Skäms-mat

Det finns viss sorts mat som man gillar, eller hur? Mat som är någon slags "comfort food" som är att liksom "komma hem". Något som känns välbekant, mysigt och som man njuter av, utan att bry sig om vad andra tycker.

Men så finns det också mat, i den där gruppen som är lite "finare" och lite "fulare"? Mat man liksom gillar, som man känner är en del av sitt kulinariska arv och/eller reportoar, men som man liksom inte riktigt vill kännas vid? Mat som inte är riktigt "fint" att tycka om? Som hämt-pizza från den lokala pizzerian. Mat som liksom måste förklaras med undanflykter för ens matnördiga kompisar: "Eh - jo, vi hade ju inte riktigt tid, och de hr grejerna är rätt bra för det priset..." och sådär? Eller hur?

Själv hatar jag egentligen halvfabrikat. Jag brukar tala mig varm för att det är bättre att tillochmed laga bara en egen smörgås än att köpa halvfabrikat. Det är billigare. Och godare.

Och så finns fiskpinnar. Fiskpinnarär min hemliga last. Min skäms-mat. Mat jag äter när jag är ensam. Alltid med stuvad spenat (för fiskpinnar utan stuvad spenat är som... .. . kärlek utan kyssar?) Fiskpinnar är maten som åker fram när Fru Värn är och hälsar på släkt i andra städer. När jag har en ledig helg hemma och ingen ser mig, eller ibland när man har ont om tid en vardagskväll, då jag svärande förbannar att man inte har tillräckligt med tid för att laga "riktig mat" och sedan njuter i lönndom av mina små stickor av lycka och den kärleksfullt ihoprörda spenaten.

Töntigt? Javisst! Fånigt? Jepps!

Är det bara jag som har sådana här matneuroser? Har ni andra också "skäms-mat"?