Efter Alexander Nilsson och Per Morberg...

Kollar efter ett tips på twitter in Regular Ordinary Swedish Meal Time på youtube, ett matlagningswebb-tv-program som skall handla om vanlig svensk matlagning.

Borde egentligen bli förfärad, men tänker att det här nog egentligen är en naturlig följd av de lite mer yviga utspelen av TV-kockar på senaste tiden. PerMorberg som slänger och dänger med nyslaktat kött, skrapar bredvid från skärbrädan och gör "rustik" mat. Alexander Nilsson med sina stora gester och svengelska ibland väldigt högljudda utrop. Det här känns liksom som om man har tänkt:

"Well, är det såhär svensk mat-TV ska se ut, då skall inte vi vara sämre". Och så har man gjort den här hobby-produktionen.

I just det här programmet görs köttbullar. Och man tar i så man nästan kräks för att spela över klyshorna. Det slängs, dängs, skvätts, kastas grejer osv. och jag får associationer till en annan svensk matlagningskändis:

Den svenske kocken, från mupparna.
och blir lite beklämd. Är det såhär svensk mat uppfattas utomlands? Hafsigt, slafsigt, med högljudda kockar som talar ett hemmagjort språk i köken? Som slänger och dänger med ingredienser, spiller och drullar och har sig? Och är det bilden vi vill förmedla?

Svensk matlagning har länge, bland andra européer varit lite av ett skämt. Man har skämtat om att "i sverige kan man laga två sorters sås. Och de definieras av inget annat än färgen". "Svensk matlagning är antingen brunsås eller vitsås".

Själv trodde jag att vi kommit en bit ifrån den här nidbilden av svensk matlagning. Att vi i stället hade kommit att bli ett land man sneglar lite på ute i europa, efter framgångar med profilkrogar som "Franzen/Lindeberg", Bocuse d'or-deltagare och annat. Men det här verkar helt enkelt vara en stämpel som är väldigt svår att tvätta bort - svensk matlagning är slafsig. Och högljudd. Och mest bara kladdig.

Och det är synd.

Jag gillar både Per och Alexander. Shit - Alexander har lärt mig något av det viktigaste jag kan! Och det är världens trevligaste killar. Per fick mig att återigen gå tillbaka till grunderna och jaga smaker i stället för att på ett nästintill larvigt sätt dutta och stapla mat på höjden. Så - all heder åt de killarna. Frågan är bara om de vet vad de ställt till med.

För när man ser det här blir i alla fall inte jag speciellt sugen på svensk mat!

Inte alla förskoleanställda borde få blogga...

Läser det här i SvD och i Aftonbladet och blir så rasande att jag kokar!

A) Jag har barn i förskoleåldern själv och det här är ungefär det värsta jag i mardrömsväg kan fantisera ut.

B) Jag arbetar själv på förskola. Att vara man och vilja jobba med barn - i någon som helst form - och med små barn i synnerhet väcker alltid viss misstanke, skepsis eller i alla fall frågor och inresse hos de föräldrar som lämnar sina barn i vår vård.

Det är därför OERHÖRT att något sådant här kan ha fått ske. I Stockholms kommun fick jag lämna utdrag ur belastningsregistret för att få bli anställd. Detsamma gällde under det dryga halvår jag vikarierade på Värmdö. Det finns alltså rutiner för att kontrollera nya anställda i kommunen. Jag tror - emellertid - inte att den kontrollen görs automatiskt på alla kvinnor som anställs, men på samtliga män. De övriga killar jag känner som arbetat som vikarier på min förskola under våren har bägge fått lämna utdrag ur belastningsregistret.

Och det tycker jag är rätt.

Men - som sagt - jag blir VANSINNIG när jag läser sådant här. På precis samma sätt som jag blir VANSINNIG när folk i restaurangbranchen inte kan följa lagar och regler. När mitt yrke dras i smutsen. När min heder tafsas på av hjärndöda kriminella idiotjävlar får det mig att vilja återinföra dödsstraff. På riktigt.

För mitt jobb är världens bästa.

Att laga mat till barn är underbart. Och jag älskar att jobba med barn. Att umgås med barn. Att ge dem min mat.

Jag inser när jag läser meningarna ovan att jag inte kan skriva att "jag älskar barn" utan att själv bli åtminstone lite extra synad i sömmarna av kollegor och andra kommunanställda. För att jag är anställd på förskola. Och för att jag är man.Och det är sådana här idioter som gör att det är så.

Samtidigt är jag kluven. Jag vill inte ha mer kontroll av män som jobbar i förskolan, för jag är själv man och det är bökigare och bökigare att sköta sina arbetsuppgifter hela tiden. (En av vikarierna berättade i somras att han t.ex. inte någon gång lämnades ensam med barn vid skötbordet. Han vågade heller inte hjälpa barn att torka sig "där fram" efter att de varit på toaletten, utan ville ha hjälp av kvinnliga kollegor, för att ingen skulle kunna - ens för ett ögonblick - få för sig att "det var något".

Fas jag vill ha kontroll - för jag har - som jag skrev - barn i den här åldern och jag vill givetvis inte att de någonsin skall komma i kontakt med något sådant här.

Jag hatar därför sådana här händelser. Jag hatar att folk gör såhär. Och jag skulle ha svårt för att inte hata någon som gjorde såhär om jag fick reda på vem det var. De här händelserna tar fram det värsta i mig.

Jag vet inte riktigt mer vad jag skall skriva. För jag är så upprörd just nu.

--

EDIT: kl. 19.50 - Jag har fått ett par mail om det här inlägget nu, men inga bloggkommentarer. Mailen är från kvinnor som tagit illa vid sig av att jag tycker att även kvinnor bör referenstestas i belastningsregistret. Då de hävdar att detta är ett typiskt "manligt problem" vill jag att andra framförallt killar skriver om SINA erfarenheter av det här. Länka gärna hit från din egen blogg, eller skriv i kommentarerna här. Tack på förhand. MVH /Jesper

Semestertid...

Har nu - igen - ett par veckors semester från köket och har då tid att både läsa lite bloggar, liksom gammalmediala, väldigt analoga papperskvällstidningsartiklar. Nu är inte jag tjej, men jag vägrar att tro att tjejer är genetiskt defekta på något sätt som skulle göra dem mindre lämpade som skribenter, bara för att det skulle ske digitalt? Är jag helt ute och hojar nu?

Anna T - en av de bloggar jag oftast läser - har skrivit en bra post om den här artikeln. Och hon är tjej. Och verkar inte mer stressad än vanligt.

Och - som bloggande man - bör jag vara orolig för min hälsa, nu? Fastän jag är kille? Jag förstår inte? Gör Y-kromosomen mig mer stresstålig? Eller bättre på att låta bli att blogga på semestern? Snälla, ni tjejer som läser den här bloggen - och speciellt om ni skriver själva - förklara det här för mig, som bevisligen är en del av det oppressiva patriarkatet och därför inget begriper, för jag HAJAR verkligen inte vad det är för fel på Malin Wollin? Utom att hon skulle vara tjej som bloggar, dåra?

--

EDIT: Hahaha! Och knappt hann jag trycka på sänd-knappen förrän jag i min bloggläsare hittade ett ett blogginlägg från eminenta Emma på Opassande om att det inte alls är tjejer som är mest stressade, utan killar. Och att det inte alls är fler tjejer som bloggar, utan killar. Och... Att... Jag... Är... Gammal... Ja - läs själva, i SvD.

Det kom ett brev. Och ett SMS och två telefonsamtal och 20 E-mail och ett gäng nya blogginlägg...

Jag skall aldrig mer skriva något elakt om Linda Skugge. Någonsin.

För att snabbt rekapitulera hela grejen dåra:
För någon vecka sedan skrev jag ett inlägg om Hur jag tycker att Lindas matblogg på Mama kanske kan göras bättre. Well - inget nytt typ. Krubb har ju sina - kanske 100 ordinarie läsare och inlägget gick typ alla nästan förbi utan några egentligen stora reaktioner.

Bland andra som bloggade om händelsen ungefär samtidigt fanns också favvisbloggen Ragazze. Några av Lindas fans kommenterade mitt inlägg, och någon kommenterade även på Ragazze.

Sedan hände något.

Jag vet egentligen inte riktigt vad, men polaren Manne skickade ett SMS till mig igår kväll. Jag själv befinner mig i Avesta och är bara uppkopplad sporadiskt, så jag kunde inte överblicka förödelsen riktigt igår kväll. Men ändå. Manne tipsade om Knuff där man tydligen har lite länkar till de senaste dagarnas bloggdiskussioner i ämnet.

Linda själv har skrivit ett inlägg som säger i princip "allt jag gör är fel" och att jag och andra hackar på henne av någon slags avundsjuka. Yes. Vem skulle inte vara avundsjuk på flera hundra läsare. Det är ju därför som man kan bli lite... .. . . förvånad över att man liksom inte gör... .. . mer, när man har chansen typ. Kinda skriver i sitt inlägg att jag borde ta kontakt med mama för att matblogga där och jag funderar om jag inte skulle göra det, faktiskt. Fast be dem att göra det under sin underrubrik "papa" i stället. Jag har ju liksom y-kromosom.

Och barn, för Er som skrivit arga inlägg och undrat om jag egentligen är förälder.

Min är 2 och ett halvt. För regelbundna läsare här på Krubb så är det inte okänt att dottern - också äter fiskpinnar, blodpudding och korv, ibland. Och ibland skaldjursrisotto. Och ibland blir det - hör och häpna - makaroner.

Jag har låtit de flesta kommentarerna som inte innehållit dödshot eller sordomar vara kvar i mitt originalinlgg.

Och för att alla skall veta det: Jag är INTE arg. Alls. Och definitivt inte på Linda. Och hon KAN göra saker rätt. Jag tycker faktiskt - som jag skrev från början - att hon kan skriva jättebra. Bara inte om mat. Sorry.

Och så - som flera har påminnt mig om - Tack Linda, för att du länkat hit. Tack för dina skriverier och din konstruktiva kritik och för att du genom den får mig att sträva efter att göra Krubb bättre som matblogg. Tack. Keep up the good work, så kanske vi kan gästblogga i varandras matbloggar i framtiden?

Manne: Runt 986. Sedan i förrgår. Angående just inlägget om Linda.

EDIT: Har nu läst ett av de bättre blogginläggen i ämnet som faktiskt sammanfattar bättre än jag själv lite vad jag tycker hade varit kul, nämligen möjligheten att kommentera Lindas blogg:

http://deepedition.com/2007/03/14/skugga-pa-varnet/

Från Deep Edition. Check it out.

Det här är ingen matblogg....

Igår hade jag besöksrekord på bloggen igen. Över hundra enskilda besökare och över 200 sidvisningar. Det verkar som om de flesta har läst framförallt inlägget om Linda Skugges matblogg på Mama.

De flesta som kommenterat här i bloggen har hållit med mig. Några som skrivit mail till mig är jättearga. En av insändarna (som jag låter vara anonym) skriver bl.a.

...Det är ingen matblogg. Det är en blogg för mammor. Det är en blogg om och av Linda. Det är så jävla typist medelålders män att hacka på Linda när hon skriver något.

Det är det kanske. Typiskt medelålders män. Vad vet jag? Jag är ingen medelålders man. Men om bloggen inte är en matblogg kanske mama - som, vad jag förstår betalar för kalaset - inte heller vill att det står just "matblogg" på sidan? Hade det varit en "vanlig" Linda-Skugge-blogg kanske man skulle skriva det i stället? Så slapp medelålders män - och jag - bli förvirrade?Jag skall inte raljera över det här, men jag kommer inte att be om ursäkt för det jag skrev om Lindas matblogg.

Min matblogg är inte heller så snygg - har någon anmärkt i ett annat upprört mail. Det är sant. Jag har haft tekniska problem med Blogger i ett par veckor nu, som jag hoppas skall lösa sig. Ett av problemen har varit att jag måste e-posta in mina blogginlägg och olika e-postklienter formatterar texten olika. Igår kollade jag heller inte klockan på den dator jag epostade ifrån, så inlägget om Linda står att det är publicerat idag... Tokigt...

Någon gjorde mig uppmärksam på att en av mina favoritbloggar - Ragazze också hade ett inlägg om Lindas matblogg. Äras den som äras bör. Ragazze-tjejerna och jag har kommit fram till ungefär samma saker. Kul. Linda får väldigt mycket uppmärksamhet när hon skriver något. Även på sin "inte matblogg".

Var det förresten inte Linda själv som började en bok med "det här är ingen bok"? För några år sedan? Det kanske vore läge att du - som skrev mailet till mig och som var kompis med Linda - tipsade om att hon börjar skriva i bloggen: "Det här är ingen matblogg".

Bara en tanke.

Fick förresten ett svar på min post om senapssås, från Elin, som hade rätt i att det ofta är det enkla i matlagning som är det eleganta. Man kan hitta glädje även i en enkel senapssås. Jajjemän! Jag hoppas att jag på den här bloggen inte är så snobbig att jag inte samtidigt kan visa att husmanskost faktiskt är riktigt, riktigt bra mat. Och god. Och spännande. Det är ett hantverk som nästan håller på att försvinna i branchen - att kunna laga vettig husmanskost. Det är en tradition vi skall slå vakt om.

Jag skall inte dissa "gubbamat". Hoppas jag varit klar.