Populärkulturkompassen

Mackan har startat en ny sådan där "meme"-grej och givetvis måste jag haka på... Det handlar om fem populärkulturella influenser i ens liv, både musik, serier, tv-program, böcker... Ja - ni hajar. Och så lite om hur de påverkat en.

Eftersom jag själv är musiknörd - och då menar jag NÖRD - och dessutom spelar trummor (när tillfälle ges - numer är det dock rätt sällan eftersom jag förra året tvingades sälja mitt väldigt hårdrockiga trumset) måste min första "influens" vara något trumrelaterat. Jag väljer ett klipp med en idol:



Vi talar förstås om Rick Allen - trummisen som förlorade en arm (i en bilolycka) och fortsatte att spela. Det här är - mig veteligen - en av de första låtarna som Def Leppard spelade in efter come-backen till bandet. Och det är bra på så många sätt:

1) Rick Allen är en hjälte. Att fortsätta med något man brinner för, fastän man - rent bokstavligen - är trasig är så oerhört inspirererande!

2) Låten är från 1988, det året jag först började lyssna på lite "rockigare" tongångar, något som sedan fick mig att vara med i mitt första "egna" rockband, tillsammans med Chrille och Karin, tillsammans delade vi drömmen om att någon dag, på något sätt, bli något stort. Det gick bra för Chrille. Karin vet jag inte riktigt bad som hände med (efter den där Skid Row-spelningen på globen), men vi "växte ifrån" eller "kom bort" från varandra ungefär samtidigt som jag gjorde lumpen. Själv blev jag kock, i stället för världsberömd hårdrockstrummis.

3) "Pour some sugar on me" är ungefär lika subtilt som Joan Jetts "...so put another dime in the jukebox, baby". Jag gillar direkta budskap. Eller rättare - jag förstår inte subtila dito. Fråga vem som helst som någon gång försökt ha en någotsånär vettig vuxen relation med mig.

Nästa populärkulturella influens måste givetvis vara en från mitt jobb. Eller rättare - från min yrkeskår. Det finns folk som kan skriva. Och det finns folk som kan laga mat. Och så finns Anthony Bourdain. För Er som inte läst något av honom (Kitchen confidential är hans mest kända verk - den finns på Svenska också!) - gör det! Det här är killen som genom att göra en nästan "spinal tap"-esque memoar om arbete i kök lyckats dra yrket i smutsen och därigenom göra det fullkomligt oemotståndligt! Det är som ett reportage i rolling stone magazine, fast på typ 300 sidor. Man skrattar. Man gråter. Man förfasas. Och - för mig - man känner igen sig. När jag blir stor skall jag typ BLI Anthony Bourdain!

...men det skulle vara självförnekelse att inte skriva något om min kyrkliga bakgrund. För Er som inte vet var jag under många år tämligen aktiv inom frälsningsarmén. Jag kom in i kyrkan genom musiken (en barnkör) och blev kvar inom musiken och tillbringade de sista åren inom kyrkan bakom trummorna. Det där med tron blev till sist en svårighet för mig och jag lämnade min församling. Strax därefter hände en massa saker i mitt kyrkliga och övriga liv (jag separerade från min dåvarandre fru, något som ledde fram till en skilsmässa, min lokala församling lades ned eller dog ut för att vi hade för få medlemmar, jag var arg och bitter på flera församlings- och andra samfundsmedlemmar etc.) så jag lämnade till slut "frälsis" för att aldrig komma tillbaka. Icke desto mindre var "kristen kultur" en stor del av min egen kultur under många år.

Ett favoritband var "Tree63", som är ett rockband från Eastbourne i England (där jag också tillbringat en hel del tid) som bl.a. har gjort "modernare" inspelningar på gamla psalmer.

Den här heter ju "förunderlig nåd" på Svenska, men originaltexten - "Amazin grace" är så väldigt fin. Den är en text om att hitta sin plats. Att loppet inte är kört. Att man - trots allt - kan bli förlåten för sina missgärningar. Och låten är jättefin. Och Tree63 gör den väldigt bra...



Men mitt liv har ibland också varit kamp. På många sätt. Och ibland har det varit roligt. Och ibland har det varit båda samtidigt. Ni vet - sådär som det kan vara när man boxas? Jag var på min första boxningsträning någon gång - kanske i nian - när jag jobbade extra i ett fruktstånd på det lokala torget. En av killarna i ståndet bredvid (som sålde blommor) tränade på en klubb på söder och tog med mig dit en kväll efter att vi stängt. Det var jätteroligt, men jag började inte boxas då.

Jag boxades av och till under lumpen - ofta tillsammans med polaren U. Sedan dess har jag börjat och slutat så många gånger att jag nästan verkar vara som en rökare kring nyår. Men jag har i alla fall några par handskar hemma. Och tandskydd. Och jag tycker fortfarande att "Eye of the tiger" är en jättebra låt! Nåväl. Under de där åren i tonåren såg jag någon gång "Rocky IV" och tyckte att den var väldigt tuff. Precis som t.ex. "Top Gun" har jag sett den säkert 20 gånger. Och varje gång är det lika bra.



Dessutom tycker jag att just den här scenen, där Dolph Lundgren (som spelar Ivan Drago) får smisk är oerhört skön, just nu, i schlagerfestivaltider. Vem har inte fantiserat om att ge honom ett kok stryk? :-)

Och till sist får väl en populärkulturell influens bli "kärleken" på något sätt. För det finns väl få saker som just påverkar oss sådär som kärlek gör. I mitt fall är det till min familj, men också till en mycket speciell barnskötare. Och jag lånar orden från en annan musikalisk influens - herrar Adolphsson och Falk:



För Er som kände mig redan på den tiden, då jag lyssnade på AoF.

Och nu känns det som om jag på något sätt borde lämna över stafettpinnen till några bloggkompisar, men jag har inte riktigt någon aning om vilka av Er som läser min blogg längre: Manne? Kristofer? CayakCarin? Nåväl - ni som känner Er manade - känn Er frimodiga att känna Er också utmanade. Kör hårt!