Lycka är en vit rock som hänger kvar...

Var på Grantomta idag, och hälsade på. Upptäckte, nästan barnsligt förtjust, att min kockrock hängde kvar i torrförrådet, när jag kom.

Minst lika förtjust konstaterade jag att det nu är CayakCarin, min legendariska företrädare och numer då vikarie, som nu trakterar spisen, med en grace och skicklighet som räcker för tre kockar. Tillsammans var vi idag alltså halvhyffsade, men jag var ändå lycklig som en liten kalv, när jjag fick hjälpa till och skära lite grönsaker. Ibland behövs det inte så mycket. Lycka är en vass kniv. Lycka är en vit rock. Lycka är att åter stå i ett kök man saknat, efter två månader.

Hjälpte en av tjejerna från småbarnsavdelningen över med maten och allmänt kramkalas uppstod i deras serveringskök. Jag blev alldeles varm inombords och tårögd, och kanske - för en gångs skull - inte bara p.g.a. ljuset där inne.

Till lunch serverades fisk (det är ju tisdag) och CayakCarin hade gjort en jättegod fiskgratäng.

Det känns skönt att veta att köket tas om hand. Att man kan lämna det och vara förvissad om att det inte stått i lågor när man kommer tillbaka.

Det känns bra.

I manegen på cirkus Grantomta

Idag har det varit cirkus.

Riktig cirkus. Ni vet - sådär som när det efteråt frågas hundra personer "vad hände?" och man får hundra olika svar? - "the fog of war" och hela den där grejen? Där var jag idag. Långt nere i stresspiralen...

Fast besluten att inte göra om gårdagens fiasko med sjömansbiff tänkte jag idag bratwurst med senapssås och kokt potatis. En klassiker som inte ens jag kan misslyckas med. Ens om saker och ting strular. Trodde jag.

Jag kom till jobbet som vanligt - strax före sju och bytte om, och började fixa dagens sysslor. Efter att ha fixat till knäckebrödkorgar, hämtat frukt och grönt och börjat hacka dagens grönsaker satte jag på såsen, som jag tänkte kunde få koka upp och sedan hållas lite småvarm under tiden resten av grejerna blev klara. Lugnt och fint. Skar mina bratwurstar i lagom stora bitar och lade upp och bleck och laddade ugnen.vid sisådär halv tio tänkte jag - jag skickar på potatisen nu...

Tio kg potatis tar på Grantomtas spis normalt sett cirkus en halvtimma att koka upp och sedan går den ju i kanske en halvtimma - fyrtio innan den är klar, så jag fortsatte med att lägga upp alla fina grönsaker - ibland sjungandes med i någon gammal Pernilla Wahlgren-dänga på Svenska favoriter (Jag MÅSTE få till en CD-spelare eller något, så jag kan lyssna på RIKTIG musik snart!).

Vid passet tjugo över tio var det dags att brata wursten, så på med ugnen.

Vid halv elva är det fortrarande inte en bubbla i potatisvattnet. Spisen är fisljum. Med puls som en genomsnittlig kollibri ringer jag CayakCarin (för andra gången idag - den första ringde jag om beställningsrutiner - jag har full förståelse för om hon snart spärrar mitt nummer i sin telefon!) i panik och undrar om jag gör något fel. Nej - det skall vara den bästa plattan.

En räddningsinsats - vad som i historien kommer att kallas för "hjältedådet på grantomta" - dras igång med en vattenkokare om sisådär 1.5 liter och sedan utbaxande av potatis i småkastruller till varenda fungerande spisplatta i vartenda pentry och lunchkök i hela kvarteret.

Lunchen serverades 11.15. Prick.

Efter lunch vill gärna kocken på Grantomta koppla av något lite och ta en kopp kaffe. Ingen ström. Alls, i den delen av köket - börjar ana oråd.

Hittar till sist boven i dramat - (efter ytterligare ett kollibri-samtal till CayakCarin) - en jordfelsbrytare som löst ut.

Vid disken kommer ungefär hälften av all korv tillbaka till köket. "Den var för stark" säger man. Jahapp. Då vet jag det, till nästa gång. P.g.a. mitt elskåpsletande står jag fortfarande och diskar de sista blecken bör det ör dags att oreooa nekkus, Som måste bli gröt, för ungarna har ätit för lite. Och som måste bli mannagrynsgröt för jag har gjort musli av nästan alla havregryn.

Ibland önskar man att man kunde klona sig.

Mellanmålet serveras dock i tid. Alla är nöjda och ungarna äter gröt som små hästar. I disken står jag och svär över en mannagrynsgrötkastrull och städar sedan snabbt golvet.

Jag kom inte riktigt hem när jag skulle idag.

Första veckan

Första veckan på nya jobbet är till ända och har gått bra. Jag haft en veckas "inkörning" med kocken Carin (hädanefter CayakCarin) - en trevlig tjej som snabbt kvalade in på min lista som "en av grabbarna", i ordens mest positiva mening.

Köket på grantomta är trångt. Jättetrångt. Faktiskt såpass trångt att jag inte jobbat i ett sådant trångt kök sedan Gåsgränd 4. Tack och lov är Grantomta modernare än så och även om det går ut ungefär lika mycket mat ur bägge köken är det inte typ 100 a la carte som skall ut ur köket ur Grantomta, så... Well. Det är skönt. Nåväl. Ett trångt kök betyder att man liksom kommer varandra nära. Rent fysiskt.

Vi har ändå lyckats överleva den där första veckan, och utan allvarligare blessurer, trots rakbladsvassa kocckknivar, stora tunga grytor med kokande vatten och mitt välkända goda morgonhumör - före första kopparna kaffe. Då är det svårt att inte beundra sin medarbetare.

Nu skall Carin emellertid vidare ut i livet och hålla på med sina kajaker på heltid i stället. Trist för mig, som inte får någon att vänskapligt tackla in i köksutrustningen, men kul för Carin, som får syssla med något hon verkligen vill. Lycka till Carin.

Krubbet på Grantomta är enkelt. Jag har egentligen bara en liten ugn, för några gastronorm-bleck och så en halvrutten spis att jobba med. Inga stekbord. Inga extrahällar. Inga fritöser... Det är mycket "en grej i panna, en i kastrull"-matlagning. Den här veckan har det därför serverats italiensk kycklinggryta med pasta på måndagen, fiskbullar med någon slags thainspirerad currysås med kokos på tisdagen, onsdagen förde med sig pasta med ädelostsås och skinka, torsdagen serverade jag köttfärslimpa med champinjonsås och potatis och fredagen mitt gamla paradnummer "fransk köttgryta". Just fredagen var en kioskvältare.

I övrigt går det ungefär som väntat - inga större hinder eller bekymmer än, men så har jag ju haft hjälp hela veckan också.

Enda minuset hittills är att radion i köket typ bara får in P3 och "Svenska favoriter" - vilket gör mig nästan nässelrosig av schlagerallergi. Jg längtar efter rockklassiker och får i stället hålla tillgodo med typ Tommy Nilsson och Jill Jonsson.

Det enda som varit riktigt bra på den radiokanalen var den här låten - som med lite letande - hittades - som allt annat nuförtiden - på Youtube. Emilia med "var minut".

Och ja - jag vet - det är föga rock n roll-kockigt att gilla Emilia. Men hey - jag har fått post i veckan till "husmor", så jag antar att jag inte är så rock n roll längre. :-)