Min perfekta sparris

Hade TV-kocken Alexander Nilsson som lärare när jag gick på Culinar. Då en spjuveraktig spoling med en energi och ett CV som slog oss alla - rätt vuxna elever- med häpnad. En riktig showman som med sin hyperaktivitet i köket var både bitvis påfrestande och och entusiasmerande. Framför allt var han VÄLDIGT kunnig. Han lärde oss tips och tricks för att få vår mat (ännu) bättre. Smaka mer. Se godare ut. Men alltid med en väldig respekt för råvaran.

Hans sätt att tillaga sparris och broccoli och andra gröna grönsaker har jag fortfarande med mig som den oöverträffade metoden, den doktrin jag lever efter, när jag ska hantera grönsaker.

"Börja med en grönsakslag!" framhöll han alltid! "Bara vatten duger inte! Du måste spela in SMAK också!"

Så min lag började alltid med vatten, en ordentlig näve salt och lite socker.

Och Alex kom alltid ångande och lade i fler grejer. Lagen var aldrig bra. Inte förrän han ändrat på den själv. Men så en dag - jag minns händelsen eftersom Alex beröm kom sparsamt och var sällsynt - hade jag gjort rätt. Jag hade gjort en lag som inte behövde ändras på. Förutom mina originalingridienser hade jag tillsarr en ordentlig bit smör som fått lösa sig i vattnet, och två pressade citroner (det var en stor kastrull!). Lagen dög att förvälla sparris i.

Efter en snabb förvällning stektes sedan sparrisen i smör i medelhet panna. Sedan hyvlades parmesan över den.

"Perfekt" sade Alex och kallade överresten av klassen till min arbetsplats. "SÅ lagar man sparris!"

Jag hade lärt mig.

Numer blir parmesanen ibland utbytt mot annan ost, som västerbottensost eller pecorino, men grundmetoden - att förvälla den i en lag av vatten med salt, socker, citron och smör och sedan steka den, har jag kvar.

Och den är fortfarande perfekt. Tack Alex.

Min mammas mat och Magasin Morberg

Läser nya numret av Magasin Morberg och inspireras. Som alltid. Tycker det här är bland det roligaste som finns att läsa just nu i segmentet "nischade mattidningar på svenska". Hittar en artikel kallad "bäst på hemmaplan" med små tips och tricks för att bli bättre i hemmaköket. En av punkterna - Nr 6: Servera med stil

Visst är det tjusigt med tallriksservering, men vissa saker är så mycket snyggare att servera på större fat, så att gästerna får ta själva.

Och jag tänker på att jag några gånger varit på min mamma om att skriva om just det här, här på bloggen. Jag vill ju ha in lite gästbloggare här. Och jag vill att min mamma skall skriva. Och - inte minst - hon är expert på just sådant här! Jag vill sträcka mig så långt som att säga att "allt väsentligt jag kan om uppläggningar har jag lärt mig genom att studera min mamma".

Och då hade vi lektioner i just "presentation" på t.ex. Culinar, ledda av den lätt neurotiske, mänskliga ljuspartikeln Alexander Nilsson, där vi verkligen försökte att få till "schyssta presentationer" på maten.

Därför känns det bra så här - att läsa i Magasin Morberg, att just min sorts uppläggningar, som egentligen är min mammas sorts uppläggningar (mammas mat är väl alltid bäst? Alltid? För typ alla?) faktiskt lyfts fram igen, som något eftersträvansvärt? Det blir liksom en hyllning till min mammas mat. Till hennes enkla, men vackra presentationer. Och ett budskap om att "det behöver inte vara så tillkrånglat" för att det skall vara snyggt och trevligt.

I vår familj kretsar ofta samtal, mail, sms och övriga små meddelanden ofta kring just mat. Vi skickar meddelanden om vad vi ätit till lunch. Vad vi lagar till middag eller vad vi planerar att bjuda gäster på till helgen. Vi utbyter erfarenheter och tips. Så ibland kan det komma ett meddelande, från just mamma som ser ut ungefär såhär:

Idag blev det bara en enkel tonfisksallad.

Och jag blir fantastiskt inspirerad! Att kunna lägga upp något så enkelt som en tonfisksallad - lite grönsaker, röd lök, tonfisk och som i det här fallet - några kokta ägg - på det här sättet... Det är för mig inget mindre än konst. Eller som när vi lagar mat tillsammans. Och mamma ber mig "skär lite basilika och dela några körsbärstomater" och jag först tror att det skall vara till något slags sallad. Och sedan överraskas av den enkla skönheten i de sparsamt, men ändå härligt dekorerade piccata milanese som som ställs fram på bordet!

Det är den här sortens uppläggningar som får stå mall för mina egna uppläggningar. För mina egna tankar om presentation av maten för mina gäster. Det är det här som blir facit. För mamma vet bäst. Mammas mat är alltid bäst. Alltid.

Visst är det så?

Tur att Magasin Morberg också lärt sig det. Kanske är det snart dags att min mamma faktiskt får fatta mod och skriva något här på bloggen? Eller ännu hellre - så att fler läser vad hon har att säga om mat (för det är så bra) - i Magasin Morberg?!

Vad jag lärt mig av TV att jag inte kan lära mig av TV...

Sitter och tittar på sommarrepriserna av "kniven mot strupen", med Alexander Nilsson. Ett program, och inte minst en kock, som berör. och börjar tänka på programidén. Och kocken - Alexander.

Har skrivit det förr, och kommer säkert få skäl att skriva det igen men Alex var min köksmästare och huvudlärare när jag själv, för några år sedan, gick kockutbildning på culinar.
(Som en liten passus slöts cirkeln mellan mitt eget kockengagemang och culinar åter, under förra våren, då jag fick ta emot en väldigt engagerad, duktig kockelev, från just culinar.)

För programidén, som egentligen är samma program som Gordon Ramsay's kitchen nightmares går ut på att en känd, framgångsrik, viljestark kock och köksmästare av "den gamla hårda skolan" kommer till något sunkhak, som är på svaj, och försöker få det att funka igen.

I sin arsenal av tricks använder köksmästaren sitt kunnande, sina kontakter med lokala leverantörer av råvaror och - i alla fall i Gordon Ramsays fall - en aldrig sinande ström svordomar och invektiv.

Den svenska varianten är snällare. Alexander är snällare (och om han läser det här kommer han säkert bli arg för att jag skriver det! - vi kockar tycker inte om att bli kallade snälla). Men det är samma idé. En "quick fix" av ett dåligt ställe där man snabbt försöker identifiera några enkla fel och sedan åtgärdar dem.

I det här programmet blev det väldigt talande hur låg kunskapsnivån på kökspersonalen var. De hade ingen formell skolning. Och för det fick de schavottera i TV. Samtidigt gick det väldigt tydligt fram att engagemang för maten är väldigt viktigt.

Själv är jag av åsikten att engagemang är kanske det viktigaste för en kock. Men samtidigt - mycket av det jag kan av teori, historia osv. om köksarbete har jag faktiskt lärt mig. Av Alexander.

Jag har lärt mig en massa fullkomligt ovärderliga små saker, som jag aldrig hade lärt mig annars. Och här kommer nu ett tips till alla kockar - eller folk som vill bli kockar - gå i skola! För det GÖR skillnad. På riktigt. Folk som gått som lärlingar hela sina liv lär sig att - minst lika bra som i skola - laga mat av de råvaror de har. MEN - och det finns ett stort MEN här - utan formell kunskap förlorar man den "stora bilden" av matlagningen. Man ser inget sammanhang. Vem som helst kan genom att praktiskt laga mat lära sig att steka en biff, filea en fisk eller göra handgreppen i den mat de lagar. Men utan att se hur det kan fungera i andra kök. Utan att få se "en större värld" av matlagningen. Man kan sitt kök. Sina rutiner. Och inte så mycket annat.

Det här har jag sett rätt ofta ute bland kockar. Folk som är självlärda och därför kan hur just deras kök funkar. Och det funkar ofta perfekt. Men de förstår inte hur den kunskapen ska funka i någon annans kök. Vi kan lära oss att laga gryta på grytbitar, eller på högrev, eller på framsyska, eller på märgpipa, eller vad det är. Men vi förstår inte varför. Eller hur vi skall byta kött (t.ex.) för att få ihop den där rätten, snabbare, godare, bättre, billigare och mer effektivt. Vi lär oss jobba med "grytbitar" utan att veta varifrån på djuret de kommer.

Och det här tycker jag - egentligen - är rätt viktig kunskap. Sedan kommer kunskap med erfarenhet. Också. Men formell kunskap är - som i alla hantverksyrken - faktiskt viktig.

För utbildning ger faktiskt fler jobb.

De här tankarna får jag, när jag ser min gamla kökslärare genomföra ett "förhör" på kock-kunskaperna hos kökspersonalen i programmet. Ingen av dem vet, trots rätt många ledtrådar, vad ett innanlår, ett ytterlår, ett lägg eller högrev sitter på ett nötkreatur...

Grejer som jag lärde mig i skolan.

Efter Alexander Nilsson och Per Morberg...

Kollar efter ett tips på twitter in Regular Ordinary Swedish Meal Time på youtube, ett matlagningswebb-tv-program som skall handla om vanlig svensk matlagning.

Borde egentligen bli förfärad, men tänker att det här nog egentligen är en naturlig följd av de lite mer yviga utspelen av TV-kockar på senaste tiden. PerMorberg som slänger och dänger med nyslaktat kött, skrapar bredvid från skärbrädan och gör "rustik" mat. Alexander Nilsson med sina stora gester och svengelska ibland väldigt högljudda utrop. Det här känns liksom som om man har tänkt:

"Well, är det såhär svensk mat-TV ska se ut, då skall inte vi vara sämre". Och så har man gjort den här hobby-produktionen.

I just det här programmet görs köttbullar. Och man tar i så man nästan kräks för att spela över klyshorna. Det slängs, dängs, skvätts, kastas grejer osv. och jag får associationer till en annan svensk matlagningskändis:

Den svenske kocken, från mupparna.
och blir lite beklämd. Är det såhär svensk mat uppfattas utomlands? Hafsigt, slafsigt, med högljudda kockar som talar ett hemmagjort språk i köken? Som slänger och dänger med ingredienser, spiller och drullar och har sig? Och är det bilden vi vill förmedla?

Svensk matlagning har länge, bland andra européer varit lite av ett skämt. Man har skämtat om att "i sverige kan man laga två sorters sås. Och de definieras av inget annat än färgen". "Svensk matlagning är antingen brunsås eller vitsås".

Själv trodde jag att vi kommit en bit ifrån den här nidbilden av svensk matlagning. Att vi i stället hade kommit att bli ett land man sneglar lite på ute i europa, efter framgångar med profilkrogar som "Franzen/Lindeberg", Bocuse d'or-deltagare och annat. Men det här verkar helt enkelt vara en stämpel som är väldigt svår att tvätta bort - svensk matlagning är slafsig. Och högljudd. Och mest bara kladdig.

Och det är synd.

Jag gillar både Per och Alexander. Shit - Alexander har lärt mig något av det viktigaste jag kan! Och det är världens trevligaste killar. Per fick mig att återigen gå tillbaka till grunderna och jaga smaker i stället för att på ett nästintill larvigt sätt dutta och stapla mat på höjden. Så - all heder åt de killarna. Frågan är bara om de vet vad de ställt till med.

För när man ser det här blir i alla fall inte jag speciellt sugen på svensk mat!

Kompisar från förr, när TV3 gör sin take på Gordon Ramsay

Ser att gamla kompisen från förr - min lärare från Culinar - Alexander Nilsson ska vara med på TV igen. På torsdag drar TV3s take på det gamla Gordon Ramsay-programmet "Gordon Ramsay's kitchen nightmares" ("Den elake kocken" på svenska). Det har i och för sig gjorts tidigare - då i en grannkanal med Melker Andersson (och då hette programmet "krogakuten").

Nu heter alltså programmet "Kniven mot strupen" och Alex, som är en mer karismatisk figur än t.ex. Melker (krogakuten lades tämligen snabbt ned) är alltså den som skall skälla ut krögare efter noter.

Det skall bli intressant att se. Jag som ju jobbade under Alex på Culinar tycker kanske inte att han är någon "Gordon Ramsay på svenska" direkt, men han är duktig och har säkert den kunskap som behövs för att hjälpa till. Liksom en personlighet som säkert blir bra i TV.

Så - jag kommer säkert att sitta klistrad vid TVn på torsdag!

(Och bilden är lånad från TV3.se)

Pho - igen.

Pho - sydostasiatisk nudelsoppa. Går att göra på hur många sätt som helst. För att citera min gamla lärare och numer TV-kändisen Alex Nilsson: "Har man bara vatten kan man alltid göra soppa!". Det blev soppa på nudlar, surimi, lite grillad paprika från kvällen innan, några strimlor lök, lite kokosmjölk, thai-chilisås, lite hemkokt skaldjursbuljong (på räkskal) och till sist lite majs som jag hade kvar från härom dagen, som fick trängas i soppkastrullen.

Och helt ok snabbmat.