. Leka lite.

Men samtidigt - det är lätt, för båda Mathias och mig, att säga så. Eller tillochmed Per Morberg. Vi har en formell utbildning i bagaget. Och vi har erfarenheterna att efter ha lagat mat, varje dag, på jobbet faktiskt kunna avgöra vad som är "rätt" eller "fel". Vi vågar lita på oss själva. Och andra vågar lita på oss. Både på grund av våran erfarenhet och våra formella kunskaper.

Och här tycker jag att Mathias Dahlgren uttrycker sig väldigt fint i intervjun. Han får frågan om han är bra på att se om studenter är talagfulla, varpå han svarar:

- Ja, jag ser det direkt. Jag ser det i blicken på dem. Det måste finnas närvaro och förståelse. Det måste finnas en kosbefruktning mellan det teoretiska och det praktiska.

Så kanske, trots allt, är Mathias Dahlgren och jag mer lika än vad vi kan tro? Eller än vad någon annan tror om oss? Och kanske - en dag - att även jag kan få laga och äta mat med Per Morberg?

Jag slutar aldrig hoppas.

Och under tiden kommer jag fortsätta att skriva blogginlägg. Blogginlägg som jag ibland inte glömmer med en gång.

Efter Alexander Nilsson och Per Morberg...

Kollar efter ett tips på twitter in Regular Ordinary Swedish Meal Time på youtube, ett matlagningswebb-tv-program som skall handla om vanlig svensk matlagning.

Borde egentligen bli förfärad, men tänker att det här nog egentligen är en naturlig följd av de lite mer yviga utspelen av TV-kockar på senaste tiden. PerMorberg som slänger och dänger med nyslaktat kött, skrapar bredvid från skärbrädan och gör "rustik" mat. Alexander Nilsson med sina stora gester och svengelska ibland väldigt högljudda utrop. Det här känns liksom som om man har tänkt:

"Well, är det såhär svensk mat-TV ska se ut, då skall inte vi vara sämre". Och så har man gjort den här hobby-produktionen.

I just det här programmet görs köttbullar. Och man tar i så man nästan kräks för att spela över klyshorna. Det slängs, dängs, skvätts, kastas grejer osv. och jag får associationer till en annan svensk matlagningskändis:

Den svenske kocken, från mupparna.
och blir lite beklämd. Är det såhär svensk mat uppfattas utomlands? Hafsigt, slafsigt, med högljudda kockar som talar ett hemmagjort språk i köken? Som slänger och dänger med ingredienser, spiller och drullar och har sig? Och är det bilden vi vill förmedla?

Svensk matlagning har länge, bland andra européer varit lite av ett skämt. Man har skämtat om att "i sverige kan man laga två sorters sås. Och de definieras av inget annat än färgen". "Svensk matlagning är antingen brunsås eller vitsås".

Själv trodde jag att vi kommit en bit ifrån den här nidbilden av svensk matlagning. Att vi i stället hade kommit att bli ett land man sneglar lite på ute i europa, efter framgångar med profilkrogar som "Franzen/Lindeberg", Bocuse d'or-deltagare och annat. Men det här verkar helt enkelt vara en stämpel som är väldigt svår att tvätta bort - svensk matlagning är slafsig. Och högljudd. Och mest bara kladdig.

Och det är synd.

Jag gillar både Per och Alexander. Shit - Alexander har lärt mig något av det viktigaste jag kan! Och det är världens trevligaste killar. Per fick mig att återigen gå tillbaka till grunderna och jaga smaker i stället för att på ett nästintill larvigt sätt dutta och stapla mat på höjden. Så - all heder åt de killarna. Frågan är bara om de vet vad de ställt till med.

För när man ser det här blir i alla fall inte jag speciellt sugen på svensk mat!

Torsdag kväll är inte så dum...

Ja, vad skall man säga? Torsdagar är bra dagar, rent generellt. Jag lagar fisk på jobbet, och igår gick det - som jag skrev - bra. Det är kul att laga fisk. Speciellt de gånger det går bra. Det kan vara lite petigt med fisk bland barnen, men man kan ju inte göra fiskpinnar varenda vecka, så då är det speciellt roligt när det funkar att servera något "lite finare".

När jag kom hem igår tillbringae jag lite tid gosandes med dottern, innan det blev tandoori-kyckling, buljongkokt ris och lite wokade grönsaker till middag (ibland har man liksom varesig tid eller inspiration för att uträtta några stordåd). Vi sparade i alla fall benen från kycklingen, och så gjorde jag en god buljong på dem, och några rosaker och kryddor jag hittade i kylskåp och skafferi.

Dottern somnade tidigt, så jag fick lite tid att se på kockduellen på TV4, ett program jag inte hinner se så ofta. Det var rätt kul igår.
Herrar Hellberg och Couet var som vanligt väldigt duktiga och kreativa med de råvaror som gästerna (Hanna Hedlund och Mårten Andersson) hade köpt in, men jag tycker att det är lite trist att aldrig ha fått sett Danyel Couet vinna. Varje gång jag råkar se programmet vinner Christian. Hmm.

Plockade lite bland gamla papper och tidningar och slängde - till sist - några kompletta årgångar av Allt om mat och den svenska varianten av Gourmet, oj vad mycket plats det blev hemma.

Samtidigt kokade buljongen ned och spred mysdoft i hela lägenheten.

Tog ett bad och tänkte lite på livets viktiga. Så - vid 21-rycket kom Vad blir det för mat på TV4+. Jag bara älskar Per Morberg. Jag skulle vilja vara någon vecka i hans kök och bara garva, laga fantastisk mat, svära, dänga med grejer och liksom bara LEVA UT hur det är att laga mat på en professionell nivå! Vilken människa!

Nåväl.

Gårdagkvällen handlade också om lite förberedelser för en liten bloggevent idag. Efter jobbet idag kommer jag - och några kompisar - att göra en grej, som om det blir bra kommer att synas på några olika matbloggar, kanske redan framåt helgen. Håll ögonen öppna.

Så - till sist - innan det var dags att lägga sig - kom så veckans höjdpunkt: Gordon Ramsey's Kitchen Nightmares på Kanal 5. Igår var inget undantag - programmet rockar, helt enkelt. Däremot blev jag lite förvånad över att det igår var ett nästan "brittiskt" program - när man gjorde den här serien i Storbritanien hade man en sekvens i nästan alla program, där Gordon pratandes med kameran byter om till kockkläder och därigenom visar sin vältränade överkropp. Just DEN sekvensen känns mer brittisk i formatet än den betydligt slickare Amerikanska produktionen, där man tills igår, inte visat någon hud alls. Konstigt. Nåväl. Karl'n är ett unikum i branchen.

Efter att ha sett programmet, tagit buljongen av spisen (och skrivit ett blogginlägg som bevisligen inte alls var lika klart som buljongen det skildrade) blev det att krypa till kojs, rätt nöjd med dagen i stort och kvällen i synnerhet.

Idag skall jag laga Biff a la Lindström på jobbet.