Skolmat kan också vara...

Det debatteras skolmat som aldrig förr. och känslorna är ibland heta och argumenten animerade.

Det talas om tillsatser, förlegade kostråd och olika principer kring fetthalter och kolhydratintag. Men inte särdeles mycket om oss som faktiskt lagar maten. Och när något debatteras så är det ofta för att något gått fel. De goda exemplen förs sällan fram!

Därför är det extra roligt att SR i P1 meny, den här veckan lyfter fram ett gott exempel för oss alla i branchen att imponeras och inspireras av! Kul!

Själv har jag idag serverat något så enkelt som "pasta med pesto och bacon" och det har milt uttryckt varit enn succe.

Peston gjorde vi själva, då vi inte hittade någon bra utan nötter, och vi måste garantera att maten - av allergiskäl - hålls helt nötfri. Svaret blev en pesto på kikärter:

Rosta kokta kikärter i het -typ 200 grader - tills de är riktigt mörkbruna, knastrar lätt och hårda som nötter. Smaksätt dem gärna med vitlök, salt och lite olivolja.

Låt kikärterna svalna (och torka) i rumstemperatur i typ ett dygn. Vill man nu inte göra pesto av dem passar de utmärkt som bartilltugg till fredagsölen istället för t.ex. jordnötter. Se där något att bjuda dina allergiska vänner på!

Mixa kikärterna med färsk basilika, olivolja och god, salt ost som parmesan eller riven västerbottensost. Låt peston "vila" lite. Ifall du vill ha en grönare färg kan du tillsätta lite finhackad bladpersilja.

Servera till t.ex. pasta.

Se där - så kan skolmat också vara!

Fettisdagen

Fettisdagen. Upptakten till fastan. Och för de flesta av oss - "semmeldagen". Det äts och testas och jämförs semlor i tidningar, i mina favoritbloggar och på TV.

På förskolan är semmeltempot lägre, men det har ändå bakats semlor med barnen idag. Eller semlor och semlor? Finns det regler för vad en semla SKA innehålla? För när man jobbar med barn i förskolemiljö får man inte använda mandelmassa. Alls. Nöt och mandelallergiker kan få en allergisk chock bara de vistas i samma rum som det kan finnas spår av mandel. Som i en semla.

Svaret blev att i stället fylla semlorna med bär (hallon).

Och då infinner sig nästa allergi-jobba-med-barn-i-kök-fråga: "Hur gör vi med dem som inte tål mjölkprotein?". Intressant frågeställning. Utan något riktigt bra svar. För visst finns det numer soja-substitut som går att vispa, men nu är vår semla alltså en vetebulle med kardemumma i, utan mandelmassa och dessutom utan grädde. Är det en semla då?

Och nu kommer nästa "ta - i - så - att - du - baxnar - allergi - jobbamedbarnikök - fråga": Nämligen: Vi har äggallergiker bland barnen. Man kan varken ha ägg i själva vetedegen eller pensla för vacker färg...

Resultatet blev - enligt uppgift - "gott". Om än kanske inte en så traditionell semla?

Bra jobbat, i alla fall, alla kollegor som tog sig tid till att baka med barnen. Det lär ha varit mycket uppskattat! Good work!

...och själv åt jag inte en enda semla det här året.

Intressant tanke om specialkost

Läser ett fint inlägg på utmärkta Taffel-bloggen "kort om gott". Det går kort ut på det solidariska i att äta samma sorts mat som någon annan i ett hushåll, om denne andra har något slags behov av "specialkost" p.g.a. t.ex. allergi eller överkänslighet mot något livsmedel.

En tanke som slutar med följande lilla stycke:

Tänker på alla barn i skolan som behöver specialmat. Hur schysst det är om husmor i köket reder av såsen med maizena istället för vetemjöl, så att även glutenöverkänsliga tål den. Eller att hon köper in och serverar köttbullar utan griskött, så att alla barn kan äta samma, oavsett religion.

Jag tycker också att det skulle kunna vara "schysst" att reda av såser med Maizena, eller gör laktosfri kost, eller fläskfri, eller vegetarisk, eller glutenfri, eller...

Ni hajar. Till sist måste man - om man (som jag) lagar mat till ungefär 200 personer, med ungefär 10% specialkost ta ett beslut för VILKEN sorts mat man lagar. Det är omöjligt att servera glutenfri vegankost (utan bönor, linser, broccoli, kål eller någon rotfrukt utom palsternacka) varje dag. I alla fall för mig. I alla fall i de här kvantiteterna.

Jag får därför försöka "slå så många flugor i samma smäll jag kan" och göra t.ex. "glutenfri vegetarisk kost" till de som tål det, "något till L" (som har en massa olika livsmedelsöverkänsligheter" och så till sist något som "alla andra" tål. Det blir således bara tre varianter. Värst är det när jag skall ha något med korv i:

Några äter inte fläsk, några är vegetarianer, några tål inte vanliga konservmedel i korv, några tål inte mjölkprodukter (laktos eller mjölkproteiner) några tål inte alla kryddor (fänkål, t.ex.) etc. Det är inte ovanligt att jag, just för att barnen skall kunna känna att de i alla fall får "liknande" mat som sina kompisar - fastän man har något slags livsmedelsöverkänslighet, har sisådär 7-8 olika varianter på spisen, innan det är dags att servera...

Jag tycker som sagt att tanken ovan är "schysst" eller "vacker", men förr eller senare blir den omöjlig i praktiken. Så är det i mitt jobb, som kock, åt barn, i offentlig verksamhet.