söndag, februari 28, 2010

Tack och hej

Hej, bloggen. Har ett tag tänkt på vad jag ska göra med Krubb. Jag har känt att jag varken har något att skriva om och att det jag möjligen skulle kunna skriva om inte platsar på bloggen.

Just nu är jag väldigt ledsen, för en mängd saker i mitt liv som inte gått som jag vill. Det rör inte mitt jobb i någon större utsträckning, men allt som hamnar i "att fixa till i livet"-högen blir just nu lite för mycket för att klara av.

Jag har därför beslutat att lägga ned bloggen.

Jag kommer låta den ligga uppe ett par dagar, innan jag "rensar" den.

Om Krubb kommer tillbaka i någon annan form i framtiden vet jag inte.

Det här inlägget går inte att kommentera.

Tack, alla, för den tid som varit och för den tid ni lagt ned på att läsa, kommentera och komma med nya inspel på inlägg och annat. Tack alla ni som köpt eller läst mina böcker. Ha det bra.

Bye.

onsdag, februari 24, 2010

Raggmunk med fläsk

Onsdag. Och det betyder ofta - på mitt jobb - husmanskost. Det är roligt. Jag känner mig alltid som något slags "förvaltare av matkultur" när jag får laga gammaldags husmanskost. Det är kanske en fördom jag har, men jag tror att barn av idag kanske inte så ofta får gammaldags mat som kåldolmar, raggmunk, strömmingslåda och janssons frestelse hemma? Nåväl. "Mina barn" på förskolan får i alla fall rätt ofta rätt "gammaldags mat" och det brukar ofta vara väldigt poppis, både bland barn, personal och barnens föräldrar (som inte sällan skickar uppmuntrande små mail och lovordar just min "mormorsmat".

Just idag har jag plockat fram en riktig klassiker (och tackar min lyckliga stjärna - och min fantastiska chef - att vi till slut, för något år sedan - fick köpa stekbord, utan vilket den här maten skulle varit omöjlig att göra.

Precis ALLT går på stekbordet, utom lingonen.

Som också var "hemmafixade". Vad tycks om raggmunk, fläsk och rårörda lingon till lunch?

söndag, februari 21, 2010

Snabb tonfinskceviche

Var hemma hos min storebror igår. Vi hade "en lite grabbig" kväll, med mat, prat om livets allvar, några öl, en flaska vin och mycket och god mat. Det är så i vår familj - vi umgås ofta över och kring mat. Många av mina egna viktigaste insikter och beslut har jag gjort och tagit i något av familjemedlemmarnas kök. Köket är verkligen hemmets hjärta. Och hjärna. Och i vårt sociala liv den naturliga samlingsplasen. Liksom våra förfäder före oss samlas vi kring härden och liksom nästan "i lågornas sken" och där söker vi varandras närhet och värme, men också råd och vishet.

Nåväl. till förrätt igår blev det ett slags ceviche på tonfisk, vaocado, lime och annat smått och gott. Som alltid när min storebror står i köket är det rena, enkla smaker och enkelt elegant:

(2 port)

300g fin färsk tonfisk i små tärningar
Tvåtärnade avocado
juicen från två lime
3 msk chilisås med vitlök (sån där man hittar på asiatiska livsmedelsbutiker)
En skvätt soja
Salt och peppar

Börja med tonfisken och stänk lite lime över den, så den börjar "grava" lite.
Lägg i avocado i serveringsskålar.
Rör i chilisås, limejuice och soja i skålarna
I med tonfisken.
Smaka av med lime, salt och peppar.

onsdag, februari 17, 2010

Världens bästa kallskänka - en omslagsflicka

Noterar - löjligt stolt (för jag har egentligen ingen anledning att vara det) att MIN kallskänka - som om det undgått någon är rent löjeväckande begåvad, trevlig, kreativ, teknisk och dessutom rolig (och här hör jag folk stöna framför skärmarna - i alla fall de som känner mig och vet ungefär på vilken nivå min humor ligger på) - är med på omslaget till facktidningen hotellrevyn!

Snygg bild var det också! Bra jobbat hotellrevyn. Och bra jobbat, kallskänkan!

tisdag, februari 16, 2010

Fettisdagen

Fettisdagen. Upptakten till fastan. Och för de flesta av oss - "semmeldagen". Det äts och testas och jämförs semlor i tidningar, i mina favoritbloggar och på TV.

På förskolan är semmeltempot lägre, men det har ändå bakats semlor med barnen idag. Eller semlor och semlor? Finns det regler för vad en semla SKA innehålla? För när man jobbar med barn i förskolemiljö får man inte använda mandelmassa. Alls. Nöt och mandelallergiker kan få en allergisk chock bara de vistas i samma rum som det kan finnas spår av mandel. Som i en semla.

Svaret blev att i stället fylla semlorna med bär (hallon).

Och då infinner sig nästa allergi-jobba-med-barn-i-kök-fråga: "Hur gör vi med dem som inte tål mjölkprotein?". Intressant frågeställning. Utan något riktigt bra svar. För visst finns det numer soja-substitut som går att vispa, men nu är vår semla alltså en vetebulle med kardemumma i, utan mandelmassa och dessutom utan grädde. Är det en semla då?

Och nu kommer nästa "ta - i - så - att - du - baxnar - allergi - jobbamedbarnikök - fråga": Nämligen: Vi har äggallergiker bland barnen. Man kan varken ha ägg i själva vetedegen eller pensla för vacker färg...

Resultatet blev - enligt uppgift - "gott". Om än kanske inte en så traditionell semla?

Bra jobbat, i alla fall, alla kollegor som tog sig tid till att baka med barnen. Det lär ha varit mycket uppskattat! Good work!

...och själv åt jag inte en enda semla det här året.

Trailer för stjärnkockarna

Jag har ju skrivit om TV-programmet stjärnkockarna tidigare och ser nu fram emot starten. Fick genom O. (som i odåga) länken till trailern. Kolla in, visst verkar det kul?!

fredag, februari 12, 2010

"Italiensk köttfärslimpa"

Gillar - trots att jag inte borde det som kock - köttfärslimpa. Det är gott och går att variera i det oändliga. Fyll den med något som svamp på hösten och krydda med timjan och rosmarin och plötsligt har du en "höstmustig" köttfärslimpa, med rödbetor och kapris och vårprimörer på sommaren och du har en "sommarköttfärslimpa".

Gjorde en "Italiensk köttfärslimpa" på jobbet idag, som blev mycket uppskattad. Jag skriver italiensk inom citattecken för jag vet egentligen inte om italienare äter köttfärslimpa. Men det var i alla fall en köttfärslimpa fylld med "matlagningsgräddedränkt" ströbröd, basilika, persilja och vitlök. Smaskigt.

Och till denna en "tomatgräddsås" på spadet från köttfärslimporna, lite bong oxfond, lite rött matlagningsvin, lök, krossade tomater och en massa grädde.

Till detta serverades idag potatis, men jag skulle kunna tänka mig att det t.ex. skulle kunna funka med gnocci eller någon pasta också. Och nästa gång ska jag nog klä mina köttfärslimpor i lite pancetta och kanske fylla dem med ost och soltorkad tomat också. Just idag hade jag både olika sorters mjölköverkänsliga (mjölkprotein och laktos) och tomatallergiker, liksom någon muslim med bland gästerna, så det fick bli ett lite förenklat recept.

Gott blev det i alla fall.

torsdag, februari 11, 2010

Populärkulturkompassen

Mackan har startat en ny sådan där "meme"-grej och givetvis måste jag haka på... Det handlar om fem populärkulturella influenser i ens liv, både musik, serier, tv-program, böcker... Ja - ni hajar. Och så lite om hur de påverkat en.

Eftersom jag själv är musiknörd - och då menar jag NÖRD - och dessutom spelar trummor (när tillfälle ges - numer är det dock rätt sällan eftersom jag förra året tvingades sälja mitt väldigt hårdrockiga trumset) måste min första "influens" vara något trumrelaterat. Jag väljer ett klipp med en idol:



Vi talar förstås om Rick Allen - trummisen som förlorade en arm (i en bilolycka) och fortsatte att spela. Det här är - mig veteligen - en av de första låtarna som Def Leppard spelade in efter come-backen till bandet. Och det är bra på så många sätt:

1) Rick Allen är en hjälte. Att fortsätta med något man brinner för, fastän man - rent bokstavligen - är trasig är så oerhört inspirererande!

2) Låten är från 1988, det året jag först började lyssna på lite "rockigare" tongångar, något som sedan fick mig att vara med i mitt första "egna" rockband, tillsammans med Chrille och Karin, tillsammans delade vi drömmen om att någon dag, på något sätt, bli något stort. Det gick bra för Chrille. Karin vet jag inte riktigt bad som hände med (efter den där Skid Row-spelningen på globen), men vi "växte ifrån" eller "kom bort" från varandra ungefär samtidigt som jag gjorde lumpen. Själv blev jag kock, i stället för världsberömd hårdrockstrummis.

3) "Pour some sugar on me" är ungefär lika subtilt som Joan Jetts "...so put another dime in the jukebox, baby". Jag gillar direkta budskap. Eller rättare - jag förstår inte subtila dito. Fråga vem som helst som någon gång försökt ha en någotsånär vettig vuxen relation med mig.

Nästa populärkulturella influens måste givetvis vara en från mitt jobb. Eller rättare - från min yrkeskår. Det finns folk som kan skriva. Och det finns folk som kan laga mat. Och så finns Anthony Bourdain. För Er som inte läst något av honom (Kitchen confidential är hans mest kända verk - den finns på Svenska också!) - gör det! Det här är killen som genom att göra en nästan "spinal tap"-esque memoar om arbete i kök lyckats dra yrket i smutsen och därigenom göra det fullkomligt oemotståndligt! Det är som ett reportage i rolling stone magazine, fast på typ 300 sidor. Man skrattar. Man gråter. Man förfasas. Och - för mig - man känner igen sig. När jag blir stor skall jag typ BLI Anthony Bourdain!

...men det skulle vara självförnekelse att inte skriva något om min kyrkliga bakgrund. För Er som inte vet var jag under många år tämligen aktiv inom frälsningsarmén. Jag kom in i kyrkan genom musiken (en barnkör) och blev kvar inom musiken och tillbringade de sista åren inom kyrkan bakom trummorna. Det där med tron blev till sist en svårighet för mig och jag lämnade min församling. Strax därefter hände en massa saker i mitt kyrkliga och övriga liv (jag separerade från min dåvarandre fru, något som ledde fram till en skilsmässa, min lokala församling lades ned eller dog ut för att vi hade för få medlemmar, jag var arg och bitter på flera församlings- och andra samfundsmedlemmar etc.) så jag lämnade till slut "frälsis" för att aldrig komma tillbaka. Icke desto mindre var "kristen kultur" en stor del av min egen kultur under många år.

Ett favoritband var "Tree63", som är ett rockband från Eastbourne i England (där jag också tillbringat en hel del tid) som bl.a. har gjort "modernare" inspelningar på gamla psalmer.

Den här heter ju "förunderlig nåd" på Svenska, men originaltexten - "Amazin grace" är så väldigt fin. Den är en text om att hitta sin plats. Att loppet inte är kört. Att man - trots allt - kan bli förlåten för sina missgärningar. Och låten är jättefin. Och Tree63 gör den väldigt bra...



Men mitt liv har ibland också varit kamp. På många sätt. Och ibland har det varit roligt. Och ibland har det varit båda samtidigt. Ni vet - sådär som det kan vara när man boxas? Jag var på min första boxningsträning någon gång - kanske i nian - när jag jobbade extra i ett fruktstånd på det lokala torget. En av killarna i ståndet bredvid (som sålde blommor) tränade på en klubb på söder och tog med mig dit en kväll efter att vi stängt. Det var jätteroligt, men jag började inte boxas då.

Jag boxades av och till under lumpen - ofta tillsammans med polaren U. Sedan dess har jag börjat och slutat så många gånger att jag nästan verkar vara som en rökare kring nyår. Men jag har i alla fall några par handskar hemma. Och tandskydd. Och jag tycker fortfarande att "Eye of the tiger" är en jättebra låt! Nåväl. Under de där åren i tonåren såg jag någon gång "Rocky IV" och tyckte att den var väldigt tuff. Precis som t.ex. "Top Gun" har jag sett den säkert 20 gånger. Och varje gång är det lika bra.



Dessutom tycker jag att just den här scenen, där Dolph Lundgren (som spelar Ivan Drago) får smisk är oerhört skön, just nu, i schlagerfestivaltider. Vem har inte fantiserat om att ge honom ett kok stryk? :-)

Och till sist får väl en populärkulturell influens bli "kärleken" på något sätt. För det finns väl få saker som just påverkar oss sådär som kärlek gör. I mitt fall är det till min familj, men också till en mycket speciell barnskötare. Och jag lånar orden från en annan musikalisk influens - herrar Adolphsson och Falk:



För Er som kände mig redan på den tiden, då jag lyssnade på AoF.

Och nu känns det som om jag på något sätt borde lämna över stafettpinnen till några bloggkompisar, men jag har inte riktigt någon aning om vilka av Er som läser min blogg längre: Manne? Kristofer? CayakCarin? Nåväl - ni som känner Er manade - känn Er frimodiga att känna Er också utmanade. Kör hårt!

onsdag, februari 10, 2010

Aftonbladet och den magiska femte smaken.

Läser den här lite annorlunda artikeln på Aftonbladet. För Er som inte läst den, eller orkar läsa en aftonbladet-artikel: Det handlar om en pasta med "umami-smak" på tub från Storbritanien. Och som omskrivs som "alla kockars dröm" i aftonbladet. MEN - undrar du - finns det inte redan umami i mat kockar lagar? Jodå - Umami - "den femte grundsmaken" är något som finns i t.ex. ost, räkor och andra skaldjur och misopasta.

Men artikeln är rätt konstig - dels skriver skribenten (Jessica Balksjö) om "Unami" (vilket alltså är felstavat) och dels kanske någon tycker - "men har man inte försökt att framställa just umami genom olika kombinationer med natriumglutamater?" Svaret är "jo - precis" vissa av oss kommer kanske ihåg "aromat" på Svenska kryddhyllor (en liten gul burk från knorr?). Ett försökt till "umami på burk", fast innan vi använde ordet umami, som är ett japanskt låneord.

Men sedan kommer några riktigt roliga meningar, i den här - tämligen okritiska - artikeln:

Mirakelsmaken upptäcktes av en japansk forskare för över 100 år sedan och har hittills bara varit tillgänglig för de största stjärnkockarna.

Nu kan vem som helst få maten att smaka underbart.


Som sagt - umami är en smak, inte ett ämne (och om det är det är det alltså något slags natriumglutamat). Och ingredienser med den smaken har väl funnits tillgängliga för alla som kunnat hitta rätt råvaror? Vem som helst KAN väl redan få maten att smaka underbart? Man behöver väl inte vara en av "de största sjänkockarna" för att skala räkor?

tisdag, februari 09, 2010

Gör-det-själv-kött?

Läser i aftonbladet att Sverige röstat "ja" i EU-organet SKLD för att börja använda "köttklister" av trombin inom EU. Det här köttindustrin möjlighet att "limma ihop" delar av kött för att t.ex. sätta ihop mer estetiska former på köttet. Man kan också använda delar från ett kött (t.ex. en oxfilé) och sedan limma ihop med delar från en annan för att kunna sälja Frankensteinbiffen som "hel oxfilé". Själva klistret heter Fibrimex och är tillverkad av blod från gris eller ko. Den består av två olika blodenzymer:

Trombin, som är ett nyckelenzym i koagulation och fibrinogen, ett protein i blodplasma, som vid koagulation omvandlas till olösliga trådar av fibrin. Ett slags "tvåkomponentlim" för kött således.

Den svenska delegationen har godkänt att medlet börjar användas, men vill få till en märkning av "limmat" kött. Man ser en uppenbar risk i att konsumenter kan vilseledas och luras att betala för mycket för ett "fejkat" livsmedel.

Plakstek som metervara?

Kompisen F. bygger hus tillsammans med sin man. Ibland har det varit motigt och jag tänker mycket på henne och hur det går där, med huset. Ibland när jag själv är på brädgården går jag och tänker lite hur det skulle vara att själv bygga hus. Oftast bestämmer jag mig för att "aldrig".

Så - ibland går man på stan och ser på restaurangers menyer. Ofta kan man få "en öl och en..." för typ 95 spänn.

Och nu har tydligen - enligt mediamagasinet Resumé, som jag läser mycket sporadiskt -byggfirman XL en rolig kampanj på ekplank på löpmeter - eller vad sägs om den här?

fredag, februari 05, 2010

Något för fjällvandringen? Redan de gamla... romarna...

Letar egentligen efter nya fältbestick inför nästa fjällvandring (eller annat friluftsäventyr, men de senaste åren har det mest varit på fjällvandring man kommit ut). Kollade på nätet och ville egentligen ha typ "swiss army knife" eller så, fast med bestick. Jag vet att jag har sett ett sådant verktyg, någonstans i forntiden, med lite knivblad och verktyg för snabba fältmässiga reparationer av fjällutrustningen, men alltså också med t.ex. sked.

Jag verkar emellertid inte riktigt hitta det jag söker, så jag googlade med ordet "old/outdated models" och fann den här sidan: http://gizmodo.com/5460475/the-worlds-oldest-swiss-army-knife, som visar sig ha världens äldsta swiss army knife... Från typ 200talet e.kr. - då det inom det romerska imperiet verkar ha funnits ett sådant verktyg!



Bevisligen har någon annan - före mig - tänkt på det här behovet. Bara typ 1800 år före mig. Tanken svindlar.

Och - eftersom DE på DEN tiden inte klarade sig utan ett. Hur ska jag kunna klara mig utan ett sådant här verktyg? Sökandet går vidare...

Mjölka en E-ko

Arla har lanserat en ny, ekologisk cottage cheese (keso) och på lanseringssidan kan man bl.a. tävla i att mjölka en E-ko. Ganska kul.

onsdag, februari 03, 2010

En dagens, tack...

Snodde den här listan av Frk. R. och fyller snabbt i en sådan där "meme"-lista:

DAGENS VILL HA: Vet inte? En ny kockrock, kanske. Min gamla favoritrock har blivit missfärgad (rosa) i tvätten.
DAGENS KLÄDSEL: Svart kockrock, pepitarutiga byxor, rött förkläde. Svart-vit-rutig bandana med jolly roger på.
DAGENS SMINK: Nej, inte idag. Heller.
DAGENS FRISYR: Som vanligt lite sådär pojkaktigt kort. Bitvis grå. Lite som en stubbad grävling.
DAGENS HÄNDELSE: Har lagat vegetarisk pyttipanna idag. Det gick inget vidare.
DAGENS LÅT: "what if god was one of us" av Joan Osbourne
DAGENS HAR GJORT: Vaknat, lagat en massa mat, diskat, har (äntligen) hämtat barnen på förskolan.
DAGENS DROG: Värktabletter
DAGENS PUSS: Ja, tack. Gärna. Gärna många. Så länge de kommer från mina barn eller möjligen Frk. R. :-)
DAGENS KÖP: Pommes frites, ägg och juice
DAGENS GODIS: inget faktiskt, men dagen är ju inte slut än?! :-)
DAGENS HUMÖR: Bra. Gillar onsdagar.
DAGENS ORD: Bediour (antar att det är rödbetor på skånska, min kallskänka sade det förut idag...)
DAGENS SMS: Tror att alla dagens SMS hittills gått till Frk. R.
DAGENS SKA BARA: kolla med lite papper. Sedan kanske läsa lite, innan det är dags för sänggåendet.

Restaurangkartan.se äntligen lanserad.

Ja, egentligen behöver det inte skrivas mer än så - Ted Valentins innovativa sajt för restaurangrecensioner har äntligen kommit igång "på riktigt". Kolla in!

Marsvinsdebatten

Aftonbladet skrev igår, appropå programmet "landet brunsås" en tämligen upprörd artikel om ett inslag där en av programledarna - Erik Haag - hemma hos en peruansk familj äter ett marsvin (som familjen köpt via annons på blocket).

Många bloggar kommenterade redan igår, men jag var tvungen att tänka lite kring vad jag läste innan jag tyckte till om saken.

För jag tänker såhär: Visst kan man tycka att det är hemskt att ett djur slaktas utanför något slags "kontrollerat" system (Som Johan Beck-Friis på veterinärförbundet):

– Det är ett brott mot djurskyddslagen.

Johan Beck-Friis menar att det endast är experter som kan ta död på ett djur så att det inte lider i onödan. Han tycker att SVT är ett dåligt föredöme som visar marsvinsmiddagen som om det vore en spännande söndagsrätt. I stället borde de skylta med att det är ett brott mot djurskyddslagen.



och det finns säkert folk som tycker att "man äter inte husdjur". Samtidigt tänker jag att t.ex. äter kanin (som folk har som husdjur), och häst (husdjur) och säkert - en kultur där andra bjuder på "genuin inhemsk mat" skulle kunna tänka mig att äta andra husdjur (katter? hundar? guldfisk?). Jag har egentligen inga speciella moraliska skrupler. Så länge djuret har levt ett någorlunda drägligt liv (jag gillar ekologiskt kött, t.ex. - även om jag tror att det är svårt att hålla sig med ekologiska marsvin i Sverige!) kan jag tycka att det är "mat som mat", liksom.

Jag vet att folk tycker att vissa djur inte bör ätas (för muslimer och judar - t.ex. gris och för hinuer - kor) av religiösa skäl, men jag har inga speciella religiösa dubier vad det gäller "matlagar" av olika slag. Jag äter fläsk och nöt. Och häst. Och kanin, som sagt. (Vissa lagtrogna judar äter heller inte räkor, eftersom de inte har fjäll). I sverige ser vi helt enkelt "husdjur" där andra ser "mat". Och det känns inte så konstigt.

Matlagning är i varje kultur ett sätt att överleva på det som finns runt omkring oss (fransk matlagning - sniglar, någon?) och innebär det att vi som svenska, välbärgade, västerländska lagom bekväma människor ibland blir upprörda på andra kulturer kan jag oftast rycka på axlarna åt det och säga "det handlar ju bara om mat".

Problemet är - som jag ser det - att vi numer har det så gott ställt att vi kan välja vad vi kan äta (ja, jag har också läst tidningarna - jag vet att det finns miljontals människor, även i rika länder, som svälter, men bare with me...) och att vi inte har någon kontakt med vad vi äter. Vi upprörs över fel grejer, enligt mig. I stället för att uppröras över att folk i vissa delar av världen svälter upprörs vi i västvärlden för att folk inte äter som vi, och är snabba att fördöma ett beteende som omoraliskt.

DET tycker jag är omoraliskt.

Mat är mat. Även om det inte är mat för oss alla. Oavsett vilka matregler vi sätter upp för oss själva (och tro mig - jag accepterar att ALLA människor har olika regler för hur de vill äta och tycker att de ska få välja själva, om de kan).

Jag har bara svårt för att se varför så många blivit så upprörda över att någon äter ett marsvin.

Hade det varit bättre om man - som köpare av nyss nämnda husdjur - gjort klart för säljaren att man tänkte äta upp det? Hade det blivit mindre rabalder då? Eller handlar det om att vi är obekväma med att äta kött från ett djur som vi precis innan klappat och interagerat med? Jag vet inte.

Torsk på lax.

Min fantastiska kollega D - en kille jag tycker mycket om och som egentligen bara har det enda karaktärsfelet att han gillar HV71 - kommer in i köket en dag och dricker en kopp kaffe. Vi brukar, när vi kommer till jobbet, ofta brygga kaffe åt varandra, jag och D. När han kommer först står bryggaren redan och puttrar när jag kommer, och när jag kommer först brukar jag ofta kunna hälsa honom med "Vilken tur att du är här! Kaffet är klart!"

Nåväl. D. och hans sambo E. hade härom dagen ätit något med lax och vi pratade om det. D. hävdar att de oftast inte äter så mycket annan fisk än just lax hemma och tillägger sedan - "Men lax är ju så himla gott! Jag är helt torsk på lax!" innan vi bägge brast ut i ett gapskratt.

Här kunde historien kunnat sluta - en liten rolig poäng i mitt språkintresse. "Torsk på lax", liksom. Men så började min (inte helt vanliga) hjärna att dra det här en vecka till. Och i morgon kommer vi alltså att servera "D.s torsk på lax" på jobbet - en fiskgryta med både torsk och lax i. Och en konstant påminnelse om D.s underbara uttryck.

Nu hoppas jag bara att alla gillar det, så att jag får skriva det på matsedeln snart igen. Det är ju lite mysigt att retas, oss kollegor emellan, också!

tisdag, februari 02, 2010

Tisdag...

En helt vanlig tisdag. Eller kanske ändå inte.

Dagen började med att jag skulle vara ute i god tid och därför skulle ta en buss strax före 6 på morgonen. Bussen (och följande två turer) var inställda p.g.a. vädret (Va?! SNÖ i stockholm? Då kan vi inte köra buss...) och till sist kom bussen, som var överfull redan på min hållplats (två hållplatser efter linjestart). Jag fick stå. Inget problem. Förrän vi kom till "centrum", ett par hållplatser bort, då min buss vid infarten till centrum krockar med en buss på väg ut. Människor på golvet. Alla stående ramlar omkull. Flera slår sig. Jag slår mig i ryggen och på höften på vänster sida. Resultat: Blir försenad till jobbet, då jag har en kilometer att gå från busshållplatsen. I snömodd. Med ömmande höft.

Kommer till jobbet, där det idag är skolinspektion. Bra. Kul. Jag gillar inspektioner. Det ger min arbetsplats tillfälle att visa hur bra vi är. Men idag är tisdag och jag anar att jag inte kommer att ha sådär jättemycket tid att lägga på mat och omsorg till skolinspektörerna, då jag ska få leverans av veckans varor.

Fixar i alla fall fika (frukt, kex, kaffe, te, och lite smått och gott) och serverar på personalrummet, där "inspektionen" äger rum. Hälsar på alla inblandade och försöker verka trevligare än vad jag egentligen är.

Så lunch. "Thailändsk kycklinggryta med ris". Vi har slutat med soppdag av någon lite halvdiffus anledning på jobbet, under tiden jag varit pappaledig. Får ihop grytan, men allt går långsamt. Jag är öm i höften.

Så är det dags för disk. Nu får jag skynda mig - varorna kommer snart och är jag inte färdig med disken blir det svårt att få plats!

Då kommer reparatören.

"Vilken reparatör?" undrar ni säkert.
Vår diskmaskin har läckt i ett par veckor och nu kommer vår fastighetsskötare och ska ta sig en titt på maskinen. Mitt kök är fullt av lortig disk. Fastighetsskötaren plockar metodiskt isär maskinen. Mina kollegor vill in i personalrummet (där det fortfarande pågår intervjuer för inspektionen), kaffe, te och frukt skall fram. Nu börjar jag få lite puls...

Min diskmaskin ser en timma senare fortfarande ut som en meccano-byggsats. Fastighetsskötaren ligger på golvet och skruvar på något som han "lagat sönder" (han använder faktiskt de orden!). Och nu kommer varorna.

En del av dem.

Och en del av de som kommer är krosskadade. Bl.a. en hink creme fraiche som nu lämnar ett vitt snigelspår efter den ena av de varuvagnar som grejerna står på. Mitt kök är nu A) fullt med disk. B) utan diskmaskin, men med en ansenlig mängd skruvar, muttrar och grunkor på golvet... C) i sällskap med en fastighetsskötare som börjar bli stressad av att ligga på ett golv fullt med vatten från en fortfarande läckande diskmaskin. D) Inhibiterat av en mycket irriterad (och öm) köksmästare med rätt höga stresshormonnivåer E) fullt med varor i olika stadier av förfall och kladdighet.

Och då kommer en kollega och vill hämta mellanmål "så vi har det gjort sedan".

I det här läget ringer jag min kallskänka, som jag vet också har fått varor, som också fixar fika till inspektionen, som också har en massa disk och som också har ungefär en miljon (helt andra, viktiga) grejer att göra (som att få in sina beställningar) att komma och hjälpa mig att rädda mitt bacon. Jag klarar helt enkelt inte det här!

Inombords svär jag långa ramsor fyllda med mycket fula ord medan jag packar av de kladdiga varorna och fantiserar hemligen om hur jag skall bli miljardär, köpa min leverantör och sedan sparka varenda människa där, en efter en.

Vid halv fyra börjar det lugna ned sig. Varorna är instuvade. Folk har börjat diska efter mellanmålet. Jag har hunnit få undan (det mesta av) disken och min puls börjar slå någorlunda mindre än hos en genomsnittlig kollibri. Jag har hunnit ringa in min beställning på frukt och grönt och hunnit sitta i telefonkö och sedermera lämnat in reklammation till leverantören.

Och jag har inte svurit högt en enda gång idag! Visst är jag duktig?!