Fars dag, fars mat.

Om några timmar infaller fars dag. Pappas dag. Min pappas dag. Och min dag, eftersom jag har ynnesten att inte bara ha en (fantastisk) pappa utan också faktiskt vara en (om än inte i något mått lika fantastisk). Tänkte skriva lite om det där. Om att vara pappa. Och att ha en.

"Men - Krubb är ju en matblogg ju!", hör jag några av Er mumla där, på andra sidan skärmarna. Och ni har rätt. Krubb är en matblogg. Min matblogg. Men jag är inte bara matbloggare. Jag är pappa också! Men jag ska skriva lite om pappamat.

För jag tror att det finns pappamat. Mat som pappor äter. Och som kanske bara pappor äter. Eller mat som vi äter för att vi är pappor. Låter det flummigt? Det är det kanske. Men det är å andra sidan vår dag. Fars dag. Eller "pappadagen" som mina barn säger. Och jag är pappa. Så jag skriver faktiskt vad jag vill på min blogg! :-)

Nåväl.

Tillbaka till det där med att vi äter saker just av den orsaken att vi blivit pappor. Jag själv har en sådan sak. Något jag ärvt av min pappa:

När jag var yngre hände det, inte sällan, att pappa ibland, vid något tillfälle för att muta en trilskande unge, eller helt enkelt för att vara schysst tog fram en liten underligtablettask ur fickan och bjöd ur. Själv tog han ibland två tabletter. Emser.

Det där var en grej som jag så identifierade med min pappa att de fick bli något slags "pappatabletter". Att vara pappa var att ha saker i fickorna som kunde komma att behövas i livet som pappa. Något slags överlevnadsutrustning, om man så vill. Servetter från olika restauranger t.ex. De var bra att snyta sig och sina barn i, och således hade pappa ibland servetter i fickorna. Inte minst när vi barn under vinterhalvåret gick runt och snorade. Eller arméns hudsalva. Ett så mytiskt universalpreparat att det ryktades om det att man i en nödsituation skulle kunna äta det. Dessutom var det skönt att ha på läpparna på vintern. Eller i ansiktet på skidsemestern när det ibland var bistert kallt i sittliften uppför fjället. Och så emser-tabletterna, då.

När jag själv fick mitt livs största gåva i form av mitt eget pappaskap, då min dotter föddes var allt så stort. Det var så många känslor. Dottern hade förlösts med akut kejsarsnitt. Hon hade haft andningsuppehåll när hon föddes, och hon var tillväxthämmad p.g.a. något problem med moderkakan. Hon vägde 1770 gram. Det var - utan att överdriva - väldigt känslosamt att bli pappa. Såpass känslosamt faktiskt att jag för mig själv var tvungen att göra något "pappaaktigt" för att sortera ut alla händelser och faktiskt godkänna för mig själv att jag blivit pappa. Jag gick ned för trapporna i södersjukhuset till entrehallen, där jag gick in på pressbyrån. Och köpte en ask emser. Såhär i efterhand känns det säkert som världens fjantigaste grej, men just då kändes det som om det var väldigt viktigt. Det var mitt sätt att säga att - nu är jag pappa. Jag köper pappatabletter.

Och imorgon skall jag firas. Liksom min pappa av mig. Jag vet inte riktigt hur, än, men eftersom det här är en matblogg har jag tänkt lite kring pappamat. Min pappa älskar oxrulader, har jag fått lära mig. Och själv tycker jag inte att det är så dumt heller. Fast han säkert inte fyller sina med vitlöksost, som de jag fick äta igår, eller serverar med klyftpotatis eller trattkantarellsås, hoppas jag att mina duger. Trots allt. För det är väl så med pappor. Vi är accepterade av våra pappor, trots att vi inte gör allt rätt. Eller ens oxrulader. Pappor förlåter. Pappor accepterar. Och pappor äter även annorlunda oxrulader. Och när inget annat hjälper - emser.

Kram på dig, pappa.

Världens bästa föräldrar

Jag har världens bästa mamma. Hon lagar världens bästa mat och tar ibland med sig när hon kommer hit på besök. Jag har i och för sig världens bästa pappa också (jag undrar om det är en av de bidragande orsakerna till att jag blivit så bra?! :-) ) som hjälper till att köra. Jämt.

Igår fick jag av mamma och pappa en jättefin matpresent. De hade haft gäster i fredags och mamma hade lagat en riktig festmåltid! Eller vad sägs om det här:


Förrätt: En bit västerbottenpaj med löjrom, creme fraiche och rödlök.


Varmrätt: Janssons Frestelse. Min mamma gör världens bästa. 'Nuf said.


Dessert: Världens enklaste - En essert jag kommer att göra lite då och då när jag behöver något riktigt snabbt. Den kräver inget riktigt recept, faktiskt, utan är alltså vaniljkesella som toppats med amerikanska blåbär och sedan bara smulad digestive-kex på toppen. En len och god avslutning på middagen. Och den tog bokstavligen under en minut att fixa till. Det blir lite som en "uppochnedvänd cheesecake", men med mjukare "topping" eller "bottoming" i just det här fallet. Testa!

Off Topic: Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag...

Det är sent en torsdagkväll och jag har haft mina barn hos mig. En dag som vi kanske inte gjort så mycket, men som känns bra ändå. Och på något sätt känns det bra att dela med sig av det där vackra i livet som gör att livet ändå är en speciell gåva... Det där vardagliga som blir fint och vackert bara för att det är en vardag med dem man älskar...

Efter frukost kom sonen och slöt upp med dottern och pappan och vi gick ut och lekte ett tag, tills dottern ville plocka en vacker sommarbukett. Denna plockades ihop under högtidliga former och sattes i dotterns lilla tillbringare, som annars fört en tillvaro bland sandlådeleksakerna på sistone. Nu fick den emellertid bli vas och ställdes så småningom på bordet "tills mamma kommer och kan se den".

Dottern ville också ha "grillad korv" till lunch. Det fick bli fuskgrillat, men icke desto mindre korv med grillränder. Ibland är man lycklig att köket är så välutrustat som det faktiskt är! Den duktiga Dottern hjälpte till och vände korvarna i pannan så att de fick ränder hela vägen runt om.

Den "grillade korven" avnjöts sedan under glatt tjoande av både dottern och lillkillen. Vi alla njöt av hur enkelt och gott det faktiskt är med en grillkorv, med lite senap och ketchup på. Det behöver inte vara svårare än så...


Så gick vi ut och lekte igen. Lekandes i parken ringde plötsligt telefonen det var "farmor och farfar" och farmors bror, som är på besök. Dessa slöt upp och vi fikade lite i den av NVP omskrivna sagoparken, vid gamla frälsis-kåren. Barnen var glada, men till slut mycket trötta.







Det är inte mycket att göra annat än att stämma in i Agnetha Fältskogs toner från sjuttiotalet:



--

Fotnot: Det här inlägget är ett schemalagt blogginlägg.

Nyårsmiddag - snabbt, lätt och gott!

Firade som jag skrivit tidigare nyår hos mor och far. Mamma - som är och alltid under mitt yrkesverksamma liv som kock har varit - min största inspiration i köket och jag skulle laga middag tillsammans. Det blev följande lilla enkla meny:
--
Förrätt:
"Chips med dip" - chips av parmaskinka serverade med färska fikon och dip på creme fraiche med timjan, citron och karl-johansvamp


Varmrätt:
Gös i grädde med västerbottenost och pressad potatis

Dessert:
Mintchokladmousse à la Andersson Clan

--

Så hur gör man all den här maten? Jag hade tyvärr ingen kamera med mig och kunde inte dokumentera det hela bättre än såhär, men här kommer i alla fall recepten. Och som ni märker går det undan! Gott, lite lyxigt, men inte alls svårt eller tillkrånglat. Bara bra mat som gör att man får mer tid tillsammans med gästerna och mindre tid i köket. Eftersom vi var tre härom kvällen kommer recepten räknade i tre portioner.

Förrätten då?

1 paket god parmaskinka, gärna utan så mycket fett
Några fina färska fikon
1 burk arla Creme Fraiche Gourmet med timjan, citron och Karl-Johan

Rosta parmaskinkan i mitten av ugnen på en plåt med bakplåtspapper, i sisådär 10 minuter, på 200 grader. Ta fram och låt svalna.
Skär fikonen i vackra fjärdedelar.
Lägg upp creme fraichen snyggt. Dekorera möjligen med t.ex. färsk gräslök, någon timjanskvist eller basilikatopp... Servera med något gott rött vin. Barolo, kanske?


Varmrätten:

500g gösfile, bendragen
2 dl? vispgrädde (så att det täcker fileerna)
En rejäl näve riven västerbottenost
30 skalade stora räkor
6 medelstora potatisar, mjölig sort
½ purjolök, både vitt och grönt
Salt
Vitpeppar
Cayennepeppar

Potatisen kokas i rikligt saltat vatten tills den är mjuk, och pressas sedan och dekoreras med purjolök hackad till mikroskopiska bitar (brunoise), eller "damm" som vi säger på svenska.

Salta och peppra gösen ordentligt och lägg i en ugnsfast form
Slå grädden över och pudra lätt med cayennepeppar
Täck gratängen med västerbottenost och gratinera i mitten av ugnen på 180 grader i kanske 20 minuter, eller tills gratängen fått en vacker färg.
Dekorera med räkorna.

Desserten: (som fått sitt namn efter far, som envisas med att ha klan-tartan från Andersson Clan, han heter ju Andersson, på slipsen vid högtidligare tillfällen)

1½ dl grädde
60 g mörk god choklad (70%) för matlagning
3 st after eight

Måtta upp 1 dl grädde i en bunke och vispa fluffigt, men inte för hårt. Det skall vara fast, men fortfarande mjukt. Inte som till gräddtårta...
Ta sedan chokladen och krossa den och after eight i den halva dl grädde som är kvar. Smält chokladen på svag värme på spisen, under omrörning.
Låt chokladen svalna av, så att grädden inte smälter när du vänder ihop moussen.
Vänd ihop moussen med en slickepott. Blir den lite randig är det bara vackert. Måtta upp moussen i coupeglas och låt stå i kylskåp till servering. Dekorera gärna med en myntakvist, eller citronmeliss, lite hackad choklad eller kanske en apelsinklyfta?

Dagens serveringstips - till chokladmoussen drack vi ett cypriotiskt dessertvin, som jag verkligen kan rekommendera till just choklad i allmänhet och till chokladmousse (med den lena gräddiga konsistensen) i synnerhet: St. John Commandaria Testa det!

Och med det - god fortsättning, allihop, på det nya året! Har någon av Er förresten avgett något slags nyårslöfte?

Jag inser att min familj inte är precis som alla andras...

Det är under påsken som jag inser att min familj inte är precis som alla andras. Min bror har på sin blogg bl.a. skrivit vad han tänkt bjuda några påskgäster på. Det blev eb ganska "seriös" middag. Fyra rätter och med rätter som räksoppa från grunden (och då menar jag GRUNDEN, som i hemgjord fond) på menyn. Detta nämner han som i en bisats till en "snabbpostning" på bloggen och ursäktar det klyshiga i att laga lamm till påsk.

Mina föräldrar, som tillbringat påsken utomlands kom hem igår, och idag var vi där och hälsade på. Mamma hade - som vanligt - tänkt ut en utsökt måltid och såhär efter påskens småätande och frosseri i ägg hade mamma "slängt ihop något" som visade sig vara rostasfilé med rödvinssås och kokt potatis, med några goda tillbehör som kokt blomkålshuvud och vitlöksoljeslungade morötter.

De hade också handlat "något litet" utomlands och jag fick ett typ kilo torkade örter från provence. Som prick över i hade de sparat gårdagens artikel från DN söndag om Charlie Trotter "ifall du är intresserad av att läsa"...

Ni anar kanske ett mönster här, men för att verkligen gnugga in budskapet liksom rosmarin på en lammstek kan ni ju kanske gissa vad jag och far när vi fick några minuter i soffan ensamma pratade om? Jo - hur MATEN hade varit på resan. Vad de ätit (fullständiga menyer, priser, vinlista - förstås), när och vad de andra i sällskapet ätit (och vad DE tyckt om maten).

Grejen är att det här inte på något sätt känns underligt eller ens lite nördigt i min familj. Mat är helt enkelt något som är ett ständigt närvarande element. Något vi alltid pratar om, diskuterar och bollar förslag med varandra om. Det är något vi läser och förkovrar oss inom, men också något vi hela tiden debatterar (och ibland tämligen högljutt - kan man verkligen ha DET DÄR tillbehöret till DEN DÄR maten?)

Jag inser att min egen familj inte är som alla andras. Att det kanske inte är helt konstigt att jag till sist blev kock i stället för något annat. Att vi har något som inte alla andra familjer har, och fastän det är ett nästan nördigt eller tillbesatthet gränsande intresse är jag väldigt tacksam för det.