Ett litet minne från förra sommaren.

Jo, det var ju en sommar förra sommaren också. En händelserik sommar, på många sätt. För nästan precis ett år sedan gjorde jag min andra tatuering och hade länge tänkt på att jag skulle göra något "kockinspirerat".

Förra sommaren var jag också relativt nyopererad, med en hornhinnetransplantation (den här gången var det högerögat som fixades till) bakom mig. Jag gick runt med en sådan där "svart lapp" för ögat.

På förskolan dottern går på, skulle hon för sina kompisar berätta att jag både såg ut som en pirat (fastän jag inte var en) och att jag faktiskt lagade mat på jobbet och inte skövlade och brände skepp. Det blev så att barnen, först på hennes förskola, och sedermera på Ekbacken, där jag jobbade, började kalla mig "matpiraten".

Det här tyckte jag var både sött och väldigt "precis i min linje". Ett kök är väldigt mycket som ett piratskepp, klart till drabbning. Vi gör alla vad kaptenen säger. Och inget annat. Och fort skall det gå. Och alla som någon gång stuckit in huvudet i ett professionellt kök när det hettar till har hört något som i bästa fall bara varit likt kapten haddocks besvärjelser (och i värsta fall något som jag själv kanske kan ha sagt i stridens hetta - som ett målande "din syfilitiska hög grävlingsbajs...")

Så det blev en matpirat.

På vänster arm.

Har du själv några tatueringar någonstans?

Off topic: Tatuering?

Det är ju inte ovanligt att kockar har tatueringar. Faktiskt känner jag väldigt få kockar (jag tror att det bara är O. vid närmare eftertanke) som inte har en, eller fler tatueringar.

Själv gillar jag tatueringar och tycker att det ofta är vackert. Jag har en själv, på höger biceps som på något sätt symboliserar delar av mig och som jag känner att jag kan stå för. För det är ju så med tatueringar - när de väl sitter där så sitter de där. Resten av livet.

Och just det där med att märka kroppen för resten av livet är något som kräver lite eftertanke. Jag gick och funderade på min tatuering från 1995, då jag som enda gruppmedlem i min grupp i lumpen inte tatuerade in vårt motto, tills 2007 - då jag gjorde den här tatueringen. I 13 år således. Och nu har jag funderat ett tag till på att göra en till.

Den här gången tänker jag göra en på andra armen, och något som är köksrelaterat. Jag har inte tänkt klart, och därför har jag låtit bli. När man läser sådant här kan man förstå att tatueringar kräver lite extra eftertanke.