Mr. Hyde, Hr. Ågren och jag går på Intervju

Notera att följande intevju inte är EN specifik intervju, utan kanske snarare tänkt som att ge en inblick i hur det kan vara att söka jobb i den här branchen...

"Ja... jag tar med de papper jag hinner fixa kopia på och så tar vi ett snack..."
Jag lägger på luren. Det här är den kanske tjugonde presumtiva arbetsgivaren jag antingen har talat med i telefon eller skickat mail till under de senaste veckorna. Verkar vara en mogen man. Vi har bestämt att träffas efter jobbet, på hans restaurang, där man söker en köksmästare och kock för luncherna i veckorna. Visst helgjobb kan förekomma.

Låt oss kalla haket "Lilla Bombay". Det är en "kombinationskrog" med indien-tema och som vill servera svensk husmanskost, speciellt på lunchen. Jag kommer dit i slutet av lunchen och slås av att det finns ungefär 100 sittplatser i lokalen. 100. Hundra. Tomma. Sittplatser. Det är över huvud taget helt tomt i lokalen, ungefär som i en sådan där "efter katastrofen"-skräckfilm, precis innan zombiesarna börja löpa amok. När jag kommer in dyker någon upp bakom en bardisk och strax inser jag att det faktiskt inte bara jobbar en utan kanske tio pers på restaurangen. Tio stycken. Ett par servitriser, en bartjej, två diskare, några kockar. Och inga gäster.

Stället är rätt sunkigt och dåligt underhållet. Mr. Hyde skriker åt mig attjag inte vill ha jobbet. Hr. Ågren försöker intala mig att jag inte bör få det, av ekonomiska skäl. Ingen som anställer såhär mycket folk har råd att anställa mig också. Jag noterar en sprillans ny ismaskin i baren. "Den där, ja. Ja, den är helt ny. Kostade 100 tusen" säger ägaren, som nu dykt upp...

"Du kanske skulle köpt en för typ 50 lök och satsat resten på att - vad vet jag - dammsuga mattorna i stället?" föreslår Mr. Hyde inuti mitt huvud. Jag själv får ut:
"Åh... Låter... dyrt?"
"Jovisst, en det är en jävligt bra ismaskin..."

Vi slår oss ned vid ett bord när ägaren snabbt frågar om jag har några papper med mig. Jag lämnar över en liten plastficka med kursintygfrån Culinar, lite gamla tjänstgöringsintyg från tidigare kök och en lapp med telefonnummer och kontaktuppgifter till sisådär tio personer som lovat ge mig referenser.

"Så - du kan laga husmanskost?"
"Jo... "
"Och du är.... 32 år gammal?"
"Jo..."
"Löneanspråk?"
"Ehm..."
Hr. Ågren vinkar med varningsflaggor: Det är inte ofta man får den frågan ungefär strax efter att man presenterat sig, under en intervju...
"Jag vet inte (försöker jag lite trevande, och bestämmer mig sedan för att lyssna på Mr. Hyde som skriker "Kokaintaktiken!"=
Kokaintaktiken är att sälja sig själv som kokain. Man försöker framstå som väldigt uppiggande, vit som snö, väldigt exlusiv och dyr per gram.
""30 tusen, kanske?"
"Oj. Vår nuvarande kock tar 25..."
"Jag är inte Er nuvarande kock. Jag är mycket bättre." (Det bara slinker ur mig, men jag ÄR mycket bättre än vad jag sett hittillss).
"Vill du se köket?"

(Va?! Inget - 'Det här är helt orimligt, din lilla pojkvasker, skärp dig och kamma till dig...'? Vad händer här, egentligen?!)

Ägaren - låt oss kalla honom Klas - visar mig runt i köket som är stort som min lägenhet.Allt är rätt skitigt... "Och häär borta får kocken in varorna...", säger han och pekar mot lastkajen...
Vi går ut på den sunkiga heltäckingsmattan i matsalen igen.

"Ja, du kanske har några frågor?"
"Hmm. Är det många som sökt den här tjänsten?"
"7 andra faktiskt..."
"Ursäkta att jag frågar, men hur länge har du ägt stället?"
"Sedan i augusti. Ja, jag har ett förflutet som bilmekaniker, faktiskt. Hade egen firma i tio år, men så ville jag satsa på det här..."
(Här skriker Hyde något i stil med: "Va?! Gick det inte tillräckligt dåligt med bilfirma, så du måste ösa ned pengar i det bottenlösa hål som heter restaurang, i stället?" med Ågren vinkar med flaggorna igen "ny krog. Ny ägare. Ingen restaurangräv. Mycket personal. Dyr utrustning. Det här kan vara slut före nyår...")
"Jaha, om det inte var något mer så..."

Jag går ut och undrar lite vad som just hänt.

Jag hinner till tunnelbanan innan telefonen ringer:
"Hej, det är Klas på Lilla Bombay... Vill du ha jobbet? Det är ditt om du vill ha det. Blir trettio bra, som månadslön?"
("Ja, det blir nog bra... Vad menar du? Du är beredd att betala MEJ 20 lök i månaden för att vända pannbiff? Vad ÄR det här? Var de andra sju sämre eller dyrare än jag?! Hur fan tänker du?!...")
"Ehm... Jag måste få tänka lite på det här... Kan jag lämna besked om någon vecka eller så?
"Ta den tid du behöver, men jag måste få reda på innan 15 november om du kan ta jobbet, så jag vet om jag skall leta vidare..."
"Bra. Vi säger så..."

... Ja... Vi säger så...
Vad hände egentligen?
Rätt omtumlad tar jag mig hem, medan jag bestämmer mig för att inte ta jobbet. Antingen är det ett dumhuvud jag har att göra med, som kommer gå i konkurs innan någon hinner säga "utskänkningstillstånd" eller också är det här.... något annat... I en branch full av skojare, skurkar och elände behöver man inte vara helt konspiratorisk för att få onda aningar.

Det går för lätt. Det är inget motstånd. Ingen ifrågasätter mitt löneanspråk. Jag hinner inte ens från platsen innan jag blir uppringd om att jag fått jobbet... Det känns... Inte bra.

Vad som borde vara en stund för firande och glädje blir misstänksamhet och grubbel.

Mr. Hyde, Hr. Ågren och jag håller rådslag över en coca-cola och en plopp på tunnelbanan hem...

Upp och på'n igen!

Gårdagen blev något av ett antiklimax. Jag jobbade på som vanligt, men var överspänd och nervig hela dagen och förmodligen in te speciellt trevlig. Ringde i alla fall och sjöng för CayakCarin, som fyllde år, och utböt erfarenheter om kiropraktorer. Hon är i behov av en sådan, nämligen, stackars människan.

Nåväl.

Själv spikade jag ihop ngon slags italienskinspirerad korvsås till pastan på jobbet och funderade mest på vad jag skulle säga på intervjun, som var bokad till efter jobbet.. Hr. Ågren gjorde sitt bästa för att hålla igång mig och mellan varven lyssnade jag faktiskt på honom.

Så, efterjobbet, var det dags. Upp på bssen och iväg inåt stan. Käka lite på vägen och så leta sig fram till haket, som visar sig liggai den del av innerstaden jag har allra sämst koll på. Sydöstra vasastan. Letar och frågar mig fram och kommer till sist fram, lite tidigt, för att vara säker på att hitta fram i tid. Då ringer telefonen.

"Du - vi har det lite körigt... Kan vi ta det på måndag i stället?"
- Ja... Men jag står utanför restaurangen nu...
"Det hjälps inte - vi har inte riktigt tid nu... Skall vi säga måndag då?"

Luften går ur mig. Jag är arg och frustrerad, men visst. Måndag går säkert bra.

Så - nu är det hem och ladda om igen som gäller. I morgon, fredag, skall jag på en annan intervju. Och så - som sagt på måndag. Och så på tisdag... Så vi får väl se lite vad som händer...

Idag är Hr. Ågren tyst. Än så länge.

Hr. Ågren på besök, igen...

Jo, alltså, såhärvaattde... Mitt vik. på Grantomta går ju ut vid trettonhelgen, och ajg måste ha något att göra även resten av mitt liv. Söker jobb. Typ alla kockjobb jag kan hitta, som börjar efter trettonhelgen, eller så. Helst skulle jag vilja ha en skola, eller förskola eller något. Något lite lagom, sådär, med kanske 100 tallrikar, men som det fortfarande går att göra något med. Riktig mat och det där. Ni vet.

Å andra sidan - beggars can't be choosers - och nu har en restaurang, catering och festvåning-firma svarat och vill att jag skall komma på intervju i kväll. Därav Hr. Ågren. Hr. Ågren brukar dyka upp när jag skall träffa människor jag inte känner. I morse, när jag vaknade satt han och hånfullt flinande på sängkanten, väntandes på att jag skulle stiga upp. Förutom det vanliga: "du är orakad... Och vilka påsar du har under ögonen - du ser ut som om du antingen slagit runt hela natten eller som en sådan där Rhesusapa som fanns på antiknark-affisherna på 80-talet..." hade han det stora, tunga artilleriet med sig: "Vad skall du söka jobb där för? Du kommer inte klara av tempot, nu när du jobbat ett lugnt kök i ett år och dessutom varit hemma och varit sjuk i två månader. Dessutom borde du vara hemma mer med dottern. Att du bara vågar ens tänka på att söka det där jobbet!".

Jag har magknip.

Jag tror att intervjun kommer att gå åt skogen och vill helst slippa den. Jag intalar mig att jag egentligen inte alls vill ha jobbet och att jag kanske, genom något slags mirakel, skall få ett annat jobb någonstans där jag redan känner folk och vet hur saker och ting funkar.

Så morskar jag upp mig. Hr. Ågren må vara envis, men han är rätt korkad och han har dåligt minne. Jag har jobbat på ballare, svårare, mer avancerade jobb än det här tidigare. Med längre timmar, mer hetta, smärta och trötthet än vad Hr. Ågren kan minnas.

Så jag intalar mig att det skall gå bra. Att jag nog fan skall kunna landa det där jobbet. Att jag inte bara kommer att landa det, utan alla de där skolorna jag sökt också, så att jag i januari kan välja var jag vill börja jobba någonstans.

Om det bara inte vore för min mage...

Vi skall på fest, Hr. Ågren och jag.

Skall på personalfest på lokal med gänget från Grantomta idag. Det är ju kul att man blir medbjuden och skönt att man slipper laga middagen själv, men jag vill egentligen inte gå. Jag vet inte hur jag skall bete mig. Folk på festen är alla akademiker, jobbar med barn, är intelligenta, kreativa människor. Och tjejer. Allihop, typ. Utom jag.

Jag är "killen i köket". Det känns som om jag inte har något alls att berätta och att jag kommer att få sitta tyst som en fisk när de andra diskuterar de nyaste rönen om barnpsykologi. Vad skall jag kontra med? "Ja - eh - jag har knutit den här slipsknuten alldeles själv"?

Jag vet inte. Jag vill inte gå.

Samtidigt känner jag att jag måste. CayakCarin kommer dit och blir på något sätt "formellt avtackad" eller något och jag känner att jag vill visa henne mitt stöd och respekt. Vad tar man med sig som present till henne? En flaska med något gott?

Jag vet inte.

Jag är verkligen ett pucko när det gäller socialt liv utanför köket. Med kockar kan man snacka. Med familjen kan man snacka. Kommer man utanför den kretsen är det... ... . tunn is.

Nu skall jag raka mig, duscha bort det värsta stekflottet ur håret, mumma mig under armarna, tvinga på mig en skjorta och en slips (vilket kommer att få mig att känna mig som en kattunge med tejp på pälsen - jag HATAR att gå i slips, men jag förstår att jag inte kan dyka upp i kockrocken och förkläde på personalfest...), Ta på finbyxor och skor och göra mig i ordning.

Just, det, ja - något kul till CayakCarin också...