onsdag, oktober 31, 2007

Hr. Ågren på besök, igen...

Jo, alltså, såhärvaattde... Mitt vik. på Grantomta går ju ut vid trettonhelgen, och ajg måste ha något att göra även resten av mitt liv. Söker jobb. Typ alla kockjobb jag kan hitta, som börjar efter trettonhelgen, eller så. Helst skulle jag vilja ha en skola, eller förskola eller något. Något lite lagom, sådär, med kanske 100 tallrikar, men som det fortfarande går att göra något med. Riktig mat och det där. Ni vet.

Å andra sidan - beggars can't be choosers - och nu har en restaurang, catering och festvåning-firma svarat och vill att jag skall komma på intervju i kväll. Därav Hr. Ågren. Hr. Ågren brukar dyka upp när jag skall träffa människor jag inte känner. I morse, när jag vaknade satt han och hånfullt flinande på sängkanten, väntandes på att jag skulle stiga upp. Förutom det vanliga: "du är orakad... Och vilka påsar du har under ögonen - du ser ut som om du antingen slagit runt hela natten eller som en sådan där Rhesusapa som fanns på antiknark-affisherna på 80-talet..." hade han det stora, tunga artilleriet med sig: "Vad skall du söka jobb där för? Du kommer inte klara av tempot, nu när du jobbat ett lugnt kök i ett år och dessutom varit hemma och varit sjuk i två månader. Dessutom borde du vara hemma mer med dottern. Att du bara vågar ens tänka på att söka det där jobbet!".

Jag har magknip.

Jag tror att intervjun kommer att gå åt skogen och vill helst slippa den. Jag intalar mig att jag egentligen inte alls vill ha jobbet och att jag kanske, genom något slags mirakel, skall få ett annat jobb någonstans där jag redan känner folk och vet hur saker och ting funkar.

Så morskar jag upp mig. Hr. Ågren må vara envis, men han är rätt korkad och han har dåligt minne. Jag har jobbat på ballare, svårare, mer avancerade jobb än det här tidigare. Med längre timmar, mer hetta, smärta och trötthet än vad Hr. Ågren kan minnas.

Så jag intalar mig att det skall gå bra. Att jag nog fan skall kunna landa det där jobbet. Att jag inte bara kommer att landa det, utan alla de där skolorna jag sökt också, så att jag i januari kan välja var jag vill börja jobba någonstans.

Om det bara inte vore för min mage...

tisdag, oktober 30, 2007

Vad händer i november?

Ja, här står vi på randen till en ny månad och inte vilken månad som helst - november. Frågan hos oss alla i branchen brukar såhär års vara "vad händer i november", med menande undertoner om "var skall du jobba julbord någonstans"?

I år slipper jag julbord, tack och lov.

Men november är fortfarande en viktig månad. Det är liksom sista månaden "före julen" och som sådan ofta någon slags klimax på krogåret, vad det gäller middagsservering. November är stamgästernas månad.

För oss "i utkanten av branchen" börjar man så smått förbereda sig inför julen. Julklappar skall inhandlas, planer för jul, nyår och mellandagar skall göras upp och så vidare. Jag själv brukar bli lite stressad såhär års, men känner i år ett osedvanligt lugn. Det är skönt. Jag kollar därför ut över världen och noterar följande:

Mackan - min tvillingbror (han brukar presentera mig som "sin onda tvilling", jag brukar å andra sidan presentera honom som adopterad...) kommer med sin nya bok - "Ur Mörkret". En samling lätt skruvade noveller i någon slags skräckmiljö. Jag själv har bara läst två av dem (där den ena bl.a. handlar om en tonårig, vegan som får reda på hur att han är vampyr!, men det bådar gott inför julhandeln. En av berättelserna lär ha någon slags "mat-tema" också. Boken kommer förresten ut om ett par veckor, i Malmö, i källaren på La Couronne, så ni som har vägarna förbi...

Kompisen Lisa Förare Winbladhhåller på med något projekt som tydligen skall heta Taffel.se. Det verkar bli ett nyhetsbrev och då är det säkert intressant, men jag har inte riktigt koll på vad mer som är i pipe:en.

Själv skall jag till Skåneett par dagar för att spela in Mat-TV, efter att ha vunnit den där tävlingen på Aftonbladet i somras. Det skall bli kul. Och spännande. Och lite läskigt. Men mest kul.

Vad skall DU göra i november?!

måndag, oktober 29, 2007

Kul pannbiff

Måndag under höstlovsveckan, och som sådan planeringsdag för lärarna på skolan. När jag fick reda på det i fredags morsefick jag också förfrågan om jag kunde "göra något roligt" till lunchen.

Sådant här hatar jag. Alltså - missförstå mig rätt: Jag ÄLSKAR mitt jobb. Jag ÄLSKAR att laga "något extra" ibland. Jag ÄLSKAR att planera och laga god mat till just såhär stora grupper. Det är liksom.... lagom. MEN Jag HATAR när jag inte får reda på det i tid. Så jag inte kan beställa grejerna jag behöver, eller planera, eller lägga tid på att tänka på presentation eller.... Ja, ni hajar. Att inte ha tid, eller rätt grejer för att göra det bästa man kan och vill blir bara crappy, hur man än formulerar det...

Jag hade typ 5 kg köttfärs i gömmorna. Och några kryddstarka sojakorvar, till vegtarianerna. Således: Inte riktigt den känsla av "fest, pompa, galamiddag och ståt" som hör till skolans personaldagar.

Men vad gör man? Jag blev i och för sig lovad att få låna en bil och åka och nödköpa något, men vi enades, efter en kort diskussion om lämpligheten i att köra bil, när man inte ser något, om att det kanske var bäst att lösa det hela på något annat sätt...

Jag gjorde pannbiff. Ja, jag vet, men jag kunde verkligen inte med att servera något som bolognese eller köttfärslimpa. Pannbiff måste i alla fall LAGAS. Alltså, rullas och formas och stekas och fixas lite med. Folk skulle haja att jag ändå lagt ned lite jobb på att få till det. Sojakorvarna kompletterades med pilaffris och salsa.

Inte så "roligt", men ändå... Lite kul är det väl med pannbiff, i alla fall? Så. "Roligga pannbiffar" och löksky med kokt potatis, respektive korven, med salsa.

Jag lade snabbt in lite gurka också och gjorde "slottsgurka", kompletterade ettlitet salladsbord bestående av sallad, paprika, oliver, tomater och ananas med en dressing jag hade kvar sedan i fredags och gjorde en liten "salladsbuffé", i alla fall. Det man missar på karusellerna tar man igen på gungorna, eller vad det heter, och så...

Well. Även om det inte blev stående ovationer blev det ändå succeartat. Folk åt med god aptit och alla sade att det var SÅ GOTT och att "Panbiff får man minsann inte så ofta... Det är ingen som orkar göra sådant nuförtiden..."

Själv var jag mest nöjd med att det gick att sno ihop något som inte var typ korvgryta, för då hade det blivit myteri...

söndag, oktober 28, 2007

Söndagsstek och lördagskok

Så kom äntligen helgen. De sista dagarna på jobbet, före helgen, blev rätt hårda. Eller rättare - jag är fortfarande inte riktigt så härdad som jag borde vara för att greja dem helt utan att det märks i dagsformen.

I fredags fick jag besök i köket, förresten. Dels kom den förtjusande f.d. kollegan och ständiga vapensystern CayakCarin förbi och förgyllde min lunch (Tack, jag behövde lite moralisk support!) och dels hade jag en mycket energisk tonårig köksintresserad kille (som för enkelhetens skull också heter Jesper, så vi båda svarar på alla frågor som ropas in i köket, bara inte riktigt likadant, varje gång...). Jesper - som vi för att hålla isär begreppen fr.o.m. nu kommer att kalla "lill-Jesper") är son till en av tjejerna som jobbar på skolan. Han vill bli kock när han blir stor (Ja - jo - det finns fortfarande folk som VILL bli kock. Det och/eller att gifta sig med en är sådant som på gamla tiders språkbruk kallades för "dåligt omdöme"). och försökte därför hjälpa till med olika småjobb i köket.

Det gick sådär.

Jag var trött och oengagerad, efter torsdagen och kände mig inte det minsta pedagogisk. Det, i kombination med att jag inte i förväg visste att han skulle kommagjorde att jag blev lite... .. . jag vet inte, men låt oss säga att jag förmodligen även om min gamla kökselev Elin, varit snällare, i alla fall under stunder då hon inte satte eld på köket eller gick ut för att röka mitt under lunchrushen. Således - jag var inte direkt något under av pedagogisk fadersgestalt. Sorry, but you can't win 'em all.

Jag vet inte. Om han fortfarande vill bli kock kommer i och för sig ingen annan att vara snällare mot honom ute på praktik eller så och har han ändrat sig ang. sin framtida karriär kanske den inte var något för honom i alla fall... Jag vet inte.

Nåväl. Helgen kom.

Tacj ich lov.

Igår var Fru Värn på kurs igen, så jag och dottern var ensamma hemma. Det gjorde att vi lagade mat ihop igen och eftersom det var helg och vi hade lite tid till övers blev det soppa. På hemkokt fond, minsamm. Gott och närande, och med ett gott bröd till blev det en riktigt fin lunch.

Idag har vi följt hysmanskostens alla traditioner och jag har således en fläskstek (på Karré) i ugnen. Denna kommer att serveras med någon slags sås med katrinplommon, tror jag.

Kort sagt: Helgen har varit bra.

Nu håller jag på och mentalt förbereder mig för morgondagen, som kommer att bestå i att bl.a. eställa varor från Menigo, något som alltid är rätt spännande. Undrar om grejerna kommer den här veckan?

fredag, oktober 26, 2007

Långpanna och fårad...

Jag är trött idag.
Igår var det torsdag. Torsdag med hemkunskap. Torsdag med soppkväll. Torsdag med sisådär 12 timmar på jobbet. En "Långpanna" helt enkelt.

Jag har ont i huvudet idag, för detblev en hel del kisande igår. Dels är jag ju suddig på blicken fortfarande. Bitvis väldigt suddig, faktiskt, men dessutom var det ju dimma igår både när jag skulle till och från jobbet, så för att se något alls gick man och kisade. Jag är trött i huvudet och vill egentligen inte se mat idag, alls, utan bara ta en dag på soffan, men det är i alla fall fredag.

Ibland är jag puckad. Jag vill så mycket, och jag vill verkligen göra bra ifrån mig, att jag kör på tills jag är alldeles utmattad. Korkat, jag vet, men lätt hänt när jobbet är roligt och man har saknat det under hela sjukskrivningen. Hmm. Klurigt det där.

torsdag, oktober 25, 2007

Roligt och sorgligt på samma gång...

Jag trivs med mitt jobb. Riktigt, riktigt bra. Det är ett kök som - trots sina egenheter - har charm och är tillräckligt välutrustat för att jag skall kunna laga ungefär den mat jag vill laga. Folk är snälla och vänliga mot varandra. Det är helt enkelt mysigt på jobbet.

Samtidigt är det ju bara ett vikariat. Tjejen som normalt trakterar spis och kastruller - Pernilla - kommer tillbaka i och med vårterminens början, efter trettonhelgen och då är min tid på Grantomta slut. Tiden är utmätt. Allt har sin ände.

Därför är den här sista tiden på Grantomta värdefull. Den är både fantastiskt rolig, för att jag trivs så bra och jag verkligen gillar mitt arbete och jag vill vara där så mycket jag kan. Samtidigt är den sorglig, för man vet att för varje minut jag är på jobbet kommer jag en minut närmare slutet på den här resan.

En bra kock...

Jag vill vara en bra kock. Jag vill bli en, om jag inte är en. Samtidigt har ju gästen alltid rätt. Och restaurangägaren. Och - ifall man inte basar i sitt eget kök - kksmästaren. I mitten står kocken och skall försöka jämka mellan dessa järnviljor. Plocka fram alla de egenskaper som är "en bra kock".

Men vilka är det då?

Ja - det kan förstås vara att laga god mat. Mat som smakar bra och ser vacker ut. Samtidigt vill nog köksmästaren att man kan ta tillvara på vad som finns i köket och att man är ekonomisk. De här två egenskaperna är inte helt polära, men det kan vara svårt att laga god mat av gamla rester. Sådant kräver träning och fantasi.

Fantasi, ja - ofta skrivs det i anställningsannonser att en medarbetare skall vara "krativ", ett ord jag som köksmästare inte gillar alls. Jag vill ha en produktiv medarbetare, som gör som jag säger. Som kan reproducera min mat tusentals gånger, efter varandra och det blir lika bra som min första tallrik. Det sista jag vill ha är någon som börjar stajla med tamarind, wasabi eller freggin lingonchutney till min fina, goda vackra späckade fläskkarre.

"Cleanliness is Godliness" fick vi lära oss i skolan och det gäller verkligen i ett kök. Att hålla rent och snyggt är en dygd för varje "bra kock". Är ditt kök slabbigt och stökigt kan din mat vara hur god och snyggt upplagd som helst, förr eller senare KOMMER någon av dina gäster att bli matförgiftad. Och då är din restaurang out of business. Och du - min vän - är utan jobb.

Vad finns det mer för egenskaper hos en "bra kock#? Måste kockar vara trevliga? Ha välstrukna kockrockar?Kunna tala något visst språk? Kunna hantera viss utrustning? Skriv gärna en kommentar och berätta vad du tycker...

tisdag, oktober 23, 2007

Äntligen hemma!

Så... Igår var den första riktiga hela, egna dagen på Grantomta. Skönt att vara tillbaka. Och vilket välkomnande! Alla var inne i köket och hejade och vinkade. Eftersom jag fortfarande ser väldigt suddigt vinkar jag på alla, vilket leder till att jag hälsar flera gånger på samma person på en dag, men whattahey...

Såhär i början av att vara tillbaka blir det rätt mycket "fusk" i köket. Enkla grejer som går fort, så man hinner med allt annat som nya beställnings (och leverans-)rutiner, städning och inventeringarr av kylar och frysar (samt nojjig koll av dessa, p.g.a. ett elsystem som är lite hickigt)... Det där som man liksom bara är "inkopplad" i efter några veckor, när köket återigen är en del av ens centrala nervsystem

Än så länge går det bra. Än så länge känns allt rätt skakigt. Men allt är kul. Alla är snälla. Alla ler och det verkar som om man saknat mig och min mat.

Än så länge.

måndag, oktober 22, 2007

Listpost

Fick i förra veckan ett par kommentarer i bloggen om "mitt bästa" och "mitt sämsta"

KARLAVAGNEN sa...

Vilken är den mest onödiga köks prylen du vet? Resp vilken är den bästa? För mig är en bra kniv den bästa köks prylen (redskapet) och onödiga köksprylen finns det massor av...


Elin :-) sa...

Du har blivit utmanad! http://ostrukturerat.blogspot.com/2007/
10/tta-saker-som-suger.html

o

Så - för att börja med Elin: 8 saker som suger:

Förpackningar som ser NÖSTAN likadana ut, men som innehåller helt olika innehåll. Arla är experter på att göra enlitersförpackningar med olika innehåll men väldigt lik design. Med suddig syn ser till sist allt ut som lättyoghurt. Eller laktosfri mjölk. Eller... Ja, ni hajar.

När busschauffören inte ropar ut hållplatserna. ("Nej, jag bara går med vit käpp och svarta glasögon för att det sägs vara modernt!")

Tjejtaxa i taxibilar, tjejpriser i barer, tjejmilen... All diskriminering p.g.a. kön är förkastligt.

Försäkringskassan.

Hål i gatan: Ärligt. Blir det aldrig klart någon gång? Det är JÄMT hål där man skall gå och så måste man ut och gå bland bilar. Frustrerande för både bilister och fotgängare.

Nya skatteregler för restaurangbranchen och unga. ("Va?! Någon som inte tror att McDonald's kan betala skatt?")

Röriga skolgrupper på bussen. Javisst, barn måste få låta, men måste de låta så mycket? Och TA NED FÖTTERNA FRÅN STOLEN!

Snubben som två gåner har slangat min moped. Säger sig själv.


Den bästa respektive minst nödvändiga grejen i köket:

Bäst: Min kniv. Eller min sauteuse. Oklart vilket, egentligen, får man välja båda?

Sämsta: Hmm. Det står mellan en apelsinskalare och en olivsil.

F.ö.: Här kommer en lista på 5 drömjobb (oberoende av tid, rum och lön):

5: Ägare för en skivbutik med bara favoritskivor
4: Manager för The Who 71 - 76.
3: Stand - in - trummis i Europe
2: Brandman

och slutligen

1: Ordinarie kock på Grantomta.

torsdag, oktober 18, 2007

"Vi lagar apelsinjuice!"

Dottern och jag hade "myskväll" (en trevlig omskrivning av att Fru Värn fått en kväll ledigt, borta från man och barn, för att rå om sig själv) igår kväll.

Myskväll med pappa brukar för dottern innebära att man får välja vad man vill ha till mellanmål (och pepparkaka är helt ok, om man också äter ett dubbelt smörgåsrån med smör emellan!), att man lagar mat ihop (då dottern ofta väldigt grundligt skalar morötter eller potatis med en potatisskalare, eller får öppna burkar med bönor eller majs, eller så med burköppnare, eller röra i såser och grytor. Ibland får hon dela på mjukare livsmedel medelst lilleman - det är allra roligast!) och - som grädde på moset - bestämma vad vi skall se på TV (och här har t.ex. Pippi på DVD företräde framför pappas "aktuellt", trots att man sett den hundratals gånger...).

Igår var inget större undantag, men dottern ville ha skämsmat. Pizza.

För att på något sätt kompensera för detta och för att stilla mitt dåliga samvete pressade vi juice av apelsiner, att dricka till, i alla fall.

"Vi lagar juice!" tjuter dottern glatt i telefonen då det ringer.

Just meningen "laga apelsinjuice" tycker jag låter så lustig. Samtidigt har jag hört den förr. När jag jo jobbade på värtahemmet kom en av killarna som åt där en dxag till luckan och berättade att "snart klarar jag mig själv... Jag håller på och lära mig att laga mat nu..." När jag frågade vad han lärt sig laga den dagen hade han lärt sig attjust "laga juice".

onsdag, oktober 17, 2007

Frågerutan...

Det är kul att blogga, för man får liksom en rätt tät kontakt med sina läsare. Iböand blir folk upprörda. Ibland blir de väldigt glada. Ofta är de nyfikna och vetgiriga: De ställer frågor om det de läst.

En läsare - Karlavagnen har ställt följande fråga i en av bloggkommentarerna:

Eller hur skyddar man sig mot parasiter i fisk? Något som verkar vara en ¨grej¨ här i Spanien. Jag menar jag har bott i norra Europa och ingen brydde sig direkt. Men det borde ju räcka att frysa fisken eller tillaga den? Eller hur gör man med sushi?


Du är inne på rätt spår själv. Sushi brukar tillagas av fisk som , om det går, redan varit nedfrusen, och i andra fall åtminstone legat på is ordentligt.

Alla parasiter och bakterier dör också vid kokning eller stekning, så länge kärntemperaturen på livsmedlet blir högre än 80 grader.

Här i Sverige har vi också använt ett tredje sätt att ha ihjäl bakterier, även om vi kanske tänker på det mer som en tillagningsmetod eller ett sätt att konservera fisk, nämligen att ha syra på dem. I vårt fall ofta ättika, i t.ex. inlagd sill...

...

Och din fråga om ångugnar kommer jag tillbaka till i en annan post. Tack för att du ställer frågor. Och tacka alla ni andra läsare som också ställer frågor eller kommer med kommentarer.De gör alla att bloggen blir mer intressant att läsa!

tisdag, oktober 16, 2007

Inte bara Kalles...

Skrev om Kalles randiga och tänkte inte så mycket på det. Surfar runt bland bloggarna jag läser och hittar ytterligare exempel på helt fantastiska reklamkampanjer, som gör att man inte riktigt vill köpa just det livsmedlet.

Allra, allra bäst är exemplet från Mannes Blogg, om en skyltning från Göteborgskex. Komplett med ställ för rabattkuponger och allt.

"Vaddårå?" Tänker ni...

Tills ni ser den här bilden...

Lycka är en vit rock som hänger kvar...

Var på Grantomta idag, och hälsade på. Upptäckte, nästan barnsligt förtjust, att min kockrock hängde kvar i torrförrådet, när jag kom.

Minst lika förtjust konstaterade jag att det nu är CayakCarin, min legendariska företrädare och numer då vikarie, som nu trakterar spisen, med en grace och skicklighet som räcker för tre kockar. Tillsammans var vi idag alltså halvhyffsade, men jag var ändå lycklig som en liten kalv, när jjag fick hjälpa till och skära lite grönsaker. Ibland behövs det inte så mycket. Lycka är en vass kniv. Lycka är en vit rock. Lycka är att åter stå i ett kök man saknat, efter två månader.

Hjälpte en av tjejerna från småbarnsavdelningen över med maten och allmänt kramkalas uppstod i deras serveringskök. Jag blev alldeles varm inombords och tårögd, och kanske - för en gångs skull - inte bara p.g.a. ljuset där inne.

Till lunch serverades fisk (det är ju tisdag) och CayakCarin hade gjort en jättegod fiskgratäng.

Det känns skönt att veta att köket tas om hand. Att man kan lämna det och vara förvissad om att det inte stått i lågor när man kommer tillbaka.

Det känns bra.

Du måste skriva något om choklad!

"Du måste skriva något om choklad!", sade hon och jag stod där, som ett fån, vid centralstationen, med ombiltelefonen tryckt mot örat.
"Va?"
"Jo - alltså - det är chokladfestival på Nordiska museet! Du måste skriva något om choklad!"
"Men jag hinner inte gå på nordiska museet..."
"Det hjälps inte. Choklad är inne. Krubb har legat nere i mer eller mindre två månader. Du MÅSTE skriva om choklad!"
"Men..."
"Chooklaaaad!"

Snabbtryfflar

Små chokladtryfflar som är kanon till kaffe eller som en enklare dessert.


Du behöver (för sisådär 25-30 stycken)

En god chokladkaka om ungefär 70g. Lite mer eller mindre spelar ingen roll. God mörk choklad för matlagning.
2 dl grädde
25 g osaltat smör
2 msk god rom
apelinzest från ½ apelsin
Kakaopulver till garnering

Gör såhär:

Smält smöret på låg värme. Ställ åt sidan.
Krossa chokladen och smält sedan skärvorna i en kastrull i ett vattenbad, under omrörning.
I med zest och rom.
Blanda med grädde och smält smör, tills du fått en fin, slät, glansig chokladmassa som luktar gott. Akta så chokladmassan inte blir för varm. Då blir den grynig!
Häll ut på bricka med smörpapper och låt svalna, gärna i kylskåp.
Forma när chokladen stelnat, små tryfflar med två såm fuktade skedar, eller med fingarna.
Pudra med kakao.

Färdigt!

Jag bara måste fråga...

Är det bara jag som är skeptisk mot Kalles randiga? Den nya, med banan, menar jag? Alltså, inte så mycet för kombinationen med kaviar och banan (jag har en tvillingbror som har ätit betydligt värre kombinationer på smörgås, eller vad sägs om jordnötssmör och mackrill i tomatsås?), utan mer liksom reklamslogan:

"Det är gott - vi lovar!"

Livsmedel som inte känns intiutivt gott, och som kräver en sådan slogan för att sälja kanske är... jag vet inte... Överflödig produktutveckling på något sätt?

lördag, oktober 13, 2007

En kocks värsta mardröm

Läser i DN om en skola i Märsta som fått stänga p.g.a. magsjuka. Myndigheten för miljö och hälsa (det som förr brukade kallas hälsovårdsmyndigheten) är inkopplad och man har tagit bakterieprover på de maträtter som serverats.

Just det här är bland det värsta som kan hända i vilket kök som helst. Det här är det man drömmer mardrömmar om, jämt. Att maten man serverar inte är varm nog, att skärbrädorna skall ha någom illasinnad bakteria på sig. Att någon skall glömma att skölja sallad eller att något bara, av något ekonomiskt skäl, återanvänds, när det blivit rester över - och att det skall leda till att folk blir matförgiftade.

Samtidigt - man kan göra nästan allt rätt och ÄNDÅ åka på något sådant här, speciellt i kök som inte lagar sin egen mat. Om maten kommer ur en kartong och bara värms i köket, eller ännu värre - tillagas någon annan stans och sedan körs med bil eller lastbil till rätt ställe, där det sedan skall värmehållas (vilket i Stockholmsområdet är snarare norm än undantag) KAN man i det lokalaköket inte ens göra något åt det, innan man serverar käket. Det är redan kontaminerat. Snacka om mardröm - folk omkring dig blir sjuka, av den mat DU serverar, och det finns INGET du kan göra annorlunda för att undvika det.

Det är så man kan gråta. Tyvärr är det så våra politiker vill ha det. Att hålla med riktiga kök på varje skola, och personal att sköta dem, är dyrt. Att centralisera och köra ut färdig mat är billigare. Och om några blir magsjuka på kuppen och en skola måste stänga... Well, då är det ju någon annans pengar.

fredag, oktober 12, 2007

Linda Skugge gör mig avundsjuk

Blev härom dagen varse (genom Emanuels blogg att bloggoraklet Linda Skugge har börjat blogga igen. Tydligen var jag sist i världen med att få reda på det, men jag antar att det säger en del om hur insatt jag egentligen är, eller hur aktiv jag varit i bloggosfären de senaste månaderna. Nåväl.

Checkar in bloggen idagoch läser omen detalj i hennes kök och blir hysteriskt avundsjuk.

För jag vill också ha en ångugn hemma. Och en sådan där jättesnygg handduk med piratmotiv som hon har.

torsdag, oktober 11, 2007

Torsdag är högtidsdag

Torsdag. Äntligen. Torsdag är den bästa dagen på hela veckan, tycker jag, för då går inte bara SVTs snygga produktion "Mat-Nicklas" utan även den lite lantligare, men ack så mycket färgstarkare "Vad blir det till mat" på TV4+, med Per Morberg.

Det är alltså TVÅ matlagningsprogram på TV. Det ena - Niklas program, är pedagogiskt, bitvis rätt lättsamt och ofta mycket informativt, medan det andra är... .. . jag vet inte hur man skall skriva det, för det blir nästan parodi på mat-TV, men jag tycker programmet är lysande.

Per Morberg är en charmig galning som med samma känsla som hos ett barn på julafton kastar sig in i matlagningen med entusiasm och eftertryck. Han känns som en tonårig pojke som inte ännu fattat att tjejer inte faller för att man kan köra hundra meter på bakhjulet på en trimmad moped och blir på det sättet jätteskön, när han tar ut höns på gårdsplanen för att nacka dem, kör matprocessorer tills de brinner, styckar rådjur med sticksåg i köket osv. Det blir liksom någon slags cirkuskonster. Någon slags... jag vet inte... Men det är mycket underhållande.

Och det är passionerat. JAG vill laga mat med hr. Morberg. Jag vill tillbringa en vecka i hans kök och tala om räkfonder, kalvben och allt gott jag kan göra av dem, jag vill tvätta potatis med högtryckstvätten. Jag vill hacka smås må vitlöksklyftor med en halvmeter lång kniv.

DET är bra TV.

Skäms-mat

Det finns viss sorts mat som man gillar, eller hur? Mat som är någon slags "comfort food" som är att liksom "komma hem". Något som känns välbekant, mysigt och som man njuter av, utan att bry sig om vad andra tycker.

Men så finns det också mat, i den där gruppen som är lite "finare" och lite "fulare"? Mat man liksom gillar, som man känner är en del av sitt kulinariska arv och/eller reportoar, men som man liksom inte riktigt vill kännas vid? Mat som inte är riktigt "fint" att tycka om? Som hämt-pizza från den lokala pizzerian. Mat som liksom måste förklaras med undanflykter för ens matnördiga kompisar: "Eh - jo, vi hade ju inte riktigt tid, och de hr grejerna är rätt bra för det priset..." och sådär? Eller hur?

Själv hatar jag egentligen halvfabrikat. Jag brukar tala mig varm för att det är bättre att tillochmed laga bara en egen smörgås än att köpa halvfabrikat. Det är billigare. Och godare.

Och så finns fiskpinnar. Fiskpinnarär min hemliga last. Min skäms-mat. Mat jag äter när jag är ensam. Alltid med stuvad spenat (för fiskpinnar utan stuvad spenat är som... .. . kärlek utan kyssar?) Fiskpinnar är maten som åker fram när Fru Värn är och hälsar på släkt i andra städer. När jag har en ledig helg hemma och ingen ser mig, eller ibland när man har ont om tid en vardagskväll, då jag svärande förbannar att man inte har tillräckligt med tid för att laga "riktig mat" och sedan njuter i lönndom av mina små stickor av lycka och den kärleksfullt ihoprörda spenaten.

Töntigt? Javisst! Fånigt? Jepps!

Är det bara jag som har sådana här matneuroser? Har ni andra också "skäms-mat"?

onsdag, oktober 10, 2007

Rotmos

Jag får tillbaka synen lite, lite i taget, dag för dag och jag orkar nu ibland läsa korta mail eller kommentarer i bloggen. Tack, alla för allt snällt ni skrivit. Och tack ni som har hört av Er. Det har varit mycket uppskattat!

Som "första officiella post-operativa bloggpost" kommer här mitt recept på rotmos, något som jag ätit rätt ofta under sjukskrivningen, eftersom det inte gör något om grejerna kokar söner och jag därför kan slänga i allt i en kastrull och sedan inte behöva kolla på det...


För 2-3 stora portioner behöver du:

½ kålrot
1 morot
2 potatisar

(Vid större kvantiteter brukar jag räkna en del morot (för färgen) till två delar potatisar (förstärkelsen, så det blir vettig konsistens) till tre delar kålrot (för smakens skull).

Skär ned alltsammans i små delar. Kålroten i minst delar, moroten i lite större och potatisarna kan kokas hela eller delade, om de är stora.
Koka allt i saltat vatten, med lite kryddpeppar och ett lagerblad, tills det blivit riktigt mjukt (eller börjar falla sönder). Om du kokar fläsklägg eller så kan du givetvis använda av det spadet, för att ge mer smak i rotmoset.
Slå av vätskan
Mosa med ballongvisp, stomp eleler soppslev