Idag har vi hållit oss i närområdet här. Det är väldigt skönt, för det finns en massa små gröna plättar med trän - något som barnen kallar "skogen" - lite här och var. Och vi har nära till både en trevlig badsjö och ett mindre trevligt träsk.
Men idag var vi indianer. Vi var ute och skulle se vad vi kunde äta av "i skogen". Som indianerna. Det var så att vi igår kväll sett pocahontas, och idag skulle vi leva indianliv. Och då lever man på vad naturen har att ge.
Precis nedanför mitt hus ligger en tennisbana. Precis bredvid den går en cykelväg. Och sen kommer "skogen". Där växer, invid den närmaste lyktstolpen blåbärsris. Just det riset var väl avplockat, men fortsatte man bara några meter in i "skogen" hittade vi både blåbär och andra skojiga saker.
"Det är nyttigt att äta av vad man hittar i skogen" säger min kloka dotter. "Och gott", fyller lillkillen i.
Vi går, efter att ha länsat skogen på de blå godsakerna, lätt fläckiga om kläder, skor, händer och munnar mot träsket. Vi hittar både det ena och det andra, som indianer äter! Som äpplen! Och körsbär.
Tydligen är just körsbär faktiskt typisk indianföda, visar det sig. För just de här förortsindianerna, de intar säkert en tredjedel av dagens sammanlagda energiintag just genom att äta körsbär! Gott är det. Och många bär finns det! Och roligt är det att både plocka dem, och sedan att spotta prick med kärnorna, mot träden, något som små indianer också måste öva på. Det är ett indian-jakt-trick, berättar jag för de små övande indian-glina.
Vi fortsätter vår färd mot träsket, där hittar vi vildhallon. Små, söta, lite tuffare hallon. Barnen njuter. Pappa njuter av att barnen njuter. Och nöjda kan indianerna under segerrop dansa vidare på nya äventyr.
