Restaurangkartan.se äntligen lanserad.

Ja, egentligen behöver det inte skrivas mer än så - Ted Valentins innovativa sajt för restaurangrecensioner har äntligen kommit igång "på riktigt". Kolla in!

Kalles prickiga

Fick härom veckan varuprover från livsmedelsföretaget abba och i påsen fanns en smältost med små korn av mildrökt kaviar - Kalles prickiga.

Så - hur smakar det då? Det smakar... ost... och lite salt. En liten syrlighet från den milt rökta rommen, men det smakar väldigt lite kaviar. Pålägget är vad man skulle kunna kalla "kaviar för folk som inte gillar kaviar" och jag - som inte tycker jättemycket om kaviar (och som föraktar kaviarprodukter som innehåller obskyra utblandningsmedel som banan) tycker att det smakar "helt ok", men det är inte en produkt jag kommer att köpa själv. Jag tycker helt enkelt inte att det är värt pengarna.

Tycker jag att man skall prova den här produkten även om man måste betala för den? Ja - om du t.ex. aldrig ätit svensk smörgåskaviar tidigare och vill ha något gott att t.ex. fylla en krustad med eller så, men produkten är lite... tråkig, tror jag är ordet jag söker.

Förresten - har ni sett att Ragazze-tjejerna har skrivit om det här? Och att de var ännu elakare än jag? Kolla in!

Nej - vi är inte osams...

"Är du och Linda Skugge osams"?

Nej - det tror jag inte. Jag känner henne inte speciellt bra, men har haft att göra med henne några gånger under det senaste året. Vi är liksom inte kompisar eller så, men jag gillar hennes attityd i skrivandet och jag har en professionell respekt för folk som klarar av att hålla hennes tempo och jobba så mycket. Linda är cool, tycker jag.

Nåväl.

Efter min recension av hennes kokbok har vänner till mig som läser båda våra bloggar gjort mig uppmärksam på att A) Linda börjat länka flera recensioner, B) på att hon skrivit ett antal ironiska inlägg från en "gästbloggare" som skall vara hennes hushållerska, - allt efter hennes C)offentliga svar på min recension.

Jag vet inte hur jag ska tolka det här beteendet. Jag tror att hon bara är ironisk eller liksom gör det med glimten i ögat och jag bryr mig egentligen inte speciellt mycket. Däremot tycker jag att det är lite anmärkningsvärt att hon bestämmer sig för att göra en sådan grej av det. Ingen annan recensent har blivit offentligt kommenterad på det sättet. Ingen annan recensent har i och för sig heller fått Linda att dra igång en serie gästbloggsinlägg med en fiktiv person, bara för att göra en poäng av att recensenten har fel.

Jag tycker också att det är lite kul att Linda länkar till en sajt som ger henne bra recensioner ("mer än toppbetyget 5")och som händelsevis är en sajt som Linda jobbar åt, genom att matblogga där.

Nåväl. Jag vet inte om Linda är stött eller vad det är. Jag upplever oss inte som osams. Men för att klargöra då: Jag tycker i alla fall (fortfarande) om Linda. Och jag gillar hennes blogg. Jag tycker dessutom fortfarnade att hennes bok är fin. Men jag håller fast vid min tidigare recension av den.

Så - är vi osams? Nej, det är vi inte. Inte jag, i alla fall! :-)

Bokrecension: "Mamma, jag är hungrig!"

Jag har läst Linda Skugges kokboksdebut "Mamma, Jag är hungrig!" en kokbok som jag faktiskt sett fram emot att få läsa och därför nu har lite svårt att förhålla mig till.

Grejen är ju:

Jag gillar egentligen tanken på att Linda Skugge skriver en kokbok. Jag har uppmärksammat det vid ett flertal tillfällen under tiden den låg och puttrade i utkanten på det kollektiva matmedvetandet hos alla som bloggar (och hade bl.a. en av de första intervjuerna med Linda om boken, någon dag innan den släpptes).

Jag jobbar ju dessutom med "mat för barn" och läser i princip allt som rör ämnet (jag har också uttalat mig i en intervju - av Linda Skugge dessutom - om att jag håller på att skriva en bok om just mat för barn.

Är det någon som tror på mig, ifall jag skriver något snällt om den här boken, eller kommer alla att tycka "jamen, så skriver du bara för att du tror att Linda kommer att skriva något snällt om din bok - ni skriver ju alltid om varandra!" eller förväntar sig folk en sågning som de i så fall kan skylla på "surt-sa-räven-mentalitet" eller avundsjuka?

Det gör det alltså svårt att skriva något om den här boken.

Nåväl - jag får väl skriva det "blödande obviösa" först:

Det är en väldigt fint formgiven bok. Bilder med en leende Linda Skugge i fina retroinspirerade förkläden, lyckliga barn, softade bilder på vackert upplagd mat, gärna fotade i lite härligt motljus.

Boken varvas med recept (av Tobias Holmberg) och små texter av Linda.

Och ungefär där tar det liksom slut. Jag känner att vad jag än skriver känns det inte trovärdigt. Vad jag än skriver är jag en skitstövel. Frågan är bara vilka som tycker att jag är det.

Nåväl - Jag tycker boken är fin och den känns väldigt inspirerande, men jag får känslan efter att bland annat läst om hur mycket Linda Jobbar på hennes blog att det blir lite plastigt. Lite kuliss. Jag sitter hela tiden och undrar "är det hennes barn vi ser busa och skratta i det vackra köket? Är det ens Lindas eget kök? Det är ju inte hennes recept, liksom?"

När man sedan läser i boken om hur intresserad hon är av matlagning och hur mycket mat hon lagar - å ena sidan och å andra sidan - på hennes blogg läser om möten på Stureplan, var man köper bäst sushi och annat känns det liksom "hur har hon tid med allt samtidigt? INGEN människa har mer än 24 timmar på dygnet, oavsett hur effektiv hon är..."

Och det är hennes största svaghet i den här boken. Att hon liksom utger sig i förord och texter för att vara värsta supermorsan som lagar och bakar och busar med barn och pysslar i köket, med bilder som bankar in budskapet. Det känns nästan lite som de sovjetiska propagandafilmerna från det kalla kriget...

Recepten verkar emellertid genomtänkta och bra. Jag har ännu inte lagat något ifrån boken, men jag kommer säkert att göra det så småningom, eller hämta någon slags inspiration från den så småningom. Jag har ju också en liten tjej hemma, och med en bebis som kommer vilken dag som helst känns undertiteln till boken "för dig med många kids och noll inspiration i köket" som något som kan kännas praktiskt om en inte alltför avlägsen framtid.

Vi får helt enkelt se.

Betyg, då? Det är svårt att säga. Det är en vacker bok. Och recepten är bra. Där skulle betyget kunna ha blivit en 5:a av fem möjliga, samtidigt känns det plastigt och fejkigt och det faktum att hon inte skrivit recepten själv gör att betyget dras ned. Jag skulle vilja sätta en etta p.g.a. kulissandet, men boken är som sagt snygg... En trea?


---

Uppdatering: DN skriver en artikel som belyser lite av det som jag ser som problem: Linda blir provocerad av folk som vill vara lediga, hon vill jobba jämt, hela tiden ha nya projekt och skriva en massa olika saker. Samtidigt skriver hon i sin kokbok att hon är hela tiden i köket. Hela tiden tänker på mat osv. I artikeln får vi också svaret på frågorna kring bilderna - det är inte hennes barn på bild.

Läs gärna artikeln i DN också.

Bokrecension: Coola krogen

Jo, jag vann en tävling om kroguttryck (som verkar återkomma varje helg) på Frukostflingans blogg och vann då den här boken och det betyder i klartext att jag inte har betalat något för den, vilket ni kanske vill veta när ni läser recensionen:

Nåväl.

Det är alltså en bok utgiven av "En bok för alla" med benägen hjälp av HRF, skriven av Lena Kallenberg.

Den handlar om Gloria. Gloria är en tjej från Tierp, just nyexad från gymnasiets hotell och restaurangprogram, som åker till Stockholm för att där finna lyckan som servitris på en kvarterskrog i innerstan. På krogen träfar hon goda kollegor (en bister fisnk kock som heter Harri och en medelålders servitris som jobbat sisådär trettio år i branchen, har åderbrock och är fackligt aktiv - och heter Berit. Förstås.), men möter också en verklighet som bitvis är rätt långt ifrån den hon lärt sig existerar på restaurangskolan.

Så långt är boken bra. Trovärdig i miljöbeskrivningar och dialog och med mycket goda personporträtt. Vi som jobbar i branchen har alla träffat "Harri" eller "Berit" någon gång och karaktärerna känns igen. Precis som den något klumpiga, men flitiga Gloria.

Men det verkar författaren inte tycka räcker. Hon måste komplicera saker och ting för sina karaktärer och givetvis tas krogen till sist över av gangsters. Det blir knarkhärvor, vapensmugglinge, illegal arbetskraft, skjutningar i dörren osv. Allt på en gång. Och givetvis står Gloria mitt uppe i det här. Med splittrade lojaliteter, missriktad kärlek och allt.

Och det är här det brister. Visst - det förekommer brottslighet i krogbranchen. Visst, en del av det är våldsamt. Visst, det förekommer en hel del knark. Visst folk strular till det på jobbet. Men tanken på att allt händer SAMTIDIGT och för EN person känns faktiskt inte alls realistisk. Ett flertal möten där Gloris "stöter på" andra personer i boken - som av en slump - känns nästan som ditsrivna i efterhand, för att liksom storyn skall kännas trovärdig eller något skall kunna förklaras i efterhand. De här mötena blir så otroliga att tyvärr hela boken faller med det.

Inte desto mindre: Miljöerna och personporträtten är på pricken.

Så - vad får den för betyg då: Ja - det blir faktiskt rätt lågt. Den får en tvåa (av fem) för den goda viljan och för de genuina beskrivnignarna av krogens innandömen. Det som drar ned betyget är tyvärr storyn...

Fin bild...

Jag vet inte om ni redan sett det, men annars har man skrivit om min bok på studentköket.

Mest reagerade jag över bilden, där min bok (i specialutgåva) får ligga bredvid Barbro Andersson - Frukostflingans synnerligen fina bok. Det känns hedrande!

För Er som inte har någon av dem - köp dem, bägge två! :-) Har du bara råd med en så köp Barbros - den är snyggare (även om min är lite större och därför passar bättre som grytunderlägg!) :-)