Det handlar inte om käket, inte om ingredienserna - det handlar om sällskapet!

Lyssnar ju mycket på radio på jobbet. Då fleraav mina kollegortröttnat på att alltid höra samma rocklåtar spelas, om och om igen, går de ibland och skruvar på min radio för att ställa in andra kanaler. Lyssnade på bl.a. "Önsketimman" idag på Mix Megapol och där handladeidag "dagens fråga" om "Om du fick äta lunch med vem som helst, levande eller död - vem skulle det vara?" Jag tänkte och tänkte och kom på flera bra kandidater:

Keith Moon (från The Who - avliden legendarisk rocktrummis)
Gordon Ramsau (KulTV-kock)
Människan som kom på elvispen (vem var det? Och hur gick det till?)
Min gamla musiklärare från gymnasiet (vad blev det av honom?)
Kylie Minogue (Jodå!)
...

Men så frågade programledaren vid något tillfälle VAD man skulle äta och lyssnaren hade ingen riktig aning om vad han (eller hon?) skulle svara...

Har kommit fram till en - för mig, i egenskap av kock - hemsk insikt: "Favoritmat" handlar mer om tillfället då den äts, än vad som äts!

Ibland når någon frogat mig om "vad är din favoritmat?" har jag svarat något i stil med "min mammas makakronipudding" eller "min mammas Janssons frestelse". Ofta utan att blinka. Men de senaste dagarna har jag, efter att ha ätit middag men någon jag tycker mycket om och alltid kommer att vara tacksam mot, inte minst för sällskapet, kommit fram till den hårda insikten: "hur bra jag än är som kock kommer min mat alltid vara av sekundär betydelse. Det primära är att äta tillsammans!". Sällskapet är liksom viktigare än vad man äter. Ibland är blodpudding världens bästa måltid. Ibland är tryffelrisotto bäst. Ibland gäller varm kycklingsallad. Ibland kan något så enkelt som uppvärmd soppa från lunchen vara världens bästa måltid. Bara för att sällskapet är det rätta.

I och för sig - mamma är också "rätt sällskap", så "favoritmaten" är väl fortfarande samma rätter...

Vem skulle DU vilja äta lunch, eller middag med? Och vad skulle ni äta? Och varför?