Nystart? Ja kanske? Min indonesiska kyckling i jordnötssås

När jag var i tonåren bodde vår familj i samma hus som en restaurang. Restaurangen var antingen före sin tid - eller hopplöst ute - då den (och vi talar om sent 80- och tidigt 90-tal här) var något slags "fusionkrog" som serverade både kinesisk och indonesisk mat.

Som jag (säkerligen elakt och mycket orättvist - men jag var i tonåren, då man varken är rättvis eller särdeles snäll) minns det kunde menyn lite kategoriskt delas upp i menyhalvorna "kinesiskt: friterat jox av olika slag med sötsur sås" respektive "indonesiskt: grillat jox av olika slag, på bambuspett och i jordnötssås". 

Det fanns säkerligen andra maträtter på menyn - även om jag själv numer inser att jag då var kulinariskt blyg och således bara minns den sötsura såsen respektive jordnöts-dito - men den som gjorde starkast intryck på mig är den indonesiska!

Klipp i tiden till 2006: jag har på sommaren jobbat extra i sodexhos personalpool och stått i köket i en restaurang på Malmskillnadsgatan. På restaurangen har min vikarierande köksmästare fått i uppdrag att "skapa nåt asiatiskt maktkoncept och skriva en kokbok som kan användas i andra sodexho-kök: 'vi kallar det vitality'".

Vid lanseringen av 'låt oss kalla det vitality i den här texten' ska serveras nasi goreng. Och laxsashimi. Och små kycklingspett - vissa i teriyakisås och vissa i - ni har gissat det: jordnötssås.

Även om 'vitality' aldrig slog igenom som väntar, min vikarierande köksmästare aldrig fick TV kontrakt, som han hoppats på och jag själv slutade för att dra vidare på nya kulinariska äventyr fick jag med mig något från de där sommarveckorna: ett dugligt recept på jordnötssås.

Själv serverar jag den ofta numer som gryta, när jag lagar den åt min familj, men man kan givetvis ha den på grillspett - faktiskt med vilket jox som helst - bara man kallar det indonesiskt!

--

3 msk jordnötssmör

3 dl kokosmjölk

1-2 tsk sesamolja

Thai-sweet-chilisås efter behag

Kokas ihop i kastrull. Smaka av m vitlökspulver o salt.

Pizzabullar

Bra mat att göra med barnen!

Fick ett "pizzakit" - ni vet ett sådant där med pizzadeg och tomatsås- av mamma, så jag gjorde- tillsammans med barnen de här pizzabullarna.

Receptet är väldigt enkelt:
Enkelt uttryckt - gör som en pizza,fasr rulla ihop, skär i skivor och grädda i ugnen som bullar!

Jag - som har en son som är överkänslig mot komjölksprodukter använde en torkad pecorino att toppa pizzan med. Skinka, korv och bacon.

200 grader i sisådär en kvart. Till sist kryddade med oregano och timjan. Mums.

Barnen hos farmor och farfar

Skrev ju härom dagen ett inlägg om hur kkul, mysigt och skönt det är att laga mat tillsammans med barnen.

Någon dag senare åkte vi och hälsade på farmor och farfar. Barnen var fortfarande i något slags "cooking mood" och ville givetvis hjälpa till där också!

Stolar, knivar och skärbrädor åkte fram och sedan var det sådär underbart mysigt i köket igen. Farmor var givetvis mycket tacksam över att få sådan kvalificerad hjälp i köket. Kolla bara!



Och såhär är det. Barnen ville inte sluta förrän de "hjälpt till med allt". Farmor och pappan mös åt de glada barnen. Och trots att allt tar längre tid än om man gjort allt själv kan de här ögonblicken helt enkelt inte överskattas!

Det är härligt att laga mat tillsammans!

(säger en kock som lärt sig allt viktigt han kan, först ståendes på en stol, sedan alltmer själlvständigt, i ett kök, med en skärbräda, precis som barnen - bredvid barnens farmor.)

Gemensam korvgryta på chorizo

Städar bland bilder och gamla inläggsskisser på bloggen och hittade blan annat den här bilden.

Det är en enkel bild på en enkel måltid - en korvgryta på chorizo, som vi gjorde gemensamt allihop härom dagen.

"Gemensamt allihop" ska här läsas som mina barn, jag och flickvännens två yngsta. 5 personer. Som alla stod och skalade, skar, fräste, kryddade och till sist serverade "världens bästa korvgryta".

Just det där tycker jag är mysigt. När vi lagar mat ihop. Det blir väldigt "dynamiskt" och ibland högljutt, precis som i alla andra kök, men att göra något tillsammans... Det är belönande för oss allihop! Det är roligt och mysigt med barn i köket - och de själva blir aktiva och smakar, duttar och fixar.

Vi har det väldigt trevligt då.

Och svinnet på maten är i princip noll. Vem vill väl inte äta den mat man själv varit med och lagat? Det blir en genuint positiv stämning som faktiskt ofta håller i sig långt efter att tallrikarna åter står i diskmaskinen. Vi trivs. Vi myser. Vi lagar tillsammans en gemensam korvgryta på chorizo

Japansk fisk.

Idag har vi serverat "japansk fisk" på jobbet. Enkelt och gott!

En vit fisk (vi använde portionsblock av alaska pollock) täcks med en sås av creme fraiche, japansk soja, ingefära, vitpeppar och finhackad persilja och körs sen ugnen.

Till detta serverades potatis eller ris, vilket man ville, och en wasabiyoghurt.

Turkisk mezeyoghurt och wasabipulver rors ihop, saltas och smakas av med lite thai sweet chilisås.

En ny favoritfisk på skolan!

Ny arbetsgivare - samma gamla leverantörsproblem

Flitiga läsare av bloggen vet att jag haft lite problem med leveranserna hos en tidigare arbetsgivare. Att vi haft en leverantör som ofta levererade fel grejer, att leveranserna inte alltid kom och att det ofta, ofta, ofta var saker som var trasigt eller behövde skickas i retur.

När jag sedan bytte arbetsgivare har jag ibland tänkt "aldrig mer den leverantören!", men ibland oroat mig för det där med att jag inte själv kan välja mina leverantörer.

Nu har jag börjat på ett ställe som - återigen genom offentlig upphandling - har samma levantör. Jag log inombords - kanske skulle det bli bättre nu? Kanske var det bara på mitt gamla jobb som man levererade fel? Kanske skulle det bli rätt nu?

Igår fick vi vår första leverans. Vi hade - bland annat - beställt rött matlagningsvin - det som kom såg inte riktigt ut som rött matlagningsvin. Det var i stället en platta "ishavsgryta" för barn kring 8-månadersstrecket. Skoj. Men för att vara säkra på att vi inte skulle ha märkt att det inte kom en dunk om 15 liter (får man kanske lite elakt tro) vin, hade man för säkerhets skull märkt plattan med barnmat med "matlagningsvin, rött"...

Intressant.

Improviserade kakor med barn (Värns barnkakor)

Söndag och det regnar katter och hundar, som det heter. Det är grått och eländigt och vi är alla rätt trötta idag, efter en liten helg på havet. Natten har dessutom varit tuff för oss alla och vi känner oss (antar jag - jag känner mig nämligen så och allas våra humör är likadana) lite ledbrutna och tilltufsade.

Samtidigt behöver vi göra något. Och utomhusaktivitet är inte att tänka på. Så det får bli något som är både gott, underhållande och som vi alla har koncentrationsförmåga att kunna göra klart - baka något snabbt och sött, så vi kan fika lite.

Det blir en improviserad övning, som alltid när jag tvingar mig själv att baka. Jag KAN verkligen inte följa ett recept och jag vill dessutom alltid själv experimentera med egna smakkombinationer, så jag letar fram ett recept på mördeg (från min första kokbok) som jag använt som botten på tarte tatin annars, smaksätter den med lite egna grejer (vaniljsocker, kryddnejlika, kanel) och vi klickar ut kakorna på en plåt och gräddar.

Och gott blev det. Och poppis. Och lagom stora. Om än olika stora. Men så är det ju när man har olika stora händer! :-)

Mysigt, i alla fall.


--


Värns barnkakor (ungefär 20 st)

200 g bakmargarin
5 dl vetemjöl
1 dl potatismjöl
2 msk vaniljsocker
1½ dl strösocker
1 tsk kryddnejlika
1 tsk kardemumma
Lite (en liten nypa kanel)

Gör en mördeg av alla ingredienser. När degen är mjuk och smidig att göra kakor av. Rulla till små bollar på en plåt. Tryck till bollarna lite så de blir plattare.
Grädda på 180 grader i mitten av ugnen i typ 15-20 minuter.

Att laga mat med barn...

Har säkert skrivit om det här flera gånger tidigare, men jag gillar verkligen att laga mat med barn! Inte bara "åt barn" eller "för barn" eller "barnslig mat", utan som i "tillsammans med barn". Det är helt underbart!

Mina egna barn har, liksom jag när jag själv var barn, fått vara med vid spisen, röra och drittla med oljor och grejer. Använda den stora kockkniven. För att jag vill ge dem det. En uppfostran vid spisen. Och något vi kan göra tillsammans. Det här tror jag egentligen är en grej de kan ha nytta av sen (tänk att man liksom redan har en rätt schysst receptreportoar när man flyttar hemifrån?), men också något som kanske kan skänka trygghet, eller i alla fall gemenskap, redan nu! Att stå med pappa vid spisen bjuder ofta upp till samtal om helt andra grejer. Grejer som betyder något.

Nåväl. Igår var vi hos frk. W. och alla hennes barn. Och jag med mina, då. Och det blev helt plötsligt väldigt många barn. Och hög volym. Och lite... .. . cirkus, skulle man kunna säga. För att dämpa det där lite granna bjöd jag helt enkelt in dottern (min) och frk. Ws minsting till att vara med och röra lite i grytorna på spisen.

Lillkillen (min, alltså) hade beställt "pasta med köttfärssås" som födelsedagsmiddag, så det blev att agera restaurangkök, komplett med arbetsstationer och allt.

Själv fick jag ta på mig rollen som kökspojke, och preppa mise-en-place. (det är tacksamt att vara pappa :-) ), men det är ju inte direkt något jag är ovan vid, så det gick rätt bra, trots min Gordon Ramsay-liknande köksmästare (dottern). :-)

Stationskocken för sås - sauciern - (Frk.Ws minsting) tog sitt arbete på mycket stort allvar. Han rörde och rörde. Hade i tomater, vitlök och kryddor och smakade med jämna mellanrum av såsen. "Mer tomat"...

Man blir alldeles varm - och inte bara av att laga mat tillsammans med två illbattningar, med 25 graders värme utanför köksfönstret. Utan av att se de här små grytgullen tillsammans röra, smaka, samtala om maten. Och domdera den oduglige kökspojken. :-)

Bild: Stolt kock med god köttfärssås

Fettisdagen

Fettisdagen. Upptakten till fastan. Och för de flesta av oss - "semmeldagen". Det äts och testas och jämförs semlor i tidningar, i mina favoritbloggar och på TV.

På förskolan är semmeltempot lägre, men det har ändå bakats semlor med barnen idag. Eller semlor och semlor? Finns det regler för vad en semla SKA innehålla? För när man jobbar med barn i förskolemiljö får man inte använda mandelmassa. Alls. Nöt och mandelallergiker kan få en allergisk chock bara de vistas i samma rum som det kan finnas spår av mandel. Som i en semla.

Svaret blev att i stället fylla semlorna med bär (hallon).

Och då infinner sig nästa allergi-jobba-med-barn-i-kök-fråga: "Hur gör vi med dem som inte tål mjölkprotein?". Intressant frågeställning. Utan något riktigt bra svar. För visst finns det numer soja-substitut som går att vispa, men nu är vår semla alltså en vetebulle med kardemumma i, utan mandelmassa och dessutom utan grädde. Är det en semla då?

Och nu kommer nästa "ta - i - så - att - du - baxnar - allergi - jobbamedbarnikök - fråga": Nämligen: Vi har äggallergiker bland barnen. Man kan varken ha ägg i själva vetedegen eller pensla för vacker färg...

Resultatet blev - enligt uppgift - "gott". Om än kanske inte en så traditionell semla?

Bra jobbat, i alla fall, alla kollegor som tog sig tid till att baka med barnen. Det lär ha varit mycket uppskattat! Good work!

...och själv åt jag inte en enda semla det här året.

Husmansvecka

Har haft något slags "husmansvecka" på jobbet den här veckan. Det kom egentligen som ett förslag från en förälder till ett barn på en av förskolorna, men det var ett väldigt bra förslag tycker jag!

Det är möjligen mina fördomar (och också grundade på egna erfarenheter av hur jag tycker att jag har tid att laga mat till mina egna barn) men jag tror att barn idag kanske inte får så mycket "gammaldags" mat hemma. Således: "så klart att jag skall laga mer husmanskost!" och så har det fått bli. Ja - inte "bara" husmanskost (jag gjorde en avvikare till asien igår och lagade en chicken teriyaki), men en hel del gamla klassiker.

Eller vad sägs om stekt fläsk med löksås? Inte speciellt modernt, men - tycker jag - ruggigt gott och en riktig klassiker. Ett typiskt bidrag på min lista över "gubbvänlig mat". Och nu dessutom barnvänlig, verkar det som. Det var soprent i skålar och på fat när barnen ätit färdigt.

Eller köttsoppa - på innanlår? Också väldigt populärt och också väldigt gott. Och gammaldags, har jag förstått.

Eller som idag - kokt fisk (här skulle det ha varit torsk tills för några år sedan, men numer får man ta något annat som finns till hands så jag tog en annan "vit" fisk) med äggsås och potatis? Det blev också väldigt populärt. Faktiskt. Sedan kan folk som säger att "barn äter bara fiskpinnar och lax" dra något gammalt över sig! "Mina" förskolebarn äter bevisligen kokt fisk med äggsås! (De äter i och för sig också - tydligen - rätt ofta sushi, för det brukar de ofta önska på våra "matråd" (där barnen får vara med och bestämma matsedeln).

I nästa vecka ska jag servera bl.a. ugnsstekt falukorv (med lök, senap och gratinerad med ost och ströbröd) och klassisk köttfärslåda.

Överbakad fiskgratäng med surimi och chili

Gillar fisk och skaldjur. Och jag gillar mat jag inte måste pilla med hela tiden. Såhär års blir det mycket grytor, soppor, stekar och en och annan gratäng. Som den här - ett försök till att göra en son-vänlig fiskgratäng (som inte innehåller curry, för en gångs skull!) med mycket smak och som inte fick ta mer tid än riset som kokades till...

Det blev en fiskgratäng på pangasius - eller hajmal - eller "vietnamesisk sjötuga" som det hette förr, som fått lite extra sting av thailändsk sweet chilisås:

(2 port.)

250 g pangasiusfilé
8st surimisticks
4st skivor torrt franskbröd
1 dl grädde (eller i vårt fall oatly - i mat)
2 msk thai sweet chilisås
1 krm vitlökspulver
1 fiskbuljongtärning
Salt och peppar

Skär fisken i tjusiga bitar, så de täcker botten på en gratängform
smula över buljongtärningen
Täck med grädde och rippla thai-chilisås över.
Salta och peppra (jag använde vitpeppar), efter behag.
Skär surimisticks i bitar och lägg ovanpå
Kantskär franskbrödet och smula över gratängen
Gratinera i mitten på ugnen på 180 grader i 1-15 minuter, tills täcket fått en vacker färg.
Servera med ris, gärna kokt i fiskbuljong, och några roliga grönsaker.

Jag har ett barn som gillar curry!

Man hör ibland folk som jobbar med mat för barn. Eller med barn i övrigt och inte nödvändigtvis med mat, att "det där äter inte barn - det smakar för [sätt in beskrivande adjektiv här, typ 'starkt', 'beskt', 'hett' eller vad det nu kan vara]" och inte sällan får just curryrätter ett just sådant omdöme.

Det här är en av mina erfarenheter och som jag ofta får försvara inför mina kollegor:

"Barn gillar mat som smakar något"

Det finns - i min erfarenhet - inte något som är "för mycket smak" oavsett vad smaken är. Och såhär tror jag att det är: Barn känner igen smaker, men till en början i livet har barnet ibland svårt att uppfatta flera olika smakkombinationer. Sublima smaker upptäcks helt enkelt inte och då uppfattar inte barnet riktigt vad det äter och vad det skall känna igen. Därför vill jag dela med mig av en egen synpunkt:

Min yngsta (som snart är ett och ett halvt) älskar curryrätter. Allra bäst gillar han Nasi goreng. Han kan inte ännu säga "köttbullar" (men säger "körv" om korv, vilket fått mig att undra ifall han egentligen inte har västgöstskt eller småländskt påbrå. :-) ) men han säger "Nasi Goreng". Och det lagar jag därför rätt ofta. (En rolig parentes är att min äldsta när hon var liten gärna åt t.ex. citroner och älskade ansjovis - livsmedel som ju faktiskt också smakar en hel del!) Inte sällan vill han numer vara med och laga mat och igår såg det ut såhär:



Vi gjorde Nasi goreng med gul curry, ärter, morötter och surimi. Lillkillen rörde glatt i pannan och när jag började krydda med gul curry (madras) och vitlök blev han så glad att han skrattade. Han sade "mer! mer!" och hällde själv i en rätt stadig dos currypulver.

Jag tänkte att "det här kommer han aldrig att äta - det blir alldeles för starkt", men jag hade fel. Nu kommer säkert någon att tycka att "men - det är klart att han äter - han har ju varit med och lagat maten!" Och möjligen har denne någon rätt. Jag vet inte riktigt varför han äter, men att han gör det - det har jag märkt!

Och inte bara curryrätter, utan även mat med chili, peppar och andra starka kryddor. Majschips med salsa?! Jajjamen! Chili con carne?! Jepp! Thailändska rätter med grön curry och chilisås? Det med! Och så Curry, då. Jättegärna. Får han välja äter han väldigt gärna curry. Gärna med fisk eller skaldjur.

Igår satt han och blundade när han åt. Han njöt verkligen av maten. Han gav ifrån sig "Mmmm!" och "smaskigt" mellan tuggorna och åt upp en ordentlig portion. Så - jag tror verkligen att barn gillar starka smaker. Och jag tror att vi som jobbar med mat för barn faktiskt kan ta ut svängarna lite mer än vi ibland vågar göra? Världen "mat för barn" behöver inte hela tiden vara pasta, köttbullar och korv. Den är större än så! Det finns så många goda ingredienser där ute! Det kan vara mat med sting. Som curry. För det kan vara mina barn du kommer att laga mat åt.

Lillkillen och pappan lagar mexikanskt

Så - Lillkillen är 1 år och 5 månader. Det är hög tid att börja sleva lite i köket... Som idag. Bestämde mig för att göra mat som vi båda kunde röra i och fixa med, för att bägge skulle känna sig involverade. Stekte lite köttfärs, som jag kryddade med chili, paprikapulver och spiskummin och sedan gjorde Lillkillen och jag en färsk salsa (av krossade tomater, hackad gul lök, vitlök, lite thai-chilisås och lite mer spiskummin) och guacamole (avokado, vitlök, olivolja, limesaft - och i mitt eget fall, lite creme fraiche. Lillkillen tål inte mjölkprotein, så han fick en lite grynigare, grövre, mer lantlig variant).

Jag var orolig först, att salsan skulle ha blivit för stark, men Lillkillen försäkrade mig om att han tänkte äta den. Så plockade jag fram majs och lade fram en sked så att han kunde välja om han ville skrapa upp majsen med sina nacho-chips, eller om han ville använda skeden. Lillkillen t ngra majskorn, dippade glatt sina chips och började sedan snabbt sleva i sig av salsan, direkt ur skålen, med skeden. Jag skrattade gott och försökte visa hur han skulle dippa, men han blev mycket upprörd och visade sedan hur man EGENTLIGEN ska äta färsk salsa!

Just goes to show att det - alltid - finns flera saker att göra saker och ting.

Kostdoktorn gör det igen!

Kolla in det här. Äntligen! Själv tycker jag om när föräldrar ställer krav på sina barns mat. Och en sådan här debatt är verkligen välkommen! I Stockholm följer kostchefen slaviskt livsmedelsverkets rekommendationer. Det gör att t.ex. "riktig mjölk" inte får köpas in. Eller ost. Eller smör. Eller något annat som kan innehålla fett. Man rekommenderar ett antal matvaror som har långa listor med E-nummer i innehållsförteckningen i stället. Är det vad du vill att ditt barn ska äta?

Om inte. Kolla in på kostdoktorn.

Gitto får mig att bli varm inombords

Kan man bli annat än varm inombords av att läsa det här inlägget, om skolmat på 80-talet?

Det gör mig stolt att idag få föra arvet vidare och göra egen - riktig - mat (även om det blir mycket potatis och brunsås) :-)

Tack Gitto, för ditt fina blogginlägg!

Är jag miljöpartist, trots allt?

Alltså - Miljöpartiet har flera gånger lagt sig i debatten om mat i skolor och på förskolor och man siktar bl.a. in sig på frågor som rör feta mejeriprodukter. I Stockholm (liksom i många andra kommuner) har man en kostpolicy för mat för barn som bygger på Livsmedelsverkets rekommendationer och således rekommenderas bara vegetabiliska fetter. Och i väldigt liten mängd.

Nu har miljöpartiet i Kristianstad skrivit en motion för att få kommunledningen att godkänna även feta mjölkprodukter och på så sätt öka valfriheten för barnen.

Något som jag tycker att vi i Stockholm givetvis också borde!

Själv tror jag nämligen, även om fettet bara är en bifråga, att barn mår bättre av mer naturliga livsmedel som smör och riktig grädde än av livsmedel med många tillsatser. Jag vet att min åsikt är kontroversiell, inte minst här i Stockholm och på söder, där man ju fick klart sin kostpolicy förra året och precis fått en kostchef, men jag känner alltså att jag mer och mer sympatiserar med miljöpartiet i den här frågan.

Om bara miljöpartiet kunde närma sig piratpartiet i privatlivshelgds-frågorna och/eller piratpartiet hade en policy för mat har partiet i mig en väljare inför nästa år!

Snabbmat och halvfabrikat = deprimerad?

Läser i SvD om en brittisk studie där man kommit fram till att processad mat, som halvfabrikat och snabbmat kan orsaka depression. Och då talar vi inte bara om hur trist det ser ut, luktar och smakar utan faktiskt att folk som äter riktig mat faktiskt mår mentalt bättre!

– Den här studien bidrar till ett stort lager av forskning som visar det starka sambandet mellan vad vi äter och vår mentala hälsa. Stora studier som den här är viktiga eftersom de är nyckeln till att bättre förstå mentala sjukdomar, säger Andrew McCulloch vid Mental health foundation till BBC

Här ser jag att vi som lagar mat till en ygre generation (på förskolor, t.ex.) har en väldigt viktig uppgift för att förebygga depressioner senare i livet. Att ge en god grund för både fysisk och mental hälsa. Laga mer mat. Och från grunden, hörrni.

Äntligen - Livsmedelsverket reviderar sina rekommendationer

Läser - glatt - på flera bloggar om mat och hälsa att livsmedelsverket äntligen vaknat till liv, efter all den massiva kritik som framförts mot (de gamla, ofta inaktuella) kostråd man tidigare tagit fram. Livsmedelsverket har börjat att - även offentligt - revidera sina råd (som för en annan bl.a. ligger till grund för kommunens, och stadsdelens, kostpolicy för mat för barn) och börjat lyssna på kritikerna.

Äntligen!

I första vevan har man koncentrerat sig på de spannmålsprodukter vi äter och rekommenderar nu att äta mindre bröd och i högre grad äta fullkornsprodukter. En tydlig vridning mot en kost med mer fett och mindre kolhydrater, således. Man "arbetar vidare" med övriga kostråd.

Kanske det snart är ok för barn att äta naturliga fetter, utan en massa tillsatser? Den som lever får se... Jag önskar i alla fall att snart få baka och steka med smör, i stället för med oljor och margariner fulla med konsistensgivare, E-nummerlistor längre än min... väldigt långa i alla fall, och kanske rentav riktig grädde i såserna?

Nu undrar jag hur lång tid det tar tills man är färdig med sina nya, reviderade kostråd, när dessa har omräknats till något slags "rekommenderad kost för barn" när denna rekommendation kommit ut till alla kostchefer i alla kommuner och stadsdelar och slutligen när vår kostpolicy för södermalm är ändrad.

En liten, men god, förändring, alltså - tills vidare. Det känns bra att börja veckan med en god nyhet. Det går framåt, även om det inte går fort. Men framåt är i alla fall rätt riktning.

Pasta med god baconsås

Dagens lunch blev idag "något med pasta". Trodde egentligen att jag skulle koka mycket mer pasta, nu när jag är hemma med lillkillen, men han är inte så förtjust i pasta, verkar det som. Idag blev det emellertid "kylrensning" med en liten pastasås som resultat och den var väldigt populär. Både hos lillkillen och hans pappa.

1 paket bacon
2 dl oatly havregrädde (eller vanlig grädde, om man inte är mjölkallergiker)
1 gul lök
½ blomkålshuvud
1 msk olivolja
1 vitlöksklyfta
Några sugar snaps

Dela baconet i små bitar. Lägg i medelvarm panna, så att fettet smälter.
Plocka små buketter av blomkålen och låt gå med i baconfettet.
På med olivoljan
Hacka löken och låt den fräsa med i pannan ett ögonblick, tills den är mjuk.
Slå över grädden.
Hacka i en vitlöksklyfta.
Då såsen fått koka ihop sig något och börjar bli klar - pynta den med några sugar snaps.

Oatly-stuvat rökt kalkonbröst med rosmarinpotatis

En ny dag, men nya utmaningar. Och man kan inte vila för länge på gamla lagrar, även om det varit en fantastisk dag, även idag, med många gratulationer och glada tillrop i telefonen, per sms, mail och här på bloggen. Tack alla!

Här är en liten rätt jag gjorde till mig och junior härom dagen, som vi båda två tyckte väldigt mycket om.

Ett slags receptskiss ser väl ut typ:

Rosmarinpotatis: Skär potatisen i små halvmånar. Stek i panna med olivolja rosmarin, vitpeppar och lite salt.

Kalkonstuvning: Skär några skivor rökt kalkonbröst i små bitar. Koka ihop bechamel på sisådär 15 g fett, 1 dl vetemjöl och kanske 2 dl oatly "i mat". Smaka av med salt, peppar och lite "liquid smoke". Rör i kalkonbitarna precis innan stuvning.

Vi gillade det verkligen, bägge två!