fredag, juli 29, 2011

indianpaj


Av alla bär och äpplen som samlades ihop fick det förstås bli indianers mest traditionella föda - indianpaj. En gammal prärieklassiker!

Indiante


Bland sakerna som samlades in härom dagen fanns lite ljung, tallbarr, nypon, hallonblad och klöverblom. Tillsammans med ett par av alla äpplen blev det vad vi kallade indiante. En brygd som fick koja upp och sen pilar. Jättegott, tyckte indianerna som gärna ville ha mer och gärna till varje frukost sen dess!

testar att blogga från mobilen: mer indianmat

Skrev ju om indianer för någon vecka sedan, och den här veckan här jag semester - därav den dåliga uppdateringtakten på bloggen - och då håller det ju att fortsätta på indiantemat. I måndags var vi så ute och plockade både det ena och det andra i naturen. Som här - blåbär, hallon och äpplen. Det blev både det ena och andra goda att laga och äta och dricka av naturens gåvor!

söndag, juli 24, 2011

Hembyggt bjudfika

Frk. W och alla pojkar kom hem till stockholm igår, äntligen. Idag har jag jobbat några timmar, och livet är så att säga tillbaka i "vanliga gängor".

Småkillarna hade med sig röda krusbär igår, som de ville göra något med idag. Och idag hade en av dem med sig en kompis från gården upp. Det blev att försöka komma på något att göra med krusbären. Som dessutom inte tog hela eftermiddagen i anspråk, då kompisen skulle hem inom en timma. Det blev att - för killarna - välja mellan att baka krusbärspaj eller koka krusbärssaft. Det blev krusbärssaft.

8 dl krusbär
5 dl socker
2 l vatten
kokas ihop ordentligt i 40 minuter
Bären passeras lätt med träslev ned i avkoket.
Saften får stå och svalna tills den kan stå på kylning, i t.ex. frysen, för att bli drickkall.
Smaka av saften med lite citronsaft och sockerlag.

Men bara saft gör ju inget fika. Hade ju dessutom tänkt att baka paj, själv, ifall jag fått välja vad vi skulle göra med bären. Men vi hade några äpplen som låg och blev över i fruktskålen, så det fick bli en (som vanligt) lite improviserad fransk äppelpaj. Och hemslagen vaniljsås:


Fransk äppelpaj (Enligt dagens orminge-franska originalrecept) :-)

Pajskal:

300 g smör
1 dl socker
2 dl vetemjöl
2 dl krossade corn flakes eller havregryn (jag tor corn flakes)
½ dl potatismjöl
1 ägg

Blanda ihop alla ingredienser till en smulig mördeg, låt den ligga och vila ett tag i kylskåp, medan du tar hand om äpplena

2 st mellanstora äpplen kärnas ur och skivas.

Nu är det dags att lägga ihop pajen!

Du behöver:
Pajskalet
Äpplena
lite mer smör (kanske 50-100g?)
½ dl socker
1 tsk torkad malen ingefära
1 tsk malen kanel

Förvärm ugnen till 200 grader
Tryck ut pajskalet jämt i en pajform
Förgrädda skalet lite i ugnen, i kanske 10-15 minuter Smöret kommer att ha börjat smälta i pajdegen och den "svettas" och börjar bli gyllenbrun
Nu, lägg i äppelklyftorna i ett vackert mönster. Pudra äpplena med sockret och kryddorna och hyvla sedan smöret över.
Grädda pajen i ugnen i c:a 20 minuter.
Ta ut och låt svalna ordentligt innan du äter det. Smält socker är ungefär som vulkanisk lava - inget vidare att ta i eller stoppa i munnen förrän det svalnat!

Bon Appetit!


Men på bilden syns ju okcå vaniljsås, säger du. Givetvis - en äppelpaj eller kaka är inte komplett utan vaniljsås. Dagens vaniljsås gjorde jag såhär:

4 äggulor
5 dl mjölk
½ dl socker
2 dl potatismjöl
Får sjuda ihop under vispning till en krämig sås.

Såsen tas från spisen och när den börjar svalna smaksättes den med vaniljsocker efter behag (det tar typ 1-2 msk att få bra smak på den).

--

Och vi hann alla fika, innan det var dags för kompisen att gå hem. Ett litet hembyggt bjudfika.

fredag, juli 22, 2011

Annapanna - Bevis! :-)

Skrev härom dagen ett inlägg om hur jag behövde en timbalring och till sist tillverkade en själv.

I det inlägget skrev kompisen (och f.d. kollegan) "annapanna" "picture or it didn't happen!" - en vanlig utmaning på nätet. Speciellt när folk säger typ "jag är bäst i kvarteret på att ta på mig flest antal jeans samtidigt", varpå någon säger "picture or it didn't happen!" och man får lägga ut en bild på sig själv med 12 byxor på samtidigt, eller... Ja, ni hajar.

(Vissa har tagit det här ett steg längre och kräver "picture or it didn´t happen!" så fort folk uppdaterar sin statusrad i facebook eller twittrar, typ: "jag har precis sprungit 3 km, är jättesvettig!" - "picture or it didn't happen!", varpå alla ens kontakter får se hur snygg man är när man är alldeles rödsvettig. Allra värst är det när någon skriver typ "är magsjuk...")

Nåväl. Här är i alla fall mitt bevis - min "picture or it didn't happen". Gubbröra, upplagd med brödknivssågad cocacolalight-burk som timbalring. :-)

Röra att ha på en smörgås - ungefär som hummus, fast ändå inte...

Varje dag - till "dagens lunch" på jobbet ingår sallad och bröd. Brödet är ofta ett "hembakt" (tja, eller ni hajar - bakat på plats, i alla fall) morotsbröd, som jag tycker är gott, och till det "något slags god röra". Den där röran kan vara lite av varje. Något som en typ en tapenade, med oliver och sardeller, eller hummus på kikärter, eller något på färskost, med färska örter eller...

Ja, som den här röran - en väldigt enkel röra på röda linser.

Varje dag gör vi nämligen också en basilikaolja som vi använder i t.ex. smörgåsar med tomat och mozarella, eller som dekorationsolja i soppor och liknande, som bas till vinägretter och - tja - lite allt möjligt, kan man säga.

Men den här röran, då - jo, ta lite röda linser och koka dem. Länge. Så att du kokar sönder dem ordentligt. Lägg dem sedan i en chinoise, så att de får rinna av allt vatten ordentligt. Det du då får kvar är en stärkelserik "gröt" som du kan använda som bas till din röra.

Sedan - i med lite av den där basilikaoljan, lite färska hackade örter, några vitlöksklyftor som får hackas i, kanske en skvätt citron, och voila - "smörgåsröra".

Ät upp vad du tagit till dig! Annars blir det ingen dessert!

Ja, sådär har jag faktiskt, under svaga stunder skrikit på mina barn också. Att de skall äta upp maten. Att om de inte orkar äta maten orkar de heller inte desserten. Ni vet? Sådär tjatade säkert mina föräldrar på mig också (även om jag faktiskt inte minns det, men jag antar att det var så, precis som för i princip alla andra människor?), och annars har ni säkert hört någon annan tjata på sina barn på just det sättet.

Men det verkar ha varit ett argument som är förbehållet just föräldrar och inför just deras barn.

Tills nu.

För i Göteborg finns det tydligen en sådan där mongolisk barbecue-restaurang där restaurangägaren faktiskt kör med just den grejen. Han har nekat dessert till gäster som inte ätit upp vad de tagit till sig. Han har tillochmed, visar det sig, kastat ut gäster som inte ätit upp.

Jag kan som kock förstå att man antingen av ekonomiska skäl, eller miljömässiga, vill att ens gäster skall äta upp maten, men jag kan möjligen tycka att det här är ett påtryckningsmedel som skall vara förbehållet den närmaste familjen?

--

EDIT 16:07

OJ, vad den här historien har påverkat bloggosfären. Jag har läst över tio andra blogginlägg som berör den här händelsen, med utgångspunkter i allt från samma föräldraperspektiv jag skrev om, till folk som tycker att krögaren är en hjälte, till de som tycker att man skall bojkotta krogen i fråga, till de som gör komiska referenser till t.ex. fawlty towers.

Det är onekligen en fråga som engagerar. Och jag tänker allt mer på det här. Vad tycker jag - egentligen? Tycker jag - egentligen - att det här är bra? Att man gör något, väldigt påtagligt, för att få ned svinnet på restaurangen? Att man försöker visa på det korkade i att kasta bort mat?

Eller tycker jag - egentligen - att gästen "alltid" har rätt. Även till efterrätt? Han/hon har ju så att säga redan betalat?

Jag vet inte. Jag tänker vidare. Hjälp mig gärna att tänka.

tisdag, juli 19, 2011

Dålig marknadsföring, City Gross

Ni vet livsmedelsbutikkedjan City Gross? De kör ju med att de har "garanterat GMO-fritt kött" i sin reklam.

Det ger köparen intryck av att kött i andra butiker innehåller genetiskt modifierade organismer, anser Konsumentombudsmannen som vill förbjuda City Gross att fortsätta med reklamen.

Enligt Livsmedelsverket finns inget kött i andra butiker som innehåller GMO. Det är dessutom förbjudet i hela EU, skriver KO.

Lite som att säga att man garanterar att mjölken inte innehåller arsenik, tycker jag. Dålig marknadsföring, City Gross!


(Hittat i DN)

God potatissallad till lax

Serverar rökt lax idag, på jobbet. Men serverar också ofta lenrimmad lax, som jag rimmar själv, där. Och ibland serverar jag örtslungad färskpotatis till. Och ibland - well, så har man potatis över. Och då får det bli en liten potatissallad i stället.

Den här blev god (ungefärliga mått):

2 kg kokt färskpotatis
2 röda lökar
En näve stora kaprisar
4 sardellfiléer i olja
3 msk slotts senap
2 msk flytande honung
1 dl örtolja (olivolja med färska örter, som jag stavmixar)

Skär allt i vackra bitar.
Rör ihop.

måndag, juli 18, 2011

Ibland måste man improvisera

Jag MÅSTE ha en timbalring! Aldrig tidigare har jag känt så starkt att jag verkligen BEHÖVER en timbalring, som idag, nu till lunchen. En timbalring är verkligen vad jag behöver! Nu!

För Er som inte vet vad en timbalring är, så är det en liten utstickare, ungefär som en pepparkaksform, fast rund, och lite högre. Den kan man både skära bröd med, så att det blir små runda puckar av det man skär, eller lägga i saker, som röror och annat, så att det blir små prydliga, helt runda högar av det man lägger i ringen.

Normalt sett är en timbalring en liten ring i rostfritt stål, kanske sisådär 7 cm i diameter, gånger kanske 3-4 cm på höjden. De finns att köpa i många välsorterade köksaffärer och jag har faktiskt använt dem tämligen ofta i de olika kök jag jobbat i.

Utom just det jag jobbar i idag, då. För här saknas det. Och jag som tänkte lägga upp min goda gubbröra på kavring som små stiliga puckar! Och nu har jag fått beställning på två också! Hur tusan skall jag lösa det här? Jag MÅSTE ju bara snygga till de här mackorna. Jag kan ju inte bara bära ut ett par skivor hembakt kavring med röran KLICKAD ovanpå?! Det duger inte! Jag MÅSTE fixa till något sätt att få runda, fina, tjusiga små puckar av maten!

Hur sjutton ska jag lösa det här?! Tänk, Jesper! Tänk!

Mhm... Om jag skulle...

Min musa, min brist på inspiration och kreativitet som tvingas fram

Har en musa. En sådan där, som alla konstnärer har. Ett gudomligt väsen som kommer med idéer och inspiration och uppmuntrar min kreativitet. Eller i alla fall tvingar mig att använda den. Jag talar givetvis om Frk. W.

Det händer nämligen att jag inte har någon som helst inspiration, efter att ha lagat mat i ett hett, trångt kök, en hel dag, till kvällens matlagning. Jag bara har inga som helst idéer kvar. Eller ork.

Då frågar jag ofta - eller i det närmaste beordrar, är nog bättre beskrivning - Frk. W. om råd. "Kom på något!" Och Frk. W (Som också jobbat en hel dag, och med ungefär lika mycket kraft kvar till engagemang inför kvällsköksarbetet som jag) brukar tänka efter och sedan säga något i stil med:

"Något fett... Och gott..."

Jaha, tänker man då i sitt stilla sinne. Vad är fett? Och gott? Grädde, förstås. Och så gillar vi ju båda fisk och skaldjur. Grädde och skaldjur låter som kanske något som kan bli en början på en pastasås... Och så är processen igång. Ofta blir det snabbt. Jag orkar helt enkelt inte med att stå och röra i timtal i grytor på kvällen, också, så det blir ofta något som tar max 20 minuter att fixa till.
Som den här pastasåsen. Som just är "Något fett. Och gott." Lök, purjo, grädde, vitt vin och lite skaldjursfond får koka ihop till sås. I med räkor och surimi på slutet. Servera till pasta. Enkelt. Snabbt. Gott. Och fett. Precis enligt planen!

Eller "Något med kyckling, men inte så hett". Pasta med en snabb sås på stekt kyckling, lite pesto, kycklingbuljong, grädde och svarta oliver.

De där väldigt korta "något [fyll i här]"-önskemålen, utan mer precisa instruktioner, tvingar mig att utifrån väldigt klara, men öppna, regler skapa något. Och snabbt. Det utmanar min kreativitet. Och jag kommer igång med tankearbetet igen. Trots bristen på inspiration.

Jag har världens bästa musa!

Kultur

Sitter och twittrar med några kompisar och blir avundsjuk när en av dem säger att han ätit bacon till middag. Jag är nämligen sjukt sugen på bacon. Och får snabbt den här videon tillsänd mig.

Lysande.

Matkultur, när det är som allra bäst!

söndag, juli 17, 2011

Mysig söndag i skogen med barnen - vi äro indianer...

Idag har vi hållit oss i närområdet här. Det är väldigt skönt, för det finns en massa små gröna plättar med trän - något som barnen kallar "skogen" - lite här och var. Och vi har nära till både en trevlig badsjö och ett mindre trevligt träsk.

Men idag var vi indianer. Vi var ute och skulle se vad vi kunde äta av "i skogen". Som indianerna. Det var så att vi igår kväll sett pocahontas, och idag skulle vi leva indianliv. Och då lever man på vad naturen har att ge.

Precis nedanför mitt hus ligger en tennisbana. Precis bredvid den går en cykelväg. Och sen kommer "skogen". Där växer, invid den närmaste lyktstolpen blåbärsris. Just det riset var väl avplockat, men fortsatte man bara några meter in i "skogen" hittade vi både blåbär och andra skojiga saker.

"Det är nyttigt att äta av vad man hittar i skogen" säger min kloka dotter. "Och gott", fyller lillkillen i.

Vi går, efter att ha länsat skogen på de blå godsakerna, lätt fläckiga om kläder, skor, händer och munnar mot träsket. Vi hittar både det ena och det andra, som indianer äter! Som äpplen! Och körsbär.
Tydligen är just körsbär faktiskt typisk indianföda, visar det sig. För just de här förortsindianerna, de intar säkert en tredjedel av dagens sammanlagda energiintag just genom att äta körsbär! Gott är det. Och många bär finns det! Och roligt är det att både plocka dem, och sedan att spotta prick med kärnorna, mot träden, något som små indianer också måste öva på. Det är ett indian-jakt-trick, berättar jag för de små övande indian-glina.


Vi fortsätter vår färd mot träsket, där hittar vi vildhallon. Små, söta, lite tuffare hallon. Barnen njuter. Pappa njuter av att barnen njuter. Och nöjda kan indianerna under segerrop dansa vidare på nya äventyr.

lördag, juli 16, 2011

Jag - En 'systrarna-voltaire-trams-pajsare'...


Snackar med en gammal kompis och kollega om vad vi gör nuförtiden.
Han berättar om den hotellrestaurang han nu jobbar på och hur det funkar. Han verkar trivas.
Jag berättar om Stationshuset. Att jag lagar mat där nu, men att jag har lite nybörjartrubbel med att komma in i det.

Vad är det för ett ställe egentligen?, undrar han. Är det inte värsta "hälsorestaurangen", typ? Vegetariskt och grejer?

Well, säger jag, jag vet inte så mycket om det egentligen, annat än att det är ett litet café med servering, snarare än restaurang. Och att det är, förutom bageri, konditori och servering också en liten butik som säljer "nyttiga grejer". Och så har man yoga där.

"Va, ska du bli en sådan där systrarna-voltaire-trams-pajsare, nu också?" säger min kompis.

Och jag kan nästan inte låta bli att skratta. För jag börjar visst bli lite "systrarna-voltaire-trams-pajsare".

För stationshuset drevs till en början av Annika Enander och, just, Renee Voltaire, något som blev tongivande i verksamheten, både kring tankar om meny och smaker. Renées böcker säljs fortfarande i butiken, tillsammans med fröer, teer, olika bönor, linser, quinoa, olika gryner och annat ekologiskt och nyttigt.

Mina böcker säljs ännu inte i butiken. :-)



Idag är profilen "gott, hembakt, hemlagat, nyttigt, ekologiskt" och - eftersom det ligger där det ligger och man har krävande gäster - "med det där lilla extra". Jag har lite nybörjarsvårt för just de där grejerna. Jag är ju van vid husmanskost. Och italienskt och franskt. Och lite sådär nytt asiatiskt. Men inte alls den där "gryner, linser och råkost"-grejen. Så jag gör mig till tolk för matprofilen och försöker, efter egen förmåga, laga något jag kan. Och som förhoppningsvis går att sälja.


Som bulgursallad med kryddiga korvar...


Paj med paprika och ädelost...


Kycklingsoppa...


Rimmad lax med nypotaissallad...

Ja, ni hajar. "Lite lättare" än vad jag normalt sett lagar. Ingen pasta. Inget ris. Ingen potatis, annat än just nu, då när färskpotatisen bara kostar några kronor kilot.

Min kompis hånar mig. Och själv skrattar jag åt uttrycket 'systrarna-voltaire-trams-pajsare'. Fast jag börjar tänka på det. Och känner mig lite rädd för att att jag är en sådan. Måste ta reda på vad det egentligen skulle betyda. Surfar runt och hittar en massa grejer om systrarna voltaire. Och inte minst Renée. Men så hittar jag en recension på en av hennes böcker, där hon beskrivs som "Rock n Roll". Och jag andas ut. För Rock n roll, det är jag också.

Så är hon det - då är jag nog en systrarna-voltaire-trams-pajsare.

Mat-TV och glamouren

Sveriges genom tiderna kanske hårdast arbetande TV-kock, Tina Nordstöm håller på med en ny TV-serie, där hon åker runt bland olika svenska turistorter och lagar mat.

Kul, tycker jag. Och det känns bra att hon återigen får göra ett programformat som är lite mer "hon". Senast vi såg henne i TV var det ju den där "cookalong"-grejen som ju var en svensk variant på "Gordon Ramsays cookallaong". Och det var ju inte riktigt... .. . . Tina, liksom.

Nåväl. Det är nog inte alltid så glamouröst det där med TV, i alla fall. Nu, under inspelningarna av den nya serien var Tina tydligen på Sweden Rock Festival. Där skulle det helgrillas gris och det tog så lång tid, doftade så gott och gjorde folk så hungriga att hon fick tillkalla vakter för att alla rockers inte skulle anfalla inspelningsteamet och äta grisen innan den (och inspelningen) var klar.

En liten söt historia, tycker jag.

Och som sagt - kul att Tina är tillbaka! Jag har väntat!

Ekonomi och ansjovis

Att jobba på restaurang är, förutom roligt och utvecklande också en ekonomisk realitet. Att ha restaurang är för ägaren ett sätt att tjäna pengar. Det är - bokstavligen - ens levebröd.

Det är på maten man tjänar stålarna. Att sälja käket. Att köpa in (ibland billiga) råvaror, förädla dem och sälja dem för mer än vad de kostat i inköp och processning. Det är liksom det det går ut på.

Man försöker att i det längsta därför göra slut på ändar, kanter och skalkar av allt, i ett professionellt kök. Ingenting slängs. Det gäller att ta till vara på allt. Och försöka sälja det. På något sätt.

- Den här veckan har jag bl.a. gjort en och annan sallad med räkor och kokt ägg. Jättegott. Men jag har fått några kokta ägg över.

- Jag har också serverat den där rimmade laxen, och några andra rätter, med färskpotatis. Jättegott, men det blir alltid några potatisar över, efter lunchservisen. Och dill, som jag garnerat laxtallrikarna med.

- Varje dag har jag röd lök och andra grönsaker kvar efter att ha gjort i ordning några sallader.

Hmm. Vad göra?

Jag gör givetvis min absoluta förrättsfavorit - något jag skrivit om många gånger tidigare här på bloggen. Jag tillsätter helt enkelt ansjovis i mina rester och gör en gubbröra. Så kan vi sälja den, på en skiva kavring.

--

Gubbröra (som den blev på jobbet):

10 små färskpotatisar
4 st ägg
2 röda lökar
40 g grovt hackad dill
50 g smör
4 st ansjoviskryddade sillfiléer

Smält smöret, och låt det svalna något
Tärna allt i små vackra bitar
Rör ihop försiktigt

Servera på kavring.

torsdag, juli 14, 2011

En favoritfisk - min mammas lax

Min mamma - kökets superhjältinna, ni vet? - är ju den som både lärt mig laga mat från början, men också den som kanske starkast och mest uttalat stått bakom mitt beslut att faktiskt laga mat till andra. Icke desto mindre får jag nästan aldrig laga mat till henne när vi träffas. Det är oftast mamma som lagar mat.

Men så gör hon den ju också väldigt mycket bättre och godare än jag!

Nåväl. Senast jag var hemma hos mamma och pappa bjöd mamma på den här godingen - en bit laxfilé gratinerad i västerbottenost, med färskpotatis och sherrysås. Precis hur gott som helst.

Men så är det väl för alla - mammas mat är alltid bäst?

Lite om veckan

Har inte skrivit på ett par dagar och någon har redan skickat oroligt mail till mig och undrar om jag mår bra. Jodå, det gör jag.

Jag bara har inte haft tid, tycker jag, att skriva. Jag har ägnat mig åt annat.

Som att jobba. Jag jobbar ju nämligen just nu på stationshuset, ett litet café med lunchservering i saltsjöbaden. Det är en ny erfarenhet. Så mycket tid går åt till att lära sig allt det nya. Och tänka på ny mat. Och tänka på nya uppläggningar. Och göra VÄLDIGT annorlunda grejer mot vad jag brukar. Men skoj.

Och jag får göra allt själv, liksom, efter eget huvud. "Så länge det är fräscht och gott", som chefen säger. Så jag försöker göra "fräsch" mat. Som är god.


Härom dagen rimmade jag t.ex. en laxsida. Sen blev det en liten god potatissallad med bl.a. stor kapris, röd lök och en dressing på senap, honung och en massa färska örter.


Varje dag görs soppa som en av dagens lunchrätter. I måndags gjorde jag en thai-inspirerad räksoppa på bl.a. kokosmjölk, citrongräs, lime, chili och lite grönsaker. Och så räkor, förstås, då. :-)


Vi har också rätt ofta olika pajer på menyn. Just de här två var lite av ett experiment för mig. Jag kokade rödbetor, som jag sedan slungade i lite honung och rosmarin i en panna. Sen gjorde jag en äggstanning på lite mer örter, ägg, och lite matlagningsyoghurt och fyllde pajen med rödbetorna och hällde stanningen över. Till sist tryckte jag ned lite fetaost i pajfyllningen. Jag dekorerade med kokta rödbetor och persilja, mest för att jag inte skulle blanda ihop pajen med någon annan sorts paj, jag gjort. :-)


Men jag lär mig också nya grejer. Härom dagen fick jag göra mitt livs första machiato. Med latteskum-konst. Tjejen som lärde mig visade hur man skulle göra ett löv. Jag gjorde likadant, tyckte jag. Hon tyckte det såg ut som en randig snopp. Men jag drack den själv, och den var god! :-)

söndag, juli 10, 2011

Litet kvällstilltugg

...till Frk. W. "Parmesankorg" med ostcreme.

Lite riven parmesan, en snabbt ihopslängd ostcreme och en microvågsugn senare:

Intern familjepost: Du gör min dag...

Tänkte att jag skulle spela låten "du gör min dag" med Petter och Magnus i det här inlägget, men låter bli.

Tänkte tillägna inlägget min bror, eller "min onda tvilling" som han ibland kallats - Mackan.

För han är rikt begåvad. Trevlig (nåja, i måttliga doser, ungefär som undertecknad, i alla fall, så finner några i vår bekantskapskrets oss i alla fall uthärdliga under korta stunder), engagerad. En bror sådär, som många önskar sig. Och en jag inte vill vara utan.

Mackan har varit i Almedalen för piratpartiets räkning och "levt rövare" under en vecka och skulle ha några timmar i stockholm, mellan det han anlände med båt från ön och ett tåg hem till Malmö, där han annars bor och verkar.

Vi ses inte så ofta, numer (och det är många i vår gemensamma bekanskapskrets, som valda delar av familjen, tacksamma för. När vi träffas - två himlakroppar, supernovor om man vill, blir det som alltid när två stjärnor krockar, katastrof. Ett svart hål av otyglad kraft - i vårt fall "dumhet" som hotar dra in allt i sitt gravitationsfält uppstår. En gemensam bekant har beskrivit oss som "två duracellkaniner på samma gång - fast genuint klantiga och dumma". Nåväl.) och det skulle vara skönt att träffa honom, om än så bara för att äta lunch.

Och nu utfärdas en publik varning till alla som känner min bror - eller som har med honom att göra - bestäm gärna vad som helst med honom. Men tro för ett ögonblick inte att begrepp som "tid" och "rymd" är samma sak för dig som för honom. "Klockan 12 vid centralen" betyder t.ex. på Mackiska "Någon gång efter halv två på, utanför eller i alla fall någonstans i närheten av ungefär cityterminalen".

Så nu kommer i stället dagens låt:



Ni förstår - jag, som många skulle kunna förledas att tro känner min bror bäst - pratar nämligen inte Mackiska. Jag tror att "12 vid centralen" betyder nämligen ungefär "12 vid centralen". Silly me.

Nåväl.

Lunchen då?

Jodå - det blev en mysig lunch. Faktiskt tillsammans med våra föräldrar (jo, det är faktiskt samma föräldrar, trots att vi under gymnasietiden lurade en lärare att Mackan var adopterad från Polen, något slags dumhetsrekord, då vi ju är enäggstvillingar och så lika att de flesta i vår bekantskapskrets tar fel på oss då och då.)

Det blev goda smörrebröd på trevliga Jacobs på centralen. Gott. Lätt. Mysigt. Gemytlig stämning med många skratt. Och sedan kaffe på maten. Mysigt, som sagt.


Så - Mackan - trots allt: Du gör min dag! (Och när du lär dig använda en kalender eller klocka kommer jag att svimma av ren förvåning!)

lördag, juli 09, 2011

God alkoholfri drink

Ibland är det läge för en alkoholfri drink.

Fick ett förslag av mamma på det här, sist jag var där, och köpte sedan ingredienserna. Har gjort den några gånger både till mig själv och frk. W. Gott och enkelt.

Sanbitter
Tonic water
Citron (juice och klyfta)
och - om man vill - is.

Nachosbuffé hos Frk. W.


Med hemmafixad salsa och guacamole, bl.a.

salsa:

1 burk krossade tomater
1 lök (idag en röd lök)
2 msk vitvinsvinäger
1 gul paprika
1 mild chili (typ spansk peppar)
2 st vitlöksklyftor
1 nypa salt
1 nypa svartpeppar

Hacka löken och paprikan rätt grovt (0,5cm X 0,5cm) och häll i en skål
Hacka chilin och vitlöksklyftor så smått du kan. Häll i dem också.
Häll över tomatkross och vinäger och krydda med kryddorna.
Låt stå och dra ett tag.



Guacamole

2 avokado
2 vitlöksklyftor, finhackade
2 tsk lime/citronjuice
1 tsk olivolja
En nypa salt

Mixas till en jämn smet.

Om salt

Läser under sektionen "perspektiv" i SvD idag Inger Atterstams artikel "Ingen vill betala för sanningen om salt".

Där ifrågasätts sambandet mellan saltintag och högt blodtryck. Det finns nämligen (många och dyra, och ofta av läkemedelsföretag som tillverkar blodtrycksmediciner betalda) undersökningar som bevisar att det saltintag vi har idag är för högt och således leder till ett för högt blodtryck. Ett blodtryck som bara kan komma till rätta med genom att minska just saltintaget, och använda företagens (som betalat för undersökningen) mediciner.

Läkemedelsföretagen använder också de här undersökningarna för att trycka på läkare (genom att finansiera delar av deras forskning inom området, t.ex.) som i sin tur gärna publicerar just information om det här om och om igen. Information som till sist hamnar inom myndigheter som livsmedelsverket och socialstyrelsen och får dem att ändra rekommendationer för dagligt intag.

Till exempel.

Det här har också gjort att t.ex. livsmedelsindustrin tar till sig en del av informationen. Var på ett seminatium för ett tag sedan hos campbells/bong och hörde på hur de arbetar med sin produktutveckling. Där har man jobbat väldigt målmedvetet och nu tagit bort smakförstärkare (äntligen) ur sina fonder och - håller man på med - succecivt minska salthalten.

Nåväl.

Jag läser vidare i artikeln:

Det som nu hänt är att en grupp brittiska forskare inom det som kallas Cochranenätverket utvärderat sju studier av saltminskning och påverkan på hjärtinfarkt och stroke.

Ingen effekt slår de fast. Ett tungt vägande besked menar många eftersom Cochrane har ett grundmurat gott rykte.

Inga säkra bevis alls, svarar Mattias Aurell, svensk förkämpe för saltteorierna.

Alla är eniga om att det behövs större studier, med sådär 18000 deltagare, för att få avgörande svar. Men vem ska betala dem? Svaret är enkelt: ingen. Det vet alla också.


Det ligger liksom inte i någons intresse att motbevisa läkemedelsföretagen, eller livsmedelsbranchen. Och ingen har pengarna.

Nu säger jag inte att det inte finns ett samband mellan salt och blodtryck. Jag vet helt enkelt inte. Och ingen verkar ha råd att ta reda på det, på riktigt.

Därför tyckte jag att rubriken till artikeln i SvD var så bra. För så känns det.

fredag, juli 08, 2011

snabb pannacotta

Ni, av Er läsare där ute, som känner mig vet att jag egentligen inte gillar efterrätter. Eller rättare - jag gillar att ibland äta efterrätter, men jag är inget vidare på att göra dem. Jag är helt enkelt lite harig, när det gäller att prova och experimentera med söta saker.

Det här har att göra med min tid på culinar, faktiskt, där vi ibland skulle - för att "alla skall ha prövat på allt" - göra även efterrätter. Och mina blev alltid lite annorlunda än de andras. Och oftast inte lika goda. Det hade att göra med att jag är notoriskt dålig på att följa recept.

Men jag kan verkligen inte. Hey, jag kan knappt följa mina egna recept. Eller ens komma ihåg dem när jag lagat något som jag tycker om.

Men jag har några "trix". Några desserter som jag faktiskt kan. Det är ofta enkla, inte så avancerade små godsaker som kräver få moment för att bli klara. Men som ändå är goda. Och just de desserterna lagar jag rätt ofta.

Och såhär gör jag en snabb, enkel pannacotta, efter att ha lärt mig receptet av min just nu största inspiration i köket - Frk. W.

--

(4 port.)
5 dl vispgrädde
2 msk gelesocker multi (strösocker med gelatin)
2 tsk gott vaniljsocker

Låt koka upp snabbt, under omvispning.
Pannacottan hälls upp i små portionsformar och får svalna.
Ställ dem sedan i kylen, för att få stelna till lite ordentligt före servering
Dekorera med frukt, bär, eller vad du har hemma.

Oemotståndlig skylt

På mitt jobb finns följande skylt i vår lilla butik. En - i mina ögon - för mig, med min lite råa kökshumor och efter en uppväxt präglad av "livliga samtal" kring middagsboder - helt oemotståndlig skylt!

torsdag, juli 07, 2011

God grillmiddag trots osmaklig krönika.

Vi grillar. Frk. W, hennes barn, hennes styvson, en av grannungarna, och så jag.


- Ryggbiff med kappa.
- Marinerad karrékotlett.
- Kryddiga korvar.
- Kycklinggrillkorv


That sort of thing.


Till detta en hemmaslagen bearnaise, persiljesmörslungad färskpotatis, potatissallad, grönsallad... Ni vet? Grillfest, helt enkelt. Just sådär mysigt som man bara kan ha det på gården i en miljonprogramsförort till stockholm på sommaren? Fast på riktigt, liksom. Med riktig bearnaise. Riktigt bra kött. Riktig potatis, lagat på riktigt sätt... Ni vet? Bara gott, mysigt och trevligt, på alla sätt.

Mums!


Men bevisligen tycker inte alla samma sak. Lars Lindström på ("kvalitetspublikationen") Expressen å sin sida tycker att köttbiten växer i munnen som en cancersvulst.

Och här tycker jag egentligen att Lars Lindström gör en väldigt osmaklig liknelse. Jag förstår grejen. Att vi bör införa "meatless monday". Jag applåderar tillochmed sådana initiativ. Men därifrån att ens i samma mening nämna orden "kött" och "cancer" tycker jag blir osmakligt.

Jag har för bara ett par månader sedan mist en tidigare chef (min bästa chef alla kategorier, någonsin) i just cancer. Jag är livrädd att folk runt omkring mig ska få, eller ha cancer. Cancer är kanske den värsta sjukdom jag kan komma på.

Jag blir arg, besviken över hur en så duktig krönikör kan skriva något så korkat, och slutar lyssna. För karln har egentligen rätt i sak, men med sådana här brösttoner blir han omöjlig att ta på allvar.

Man blir bara förbannad.

Så jag fortsätter att grilla.

Lycka är...

Frukost för två.

Snabb rostbiffmiddag

"Det måste gå lite fort, nu, för alla killarna kommer hem vid fyra" säger Frk. W. 'Alla killarna' är hennes fyra söner. Den yngsta är tre, medan den äldsta är 13. Och så är det ju vi två, också, då. Två vuxna. Det är alltså en hel del mat som måste fixas. Och ganska snabbt. Och ingen av oss har varken inspiration eller någon jättelust att ställa sig framför spisen (igen) efter jobbet. Vi vet att vi måste äta, och att 'alla killarna' måste äta, men helst skulle man nu vilja knäppa lite magiskt med fingrarna för att få ett dukat bord med god mat på, utan att behöva göra det själv.

Så det blir rostbiff.

Och budgeten medger färskpotatis (som ju är billigt såhär års). Den får bli klyftpotatis (alla gillar ju klyftpotatis! :-) ) och "någon sås som går snabbt".


Så såhär blev middagen igår. Rostbiff, färskpotatisklyftor och en kall pepparrotscreme på pepparrotsost, lite creme fraiche och en liten, liten skvätt grädde, en nypa salt och lite vitpeppar. Och det blev överraskande gott.

tisdag, juli 05, 2011

Ehec igen - bockhornsklöver?

Skrev för lite sedan om det första konstaterade fallet av ehec i sverige utan koppling till utbrotten i frankrike och tyskland. I aftonbladet kan man nu läsa att man tror att det svenska utbrottet har sitt ursprung i frön till bockhornsklöver, inköpta från Egypten.

Hoppas nu att det inte hunnit sprida sig längre, och att vi snart ser ett slut på den här katastrofen.

Bloggtips: Tävling hos middagsfrid


Ni har väl sett det här? En recepttävling hos middagsfrid, där du kan vinna deras matkasse? Riktigt bra tävling, tycker jag. Nu ska jag bara tänka ut mitt eget bidrag!

söndag, juli 03, 2011

Att vara kock...

Jo, har ju skrivit ett par inlägg den senaste veckan som handlat om det här med att vara kock, ha restaurang, och att utbildning kan vara bra. Och har fått en del reaktioner.

Det tycker jag alltid är roligt. Utan Era, mina läsares, reaktioner skulle den här bloggen inte vara värd att varesig skriva eller att läsa. Reaktioner är viktigt. Och roligt. Och utvecklande. Men jag tror att jag kanske kan ha blivit missförstådd.

För i mitt första inlägg - som handlade om en reaktion på ett TV-program jag sett - handlade det om att det var bra att ha en formell utbildning. Om man skulle arbeta som - professionell - kock. Och driva egen restaurang.

I mitt andra inlägg - appropå en intervju i magasin morberg - gjorde jag en återkoppling till mitt första inlägg och lät en annan köksmästare - Mathias - bli min röst för att - återigen - hur man blir en bra (professionell) kock.

Och här tror jag att en del av Er kan ha läst in något annat i det jag försökt förmedla. För jag tror att det är precis som läsaren "Tatiana" skrev i en kommentar till det inlägget:

Att laga god mat är faktiskt en konstart . Just känslan i fingertopparna och just det att veta utan recept att om man sätter till en nypa av det eller en slatt vin mm så blir det bra.Alla som har gått resturangskola kan inte per automatik laga mat.

Men jag tror att det är viktigt att göra skillnad på att "laga mat" och "vara kock" såsom i att laga mat professionellt. För att laga mat, varje dag, som yrke, till kanske några hundra gäster, under tidspress kräver andra egenskaper (också) än att bara kunna laga god mat och ha en känsla för "hur det blir gott". Det handlar om struktur. Det handlar om att kunna planera sitt (och i den mån man är ägare till en restaurang, eller köksmästare eller så - även andras) arbete i köket. Att ta fram en process för tillagning (vilken mat som skall gå i ugnen, hur länge och till vilken temperatur, vilken skall gå på stekbordet, vilken skall gå i kokeriet, vad gör jag på spisen etc.) som man helt enkelt inte klarar på bara inspiration och känsla. Det handlar om rutin. Och om att man lär sig "några trix" för hur man faktiskt kan steka strömming i ugn, när man inte har plats i pannor eller stekbord, för de är upptagna av köttbullar och den där goda kycklingfilén som de beställt till bord elva...

Ni hajar.

En del av de här sakerna kan man lära sig, genom envetet gnuggande som lärling i olika kök. Andra av dem går mycket fortare att lära sig i skola. En del av dem handlar bara om att lära sig tänka på ett speciellt sätt. Och det lär man sig genom att man blivit skolad till det på något sätt.

Lägg nu därtill andra krav på köket, som inte handlar om själva matlagningen, men som ställs på köket av ägare och myndigheter - egenkontroll, livsmedelshantering, eventuell kostpolicy, ekonomiska krav på budget, inköp, leverantörskontakter etc. och man står inför en kocks vardag. En vardag du inte kan förbereda dig för, om man inte går i skola. En vardag där man är luftlandsatt om man hela tiden skall "learn as we go".

Därför blev jag också väldigt glad över att se en kollega - Niclas - kommentera i samma inlägg:

Jag anser att medvetandet om att kock är ett hantverk har kommit lite i skymyndan. Inte bland oss kockar, men hos allmänheten. Kunskap, intresse, bra råvaror och erfarenhet är bra verktyg att ha i lådan om man ska laga mat, alla kan inte vara proffs direkt.
Att tänka "vad kan bli bättre?" är en bra sak att ha i huvudet om man vill laga bättre och bättre mat.

Och det här känner jag verkligen igen mig i. På flera sätt. För Niclas - som till skillnad från Tatiana anser (liksom jag) att vara kock är ett hantverk (och inte en konstart). Att ha kunskap, erfarenhet osv. är bra egenskaper. Men de tar tid att få. Ingen blir proffs direkt. Och då proffs som i "yrkesutövande".

Det handlar givetvis först och främst, och där har ALLA rätt som har kommenterat - om ett självförtroende och ett intresse. Ett mod att faktiskt laga mat åt andra.

Men det handlar också om att kunskaper är viktiga i det här jobbet. Och den snabbaste vägen att få kunskaper ibland är det lättaste. Att utbilda sig. Så man slipper göra alla dumma nybörjarmissar. Att man lär sig grunderna. Att man lär sig lite om ekonomi. Lite om hygien. Lite om - som i exemplet från TV-programmet teori kring matlagning som styckning.

För att kunna JOBBA med maten.

För att vara tydlig - jag tror att det finns många människor där ute som är jätteduktiga på att laga mat. Som aldrig gått en timme i skolan. Och att det finns jättemånga som pluggat på restaurangskola som inte kan laga mat. Samtidigt - Ska man jobba som kock är det i alla fall enklare (och jag har använt ordet "viktigt" här, men kanske mer "snabbt" och "underlättande") om man går i skola och lär sig de mest elementära grunderna, än att försöka lista ut dem allteftersom?

Vad tror ni?

Fredagsmys/Lördagsgodis behöver inte alltid vara Fredagsmys/Lördagsgodis?

Känner ni också ibland att det här med fredagsmys och lördagsgodis kan bli lite av ett "tvång"? Att man liksom känner att konventionen kräver att man köper chips/tacos på fredagen och sedan köpa smågodis på lördagen? Att det förväntas att vi har "fasta traditioner" rörande hur fredagsmys och lördagsgodis faktiskt "ska vara"?

För när jag frågar runt bland mina kompisar (som de flesta är liksom jag, 35+, med barn, jobb och allt som hänger med kring det) blir definitionen av fredagsmys och lördagsgodis väldigt snäv:

Fredagsmys = chipspåse framför tv:n (vissa har tillochmed gått så långt som att definiera vilka chips som är giltigt fredagsmys!)
Lördagsgodis = smågodis på lösvikt, inköpt under rituella former på lördagsförmiddagen, tillsammans med barn, att inmundigas efter middagen.

Och jag undrar - måste det verkligen vara så? Kan inte fredagsmys eller lördagsgodis i stället vara något man gör tillsammans, för att njuta av? Att man visar kärlek och omsorg till varandra genom den enkla gesten att äta något gott tillsammans? Vad som helst, typ?

Som det här:


Hembakt bröd, smör vackert upplagt i små "smör-ägg", goda charkuterier och lite festligare dricka (i det här fallet alkoholfri päroncider)?

Jag känner mig lite busig. Lite sådär - fastän "myset" i det här fallet är rätt "vuxet", barnsligt fnissig för att jag sticker ut. Bryter konventionen. Och är lite revolutionär i min tolkning av begreppen "fredagsmys" och "lördagsgodis".

Hur har ni fredagsmys? Vad har ni för lördagsgodis?

lördag, juli 02, 2011

Läslusta och kött på benen

Jag matbloggar. Jag skriver om mat. Ibland åt andra, även om det var längesen nu. Men jag skriver. Rätt mycket. Kollade igenom den här bloggens arkiv och såg att jag publicerad runt 1300 inlägg sedan den kom igång. Med tanke på att jag dessutom tagit ibland väldigt långa blogguppehåll gör det ändå att det är ungefär en inlägg var tredje dag, under bloggens hela historia.

Alla blogginlägg är inte speciellt väl underbyggda. En del är faktiskt rent trams. Men en del inlägg tänker man på en hel del, både innan man skriver dem, när man sätter sig ned och faktiskt skriver och så efteråt, när ens inlägg är sparat för eftervärlden, där ute i cyberrymden.

Samtidigt läser jag mycket om mat. Jag läser regelbundet ett par mattidningar som jag, genom mitt jobb och min yrkesroll som kock får tillsänt till mig. Och jag köper ett och annat glossigt matmagasin.

För några månader sedan fick jag, genom jobbet på något sätt, första numret av den vackra, ja rentav sinnliga magasin morberg. En trevlig liten publikation namngiven efter, och byggd kring just Kocken, skådespelaren och TV-personligheten Per Morberg. Och idag köpte jag det andra numret.

Riktigt bra läsning! Och väldigt initierat! Alltså - Per Morberg är en sådan där människa som jag tycker får lite för lite credit för vad han faktiskt kan och gör och där uppmärksamheten istället riktas mot hans manér i TV. Det slängs och dängs med ingredienser, pannor och verktyg. Det tappas och spills bredvid. Och folk antingen älskar det eller upprörs. Själv känner jag, ju mer jag ser honom på TV att "Oj, om jag fick önska mig en sak, i säg födelsedagspresent, någon gång, att göra vad jag ville en hel dag, då skulle jag vilja hänga med Per Morberg! Vi skulle laga mat vi båda gillar, leka i köket, dra rövarhistorier för varandra och dra nördiga, ändlösa anekdoter om äventyr vi varit med om..."

Jag vet att det är helt orimligt, men ni fattar...

Nåväl. Jag skrev ju förut om inlägg jag kommer ihåg och inte slutar tänka på. Härom dagen skrev jag ett sådant, angående något annat jag sett på TV. och det låg fortfarande och skvalpade där i bakhuvudet, medan jag läste mitt nyinköpta, vackra, väldigt glossiga matmagasin.

I slutet av magasinet hittar jag nämligen ett slags intervju, eller samtalsartikel, eller vad man skall kalla det, med Mathias Dahlgren, kocken och krögaren med krogen på Grand Hôtel, som också bär hans namn, ni vet? Och där läser jag lite om vad han (liksom jag skrev om härom dagen) tycker är viktigt hos kockar.

Och jag känner igen mig.

Jag skall inte säga att jag är det minsta lik Mathias Dahlgren (det är jag inte, på något sätt, annat än att vi delar samma yrke) men jag känner igen mina egna tankar om mat, kockar och matlagning i vissa saker han säger i intervjun.

På frågan om hur man blir en bra kock säger Mathias bl.a:

- Egentligen räcker det med ett gott självförtroende för att laga mat. Idag är folk för ängsliga. Man lagar jättegott hemma - utan att veta om det. Så går man på restaurang och vill ha något extra, varpå kocken känner att han eller hon vill leva upp till förväntningarna. Och det leder till överjobbade rätter. Man ska se på råvaror och mat med ett barns nyfikenhet. Recept är till för dem som bakar. 140 gram florsocker är alltid detsamma medan två kilo tomater ideligen skiftar. Recept är bara en historisk beskrivning av något som har fungerat en gång i tiden.

Och här känner jag igen mig. För - som sagt - när man skriver recept (och det gör jag ju rätt ofta på den här bloggen) vet ju inte jag som läsare exakt hur din pajform ser ut där hemma, eller hur mycket din kastrull rymmer. Jag vet inte när på året du tänker laga rätten. Hur stora nypor du har eller vad du tycker är "medelvärme". För att ta några exempel.

Matlagning handlar därför väldigt mycket om känsla. Att kunna ha ett minne, eller en smak som är något slags "facit" för hur något skall smaka och sedan prova sig fram. Smaka av. Lära sig metoder och faktiskt få ett slags känselminne för hur saker är när de är "rätt".

Det handlar inte om exakta temperaturer, mått, handgrepp eller tekniker. Det handlar om att ha självförtroende att försöka. Prova på. Leka lite.

Men samtidigt - det är lätt, för båda Mathias och mig, att säga så. Eller tillochmed Per Morberg. Vi har en formell utbildning i bagaget. Och vi har erfarenheterna att efter ha lagat mat, varje dag, på jobbet faktiskt kunna avgöra vad som är "rätt" eller "fel". Vi vågar lita på oss själva. Och andra vågar lita på oss. Både på grund av våran erfarenhet och våra formella kunskaper.

Och här tycker jag att Mathias Dahlgren uttrycker sig väldigt fint i intervjun. Han får frågan om han är bra på att se om studenter är talagfulla, varpå han svarar:

- Ja, jag ser det direkt. Jag ser det i blicken på dem. Det måste finnas närvaro och förståelse. Det måste finnas en kosbefruktning mellan det teoretiska och det praktiska.

Så kanske, trots allt, är Mathias Dahlgren och jag mer lika än vad vi kan tro? Eller än vad någon annan tror om oss? Och kanske - en dag - att även jag kan få laga och äta mat med Per Morberg?

Jag slutar aldrig hoppas.

Och under tiden kommer jag fortsätta att skriva blogginlägg. Blogginlägg som jag ibland inte glömmer med en gång.

fredag, juli 01, 2011

Skorpigt matbröd på matyoghurt

Mitt freestylebakande fortsätter. Frk. W hade ett par burkar matyoghurt i kylen som jag sett datumet gå ut på. Så vad gör man av gammal yoghurt? Man bakar givetvis bröd på det. Och gräddar sedan de rätt "ruffa" limporna på tämligen hög temperatur tills det är färdigt.

Gjorde som mina dinkelbröd, fast hade alltså i yoghurt och lite sirap också i degen. Och resultatet blev ett riktigt, riktigt gott matbröd. Lite som ett mellanting mellan lantbröd (i konsistensen) och limpa (i smaken). Mumsigt.

Ett litet minne från förra sommaren.

Jo, det var ju en sommar förra sommaren också. En händelserik sommar, på många sätt. För nästan precis ett år sedan gjorde jag min andra tatuering och hade länge tänkt på att jag skulle göra något "kockinspirerat".

Förra sommaren var jag också relativt nyopererad, med en hornhinnetransplantation (den här gången var det högerögat som fixades till) bakom mig. Jag gick runt med en sådan där "svart lapp" för ögat.

På förskolan dottern går på, skulle hon för sina kompisar berätta att jag både såg ut som en pirat (fastän jag inte var en) och att jag faktiskt lagade mat på jobbet och inte skövlade och brände skepp. Det blev så att barnen, först på hennes förskola, och sedermera på Ekbacken, där jag jobbade, började kalla mig "matpiraten".

Det här tyckte jag var både sött och väldigt "precis i min linje". Ett kök är väldigt mycket som ett piratskepp, klart till drabbning. Vi gör alla vad kaptenen säger. Och inget annat. Och fort skall det gå. Och alla som någon gång stuckit in huvudet i ett professionellt kök när det hettar till har hört något som i bästa fall bara varit likt kapten haddocks besvärjelser (och i värsta fall något som jag själv kanske kan ha sagt i stridens hetta - som ett målande "din syfilitiska hög grävlingsbajs...")

Så det blev en matpirat.

På vänster arm.

Har du själv några tatueringar någonstans?