Hade en bitvis animerad diskussion för någon vecka sedan, med en f.d. kock-kollega. Som vanligt handlade det om vem som egentligen är mest manlig i ett kök. Han hävdade att bagare och då kanske framförallt Patissierer är hårdast. Att de , som kulinariska vetenskapsmän följer recept till punkt och pricka. Handlar i enighet med etablerade fakta. Och att de genom att knåda degar får breda axlar, stora biceps och - inte att förglömma - skickliga och känsliga händer.
"Jamen", sade jag "Köttkockar? Styckare? Killar som står upp till armbågarna i blod och inälvor?" Givetvis tycker jag - som inte kan baka, men som faktiskt kan ta isär mindre djur i hyffsat vackert skurna beståndsdelar, att JAG på något sätt OCKSÅ är manlig.
Min kollega skakade på huvudet. "Det är händerna" sade han. Och när det blir sörjigt i köket tar du på dig sådana där undersökningshandskar...
Men - hävdade jag nu - det måste ju vara mer manligt att improvisera, att kunna riffa till ett etablerat tema, som typ en köket Louis Armstrong än att hela tiden hålla sig till exakt samma partitur?
Min kollega skakade på huvudet. "Säg det till Beethoven"...
Och så läste jag det här. Och insåg att jag faktiskt hade rätt. Bakning verkar vara för småtjejer! :-D
Visar inlägg med etikett Linda Skugge. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Linda Skugge. Visa alla inlägg
måndag, november 17, 2008
torsdag, oktober 30, 2008
Att få ett barn att äta...
Såg det här på Linda Skugges blogg och tyckte att det var fint skrivet. Jag har ju skrivit om barn som inte äter grejer tidigare men tänkte kanske tillägaa följande lilla anekdot från det riktiga livet.
Det fanns en fyraårig kille - låt oss kalla honom Nicke - på en av förskolorna jag jobbat. Han åt i princip ingenting, varesig hemma eller på förskolan. Hans föräldrar hade lämnat in långa listor med mat han (först) INTE åt för att sedan lämna in betydligt kortare listor på mat han åt, i köket. Till sist åt han ingenting. Alls.
Jag bestämde då i samråd med föräldrarna att vi skulle försöka pröva på en ny metod: Nicke fick vara med mig i köket någon timma varje förmiddag och laga sin egen mat. Han fick välja fritt ur kylar och frysar och vi lagade till det han valde tillsammans. Nicke hade ett eget förkläde, en egen släng och en liten pall att stå på och jobba. Han fick använda den stora kockkniven - den som ingen annan fick röra - för att dela sina grönsaker och han smakade på allt. "För så gör kocken i köket". Vi smakade på Nickes mat. Ofta "smakade" Nicke ungefär en standardportion, för det var så gott att äta egen mat.
Sedan kom lunchen, och Nicke åt med god aptit den mat han själv lagat. Vad beror det på? Jag kunde inte ha sererat samma mat någon dag tidigare och han hade ätit? Nu åt Nicke sin mat varje dag? Vad har hänt? Jag tror att faktiskt ett par saker här var annorlunda mot tidigare: A) Nicke hade SETT all mat från början. Han hade själv tagit beslutet om VAD han ville äta och sedan sett hur maten lagades till. B) Nicke hade ett eget engagemang i maten - man kastar inte bort grejer man själv bygger. C) Nicke "fick en roll i köket". Att laga mat betyder också ansvar. Ansvar att bete sig som en kock. Att få använda den stora kniven och att smaka av all sin mat. Det ger både ett medinflytande över vad som äts, och ett engagemang för sin egen mat.
Sist jag hörde något åt Nicke "ganska vanlig" mat, men är lite skeptisk till "kladdiga rätter" som gryta. Han äter sina köttbullar utan gräddsås eller lingon och har inte ketchup på korven, men Hey - det känns bättre än att inte äta alls, eller hur?
Bara en liten tanke sådär, på torsdagmorgonen.
Det fanns en fyraårig kille - låt oss kalla honom Nicke - på en av förskolorna jag jobbat. Han åt i princip ingenting, varesig hemma eller på förskolan. Hans föräldrar hade lämnat in långa listor med mat han (först) INTE åt för att sedan lämna in betydligt kortare listor på mat han åt, i köket. Till sist åt han ingenting. Alls.
Jag bestämde då i samråd med föräldrarna att vi skulle försöka pröva på en ny metod: Nicke fick vara med mig i köket någon timma varje förmiddag och laga sin egen mat. Han fick välja fritt ur kylar och frysar och vi lagade till det han valde tillsammans. Nicke hade ett eget förkläde, en egen släng och en liten pall att stå på och jobba. Han fick använda den stora kockkniven - den som ingen annan fick röra - för att dela sina grönsaker och han smakade på allt. "För så gör kocken i köket". Vi smakade på Nickes mat. Ofta "smakade" Nicke ungefär en standardportion, för det var så gott att äta egen mat.
Sedan kom lunchen, och Nicke åt med god aptit den mat han själv lagat. Vad beror det på? Jag kunde inte ha sererat samma mat någon dag tidigare och han hade ätit? Nu åt Nicke sin mat varje dag? Vad har hänt? Jag tror att faktiskt ett par saker här var annorlunda mot tidigare: A) Nicke hade SETT all mat från början. Han hade själv tagit beslutet om VAD han ville äta och sedan sett hur maten lagades till. B) Nicke hade ett eget engagemang i maten - man kastar inte bort grejer man själv bygger. C) Nicke "fick en roll i köket". Att laga mat betyder också ansvar. Ansvar att bete sig som en kock. Att få använda den stora kniven och att smaka av all sin mat. Det ger både ett medinflytande över vad som äts, och ett engagemang för sin egen mat.
Sist jag hörde något åt Nicke "ganska vanlig" mat, men är lite skeptisk till "kladdiga rätter" som gryta. Han äter sina köttbullar utan gräddsås eller lingon och har inte ketchup på korven, men Hey - det känns bättre än att inte äta alls, eller hur?
Bara en liten tanke sådär, på torsdagmorgonen.
lördag, augusti 02, 2008
Claim to fame...
Just nu blir jag länkad från Linda Skugge OCH (Samtidigt) har en text jag skrivit om fläskkarré blivit publicerad på Taffels "matgästen". Det känns jättekul. Och hedrande.
Och till alla nytillkomna Krubbläsare vill jag bara säga: "Välkomna! Hoppas ni skall trivas!"
Och till alla nytillkomna Krubbläsare vill jag bara säga: "Välkomna! Hoppas ni skall trivas!"
onsdag, juli 30, 2008
Tack, Linda!
Tack, snälla, snälla, snälla Linda Skugge för ett vackert signerat ex av den fina kokboken "Mamma - jag är hungrig!" att ge bort i prispotten i smörgåstävlingen. Tack, tack, tack. Sedan tidigare har ju Lisa på Taffel gett mig ett par böcker att ge bort, och själv har jag ju några ex av "Mums - det bästa från Krubb", så det finns nu rätt mycket priser i potten. Men så är det ju också en hel del riktigt bra smörgåsar med och tävlar också! Eller vad sägs om de här godingarna? Karin Roséns dansk/skånska salamisommarsmörgås
Nina Frodemos makrillsommarsmörgås
Lisas smörgås med renstek
Mackans "sjukt goda macka" (som är nästan som en bookbakertoast):
Rutans fina toastar med märg
Annas mangocurrysmörgås
Pyttans SMÖRgås
Jessikas leverpastejsmörgås med heminlagd dragongurka
Karlavagnens västerbottenostmacka
Rebeccas getost/kalkonsmörgås på Lux-bröd
Cayakcarins kajakknäcke med ägg och potatis
Landonius smör/kvarg/kesoröra på rågbröd
Karlavagnens Pa amb tomaquet
Annas (en annan Anna - från längst in i skafferiet): nybakade bröd med hasselnötter med smör på.
Elin med en olivciabatta med lufttorkad skinka och basilikaröra,
Sam med en "sommarmacka från småland",
FdLocusKarin med en leverpastejfavorit från barndomen,
Maria (från salt och peppar) med en bagel med kyckling, brieost och vinbärschutney
och från KarinW, en surströmmingssmörgås på tunnbröd, med potatis, rom och lök.
Örjans knäckebrödssmörgås med ätticksströmming och rödlök.
Emma W pannbröd med messmör och gurka
RagazzeMarias svärfars smörgås med äpple
Emmas rostade bagel med philadelphiaost och blåbär
Hannahs Tahini och fruktsmörgås
Daniels biff och pepparrotssmörgås
Tinas "utflyktssmörgås"
DanielsGammaldags falukorv med stekt ägg på hårt bröd.
Lenas Kalles-kaviarsmörgås med potatis och dill på rågbröd.
Therese kavring med makrill och lök.
MargaretaGs Avokado och rödlökmacka.
AnnaEs Messmör och banan-smörgås.
Britta Anderssons "snabba hällbröd bakat på lättöl" med smör och ost.
"Fyra-Kvadrat-Lisa" med falurågrut, nypotatis, gräddfil, rödlök och gräslök
Är din smörgås inte med? Eller har du ett eget förslag på "bästa mackan"? Lämna in ditt bidrag och var med och tävla om de fina priserna!
--
Uppdaterat 080801:
AnnaMarias tomat och kikärtsknäcke
Innas valbiff på rostad Kneipp.
MariAnnes knäckebröd med avokado, morot, rödlök alfalfagroddar och inlagd gurka
Och återigen - ni som gett priser till tävlingen... TACK!
måndag, maj 26, 2008
Nej - vi är inte osams...
"Är du och Linda Skugge osams"?
Nej - det tror jag inte. Jag känner henne inte speciellt bra, men har haft att göra med henne några gånger under det senaste året. Vi är liksom inte kompisar eller så, men jag gillar hennes attityd i skrivandet och jag har en professionell respekt för folk som klarar av att hålla hennes tempo och jobba så mycket. Linda är cool, tycker jag.
Nåväl.
Efter min recension av hennes kokbok har vänner till mig som läser båda våra bloggar gjort mig uppmärksam på att A) Linda börjat länka flera recensioner, B) på att hon skrivit ett antal ironiska inlägg från en "gästbloggare" som skall vara hennes hushållerska, - allt efter hennes C)offentliga svar på min recension.
Jag vet inte hur jag ska tolka det här beteendet. Jag tror att hon bara är ironisk eller liksom gör det med glimten i ögat och jag bryr mig egentligen inte speciellt mycket. Däremot tycker jag att det är lite anmärkningsvärt att hon bestämmer sig för att göra en sådan grej av det. Ingen annan recensent har blivit offentligt kommenterad på det sättet. Ingen annan recensent har i och för sig heller fått Linda att dra igång en serie gästbloggsinlägg med en fiktiv person, bara för att göra en poäng av att recensenten har fel.
Jag tycker också att det är lite kul att Linda länkar till en sajt som ger henne bra recensioner ("mer än toppbetyget 5")och som händelsevis är en sajt som Linda jobbar åt, genom att matblogga där.
Nåväl. Jag vet inte om Linda är stött eller vad det är. Jag upplever oss inte som osams. Men för att klargöra då: Jag tycker i alla fall (fortfarande) om Linda. Och jag gillar hennes blogg. Jag tycker dessutom fortfarnade att hennes bok är fin. Men jag håller fast vid min tidigare recension av den.
Så - är vi osams? Nej, det är vi inte. Inte jag, i alla fall! :-)
torsdag, maj 15, 2008
Bokrecension: "Mamma, jag är hungrig!"
Jag har läst Linda Skugges kokboksdebut "Mamma, Jag är hungrig!" en kokbok som jag faktiskt sett fram emot att få läsa och därför nu har lite svårt att förhålla mig till.
Grejen är ju:
Jag gillar egentligen tanken på att Linda Skugge skriver en kokbok. Jag har uppmärksammat det vid ett flertal tillfällen under tiden den låg och puttrade i utkanten på det kollektiva matmedvetandet hos alla som bloggar (och hade bl.a. en av de första intervjuerna med Linda om boken, någon dag innan den släpptes).
Jag jobbar ju dessutom med "mat för barn" och läser i princip allt som rör ämnet (jag har också uttalat mig i en intervju - av Linda Skugge dessutom - om att jag håller på att skriva en bok om just mat för barn.
Är det någon som tror på mig, ifall jag skriver något snällt om den här boken, eller kommer alla att tycka "jamen, så skriver du bara för att du tror att Linda kommer att skriva något snällt om din bok - ni skriver ju alltid om varandra!" eller förväntar sig folk en sågning som de i så fall kan skylla på "surt-sa-räven-mentalitet" eller avundsjuka?
Det gör det alltså svårt att skriva något om den här boken.
Nåväl - jag får väl skriva det "blödande obviösa" först:
Det är en väldigt fint formgiven bok. Bilder med en leende Linda Skugge i fina retroinspirerade förkläden, lyckliga barn, softade bilder på vackert upplagd mat, gärna fotade i lite härligt motljus.
Boken varvas med recept (av Tobias Holmberg) och små texter av Linda.
Och ungefär där tar det liksom slut. Jag känner att vad jag än skriver känns det inte trovärdigt. Vad jag än skriver är jag en skitstövel. Frågan är bara vilka som tycker att jag är det.
Nåväl - Jag tycker boken är fin och den känns väldigt inspirerande, men jag får känslan efter att bland annat läst om hur mycket Linda Jobbar på hennes blog att det blir lite plastigt. Lite kuliss. Jag sitter hela tiden och undrar "är det hennes barn vi ser busa och skratta i det vackra köket? Är det ens Lindas eget kök? Det är ju inte hennes recept, liksom?"
När man sedan läser i boken om hur intresserad hon är av matlagning och hur mycket mat hon lagar - å ena sidan och å andra sidan - på hennes blogg läser om möten på Stureplan, var man köper bäst sushi och annat känns det liksom "hur har hon tid med allt samtidigt? INGEN människa har mer än 24 timmar på dygnet, oavsett hur effektiv hon är..."
Och det är hennes största svaghet i den här boken. Att hon liksom utger sig i förord och texter för att vara värsta supermorsan som lagar och bakar och busar med barn och pysslar i köket, med bilder som bankar in budskapet. Det känns nästan lite som de sovjetiska propagandafilmerna från det kalla kriget...
Recepten verkar emellertid genomtänkta och bra. Jag har ännu inte lagat något ifrån boken, men jag kommer säkert att göra det så småningom, eller hämta någon slags inspiration från den så småningom. Jag har ju också en liten tjej hemma, och med en bebis som kommer vilken dag som helst känns undertiteln till boken "för dig med många kids och noll inspiration i köket" som något som kan kännas praktiskt om en inte alltför avlägsen framtid.
Vi får helt enkelt se.
Betyg, då? Det är svårt att säga. Det är en vacker bok. Och recepten är bra. Där skulle betyget kunna ha blivit en 5:a av fem möjliga, samtidigt känns det plastigt och fejkigt och det faktum att hon inte skrivit recepten själv gör att betyget dras ned. Jag skulle vilja sätta en etta p.g.a. kulissandet, men boken är som sagt snygg... En trea?
---
Uppdatering: DN skriver en artikel som belyser lite av det som jag ser som problem: Linda blir provocerad av folk som vill vara lediga, hon vill jobba jämt, hela tiden ha nya projekt och skriva en massa olika saker. Samtidigt skriver hon i sin kokbok att hon är hela tiden i köket. Hela tiden tänker på mat osv. I artikeln får vi också svaret på frågorna kring bilderna - det är inte hennes barn på bild.
Läs gärna artikeln i DN också.
Grejen är ju:
Jag gillar egentligen tanken på att Linda Skugge skriver en kokbok. Jag har uppmärksammat det vid ett flertal tillfällen under tiden den låg och puttrade i utkanten på det kollektiva matmedvetandet hos alla som bloggar (och hade bl.a. en av de första intervjuerna med Linda om boken, någon dag innan den släpptes).
Jag jobbar ju dessutom med "mat för barn" och läser i princip allt som rör ämnet (jag har också uttalat mig i en intervju - av Linda Skugge dessutom - om att jag håller på att skriva en bok om just mat för barn.
Är det någon som tror på mig, ifall jag skriver något snällt om den här boken, eller kommer alla att tycka "jamen, så skriver du bara för att du tror att Linda kommer att skriva något snällt om din bok - ni skriver ju alltid om varandra!" eller förväntar sig folk en sågning som de i så fall kan skylla på "surt-sa-räven-mentalitet" eller avundsjuka?
Det gör det alltså svårt att skriva något om den här boken.
Nåväl - jag får väl skriva det "blödande obviösa" först:
Det är en väldigt fint formgiven bok. Bilder med en leende Linda Skugge i fina retroinspirerade förkläden, lyckliga barn, softade bilder på vackert upplagd mat, gärna fotade i lite härligt motljus.
Boken varvas med recept (av Tobias Holmberg) och små texter av Linda.
Och ungefär där tar det liksom slut. Jag känner att vad jag än skriver känns det inte trovärdigt. Vad jag än skriver är jag en skitstövel. Frågan är bara vilka som tycker att jag är det.
Nåväl - Jag tycker boken är fin och den känns väldigt inspirerande, men jag får känslan efter att bland annat läst om hur mycket Linda Jobbar på hennes blog att det blir lite plastigt. Lite kuliss. Jag sitter hela tiden och undrar "är det hennes barn vi ser busa och skratta i det vackra köket? Är det ens Lindas eget kök? Det är ju inte hennes recept, liksom?"
När man sedan läser i boken om hur intresserad hon är av matlagning och hur mycket mat hon lagar - å ena sidan och å andra sidan - på hennes blogg läser om möten på Stureplan, var man köper bäst sushi och annat känns det liksom "hur har hon tid med allt samtidigt? INGEN människa har mer än 24 timmar på dygnet, oavsett hur effektiv hon är..."
Och det är hennes största svaghet i den här boken. Att hon liksom utger sig i förord och texter för att vara värsta supermorsan som lagar och bakar och busar med barn och pysslar i köket, med bilder som bankar in budskapet. Det känns nästan lite som de sovjetiska propagandafilmerna från det kalla kriget...
Recepten verkar emellertid genomtänkta och bra. Jag har ännu inte lagat något ifrån boken, men jag kommer säkert att göra det så småningom, eller hämta någon slags inspiration från den så småningom. Jag har ju också en liten tjej hemma, och med en bebis som kommer vilken dag som helst känns undertiteln till boken "för dig med många kids och noll inspiration i köket" som något som kan kännas praktiskt om en inte alltför avlägsen framtid.
Vi får helt enkelt se.
Betyg, då? Det är svårt att säga. Det är en vacker bok. Och recepten är bra. Där skulle betyget kunna ha blivit en 5:a av fem möjliga, samtidigt känns det plastigt och fejkigt och det faktum att hon inte skrivit recepten själv gör att betyget dras ned. Jag skulle vilja sätta en etta p.g.a. kulissandet, men boken är som sagt snygg... En trea?
---
Uppdatering: DN skriver en artikel som belyser lite av det som jag ser som problem: Linda blir provocerad av folk som vill vara lediga, hon vill jobba jämt, hela tiden ha nya projekt och skriva en massa olika saker. Samtidigt skriver hon i sin kokbok att hon är hela tiden i köket. Hela tiden tänker på mat osv. I artikeln får vi också svaret på frågorna kring bilderna - det är inte hennes barn på bild.
Läs gärna artikeln i DN också.
onsdag, april 16, 2008
Linda Skugge: "Jag är frälst i gamla husmorsalmenackor"
Linda Skugge har skrivit sin första kokbok. Jag kände mig givetvis tvungen att gratulera, att ställa några frågor om hur det kändes och hur arbetet med en kokbok skiljer sig från Lindas andra skrivande.
Till att börja med: Grattis! Vad roligt att ha fått ge ut en kokbok! Hur känns det?
Det känns jättebra!
Du har ju skrivit många andra sorters böcker förut, men debuterar som kokboksförfattare - hur skiljer sig själva skrivandet mellan att göra kokbok och någon av dina andra böcker?
Vi var ett helt team som gjorde denna bok. Så det var mkt socialt. När man skriver romaner sitter man helt ensam, under en lång tid. Detta var mkt roligare!
Dina recept handlar ju om mat för barn - vad tycker du själv är viktigast när det gäller maten till dina barn?
Att det är rejäl mat, tex husmanskost. Och lite av varje så de får prova smaka nya grejer hela tiden.
Har du testlagat alla recepten i boken? Har du haft någon hjälp av någon "professionell" med att ta fram recept eller provlaga mat eller så?
Det är en kock som heter Tobias Holmberg som gjort recepten i boken
Vilka kokböcker gillar du själv?
Jag är helt frälst i gamla husmorsalmanackor, där det finns 365 recept, ett per dag.
Har du något nytt matbokprojekt på gång?
Ja vi kommer kanske göra en uppföljare till denna. Då för lite äldre barn, 9+. Mkt pre-pubbe-grejer som tjejmiddagar och sånt.
Du har valt att publicera din kokbok på ett "klassiskt" förlag och inte valt Vulkan.se - vad fick dig att göra det valet?
Vulkan fanns inte när jag började göra denna bok. Jag ska lägga ut en kokbok på vulkan nu också.
Tack så hjärtligt för din tid och återigen - lycka till med din fina kokbok!
Av: Jesper Värn 2008-04-14
Fotnot: Sedan Lindas bok blev klar, och jag började tänka på den här intervjun – har Vulkan.se infört ny funktionalitet, där man nu kan trycka bl.a. kokböcker, med bilder I fyrfärgstryck
måndag, mars 17, 2008
Jag måste medge att jag är väldigt nyfiken...
Jo, jag vet. Jag skriver lite då och då om Linda Skugge och hennes matskrivande. Hon verkar ju ha ett gediget intresse av mat, även om kunnandet och inspirationen ibland verkar tryta. Å andra sidan - nämn den småbarnsförälder som inte börjar snegla lystet efter scans färdigköttbullar när alla är hungriga, trilskiga och bollibompa snart skall börja på TV:n...
Så - jag försöker följa Lindas matskrivande, vilket inte är helt enkelt, för det börjar sprida ut sig. Hittade t.ex. idag en liten matblogg som hon tydligen har "vid sidan om" den annars mer etablerade bloggen på Amelia.
Dessutom är jag SJUKT spänd på "hennes" kokbok (där recepten verkar vara skrivna av Tobias Holmberg). Omslaget är ju kanonfint!
(Bilden är förresten från det här inlägget.)
Det här är nog den mest - om inte efterlängtade - så i alla fall intressanta "kokboksdebuten" på länge. Inte minst för att jag vill se om hur hon skriver om mat till/för barn. Dessutom tycker jag att det är intressant att skriva en bok för folk med "noll inspiration i köket". Böcker som redan på omslaget vill vara "inspirerande" har en del att leva upp till. Och så till sist - men kanske inte minst - är jag intresserad av om detta faktiskt blir en "bibel", som det står på omslaget. Något at tkomma tillbaka till och hämta nya uppslag, ny inspiration och nytt visdom i.
Det vore kul. Och det vore spännande.
Däremot reagerar jag lite på att boken inte ges ut på Lindas eget Vulkan, där den definitivt kunde ha tagit upp konkurrensen med vissa andra kokböcker.
Så - jag försöker följa Lindas matskrivande, vilket inte är helt enkelt, för det börjar sprida ut sig. Hittade t.ex. idag en liten matblogg som hon tydligen har "vid sidan om" den annars mer etablerade bloggen på Amelia.
Dessutom är jag SJUKT spänd på "hennes" kokbok (där recepten verkar vara skrivna av Tobias Holmberg). Omslaget är ju kanonfint!
(Bilden är förresten från det här inlägget.)
Det här är nog den mest - om inte efterlängtade - så i alla fall intressanta "kokboksdebuten" på länge. Inte minst för att jag vill se om hur hon skriver om mat till/för barn. Dessutom tycker jag att det är intressant att skriva en bok för folk med "noll inspiration i köket". Böcker som redan på omslaget vill vara "inspirerande" har en del att leva upp till. Och så till sist - men kanske inte minst - är jag intresserad av om detta faktiskt blir en "bibel", som det står på omslaget. Något at tkomma tillbaka till och hämta nya uppslag, ny inspiration och nytt visdom i.
Det vore kul. Och det vore spännande.
Däremot reagerar jag lite på att boken inte ges ut på Lindas eget Vulkan, där den definitivt kunde ha tagit upp konkurrensen med vissa andra kokböcker.
torsdag, februari 28, 2008
Om den här kommer på bokrean nästa år...
Läser en - om inte chockande, så i alla fall lätt överraskande - post på Linda Skugges blogg på amelia att hon skrivit en kokbok.
Det häär är givetvis en bok jag bara MÅSTE köpa när den kommer, bara för att omslaget är bland det snyggaste jag sett. Temat: "för dig med flera kids och noll inspiration i köket" är också rätt bra och intressant, tycker jag.
MEN
Jag HOPPAS att den här boken är mer inspirerande än hennes gamla 'kanske mat-blogg' på tidningen mama, för den tyckte jag bitvis var rätt krattig, faktiskt, även om den ryckte upp sig ett tag efter debatten i bloggosfären om matbloggar.
Alltså - vad jag vill säga är: Linda är en bra tjej. Hon skriver bra och verkar trevlig. Hennes projekt Vulkan.se har gett mig själv möjligheten att ge ut MIN kokbok, något som jag verkligen unnar henne att göra också (man blir lyckligare av att göra kokböcker!). MEN när jag läser orden "noll inspiration" och fortfarande har lite av den gamla bloggdebatten i minnet blir jag tveksam.
Nåväl. Den som lever får se.
Och jag KOMMER att köpa den här boken. Den är ju jättesnygg - i alla fall på utsidan. Och jag vet att Linda har köpt MIN bok, så varför inte återgälda tjänsten? :-)
Och är den lika bra som den ser ut kommer jag nog att köpa ett par ex av den när den kommer på bokrea, att verkligen ge bort till föräldrar med flera kids och dåligt med inspiration i köket. Kanske tilochmed i stället för min! :-)
Det häär är givetvis en bok jag bara MÅSTE köpa när den kommer, bara för att omslaget är bland det snyggaste jag sett. Temat: "för dig med flera kids och noll inspiration i köket" är också rätt bra och intressant, tycker jag.
MEN
Jag HOPPAS att den här boken är mer inspirerande än hennes gamla 'kanske mat-blogg' på tidningen mama, för den tyckte jag bitvis var rätt krattig, faktiskt, även om den ryckte upp sig ett tag efter debatten i bloggosfären om matbloggar.
Alltså - vad jag vill säga är: Linda är en bra tjej. Hon skriver bra och verkar trevlig. Hennes projekt Vulkan.se har gett mig själv möjligheten att ge ut MIN kokbok, något som jag verkligen unnar henne att göra också (man blir lyckligare av att göra kokböcker!). MEN när jag läser orden "noll inspiration" och fortfarande har lite av den gamla bloggdebatten i minnet blir jag tveksam.
Nåväl. Den som lever får se.
Och jag KOMMER att köpa den här boken. Den är ju jättesnygg - i alla fall på utsidan. Och jag vet att Linda har köpt MIN bok, så varför inte återgälda tjänsten? :-)
Och är den lika bra som den ser ut kommer jag nog att köpa ett par ex av den när den kommer på bokrea, att verkligen ge bort till föräldrar med flera kids och dåligt med inspiration i köket. Kanske tilochmed i stället för min! :-)
söndag, februari 10, 2008
Veckans reflektioner
Ibland händer det en massa i ens liv som man tänker att "det där måste jg blogga om", men så sitter man och filar på formuleringar och sedan händer något annat och så blir det liksom aldrig av att man skriver om det. Den här veckan har varit full av sådana där små grejer och nu har jag lite tid till övers, så jag tänkte dela med mig av dem i den här - rätt långa - posten:
De här grejerna kan egentligen kallas "allt gott som hänt den här veckan":
Måndag: Jag kunde jobba igen. Efter att ha varit sjuk en vecka och konstant tänkt på huruvida barnen faktiskt får vettig mat eller inte, kändes det skönt att komma tillbaka till jobbet. Förtroende är bra. Kontroll är bättre. Dessutom GILLAR jag mitt jobb. Jag har världens bästa jobb. Att vara kock är utan tvekan det roligaste man kan göra. Att vara kock på förskola är dessutom det viktigaste, så. Well. Det är skönt att vara tillbaka. Jag tycker väldigt bra om min arbetsplats och mina kollegor och jag har saknat att vara där i en vecka.
Tisdag: Dels lyckades jag ovanligt bra med soppan, vilket var jättebra. Dels fick jag till ett avtal med en ny grönsakshandlare, som jag tror blir bättre än den vi haft tidigare,
Onsdag: Vi har en fikapaus på jobbet då vi diskuterar den konferens vi skall ha den kommande veckan och festligheterna kring den, då vår chef gör klart att man kommer att få köpa sin dricka själv. Vissa blir sura och tycker det är snålt då hon berättar att "det har inte med pengarna att göra. Jag vill inte att någon skall känna sig tvungen att dricka alkohol. Det är bättre att de som vill ha köper vad de vill ha och andra köper det de vill ha". Klarsynt. Behöver jag säga att jag är rätt nöjd med min chef? Sedan var Sushi-Lars och hälsade på. Det var mysigt, för jag har inte träffat honom på jättelänge. Han fick givetvis ett ex. av min bok att ta med sig hem, och den verkar ha kommit till användning, för igår - lördag - ringer han och undrar om ett par detaljer i ett recept på fisksoppa. Kul.
Torsdag: I torsdags beställde jag arbetskläder, från ett företag i Alingsås som heter Almedahls och böerjar sedan räkna timmarna tills kläderna kommer. Att köpa nya arbetskläder känns alltid lyxigt och den här gången är inget undantag! Dessutom lyckas jag med fiskgrytan och känner mig speciellt extra glad när jag lyckats få barnen att äta fisk ordentligt, till lunch!
Fredag:På fredag morgon kommer, med posten, ett paket till köket. Det visar sig vara mina nya arbetskläder från Almedahls. Nice! Snygga, sköna och de känns helt rätt i storleken. Kul. Folket på jobbet gillar mina kåldolmar och tycker att det är mysigt med "gammaldags" mat. Kul, eftersom det är det jag på något sätt är bäst på. Jag är inte så duktig på nymodigheter med bulgur, couscous, matvete, asiatiska influenser eller trollerikonster med koriander, så det känns speciellt roligt när andra också gillar samma grejer som en själv.
På eftermiddagen gick jag över till mamma och pappa (som bor något hundratal meter från där jag jobbar) och fikade lite. Mamma hade då varit på soppteater någon dag tidigare och fyndat en CD-skiva: "Halvfem-huset" från sisådär 1980 eller något, som jag minns från min barndom och det var jättemysigt att lyssna på den och sjunga med i de gamla låtarna man fortfarande - efter sisådär 25 år sedan sist - kände igen. Kul. Mamma skickade också med god mat (gör ALLA mammor det JÄMT?) och kvällen avslutades på ett mysigt sätt med att Fru Värn och jag åt en god sallad av råvarorna mamma skickat med.
När jag kom hem hade Omar varit och lämnat sitt förslag på bokmanus hemma hos oss. Kul.
Linda Skugges blogg på Amelia hade länkat till Krubb, så jag hade fått sisådär två hundra träffar fler än vanligt. Det är inte heller tråkigt.
Igår var dottern utlånad till "mormor", som hämtat henne på fredagkvällen, så Fru Värn och jag fick sova ut ordentligt. Det innebar emellertid inte att jag inte kunde upprätthålla familjetraditionen och somna framför hockeyn på TV:n, med ett barn på magen. Mysigt.
Så - det har varit en bra, för att inte säga fantastisk, vecka. Jag hoppas på att kommande vecka skall bli lika bra, och med sådana kollegor, vänner och familj runt omkring sig känns det inte alls omöjligt.
De här grejerna kan egentligen kallas "allt gott som hänt den här veckan":
Måndag: Jag kunde jobba igen. Efter att ha varit sjuk en vecka och konstant tänkt på huruvida barnen faktiskt får vettig mat eller inte, kändes det skönt att komma tillbaka till jobbet. Förtroende är bra. Kontroll är bättre. Dessutom GILLAR jag mitt jobb. Jag har världens bästa jobb. Att vara kock är utan tvekan det roligaste man kan göra. Att vara kock på förskola är dessutom det viktigaste, så. Well. Det är skönt att vara tillbaka. Jag tycker väldigt bra om min arbetsplats och mina kollegor och jag har saknat att vara där i en vecka.
Tisdag: Dels lyckades jag ovanligt bra med soppan, vilket var jättebra. Dels fick jag till ett avtal med en ny grönsakshandlare, som jag tror blir bättre än den vi haft tidigare,
Onsdag: Vi har en fikapaus på jobbet då vi diskuterar den konferens vi skall ha den kommande veckan och festligheterna kring den, då vår chef gör klart att man kommer att få köpa sin dricka själv. Vissa blir sura och tycker det är snålt då hon berättar att "det har inte med pengarna att göra. Jag vill inte att någon skall känna sig tvungen att dricka alkohol. Det är bättre att de som vill ha köper vad de vill ha och andra köper det de vill ha". Klarsynt. Behöver jag säga att jag är rätt nöjd med min chef? Sedan var Sushi-Lars och hälsade på. Det var mysigt, för jag har inte träffat honom på jättelänge. Han fick givetvis ett ex. av min bok att ta med sig hem, och den verkar ha kommit till användning, för igår - lördag - ringer han och undrar om ett par detaljer i ett recept på fisksoppa. Kul.
Torsdag: I torsdags beställde jag arbetskläder, från ett företag i Alingsås som heter Almedahls och böerjar sedan räkna timmarna tills kläderna kommer. Att köpa nya arbetskläder känns alltid lyxigt och den här gången är inget undantag! Dessutom lyckas jag med fiskgrytan och känner mig speciellt extra glad när jag lyckats få barnen att äta fisk ordentligt, till lunch!
Fredag:På fredag morgon kommer, med posten, ett paket till köket. Det visar sig vara mina nya arbetskläder från Almedahls. Nice! Snygga, sköna och de känns helt rätt i storleken. Kul. Folket på jobbet gillar mina kåldolmar och tycker att det är mysigt med "gammaldags" mat. Kul, eftersom det är det jag på något sätt är bäst på. Jag är inte så duktig på nymodigheter med bulgur, couscous, matvete, asiatiska influenser eller trollerikonster med koriander, så det känns speciellt roligt när andra också gillar samma grejer som en själv.
På eftermiddagen gick jag över till mamma och pappa (som bor något hundratal meter från där jag jobbar) och fikade lite. Mamma hade då varit på soppteater någon dag tidigare och fyndat en CD-skiva: "Halvfem-huset" från sisådär 1980 eller något, som jag minns från min barndom och det var jättemysigt att lyssna på den och sjunga med i de gamla låtarna man fortfarande - efter sisådär 25 år sedan sist - kände igen. Kul. Mamma skickade också med god mat (gör ALLA mammor det JÄMT?) och kvällen avslutades på ett mysigt sätt med att Fru Värn och jag åt en god sallad av råvarorna mamma skickat med.
När jag kom hem hade Omar varit och lämnat sitt förslag på bokmanus hemma hos oss. Kul.
Linda Skugges blogg på Amelia hade länkat till Krubb, så jag hade fått sisådär två hundra träffar fler än vanligt. Det är inte heller tråkigt.
Igår var dottern utlånad till "mormor", som hämtat henne på fredagkvällen, så Fru Värn och jag fick sova ut ordentligt. Det innebar emellertid inte att jag inte kunde upprätthålla familjetraditionen och somna framför hockeyn på TV:n, med ett barn på magen. Mysigt.
Så - det har varit en bra, för att inte säga fantastisk, vecka. Jag hoppas på att kommande vecka skall bli lika bra, och med sådana kollegor, vänner och familj runt omkring sig känns det inte alls omöjligt.
onsdag, februari 06, 2008
Kycklingsoppa till Linda Skugge
Läser på Linda Skugges blogg att hon behöver en mild kycklingsoppa till en bebis, och alla VET ju att jag gör vad jag kan för att hjälpa till så - här kommer en:
Du behöver (för typ 3 bebisportioner):
1 kycklingfile - strimlad i mycket små bitar
En halv morot i små bitar
En halv palsternacka i små bitar
2 msk ris
Lite buljong - gärna hemkokt, utan så mycket salt
1 schalottenlök
Lite smör
Börja med att steka kycklingen i en panna. När kycklingen börjar bli färdig - tärna löken och lägg i samma panna.
Häll över kyckling lök och lägg i grönsakerna och buljongen i en kastrull. Koka tills grönsakerna blivit mjuka. Häll då i riset och låt koka i sisådär 10-15 minuter till.
(Och vet du inte hur man kokar en god buljong rekommenderar jag att läsa texten "buljong" i min bok.
Du behöver (för typ 3 bebisportioner):
1 kycklingfile - strimlad i mycket små bitar
En halv morot i små bitar
En halv palsternacka i små bitar
2 msk ris
Lite buljong - gärna hemkokt, utan så mycket salt
1 schalottenlök
Lite smör
Börja med att steka kycklingen i en panna. När kycklingen börjar bli färdig - tärna löken och lägg i samma panna.
Häll över kyckling lök och lägg i grönsakerna och buljongen i en kastrull. Koka tills grönsakerna blivit mjuka. Häll då i riset och låt koka i sisådär 10-15 minuter till.
(Och vet du inte hur man kokar en god buljong rekommenderar jag att läsa texten "buljong" i min bok.
torsdag, januari 31, 2008
Linda Skugges Intervju - nu också på Vulkanbloggen
För sisådär en månad sedan eller så så gjorde Linda Skugge en intervju med mig, som ju publicerades i Facebookgruppen Vulkan. Nu har intervjun också publicerats på vulkanbloggen. Mer fame and fortune alltså!
torsdag, januari 03, 2008
Mer fame and fortune...
Följande trillade idag (eller kanske igår) ned i e-brevlådan hos gruppmedlemmarna i "vulkan" på facebook.com. Den gamla bloggbekantingen Linda Skugge skriver:
Inte världens största mediala händelse, men ändå. Kul.
Linda Skugge sent a message to the members of Vulkan.
--------------------
Subject: Synskadad kock etta på Vulkantoppen. Grattis Jesper Värn!
Hej, Vulkanvänner. Vulkantoppens förstaplats innehas för tillfället av den synskadade kocken Jesper Värn med boken Mums – Det bästa från Krubb.
Det firar vi med en liten intervju med Jesper.
Vad handlar din blogg Krubb (http://krubb.blogspot.com/) om?
Jag startade Krubb under hösten 2004. Till en början handlade den mest om vardagsbetraktelser från ett professionellt kök, men efter ett tag började jag skriva mer och mer om recept också. Numer är det en blogg "av en kock om mat".
Du är synskadad och jobbar som en kock, jag tycker att du är en hjälte!
Oj. Well. Tack. Jag ser mig inte själv som någon slags hjälte. Jag är kock. Jag har varit kock mycket längre än jag varit synskadad och även om jag ser dåligt idag kan jag jobba rätt bra "på känsla". Mycket sitter i fingrarna och i andra sinnen än synen.
Vad handlar din nästa bok om?
De kommer nog möjligen två böcker, under 2008 eller 2009, men vilken som blir färdig först är svårt att säga. Den ena blir en "kokbok för föräldrar". Det andra är en självbiografisk bok om min tid som kock, och då framför allt om tiden EFTER restaurangköken, och hur det kändes som "att hitta hem" med att börja jobba med mat för barn.
/Vulkankramar från Linda.
--------------------
Inte världens största mediala händelse, men ändå. Kul.
söndag, december 09, 2007
Reaktioner på Mums!
HON har SETT den!
Kolla IN!
Även Mackan har skrivit ett par rader:
Här.
Har skickat iväg lite recensionsexemplar till några fler, så vi får väl se om någon mer skriver om det. Kul, i alla fall, att det redan, såhär, mindre än ett dygn efter att jag blev klar, finns folk som faktiskt har lagt märke till att boken finns. Skoj, skoj.
Kolla IN!
Även Mackan har skrivit ett par rader:
Här.
Har skickat iväg lite recensionsexemplar till några fler, så vi får väl se om någon mer skriver om det. Kul, i alla fall, att det redan, såhär, mindre än ett dygn efter att jag blev klar, finns folk som faktiskt har lagt märke till att boken finns. Skoj, skoj.
fredag, oktober 12, 2007
Linda Skugge gör mig avundsjuk
Blev härom dagen varse (genom Emanuels blogg att bloggoraklet Linda Skugge har börjat blogga igen. Tydligen var jag sist i världen med att få reda på det, men jag antar att det säger en del om hur insatt jag egentligen är, eller hur aktiv jag varit i bloggosfären de senaste månaderna. Nåväl.
Checkar in bloggen idagoch läser omen detalj i hennes kök och blir hysteriskt avundsjuk.
För jag vill också ha en ångugn hemma. Och en sådan där jättesnygg handduk med piratmotiv som hon har.
Checkar in bloggen idagoch läser omen detalj i hennes kök och blir hysteriskt avundsjuk.
För jag vill också ha en ångugn hemma. Och en sådan där jättesnygg handduk med piratmotiv som hon har.
tisdag, mars 20, 2007
Öppet brev till Linda Skugge
Jag tänkte ett tag på vad jag skulle ha för rubrik på den här posten, och ville egentligen kalla den:
Att tänka nya tankar om gamla föreställningar
Men hela grejen är ju att det ÄR ett öppet "brev" till Linda Skugge. Jag hoppas att hon kommer att läsa det. Jag har inte hennes e-postadress och på de bloggar som jag hittat måste man vara någon slags medlem (och på bloggen på expressen är det något fel med medlemsregeistreringen) så jag har inte kunnat kommentera vad hon skrivit i hennes egna bloggar. Anyways.
Tack Linda. På riktigt.
Jag skrev, för några veckor sedan, ett inlägg här på bloggen om din matblogg där jag ondgjorde mig över saker som jag tyckte att man som matbloggare skall ha på sin blogg.
Utan att rapa mer om det förflutna kan man väl säga att jag började tänka ett steg längre, när alla reaktionerna på krubb kom. Vem är jag att liksom berätta hur andra skall blogga? Bara för att jag vet hur jag vill ha det betyder det ju liksom inte att det är rätt?
Jag fick bokstavligen hundratals mail och kommentarer till bloggposterna här, under några dagar, och väldigt, väldigt många tyckte att din stil att blogga var jättebra. Att det inte alls behövdes vara långa omständliga beskrivningar eller detaljerade recept på en matblogg för att vara intressant. Det fick mig att tänka till.
Det är bra att det finns matbloggar som din. De har - bevisligen - en enorm läsekrets. Mångt mycket större än Krubbs. Jag tror att det dels har att göra med att du som person och skribent givetvis är mer intressant än lilla jag, men också givetvis på vad jag snabbt diskuterade med Anne i hennes intervju - att alla bloggar har sin egen läsekrets, och att det är viktigt med ett brett udbud. Din matblogg är... .. . annorlunda. Jag inser emellertid att jag inte är, eller ens någonsin har varit tänkt att vara "i mitten" av den läsekrets du vänder dig till. Det du gör, gör du bra.
Vidare dök det i diskussionen upp flera mammor som hade kommentarer om Krubb och hur min blogg kunde göras bättre - något som givetvis inte hade hänt om du inte länkat hit. Tack för det. Det fick mig att tänka på mitt eget föräldraskap ur ett annat perspektiv och kanske också i relation till min egen mammas. Saker som "vad är viktigt för mig och mitt barn" ställdes på sin spets när frågan om huruvida man har tid att smaka av såser när man har småbarn dök upp. Jag har den största respekt och förståelse för folk som vill satsa annan tid på sina barn än att stå i köket. I min familj har det bara varit så naturligt att liksom umgås i köket att jag inte tänkte tanken att andra inte har det så.
Till sist vill jag ge dig, vad vi i Orminge skulle kalla "fett med kredd" för att du faktiskt, som jag tycker det, har ryckt upp matbloggen på mama. Du har blivit mer "personlig" i dina kommentarer och mer utvecklad i dina beskrivningar, något jag ville åt i mitt ursprungliga inlägg. Dina postningar från den 14:e var jättebra!
Jag har också noterat att du blivit bättre på att skriva ut källan till saxade recept. Kanon.
Jag inser att det är förmätet att tro att jag har haft något att göra med det, men du skall veta att jag i alla fall iakttagit förändringarna och blivit glatt överraskad över hur mycket bättre bloggen blivit på bara någon vecka.
Så... Keep up the good work.
Jag skrev förresten till Mama, som du föreslog, till deras webredaktör, men har inte fått något svar. Jag antar att de får rätt många förslag på bloggerier och att jag helt enkelt hamnade i en binär paperskorg någonstans. Jag vet inte hur din deal med mama ser ut, men ifall du skulle vilja får du givetvis gästblogga på Krubb, om du vill.
MVH
/Jesper Värn
Ps. Såg att du länkade tillbaka hit, när du fått patéreceptet. Kul. Och tack för all hjälp. Ds.
länkad
Pps. Jo, just det. Jag har ju min kommentarfunktion påslagen, så om du vill får du gärna kommentera det här brevet här, ifall du läser det. Ds
Att tänka nya tankar om gamla föreställningar
Men hela grejen är ju att det ÄR ett öppet "brev" till Linda Skugge. Jag hoppas att hon kommer att läsa det. Jag har inte hennes e-postadress och på de bloggar som jag hittat måste man vara någon slags medlem (och på bloggen på expressen är det något fel med medlemsregeistreringen) så jag har inte kunnat kommentera vad hon skrivit i hennes egna bloggar. Anyways.
Tack Linda. På riktigt.
Jag skrev, för några veckor sedan, ett inlägg här på bloggen om din matblogg där jag ondgjorde mig över saker som jag tyckte att man som matbloggare skall ha på sin blogg.
Utan att rapa mer om det förflutna kan man väl säga att jag började tänka ett steg längre, när alla reaktionerna på krubb kom. Vem är jag att liksom berätta hur andra skall blogga? Bara för att jag vet hur jag vill ha det betyder det ju liksom inte att det är rätt?
Jag fick bokstavligen hundratals mail och kommentarer till bloggposterna här, under några dagar, och väldigt, väldigt många tyckte att din stil att blogga var jättebra. Att det inte alls behövdes vara långa omständliga beskrivningar eller detaljerade recept på en matblogg för att vara intressant. Det fick mig att tänka till.
Det är bra att det finns matbloggar som din. De har - bevisligen - en enorm läsekrets. Mångt mycket större än Krubbs. Jag tror att det dels har att göra med att du som person och skribent givetvis är mer intressant än lilla jag, men också givetvis på vad jag snabbt diskuterade med Anne i hennes intervju - att alla bloggar har sin egen läsekrets, och att det är viktigt med ett brett udbud. Din matblogg är... .. . annorlunda. Jag inser emellertid att jag inte är, eller ens någonsin har varit tänkt att vara "i mitten" av den läsekrets du vänder dig till. Det du gör, gör du bra.
Vidare dök det i diskussionen upp flera mammor som hade kommentarer om Krubb och hur min blogg kunde göras bättre - något som givetvis inte hade hänt om du inte länkat hit. Tack för det. Det fick mig att tänka på mitt eget föräldraskap ur ett annat perspektiv och kanske också i relation till min egen mammas. Saker som "vad är viktigt för mig och mitt barn" ställdes på sin spets när frågan om huruvida man har tid att smaka av såser när man har småbarn dök upp. Jag har den största respekt och förståelse för folk som vill satsa annan tid på sina barn än att stå i köket. I min familj har det bara varit så naturligt att liksom umgås i köket att jag inte tänkte tanken att andra inte har det så.
Till sist vill jag ge dig, vad vi i Orminge skulle kalla "fett med kredd" för att du faktiskt, som jag tycker det, har ryckt upp matbloggen på mama. Du har blivit mer "personlig" i dina kommentarer och mer utvecklad i dina beskrivningar, något jag ville åt i mitt ursprungliga inlägg. Dina postningar från den 14:e var jättebra!
Jag har också noterat att du blivit bättre på att skriva ut källan till saxade recept. Kanon.
Jag inser att det är förmätet att tro att jag har haft något att göra med det, men du skall veta att jag i alla fall iakttagit förändringarna och blivit glatt överraskad över hur mycket bättre bloggen blivit på bara någon vecka.
Så... Keep up the good work.
Jag skrev förresten till Mama, som du föreslog, till deras webredaktör, men har inte fått något svar. Jag antar att de får rätt många förslag på bloggerier och att jag helt enkelt hamnade i en binär paperskorg någonstans. Jag vet inte hur din deal med mama ser ut, men ifall du skulle vilja får du givetvis gästblogga på Krubb, om du vill.
MVH
/Jesper Värn
Ps. Såg att du länkade tillbaka hit, när du fått patéreceptet. Kul. Och tack för all hjälp. Ds.
länkad
Pps. Jo, just det. Jag har ju min kommentarfunktion påslagen, så om du vill får du gärna kommentera det här brevet här, ifall du läser det. Ds
torsdag, mars 15, 2007
Mathuset och världen utanför
Har ätit mat på mathuset idag. Mathuset är en liten grillbar i Avesta, som ligger inte alls långt ifrån där jag "bor" här. I och för sig. Inte speciellt många grejer ligger så långt ifrån där jag bor här. Utom Stockholm. Och händelsernas centrum, så att säga. (Jag talar - eller skriver, snarare - givetvis om vad som i bekantskapskretsen har kallats för "bloggfajten" mellan Linda Skugges olika bloggar och lilla Krubb. Käs mer om de senaste dagarnas utveckling här om du orkar).
Nåväl.
käkade i alla fall räkcrepes. Helt ok, faktiskt, fast rätt dyrt. typ 80 spänn för 5 små crepes. och ett blad isbergssallad. I övrigt, som allt annat i Avesta - Trevligt. Människorna är snälla. Man vill väl. Servicen har varit bra, var jag än har varit. Det är bara det att maten inte är så spännande. Och att stan inte är så stor. Och att den är död efter typ klockan 17 på eftermiddagen. På riktigt.
Håller på och skriver på ett prov som jag skall utsätta mina adepter för i morgon, innan jag åker hem, när det plötsligt plingar till i datorn. Det visar sig att airporten hittar någon slags nät ibland i mitt vardagsrum, fall jag har datorn i knät i rätt soffa. Så nu kan jag surfa. Lite. Ibland. När det inte glappar.
Jag kan inte svara på mail, dock, vilket känns sådär. För jag kan läsa mail. Men jag når ingen server för att skicka mailaen. Konstigt, men så är det tydligen när man inte vet var i världen man surfar ifrån, typ.
Har skrivit lite på nästa "bloggintervju" som kommer upp här så fort jag kommit hem till Stockholm och texten är godkänd av intervjuoffret. Jag kan avslöja att det inte är Linda Skugge som intervjuas. Sorry.
DET vore förresten skitkul. Linda - ifall du läser det här - maila mig! Adressen finns i inlägget om datornostalgi, bl.a. eller kommentera här, med nå gon mailadress jag kan nå dig på eller något, så kan vi snacka bloggintervju eller gästbloggning eller något.
Manne: 769 till 15, idag, sedan har jag inte fått någon färsk statistik. Alla träffarna är till "det gamla" inlägget.
Nu skall jag skriva färdigt.
Nåväl.
käkade i alla fall räkcrepes. Helt ok, faktiskt, fast rätt dyrt. typ 80 spänn för 5 små crepes. och ett blad isbergssallad. I övrigt, som allt annat i Avesta - Trevligt. Människorna är snälla. Man vill väl. Servicen har varit bra, var jag än har varit. Det är bara det att maten inte är så spännande. Och att stan inte är så stor. Och att den är död efter typ klockan 17 på eftermiddagen. På riktigt.
Håller på och skriver på ett prov som jag skall utsätta mina adepter för i morgon, innan jag åker hem, när det plötsligt plingar till i datorn. Det visar sig att airporten hittar någon slags nät ibland i mitt vardagsrum, fall jag har datorn i knät i rätt soffa. Så nu kan jag surfa. Lite. Ibland. När det inte glappar.
Jag kan inte svara på mail, dock, vilket känns sådär. För jag kan läsa mail. Men jag når ingen server för att skicka mailaen. Konstigt, men så är det tydligen när man inte vet var i världen man surfar ifrån, typ.
Har skrivit lite på nästa "bloggintervju" som kommer upp här så fort jag kommit hem till Stockholm och texten är godkänd av intervjuoffret. Jag kan avslöja att det inte är Linda Skugge som intervjuas. Sorry.
DET vore förresten skitkul. Linda - ifall du läser det här - maila mig! Adressen finns i inlägget om datornostalgi, bl.a. eller kommentera här, med nå gon mailadress jag kan nå dig på eller något, så kan vi snacka bloggintervju eller gästbloggning eller något.
Manne: 769 till 15, idag, sedan har jag inte fått någon färsk statistik. Alla träffarna är till "det gamla" inlägget.
Nu skall jag skriva färdigt.
Det kom ett brev. Och ett SMS och två telefonsamtal och 20 E-mail och ett gäng nya blogginlägg...
Jag skall aldrig mer skriva något elakt om Linda Skugge. Någonsin.
För att snabbt rekapitulera hela grejen dåra:
För någon vecka sedan skrev jag ett inlägg om Hur jag tycker att Lindas matblogg på Mama kanske kan göras bättre. Well - inget nytt typ. Krubb har ju sina - kanske 100 ordinarie läsare och inlägget gick typ alla nästan förbi utan några egentligen stora reaktioner.
Bland andra som bloggade om händelsen ungefär samtidigt fanns också favvisbloggen Ragazze. Några av Lindas fans kommenterade mitt inlägg, och någon kommenterade även på Ragazze.
Sedan hände något.
Jag vet egentligen inte riktigt vad, men polaren Manne skickade ett SMS till mig igår kväll. Jag själv befinner mig i Avesta och är bara uppkopplad sporadiskt, så jag kunde inte överblicka förödelsen riktigt igår kväll. Men ändå. Manne tipsade om Knuff där man tydligen har lite länkar till de senaste dagarnas bloggdiskussioner i ämnet.
Linda själv har skrivit ett inlägg som säger i princip "allt jag gör är fel" och att jag och andra hackar på henne av någon slags avundsjuka. Yes. Vem skulle inte vara avundsjuk på flera hundra läsare. Det är ju därför som man kan bli lite... .. . . förvånad över att man liksom inte gör... .. . mer, när man har chansen typ. Kinda skriver i sitt inlägg att jag borde ta kontakt med mama för att matblogga där och jag funderar om jag inte skulle göra det, faktiskt. Fast be dem att göra det under sin underrubrik "papa" i stället. Jag har ju liksom y-kromosom.
Och barn, för Er som skrivit arga inlägg och undrat om jag egentligen är förälder.
Min är 2 och ett halvt. För regelbundna läsare här på Krubb så är det inte okänt att dottern - också äter fiskpinnar, blodpudding och korv, ibland. Och ibland skaldjursrisotto. Och ibland blir det - hör och häpna - makaroner.
Jag har låtit de flesta kommentarerna som inte innehållit dödshot eller sordomar vara kvar i mitt originalinlgg.
Och för att alla skall veta det: Jag är INTE arg. Alls. Och definitivt inte på Linda. Och hon KAN göra saker rätt. Jag tycker faktiskt - som jag skrev från början - att hon kan skriva jättebra. Bara inte om mat. Sorry.
Och så - som flera har påminnt mig om - Tack Linda, för att du länkat hit. Tack för dina skriverier och din konstruktiva kritik och för att du genom den får mig att sträva efter att göra Krubb bättre som matblogg. Tack. Keep up the good work, så kanske vi kan gästblogga i varandras matbloggar i framtiden?
Manne: Runt 986. Sedan i förrgår. Angående just inlägget om Linda.
EDIT: Har nu läst ett av de bättre blogginläggen i ämnet som faktiskt sammanfattar bättre än jag själv lite vad jag tycker hade varit kul, nämligen möjligheten att kommentera Lindas blogg:
http://deepedition.com/2007/03/14/skugga-pa-varnet/
Från Deep Edition. Check it out.
För att snabbt rekapitulera hela grejen dåra:
För någon vecka sedan skrev jag ett inlägg om Hur jag tycker att Lindas matblogg på Mama kanske kan göras bättre. Well - inget nytt typ. Krubb har ju sina - kanske 100 ordinarie läsare och inlägget gick typ alla nästan förbi utan några egentligen stora reaktioner.
Bland andra som bloggade om händelsen ungefär samtidigt fanns också favvisbloggen Ragazze. Några av Lindas fans kommenterade mitt inlägg, och någon kommenterade även på Ragazze.
Sedan hände något.
Jag vet egentligen inte riktigt vad, men polaren Manne skickade ett SMS till mig igår kväll. Jag själv befinner mig i Avesta och är bara uppkopplad sporadiskt, så jag kunde inte överblicka förödelsen riktigt igår kväll. Men ändå. Manne tipsade om Knuff där man tydligen har lite länkar till de senaste dagarnas bloggdiskussioner i ämnet.
Linda själv har skrivit ett inlägg som säger i princip "allt jag gör är fel" och att jag och andra hackar på henne av någon slags avundsjuka. Yes. Vem skulle inte vara avundsjuk på flera hundra läsare. Det är ju därför som man kan bli lite... .. . . förvånad över att man liksom inte gör... .. . mer, när man har chansen typ. Kinda skriver i sitt inlägg att jag borde ta kontakt med mama för att matblogga där och jag funderar om jag inte skulle göra det, faktiskt. Fast be dem att göra det under sin underrubrik "papa" i stället. Jag har ju liksom y-kromosom.
Och barn, för Er som skrivit arga inlägg och undrat om jag egentligen är förälder.
Min är 2 och ett halvt. För regelbundna läsare här på Krubb så är det inte okänt att dottern - också äter fiskpinnar, blodpudding och korv, ibland. Och ibland skaldjursrisotto. Och ibland blir det - hör och häpna - makaroner.
Jag har låtit de flesta kommentarerna som inte innehållit dödshot eller sordomar vara kvar i mitt originalinlgg.
Och för att alla skall veta det: Jag är INTE arg. Alls. Och definitivt inte på Linda. Och hon KAN göra saker rätt. Jag tycker faktiskt - som jag skrev från början - att hon kan skriva jättebra. Bara inte om mat. Sorry.
Och så - som flera har påminnt mig om - Tack Linda, för att du länkat hit. Tack för dina skriverier och din konstruktiva kritik och för att du genom den får mig att sträva efter att göra Krubb bättre som matblogg. Tack. Keep up the good work, så kanske vi kan gästblogga i varandras matbloggar i framtiden?
Manne: Runt 986. Sedan i förrgår. Angående just inlägget om Linda.
EDIT: Har nu läst ett av de bättre blogginläggen i ämnet som faktiskt sammanfattar bättre än jag själv lite vad jag tycker hade varit kul, nämligen möjligheten att kommentera Lindas blogg:
http://deepedition.com/2007/03/14/skugga-pa-varnet/
Från Deep Edition. Check it out.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
