Sitter och twittrar med några kompisar och blir avundsjuk när en av dem säger att han ätit bacon till middag. Jag är nämligen sjukt sugen på bacon. Och får snabbt den här videon tillsänd mig.
Lysande.
Matkultur, när det är som allra bäst!
Visar inlägg med etikett Musik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Musik. Visa alla inlägg
måndag, juli 18, 2011
tisdag, juni 07, 2011
Musik och mat - hör de ihop?
Gamla matpolarinnan och förebilden Lisa Förare Winbladh skall tillsammans med Alt Tumble och Håkan Lidbo göra radio i sommar. Den 17:e Juni är det dags för P2s nya program "köksradion". Läser i nätupplagan till "mat och vänner":
En frågeställning som faktiskt känns rätt viktig och relevant för mig som kock. För visst är det så - att laga mat för andra är aldrig bara att "sleva ihop något"? Det handlar om att sälja in en upplevelse. Att ge en erfarenhet. Och själva upplevelsen i sig själv är ju en summa av alla de där intrycken man som matgäst får vid måltiden? Liksom - om servicen är bra, om belysningen är den rätta, om smakerna gifter sig bra, om det är vackert upplagt på tallriken? Och om alla de här sinnena, lukt, syn, känsel, smak osv. är med i leken, varför inte också hörseln?
Jag hävdar att soundtracket till våra liv är minst lika viktiga för hur vi upplever olika händelser som händelserna i sig själva.
En romantisk måltid, med tända ljus, god mat, gott vin, väldoftande bordssällskap, vackert upplagd (maten alltså, inte nödvändigtvis bordssällskapet även om det kanske är det ultimata målet med måltiden), osv. kan alltihop förstärkas av Marwin Gaye med "Let's get it on" på en nedskruvad stereo i grannrummet?
Tänk Er nu samma upplägg, fast med t.ex. "thunderstruck" av AC/DC, och på högre volym på den där stereon? Romantikdödare som endast överträffas i effektivitet av barnprat om bajs kring matbordet.
Så? Visst är det så att mat och musik hör ihop? Och att upplevelsen av maten vi äter ibland är väldigt intimt förknippad med soundtracket till?
- Det är kul men också ganska mycket pussel då vi förutom att para ihop rätt mat och vin även ska få till musik så att den förstärker allt, säger Håkan Lidbo.
En frågeställning som faktiskt känns rätt viktig och relevant för mig som kock. För visst är det så - att laga mat för andra är aldrig bara att "sleva ihop något"? Det handlar om att sälja in en upplevelse. Att ge en erfarenhet. Och själva upplevelsen i sig själv är ju en summa av alla de där intrycken man som matgäst får vid måltiden? Liksom - om servicen är bra, om belysningen är den rätta, om smakerna gifter sig bra, om det är vackert upplagt på tallriken? Och om alla de här sinnena, lukt, syn, känsel, smak osv. är med i leken, varför inte också hörseln?
Jag hävdar att soundtracket till våra liv är minst lika viktiga för hur vi upplever olika händelser som händelserna i sig själva.
En romantisk måltid, med tända ljus, god mat, gott vin, väldoftande bordssällskap, vackert upplagd (maten alltså, inte nödvändigtvis bordssällskapet även om det kanske är det ultimata målet med måltiden), osv. kan alltihop förstärkas av Marwin Gaye med "Let's get it on" på en nedskruvad stereo i grannrummet?
Tänk Er nu samma upplägg, fast med t.ex. "thunderstruck" av AC/DC, och på högre volym på den där stereon? Romantikdödare som endast överträffas i effektivitet av barnprat om bajs kring matbordet.
Så? Visst är det så att mat och musik hör ihop? Och att upplevelsen av maten vi äter ibland är väldigt intimt förknippad med soundtracket till?
lördag, mars 07, 2009
Off-Topic: 5 låtar till din död
Läser hos Mymlan - hela bloggosfärens lektant följande lilla utmaning:
Och eftersom jag gjorde en sådan där lista på 12 låtar om mitt liv får jag väl göra en även här. Det tilltalar dessutom min lite mer svarta, morbida sida att skriva om det här, just nu, så: Here goes!
Oh - och jag utmanar förstås Mackan, O., CayakCarin och "Antonia". Ni vet vilka ni är, så jag tänker inte länka till Er. :-)
--
Det går givetvis inte att svara helt sanningsenligt på den här frågan. Jag kan inte komma på fem låtar som skulle kunna spelas på någon begravning, men jag tänker mig att den här frågan ändå dyker upp bland mina kock-kompisar eller i bar-sammanhang eller så och tills dess vill jag ha förberett mig med något slags svar, så:
Först och främst - begravningar och begravningstal brukar vara tillfällen då någon ger goda råd inför framtiden, genom att se bakåt och möjligen säga några väl valda om den avlidne. De bästa tipsen för ett lyckat liv jag hört är faktiskt:
Den här känns på något sätt också naturlig... Och blir det just Henrik Rongedal som framför den, som i det här klippet, känns det på något sätt ännu mer rätt! En ond tvilling (?!) sjunger till/för/åt/ en annan! :-)
Som musik till när man går med kistan skulle det nog passa med "Imperial march" från "Star Wars"-filmerna. Jag är ett Star Wars-fan och känslan av att liksom - som Darth Vader - betraktas som "misled by the dark side of the force" känns väldigt mycket som jag. En värdig avslutning på en värdig avslutning, helt enkelt.
Det är min vän Morris som vill att jag ska samla listor på begravningsmusik. Det behöver inte vara musik skriven för begravningar, däremot de fem låtar du vill att dina efterlevande ska lyssna till på just din begravning. Kanske en sådan lista säger mer om dig än de tolv låtarna om ditt liv…
Och eftersom jag gjorde en sådan där lista på 12 låtar om mitt liv får jag väl göra en även här. Det tilltalar dessutom min lite mer svarta, morbida sida att skriva om det här, just nu, så: Here goes!
Oh - och jag utmanar förstås Mackan, O., CayakCarin och "Antonia". Ni vet vilka ni är, så jag tänker inte länka till Er. :-)
--
Det går givetvis inte att svara helt sanningsenligt på den här frågan. Jag kan inte komma på fem låtar som skulle kunna spelas på någon begravning, men jag tänker mig att den här frågan ändå dyker upp bland mina kock-kompisar eller i bar-sammanhang eller så och tills dess vill jag ha förberett mig med något slags svar, så:
Först och främst - begravningar och begravningstal brukar vara tillfällen då någon ger goda råd inför framtiden, genom att se bakåt och möjligen säga några väl valda om den avlidne. De bästa tipsen för ett lyckat liv jag hört är faktiskt:
Den här känns på något sätt också naturlig... Och blir det just Henrik Rongedal som framför den, som i det här klippet, känns det på något sätt ännu mer rätt! En ond tvilling (?!) sjunger till/för/åt/ en annan! :-)
Som musik till när man går med kistan skulle det nog passa med "Imperial march" från "Star Wars"-filmerna. Jag är ett Star Wars-fan och känslan av att liksom - som Darth Vader - betraktas som "misled by the dark side of the force" känns väldigt mycket som jag. En värdig avslutning på en värdig avslutning, helt enkelt.
måndag, januari 12, 2009
Skämsmusik
Jag orkar inte skriva något just nu. Alls. Har det lite bökigt på jobbet. Har det bökigt hemma. Har ingen inspiration i köket. Skriver en off-topic-post igen... Bear with me. Det kommer något bra, övertänkt, spännande och livsbejakande vilken månad som helst, nu...
Blev utmanad av Mackan att skriva om skämsmusik. Ni vet? Sådana där grejer man EGENTLIGEN gillar, fast man EGENTLIGEN inte får gilla. Rent musikaliskt, alltså. Grejer som är så grymt okreddigt att man gärna skyller på andra i sin familj för att man råkar ha i CD-hyllan och sedan hemligen lyssnar på när ingen annan är hemma?
Nåväl - här är fem skämslåtar:
--
Året är 1989 och Sveriges mest överproducerade album alla kategorier skall precis släppas. Det är spretigt, med alltifrån gamla 70-tals hårdrockscovers (från Kiss) någon 80-tals-dänga (Herreys?), som precis blivit översatt, ett ärkepekoral med bl.a. Tommy Nilsson i kören (!) bakom - jag pratar givetvis om Ankie Baggers fantastiska album "Where were YOU last night?"- För övrigt den enda skiva jag har på både vinyl, CD och dessutom i digital form på min dator... Och den är inte ens bra. Ingen låt är speciellt bra. Och dessutom är plattan - i bästa fall "bred" och oftare "spretig" eller rent av "schizofren" i själva låtordningen... Eftersom mackan tog med Stars fantastiska lustmord på en gammal Kiss-dänga får väl jag gå ut lika hårt och välja just Ankie Baggers version av "I was made for loving you":
Jagvet, jagvet, jagvet. Jag skäms. Men håll i Er. Det kommer att bli värre...
Eller vad sägs om den här helt distanslösa hyllningen till sig själv? Ungefär som Krubb?
Chesney Hwkes "I am the one and only"!!!
Ok. Spola fram filmen tio år (typ)... 1998, tror jag att det kan ha varit, i alla fall i "världen efter spice girls wannabe" och flick- och pojkband fullkomligt öser ut snabbt producerade skivor. I sverige vill man inte vara sämre och en bekant till mig, låt oss kalla honom "Nalle" är tillsammans med en snygg blondin som nästan kan sjunga rent. Nalle och jag känner varandra genom vad som under tiden hinner bli "Frifallsskolan" - en fallskämsklubb på tullinge flygfält (som numer är nedlagd) och umgås en hel del även utanför hoppfältet. Nåväl. Blondinen i fråga är den korthåriga donnan i vad som kommer att bli det landsplågande yrväderbandet "Popsie". Här med den fantastiska "Single", som lyckades spelas in en dag då faktiskt ingen av tjejerna - alls - var singel... Det här är så dåligt på så många sätt... Jätteöverproducerat, överspänd attityd i videon som bara andas "Jag vill vara mel B i den där videon till wannabe" och dessutom ett band som INGEN längre kommer ihåg. Jag vet.... Jag vet... *skakar på huvudet*.
Kommer någon av Er ihåg Return? De var ett sådant där långhårsband i vågen efter typ accept och extreme och i samma skola, typ. Fast sämre. Och i samma skola som extremes "more than words", Mr Bigs "To be with you" och Poisons "Every rose has its thorn" gjorde Return ett försök att hänga på "halvackustiskpowerballadmedstämsång"-tåget och kom med den här låten, som faktiskt skulle passa i vilken melodifestival som helst. Den har allt. Handklapp, stämsång, höjning, sänkning, brygga, taktknack i lådan på gitarren... You name it. Det enda som saknas är typ scorpions visslingsintro från wind of change...
Ja, jag vet. Det finns bara ETT godtagbart skäl för en gammal rocker-råtta som jag att gilla band som return. Man får hångla till sådan musik (fråga Mackan om "wonderful tonight av Eric Clapton någon gång får ni se!). Precis som man önskade att man fick vara Chris Isaak i den här videon. "Wicked game" från kanske tidigt 90-tal, eller sent 80. I alla fall - ärligt - texten är värsta Kalle Anka-låten, den är rätt enformig och videon är så fullkomligt över-arty skjuten, som allt annat det året, i svartvitt. Med en Chris Isaac som ser ut som om han lider precis hela videon. Av att få hångla med Cindy Crawford. Ärligt?! Snubben borde piskas till skum på Kalmar stortorg med en ljummen badmössa! Videon är däremot fortfarande lite sådär härligt melankoliskt tonårs-kärleks-desperat och textens slut "Nobody loves no-one" för att liksom understryka att "Jag är inte alls kär i någon! - så det så - pilutta!" är precis så man själv kännt. Mer än en gång.
Så... Nu är det ute ur systemet. Phew. Det känns lite bättre. Jag förstår varför katoliker praktiserar bikt. Nu kan jag skämmas lite i min ensamhet igen. Fast tyst.
Jo - och just det - ni skall få en liten bonus - Folkmusikrock på Svenska. Grymlings (kommer NÅGON ihåg dem längre?) Här med "Där gullvivan blommar". Nödrim. Otight spelat. Ord som "sovkammare" (finns det över huvud taget med i svenska språket?) i texten. Segt och fjantigt trumkomp. Precis tvärt emot vad jag brukar gilla. Men ändå... Så oemotståndligt:
Blev utmanad av Mackan att skriva om skämsmusik. Ni vet? Sådana där grejer man EGENTLIGEN gillar, fast man EGENTLIGEN inte får gilla. Rent musikaliskt, alltså. Grejer som är så grymt okreddigt att man gärna skyller på andra i sin familj för att man råkar ha i CD-hyllan och sedan hemligen lyssnar på när ingen annan är hemma?
Nåväl - här är fem skämslåtar:
--
Året är 1989 och Sveriges mest överproducerade album alla kategorier skall precis släppas. Det är spretigt, med alltifrån gamla 70-tals hårdrockscovers (från Kiss) någon 80-tals-dänga (Herreys?), som precis blivit översatt, ett ärkepekoral med bl.a. Tommy Nilsson i kören (!) bakom - jag pratar givetvis om Ankie Baggers fantastiska album "Where were YOU last night?"- För övrigt den enda skiva jag har på både vinyl, CD och dessutom i digital form på min dator... Och den är inte ens bra. Ingen låt är speciellt bra. Och dessutom är plattan - i bästa fall "bred" och oftare "spretig" eller rent av "schizofren" i själva låtordningen... Eftersom mackan tog med Stars fantastiska lustmord på en gammal Kiss-dänga får väl jag gå ut lika hårt och välja just Ankie Baggers version av "I was made for loving you":
Jagvet, jagvet, jagvet. Jag skäms. Men håll i Er. Det kommer att bli värre...
Eller vad sägs om den här helt distanslösa hyllningen till sig själv? Ungefär som Krubb?
Chesney Hwkes "I am the one and only"!!!
Ok. Spola fram filmen tio år (typ)... 1998, tror jag att det kan ha varit, i alla fall i "världen efter spice girls wannabe" och flick- och pojkband fullkomligt öser ut snabbt producerade skivor. I sverige vill man inte vara sämre och en bekant till mig, låt oss kalla honom "Nalle" är tillsammans med en snygg blondin som nästan kan sjunga rent. Nalle och jag känner varandra genom vad som under tiden hinner bli "Frifallsskolan" - en fallskämsklubb på tullinge flygfält (som numer är nedlagd) och umgås en hel del även utanför hoppfältet. Nåväl. Blondinen i fråga är den korthåriga donnan i vad som kommer att bli det landsplågande yrväderbandet "Popsie". Här med den fantastiska "Single", som lyckades spelas in en dag då faktiskt ingen av tjejerna - alls - var singel... Det här är så dåligt på så många sätt... Jätteöverproducerat, överspänd attityd i videon som bara andas "Jag vill vara mel B i den där videon till wannabe" och dessutom ett band som INGEN längre kommer ihåg. Jag vet.... Jag vet... *skakar på huvudet*.
Kommer någon av Er ihåg Return? De var ett sådant där långhårsband i vågen efter typ accept och extreme och i samma skola, typ. Fast sämre. Och i samma skola som extremes "more than words", Mr Bigs "To be with you" och Poisons "Every rose has its thorn" gjorde Return ett försök att hänga på "halvackustiskpowerballadmedstämsång"-tåget och kom med den här låten, som faktiskt skulle passa i vilken melodifestival som helst. Den har allt. Handklapp, stämsång, höjning, sänkning, brygga, taktknack i lådan på gitarren... You name it. Det enda som saknas är typ scorpions visslingsintro från wind of change...
Ja, jag vet. Det finns bara ETT godtagbart skäl för en gammal rocker-råtta som jag att gilla band som return. Man får hångla till sådan musik (fråga Mackan om "wonderful tonight av Eric Clapton någon gång får ni se!). Precis som man önskade att man fick vara Chris Isaak i den här videon. "Wicked game" från kanske tidigt 90-tal, eller sent 80. I alla fall - ärligt - texten är värsta Kalle Anka-låten, den är rätt enformig och videon är så fullkomligt över-arty skjuten, som allt annat det året, i svartvitt. Med en Chris Isaac som ser ut som om han lider precis hela videon. Av att få hångla med Cindy Crawford. Ärligt?! Snubben borde piskas till skum på Kalmar stortorg med en ljummen badmössa! Videon är däremot fortfarande lite sådär härligt melankoliskt tonårs-kärleks-desperat och textens slut "Nobody loves no-one" för att liksom understryka att "Jag är inte alls kär i någon! - så det så - pilutta!" är precis så man själv kännt. Mer än en gång.
Så... Nu är det ute ur systemet. Phew. Det känns lite bättre. Jag förstår varför katoliker praktiserar bikt. Nu kan jag skämmas lite i min ensamhet igen. Fast tyst.
Jo - och just det - ni skall få en liten bonus - Folkmusikrock på Svenska. Grymlings (kommer NÅGON ihåg dem längre?) Här med "Där gullvivan blommar". Nödrim. Otight spelat. Ord som "sovkammare" (finns det över huvud taget med i svenska språket?) i texten. Segt och fjantigt trumkomp. Precis tvärt emot vad jag brukar gilla. Men ändå... Så oemotståndligt:
torsdag, januari 01, 2009
Off topic:12 låtar - om Jesper
Hej, alla. Och Gott nytt år, eller god fortsättning eller vad man skriver, så här på årets första dag. Jag vet att jag varit OTROLIGT dålig på att uppdatera under december och det har sina skäl: Jag har varit sjuk, jag har arbetat mer än vanligt, jag har haft en prao-elev, som tagit tid, vi har byggt om köket på jobbet och omorganiserat lite, så jag numer är "kökschef" och har en kollega att faktiskt chefa över, jag har skrivit på en del andra projekt (bl.a. något så fjantigt som poesi) och - och det har varit det allra värsta och det som tagit mest energi - haft problem hemma. Jag vill inte skriva mer om det just nu, men ser att slutet av 2008 och förmodligen en bit in i 2009 kommer att i efterhand kunna tituleras "en jobbig tid".
Nåväl. Har tillbringat nyårsafton hos mina föräldrar, så det gick ingen nöd på mig igår (jag får skriva mer om vad vi åt och hur man lagar det någon annan gång), heller, men igår läste jag det här inlägget hos Mackan och blev jätteinspirerad!
Tänket här (som kommer från Hela Nätets Lektant - Mymlan) går alltså ut på att man skall "visa vem man är" enom att välja ut tolv låtar som betyder något för en... Jag vet inte riktigt vad de här låtarna, som jag valt ut, säger om mig, eller ens faktiskt vem jag själv är, just nu, men det är låtar som på olika sätt, genom olika skiften i livet betytt något speciellt för mig och eftersom den här utmaningen handlar om "vem man är" har jag lekt med 12 låtar för att försöka berätta något slags historia... Jaja, ni hajar!
--
Varje historia har sin början, och den här får börja med frågan "Vem är du?" här ställd av... Ja kolla in och njut...
"The Who - "Who Are you?" Mitt absoluta favoritband, alla kategorier - med min favorittrummis alla kategorier, Keigh Moon, som central figur i den här versionen. En bra låt (som de flesta av oss kanske känner igen som ledmotivet till favorit-TV-serien CSI?), men som alltså är en riktig klassiker!
Lambretta - "Creep" Ja... Vad säger man? Svaret på den där frågan där uppe varierar givetvis på vem man frågar... "I am such a creep" skulle kunna ge ett poäng i Jeopardy... :-) Riktigt bra svensk rock när den är som allra mest skuttig.
S.P.O.C.K. - "All ETs aren't nice!" . folk som kände oss på tiden det begav sig (typ på tidigt nittiotal) trodde nog att i alla fall Mackan själv faktiskt var en utomjording... Eftersom vi är tvillingbröder får jag väl också ta åt mig och försöka förklara att alla människor är faktiskt inte heller trevliga! S.P.O.C.K. var ett favvisband under några år på 90-talet då jag alltså inte BARA lyssnade på distade gitarrer. Även om jag tyckte att det var fult att uppträda i Star Trek-unifomer!
Natalie Imbruglia - "Torn" Torn - sliten, eller trasig, känner jag mig. Faktiskt. Ibland. Och den här låten har varit en favvis sedan den kom, någon gång på 90-talet. Just i den här versionen såg jag den för första gången för ett par år sedan, och den är helt lysande! Jag - som varit med i en frikyrkoförsamling under lång tid - har en del erfarenhet av "interpretiv dans" och tycker att det är är förskräckligt roligt! Hur man beskriver hela texten , ord för ord, i den här, lite deppiga sången om hur det känns att vara lite trasig, i en relation med en annan människa.
Tears for fears - "Mad world". Låten som egentligen inte alls var speciellt populär förrän Gary Jules gjorde en cover på den, som sedan var med i varenda TV-serie och film som spelats in sedan dess. Men originalet är alltså Tears for fears. Och den är bra. Jag tycker själv att NÄR man är deppig skall man nog inte lyssna på den här, för textraden "I find it kinda funny, I find it kinda sad, The dreams in which I'm dying are the best I've ever had" kanske är lite för mycket, men låten är bra. Och i den här sättningen är den RIKTIGT bra. Den får vara med utan någon vidare kommentar till mitt liv än att jag en gång i tiden gillade Tears for fears och de var experter på deppiga texter...
Sofia Karlsson - "Jag väntar": En annan som kunde skriva texter som är deppiga, eller i alla fall vackert melankoliska var Dan Andersson. Här tolkad av Sofia Karlsson, i samband med "allsång på skansen" för något år sedan. Sofia Karlsson gick faktiskt i en parallellklass till mig och hängde mycket ihop med (kanske var tillsammans med?) just Mackan. Hon frågade i alla fall vid något tillfälle på den tiden om jag ville spela med henne. Jag, som då spelade trummor i ett rockband, hade coca-colaburks rött hår och gick i svarta kläder kunde inte tänka mig något värre än att synas och höras tillsammans med någon som spelade folkmusik. Idag är det något jag ångrar. :-) "Jag väntar" är förresten min absoluta favorit Dan Andersson-text. No nonsense. Bara rakt på. Såhär känns det...
Blueboy - "Remember me": På samma sätt som man kommer ihåg hur allt var då, en gång för länge sedan, när man hörde de här låtarna för första gången, vill man ju att andra skall komma ihåg en själv från den tiden? Här är i alla fall blueboy (och jag var en blue boy... väldigt blue, redan då) med "Remember me". Gör det, ni som var med. Och ni andra. Killen i hängslena i den här videon, fast med rött hår och ni har mig, som det såg ut då...
Skid Row - "I remember you": Som något slags bekräftande på att man faktiskt minns andra. :-) I mitt fall en alldeles speciell basist. En enhörning.
Lars Winnerbäck - "Elegi". Jag inser att min musiksmak egentligen slutade utvecklas i slutet av 90-talet. Innan dess hade jag lyssnat på ALLT och hittat grejer jag gillat i princip i varje musikgenre jag hört. Min skivsamling var rätt spretig under de år jag köpte mest skivor. Under de senaste åren har jag nästan bara lyssnat på "melankoliska män med gitarr". Och Lars Winnerbäck är en sådan. Det här är en låt jag lyssnat VÄLDIGT mycket på.
Peter Lemarc - "Little Willie John". En till i kategorien "melankoliska män med gitarr". Peter Lemarc var egentligen min storebrorsas idol på 90-talet, men när jag kollade min skivsamling här hemma hittade jag den här på tre skivor. En samlingsskiva, ett originalalbum, och faktiskt en singel. Så något har den väl betytt någon gång. Peter Lemarc kan förresten också skriva bra texter. Nästan som Dan Andersson.
Tom Petty (& and the heartbreakers) - "Don't come around here no more". När man spelat "män med gitarr"-låtar tillräckligt länge, eler när man betett sig som "such a creep" eller är det kanske såhär folk omkring en vill säga? Själv älskar jag Tom Petty. Liksom polaren SushiLars. Senast i helgen åkte vi bil och sjöng med i gamla Tom Petty-grejer. Riktigt bra låtar, även om texterna känns skrivna typ på baksidan av servetter. Men den här är ett sådant riktigt rock-anthem!
Paul Bullen sjunger och spelar Jason Mraz "I'm Yours". Fick inte tag på originalvideon, men den här tycker jag är rolig. Som avslutning på "12 låtar om Jesper" får jag väl dedikera den här till Er, kära läsare, och säga "I'm Yours" som för att liksom ge ett svar på "vem är du egentligen?"
Nåväl. Har tillbringat nyårsafton hos mina föräldrar, så det gick ingen nöd på mig igår (jag får skriva mer om vad vi åt och hur man lagar det någon annan gång), heller, men igår läste jag det här inlägget hos Mackan och blev jätteinspirerad!
Tänket här (som kommer från Hela Nätets Lektant - Mymlan) går alltså ut på att man skall "visa vem man är" enom att välja ut tolv låtar som betyder något för en... Jag vet inte riktigt vad de här låtarna, som jag valt ut, säger om mig, eller ens faktiskt vem jag själv är, just nu, men det är låtar som på olika sätt, genom olika skiften i livet betytt något speciellt för mig och eftersom den här utmaningen handlar om "vem man är" har jag lekt med 12 låtar för att försöka berätta något slags historia... Jaja, ni hajar!
--
Varje historia har sin början, och den här får börja med frågan "Vem är du?" här ställd av... Ja kolla in och njut...
"The Who - "Who Are you?" Mitt absoluta favoritband, alla kategorier - med min favorittrummis alla kategorier, Keigh Moon, som central figur i den här versionen. En bra låt (som de flesta av oss kanske känner igen som ledmotivet till favorit-TV-serien CSI?), men som alltså är en riktig klassiker!
Lambretta - "Creep" Ja... Vad säger man? Svaret på den där frågan där uppe varierar givetvis på vem man frågar... "I am such a creep" skulle kunna ge ett poäng i Jeopardy... :-) Riktigt bra svensk rock när den är som allra mest skuttig.
S.P.O.C.K. - "All ETs aren't nice!" . folk som kände oss på tiden det begav sig (typ på tidigt nittiotal) trodde nog att i alla fall Mackan själv faktiskt var en utomjording... Eftersom vi är tvillingbröder får jag väl också ta åt mig och försöka förklara att alla människor är faktiskt inte heller trevliga! S.P.O.C.K. var ett favvisband under några år på 90-talet då jag alltså inte BARA lyssnade på distade gitarrer. Även om jag tyckte att det var fult att uppträda i Star Trek-unifomer!
Natalie Imbruglia - "Torn" Torn - sliten, eller trasig, känner jag mig. Faktiskt. Ibland. Och den här låten har varit en favvis sedan den kom, någon gång på 90-talet. Just i den här versionen såg jag den för första gången för ett par år sedan, och den är helt lysande! Jag - som varit med i en frikyrkoförsamling under lång tid - har en del erfarenhet av "interpretiv dans" och tycker att det är är förskräckligt roligt! Hur man beskriver hela texten , ord för ord, i den här, lite deppiga sången om hur det känns att vara lite trasig, i en relation med en annan människa.
Tears for fears - "Mad world". Låten som egentligen inte alls var speciellt populär förrän Gary Jules gjorde en cover på den, som sedan var med i varenda TV-serie och film som spelats in sedan dess. Men originalet är alltså Tears for fears. Och den är bra. Jag tycker själv att NÄR man är deppig skall man nog inte lyssna på den här, för textraden "I find it kinda funny, I find it kinda sad, The dreams in which I'm dying are the best I've ever had" kanske är lite för mycket, men låten är bra. Och i den här sättningen är den RIKTIGT bra. Den får vara med utan någon vidare kommentar till mitt liv än att jag en gång i tiden gillade Tears for fears och de var experter på deppiga texter...
Sofia Karlsson - "Jag väntar": En annan som kunde skriva texter som är deppiga, eller i alla fall vackert melankoliska var Dan Andersson. Här tolkad av Sofia Karlsson, i samband med "allsång på skansen" för något år sedan. Sofia Karlsson gick faktiskt i en parallellklass till mig och hängde mycket ihop med (kanske var tillsammans med?) just Mackan. Hon frågade i alla fall vid något tillfälle på den tiden om jag ville spela med henne. Jag, som då spelade trummor i ett rockband, hade coca-colaburks rött hår och gick i svarta kläder kunde inte tänka mig något värre än att synas och höras tillsammans med någon som spelade folkmusik. Idag är det något jag ångrar. :-) "Jag väntar" är förresten min absoluta favorit Dan Andersson-text. No nonsense. Bara rakt på. Såhär känns det...
Blueboy - "Remember me": På samma sätt som man kommer ihåg hur allt var då, en gång för länge sedan, när man hörde de här låtarna för första gången, vill man ju att andra skall komma ihåg en själv från den tiden? Här är i alla fall blueboy (och jag var en blue boy... väldigt blue, redan då) med "Remember me". Gör det, ni som var med. Och ni andra. Killen i hängslena i den här videon, fast med rött hår och ni har mig, som det såg ut då...
Skid Row - "I remember you": Som något slags bekräftande på att man faktiskt minns andra. :-) I mitt fall en alldeles speciell basist. En enhörning.
Lars Winnerbäck - "Elegi". Jag inser att min musiksmak egentligen slutade utvecklas i slutet av 90-talet. Innan dess hade jag lyssnat på ALLT och hittat grejer jag gillat i princip i varje musikgenre jag hört. Min skivsamling var rätt spretig under de år jag köpte mest skivor. Under de senaste åren har jag nästan bara lyssnat på "melankoliska män med gitarr". Och Lars Winnerbäck är en sådan. Det här är en låt jag lyssnat VÄLDIGT mycket på.
Peter Lemarc - "Little Willie John". En till i kategorien "melankoliska män med gitarr". Peter Lemarc var egentligen min storebrorsas idol på 90-talet, men när jag kollade min skivsamling här hemma hittade jag den här på tre skivor. En samlingsskiva, ett originalalbum, och faktiskt en singel. Så något har den väl betytt någon gång. Peter Lemarc kan förresten också skriva bra texter. Nästan som Dan Andersson.
Tom Petty (& and the heartbreakers) - "Don't come around here no more". När man spelat "män med gitarr"-låtar tillräckligt länge, eler när man betett sig som "such a creep" eller är det kanske såhär folk omkring en vill säga? Själv älskar jag Tom Petty. Liksom polaren SushiLars. Senast i helgen åkte vi bil och sjöng med i gamla Tom Petty-grejer. Riktigt bra låtar, även om texterna känns skrivna typ på baksidan av servetter. Men den här är ett sådant riktigt rock-anthem!
Paul Bullen sjunger och spelar Jason Mraz "I'm Yours". Fick inte tag på originalvideon, men den här tycker jag är rolig. Som avslutning på "12 låtar om Jesper" får jag väl dedikera den här till Er, kära läsare, och säga "I'm Yours" som för att liksom ge ett svar på "vem är du egentligen?"
torsdag, augusti 28, 2008
Off-topic: Köksmusik igen...
Jamen... Ärligt... Det är ju känt att "laga mat är Rock nRoll" (det är i alla fall en tes jag driver rätt hårt) och när man då hittar ett band som heter "Freak Kitchen" måste man ju posta om det. Atga pojkar. Lite som Gordon Ramsey. Att sedan skriva låtar som heter "some kind of love song" eller "nobody's laughing", känns rätt kockigt. :-)
Den gamle kaptenen: Nördfakta - Det här är deras "storsta hit" och den är - helt otroligt nog - skriven i 5/4-takt. Jo, faktiskt. På riktigt! Se där - rockmusik är också musik. Om än med mycket distade gitarrer! Fantastiskt duktig trummis.
Den gamle kaptenen: Nördfakta - Det här är deras "storsta hit" och den är - helt otroligt nog - skriven i 5/4-takt. Jo, faktiskt. På riktigt! Se där - rockmusik är också musik. Om än med mycket distade gitarrer! Fantastiskt duktig trummis.
fredag, maj 30, 2008
Off topic: Göteborg i Stockholm
Läser en artikel om att , briggen "Götheborg" är i Stockholm på besök.
Ungefär när jag läst den meningen reagerade jag som vanligt när jag läser ordet "brigg", vilket är med att börja nynna Taubes "briggen bluebird av hull".
Just den sången hörde jag förresten senast live i tisdags, då framförd av Sofia Karlsson under den kanske bästa konsert jag någonsin hört eller sett.
Å andra sidan gör Thåström den ganska bra, han också!
Ungefär när jag läst den meningen reagerade jag som vanligt när jag läser ordet "brigg", vilket är med att börja nynna Taubes "briggen bluebird av hull".
Just den sången hörde jag förresten senast live i tisdags, då framförd av Sofia Karlsson under den kanske bästa konsert jag någonsin hört eller sett.
Å andra sidan gör Thåström den ganska bra, han också!
fredag, maj 18, 2007
Barnmat till matbarn och matlagningsmusik
Dagens skivtips för oss med barn och som gärna lagar mat till och med barn: "Johanna och Mixers lättlagade låtar" (2005).
Kul barnvisor om och med olika recept som "kokoskyckling ifrån Kenya", "pang-pangkakor" och "Sushikockens köttbullar". Riktigt bra. Kul proddat och arrat. Riktigt svängiga bitar och Johanna Westman sjunger dessutom riktigt bra. Har fått för mig att Mixer möjligen är Lennart Jähkel? Nåväl. Bra är det. Svängigt är det och som "vapen i arsenalen att få barn att intressera sig för mat" verkar den här skivan nästan oumbärlig? Hur klarade man sig innan den?
Med i skivkonvolutet kommer förutom låtlistan och roliga bilder även en liten "kokbok" med några riktigt roliga recept från TV-serien (som för övrigt helt gått mig förbi). Kul grej.
Nåväl. Den har några år på nacken, nu, men vi lyssnade på den för första gången idag och med en gång ville dottern baka bullar, så... Well... Den verkar funka, i alla fall.
Och så gav den svaret till alla oss killar i min generation som undrat: "vart tog den där foxiga PopitoppJohanna vägen egentligen?" Bara en sådan sak!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
