tisdag, december 22, 2009

Jullov

Hej, alla. Tänkte ta jullov nu, i ett par dagar. Har inget att skriva om just nu och har en del projekt kvar innan jul som måste bli klara, så vi hörs sen. God Jul på Er, allihop!

Under tiden ni väntar på något mer härifrån kan ni läsa om äppelknyten på "Kock-Annas" fina blogg "En liten paus"

söndag, december 20, 2009

En liten skaldjursmiddag

"Vi har en flaska vin hemma - vad äter man till det?", undrar Frk. R.
"Tja, vad är det för vin?"
"Det är det där vinet vi drack när vi firade din bok, i höstas"
"Hmm. Du? Vi drack två sorter. Vi drack faktiskt två flaskor vin. En var, typ... Om du inte minns kan jag påminna dig om hur du mådde morgonen därpå..."
Fästmön tystnar. Verkar fundera över något.
"Det står verdicchio på flaskan".
"Aha... Då skall vi äta skaldjur till".


Musslor med vitt vin, grädde och parmesan.


Räkor


Chili och vitlöks-parmesangratinerad havskräfta, krabbklo, gratinerade champinjonhattar fylda med timjan och ost.


...och musslorna. Och en chili-aîoli. Och så vinet, förstås.

Julbordet 2009

Började så jobba igen. I fredags, närmare bestämt, var det så dags att lämna hemmets trygga vrå och i stället bege mig till "mitt andra hem" - egentligen ett hem jag ibland känner mig mer hemma i. Jag vet hur jag ska bete mig i mitt kök. Hemma (eller i "det riktiga livet" rent generellt) är jag inte alltid lika säker. :-) Nåväl. En riktigt bra dag att komma tillbaka i alla fall - för det var dags för årets upplaga av julbord.

Det blev ett litet julbord i år:

Tre olika sorters (hemgjorda) sillar
Gravad lax med (vår fantastiskt suveräna) hovmästarsås
Janssons Frestelse
Ägghalvor med (givetvis hemgjord) majonnäs och kaviar
Prinskorv och köttbullar
(Fruktat mästerlig) rödbetssallad
Kokt potatis
(Vår egna) julskinka
Kavring med gräddost


(Världens bästa kallskänka gör senapssill!)


(Och O. med ägg. (Ett ägg bland andra? :-) )


(Gravad lax)


(Mat - in action - ute på avdelning)


(Och så här vackert dukades det på avdelningarna!)

torsdag, december 17, 2009

Barnleken - lilla gris

Jag leker med min son, såhär de sista dagarna av min pappaledighet. Vi har kommit fram till att vi båda gillar att brottas och kittlas med varandra. Vi har något som vi kallar "krabban" där jag sjunger "krabban, kraaaabban, kraaaaaabban" enligt signaturmelodin från filmen "hajen" och när jag får tag på honom klämmer jag med händerna, som en krabbklo om hans lilla goda mage och axlar och ben och han skrattar så han tjuter!

Nu har vi emellertid kommit på att "jag äter upp dig" också är jätteroligt. En variant på temat, där jag säger "nu kommer jag och äter upp dig, lilla gris" och så nafsar jag honom och skriker ut vad jag nafsar i: "sidfläsk!" (i sidan), "lägg!" i låren, "filé!" i ryggen, "karre!", "revbensspjäll!", "skinka" och så förstås lite mer inspirerat av Franzén - Linderberg och Mistral, "griskind!". Sonen skrattar gott och har börjat lära sig var alla grejerna sitter och försöker att dra mig i öronen och nafsa tillbaka och börjar ibland numer själv med att skrika "lägg!" och bita mig i låren...

Jag inser att vi är jättefåniga. :-)

Desserttankar

Har av en god vän, stor förebild och matkollega fått i uppdrag att utvecka ett "roligt, lite annorlunda dessertrecept" men som "kan lagas av vem som helst". Möjligen har jag mer entusiasm än kunnande för uppgiften, för jag har svårt att få ihop alla bitar:

Jag är ingen vidare patissier. Jag har - alltid - svårt med desserter och sockerbageri. Trots det har jag en vettig "grundreportoar" där gamla "klassiska bistrorätter" står i fokus. Jag kan göra en vettig creme brulee (min fästmö hävdar faktiskt att jag gör världens bästa. Nu är hon partisk, men hon gillar å andra sidan creme brulee, och min är tydligen allra bäst!), jag har vevat ihop otaliga liter chokladmousse. Jag kan göra smulpajer och maränger och har faktiskt tillochmed en gång (i och för sig i skolan och det var ett traumatiskt ögonblick) gjort en bröllopstårta (som till slut började svaja och blev rombisk i formen, lite som det lutande tornet i pisa och rann åt ena hållet, så att hela tårtan blev randig).

Men jag har alltså inga riktigt bra idéer.

Kan en chokladmousse tänkas bli "annorlunda" eller "nyskapande"? Det känns som att precis ALLA i HELA VÄRLDEN kan göra chokladmousse. Och har gjort det. Men om man smaksätter den med mörk rom och apelsin, t.ex.? Eller med cointrau eller så? En creme brulee med någon annorlunda smakbrytning? Asiatiska influenser? Chili/lemongrass? Eller något helt annat? Jag är rådvill.

Och jag måste komma upp med något. Snabbt.

Har läst gamla kokböcker och receptsamlingar (Raymond Oliviers "det franska köket", gamla upplagor av "Bonniers kokbok" etc.) och har sett kompotter, krämer och pajer. En tarte tatin, kanske?

Jag vet inte.

Hjälp mig. Peka mig i rätt riktning, kära läsare.

Omelett-testet

Har skrivit om det förut, men fick i veckan ett mail från en kock som "bryner benen" (ett slanguttryck för en oerfaren kock som gör sina första år i branchen - en period då man ofta, som commis, får skala lök och koka buljong och andra enklare grundläggande uppgifter. För buljongen måste man ju just "bryna ben" för att kunna koka ur all god smak och att "bryna benen" är att jobba på det här sättet) om "omelett-testet" och om det är vanligt på restauranger och hur det går till. Min yngre (och mer lovande?) kollega skulle gå på anställningsintervju inför ett nytt jobb och undrade om h*n skulle förbereda sig för ett omelett-test. Det skrev jag att h*n borde.

För såhär är det:

Omelett-testet är en ofta förekommande metod att testa ifall en kock faktiskt kan och om man kan laga mat på riktigt. Testet går till så att kocken ställs inför en helt tom arbetsbänk och sedan får i uppgift att tillaga något enkelt. Vanligen omelett, för det går såpass fort och kräver såpass få ingredienser att man inte behöver söla ned hela köket med grejer. Man får en tid (10 minuter?) på sig att få ihop en omelett.

Man kontrollerar sedan ifall kocken A) kan laga mat utan recept och har en enkel "reportoar" av vanliga rätter. B) kan arbeta "rent" C) har en vettig grundteknik (knivteknik - fyll din omelett med något!) D) förstår hur temperaturen spelar in med råvarorna (är det för varmt på spisen kommer omeletten att bränna och bli väldigt mörk, som alltid när man arbetar med ägg!).

De här olika mätpunkterna kan sedan betygsättas för att en potentiell arbetsgivare skall kunna "dryga ut sina kunskaper" om kocken, efter att ha läst CV och genomfört en intervju.

Det är ett test som jag - i någon form - kört med alla de människor jag jobbat med som jag haft något slags ansvar för. Min kallskänka fick, då hon ju inte håller på med varma rätter, innan hon började jobba i mitt kök, i stället förbereda grönsaker och göra en gravlaxsås, men ni förstår principen? Man testar några enkla kunskaper för att se hur någon jobbar, innan man pratar om anställningskontrakt.

Det finns faktiskt tioochmed köksmästare som riggar sitt omelett-test så att det är omöjligt att klara av. Kanske tiden är för dåligt tilltagen eller det saknas en ingrediens, för att se hur den aspirerande kocken klarar av stress och motgångar i köket. Om man kan hålla ihop trots att allt inte går som det är tänkt. Det ger också en insikt i hur man klarar av att improvisera och anpassa sig till nya förutsättningar.

Elakt? Orimliga krav? Jag vet inte. Jag tycker att det är rättvisast för alla parter om den som söker jobb också får både chans att göra sig en bild av hur köket fungerar (om man letar runt i kylar och frysar efter ingredienser märker man hur t.ex. hygienen funkar och hur pass bra ordning folk har på sina råvaror) och vad som förväntas av en (jag själv har svårt att i en intervjusituation på riktigt göra klart exakt hur det dagliga jobbet faktiskt ter sig!) och jag själv kan göra mig en uppfattning om jag tycker att det skulle kännas ok att jobba ihop med någon, innan kontrakt är skrivna och någon blir ledsen för att något inte funkar.

Ibland har någon inte klarat av sitt test och då inte blivit anställd. Vid något annat tillfälle har man klarat av de tekniska momenten utmärkt, men själv kommit fram till att man inte kan jobba på stället, för att man tycker att det är för trångt eller o-överskådligt i kylar. I något enda tillfälle har man inte klarat av testet men ändå fått en chans, för att man haft en bra attityd och ändå gjort sitt bästa. Då brukar jag resonera enligt "jag kan lära vem som helst handgreppen att laga mat, men jag kan inte lära folk att bete sig vettigt - det måste komma inifrån". Att man missar omelett-testet betyder alltså inte nödvändigtvis att vi inte kan jobba ihop i framtiden, bara att jag vill se hur du beter dig i mitt kök!

Så - omelett-testet, alltså - vanligt bland kockar och köksmästare i branchen. Främst för att kontrollera om det som ser bra ut på papper också ser bra ut i praktiken.
(Och omeletten på bilden har ingenting med själva texten att göra. Den bara låg i mitt bildarkiv och skräpade)

onsdag, december 16, 2009

Mat--Tina 00talets TV-kock...

Nu börjar det dyka upp olika krönikor över 00-talet - det första decenniet på tjugohundratalet i media. I Aftonbladet kan man idag läsa om Sveriges - kanske genom tiderna - mest populära Svenska TV-kock, Tina Nordsröm A.K.A Mat-Tina och hennes mediala resa och framgångar, som en krönika över ett mat-tv-sverige under de senaste tio åren.

Själv är jag - kanske inte helt oväntad - väldigt positiv till allt snällt som skrivs om henne - jag tycker hon är en fantastiskt trevlig människa och gillar henne ohämmat.

Inte helt otippat är hon en idol. Kanske inte alltid för att hon är tekniskt briljant, utan för att hon visat att man inte behövde vara en euro-geezer för att få synas i TV och laga mat. Hon visade att dörren till TV-studion kunde vara öppen för... ... . . sådana som jag.

Och jag håller med Aftonbladet. Tina är Sveriges mest inflytelserika TV-kock under det här decenniet! Och rättvist så!


(Och en gammal goding - bilden från TV-inspelningen av "Tinas mat" hösten 2007)

Snabb pastasås med bacon och korv

När man är hemma med lillkillen måste lunchen gå fort. Det blir ofta något som bara tar några minuter att laga. Ibland blir det att fuska och ta till olika billiga ingredienser eller halvfabrikat. Ibland blir det att laga maten kvällen innan och sedan värma maten till lunchen och inte sällan blir det att göra en snabb pastasås. Som den här, med bacon och korv.

(4 port)
1 paket bacon (130 g.)
4 grillkorvar
2 dl grädde (eller oatly, i vårt fall)
1 msk kycklingfond
1 tsk torkad basilika
1 tsk torkad oregano
1 msk tomatpuré
1 krm vitlökspulver
½ tsk tomatketchup
Salt och svartpeppar efter behag

Börja med att dela baconet i fina bitar och stek på dessa i en het panna.
Då fettet börjar smälta i baconet, dela korvarna och stek på dem i fettet.
Slå över grädden, tomatpurén och tillsätt fonden.
När såsen kokat ihop ett kort tag. Krydda upp den med ketchup, vitlök, och örterna.
Smaka av med salt och svartpeppar (jag använder kvarn för peppar).


tisdag, december 15, 2009

påskpralin försvinner ur julasken.

Eller - vad säger man om att ägglikör nu försvinner ur aladin-asken? Själv ser jag fram emot att få den utbytt, även om den nya pralinen än så länge är hemlig. Jag har i princip aldrig ätit ägglikör-pralinen och jag tycker att det känns naturligt att även chokladaskar utvecklas.

Den här gången gjorde marabou dessutom så att man ägnade sig åt lite "open" utveckling och hörde av sig till de som faktiskt äter chokladen - konsumenterna - och gjorde en undersökning där man gjorde klart vad man tänkte göra och tog sedan bort den minst populära pralinen. Vist. Och modigt. Bra jobbat, Marabou.

Själv röstade jag i den här omröstningen och röstade för att man skulle ha kvar körsbärspralinen - något som tydligen fler gjort:

1. Körsbär i likör 13 %
2. Gräddnougat 12 %
3. Trillingnöt 12 %
4. Pärlnougat 9 %
5. Cocoskola 9 %
6. Nöttryffel 8 %
7. Höstnougat 7 %
8. Trofénougat 7 %
9. Mjuktoffee 6 %
10. Apelsintryffel 5 %
11. Romrussin 5 %
12. Likörtryffel 5 %
13. Ägglikör 3 %

Det känns på något sätt skönt att ha valt "rätt" och att körsbärspralinen får vara kvar ett tag till. Det är ju ändå den som är godast.


(och bilden är hämtad från artikeln)

Tisdagstema: Ur fokus


Jo - faktiskt - "ur fokus". Egentligen skulle säkert vilken som helst av bilderna på den här bloggen passa rätt bra, men här är en verkligen ofokuserad bild. Ibland har man helt enkelt inte (de gamla trötta) ögonen med sig. Och ibland är man själv inte jättefokuserad.

Ljuvlig, julig korvgryta


Blev så inspirerad av gårdagens jul-mys med glögg, pepparkakor och annat smaskens (hade lite löjrom kvar, bl.a.) så jag idag gjorde en julinspirerad korvgryta.

Jag hade lite rotsaker hemma - det är så billigt nu på vintern - och det passar ju så bra med grytor och soppor när det är kallt. Lite grillkorv som legat i frysen ett tag och lite buljong så har man en god och närande gryta. Med kanel och kardemumma och lite beska och sötma från en skvätt svagdricka får den här grytan sin egen karaktär. En god, rund smak med många av julens smaker samtidigt.

Och utanför snöar det. Jag njuter i fulla drag.

--

Ljuvlig julig korvgryta (på grillkorv) - 4 port

2 tsk smör
1 st morot
1 st palsternacka
1/8 kålrot
1/8 rotselleri
1 st stor gul lök
5 st grillkorvar
4 st medelstora potatisar av fast sort
1 st kanelstång
1 tsk kardemumma
2 msk mörk konc. oxfond
4 dl svagdricka

Börja med att dela och bryna rotsakerna. Först morötter, sedan palsternacka, rotselleri och kålrot. När rotsakerna börjar mjukna. Dela potatisarna och låt dem gå med i grytan.
Dela sedan löken i grova bitar och låt gå mjuka, i lite smör.
Dela korven och låt gå med grytgrönsakerna.
Tillsätt kardemumma, kanel och oxfond.
Slå över svagdrickan och dra ned värmen till ettan.
Lått stå och småputtra i en timma.
Ta ur kanelstången

Servera med en julöl, julmust eller svagdricka. Garnera med - om du har - några strimlor av apelsin eller clementinzest.

Kaffe - om du inte vill ha diabetes.

Ja faktiskt, (om man skall tro aftonbladet, och det kanske man inte ska, men då kan man läsa i DN i stället) men nu har en medicinsk tidsrift i sidney kommit fram till att kaffe, och faktiskt te, hjälper till att undvika diabetes.

Det finns tydligen magnesium och andra viktiga ämnen i kaffe som hjälper oss undvika diabetes. Det är alltså inte koffeinet i dessa drycker som hjälper till, men det finns tillräckligt mycket av andra viktiga ämnen som hjälper.

Själv tycker jag att det känns tryggt på något sätt, eftersom jag älskar kaffe. Gärna starkt, bryggt i min moccakanna (hur överlevde jag någonsin utan den?)

måndag, december 14, 2009

glögg igen

Skrev ju - för inte så länge sedan - om glögg här på bloggen. Men glögg är ju inte bara en sorts glögg och det finns ju flera sätt att dricka glögg.

Här en roséglögg, som jag serverade kall, lite som en apertif, med något trevligt till (en smörgås med ost, vitlöksmarinerade soltorkade tomater och färsk basilika) eftersom jag tycker att rosévin kändes lite kontinentalt.

Hur serverar du själv glögg? Och till vad?

Morgonlyx

Testade - för någon vecka sedan - att lyxa till morgonen lite med "nybakta croissanter" hos fästmön. Det får stå inom citattecken, för jag använde Sarah Lee's "croissant på burk", vilket är en förskuren bit smördeg som sedan delas och rullas ihop till rätt form och slutligen gräddas i ugnen.

Nåväl. Gott blev det i alla fall. Och det är ordentligt mysigt att börja dagen med detta, nymåneformade bakverk. Det känns nästan lite kontinentalt. Med starkt kaffe och lite philadelphiaost (och kanske lite rökt lax och gräslök, eller varför inte en fikonmarmelad) är man "riktigt på banan" med en riktigt bra start på dagen!

söndag, december 13, 2009

Viktig, viktig diskussion!

Eller vad kallar man annars de här två inläggen hos Brax? Det här är både mycket lärorikt och väldigt viktigt. För mig. Som älskar just vinägerchips.

Husmanskost

Husmanskost. Känn på ordet. Husmanskost. Hus. Mans. Kost. Husmanskost. Vad är det? Och hur kommer det sig att det heter så? De flesta män, i den generation som faktiskt äter husmanskost, är faktiskt inte speciellt husliga.

Jag förstår om det skulle ha kallats "husmorskost" för det är den matlagning jag förknippar med ordet. Mat som skall räcka till många. Mat som handlar om att ta hand om enkla, väldigt billiga råvaror. Ändar och kanter och skalkar. Och transformera det till något som folk faktiskt är beredda att stoppa i munnen. Och betala för. Det är typiska "husmors"-kunskaper.

Men husman?

Husman är egentligen "en man med ett hus" och ett väldigt gammalt ord för torpare. Någon som äger sin egen bostad. Men yttrycket "husmanskost" kommer faktiskt inte från denna period. Det är ett tyskt låneord från tjänstefolk: "haussmann" är drängen, den som hälper till med att sköta hus och hästar.

I restaurangkretsar fanns det olika "grader" av både mat och matlagning och på menyer på större restauranger hade man olika tariffer för mat för "det fina folket" och deras körkarlar, drängar och passopper, som ju också måste vara med för att kunna köra och sköta om herrskapet. Dessa hjälpredor fick äta från menyn till en lägre tariff och fick således enklare mat, ofta bespisade i en enklare del av lokalen. Således - husmanskost.

Idag används ordet för enkel, ofta hemlagad mat med gamla anor. Kåldolmar och kålpudding, ansjovislåda (Janssons Frestelse), stekar och grytor, blodpudding, inälvsmat. Kort sagt: "vad din farmor fortfarande kunde laga". Det är kanske därför som husmanskosten tills för bara någon generation sedan inte hade något vidare rykte ute på krogen? Kanfarmor laga maten är det inte speciellt svårt? Och inte speciellt fint? Om det inte krävs vackra uppläggningar och konstiga franska tekniker för att kunna servera maten kan den ju inte vara värd något?

Men tack och lov har husmankosten fått en renässans de senaste åren. Grytor serveras återigen på lyxkrogar. En restaurang kan som söndagsmiddag slänga in en slottsstek på menyn som specialare. Och enkla rätter som sillar och Janssons frestelse, med billiga råvaror, börjar åter bli populära på julborden!

Så vill jag ha det. Husmanskost får gärna bli lite "tufft". För det är ett hedervärt yrke vi har - vi som lagar det - vi får det fula, det billiga, det icke önskvärda och det sega, läskiga som blivit kvar att bli gott, inspirerande, vackert och närande. Och det är inget mindre än magi.

Så - husmanskost. Magi.

Vad har du själv för trollerinummer på lut?

(Pyttipanna med ägg - typisk husmanskost i mitt kök)

Världens bästa föräldrar

Jag har världens bästa mamma. Hon lagar världens bästa mat och tar ibland med sig när hon kommer hit på besök. Jag har i och för sig världens bästa pappa också (jag undrar om det är en av de bidragande orsakerna till att jag blivit så bra?! :-) ) som hjälper till att köra. Jämt.

Igår fick jag av mamma och pappa en jättefin matpresent. De hade haft gäster i fredags och mamma hade lagat en riktig festmåltid! Eller vad sägs om det här:


Förrätt: En bit västerbottenpaj med löjrom, creme fraiche och rödlök.


Varmrätt: Janssons Frestelse. Min mamma gör världens bästa. 'Nuf said.


Dessert: Världens enklaste - En essert jag kommer att göra lite då och då när jag behöver något riktigt snabbt. Den kräver inget riktigt recept, faktiskt, utan är alltså vaniljkesella som toppats med amerikanska blåbär och sedan bara smulad digestive-kex på toppen. En len och god avslutning på middagen. Och den tog bokstavligen under en minut att fixa till. Det blir lite som en "uppochnedvänd cheesecake", men med mjukare "topping" eller "bottoming" i just det här fallet. Testa!

lördag, december 12, 2009

På Dottern och pappans restaurang

Dottern vill bli kock när hon blir stor. Som pappa. Och pappan är inte ett dugg mallig. :-) "Då kan vi jobba på samma restaurang, så ser vi varandra varje dag! Jag kan vara chef och du får göra såserna!", säger hon.

Idag gjorde vi en liten pastarätt tillsammans. Dottern pillade räkor och skar surimipinnar. Pappan fick dela oliver och koka pasta.

Medan pastan kokades vändes surimi, räkor och oliver i en het panna med olivolja och vitlök och sedan blandades alltihop i kastrullen. En helt ok lunchpasta tyckte pappan. Och dottern åt och åt och åt. "Det här var jättegott! Det ska vi ha på menyn! Så kan mamma, mormor, morfar, farmor och farfar komma och äta hos oss! Då blir vi jätterika!"


Dottern visar sin knivteknik.


Slutresultatet.

Ni glömmer väl inte?

Osttävlingen pågår tills i morgon klockan 23.59.

fredag, december 11, 2009

Överbakad fiskgratäng med surimi och chili

Gillar fisk och skaldjur. Och jag gillar mat jag inte måste pilla med hela tiden. Såhär års blir det mycket grytor, soppor, stekar och en och annan gratäng. Som den här - ett försök till att göra en son-vänlig fiskgratäng (som inte innehåller curry, för en gångs skull!) med mycket smak och som inte fick ta mer tid än riset som kokades till...

Det blev en fiskgratäng på pangasius - eller hajmal - eller "vietnamesisk sjötuga" som det hette förr, som fått lite extra sting av thailändsk sweet chilisås:

(2 port.)

250 g pangasiusfilé
8st surimisticks
4st skivor torrt franskbröd
1 dl grädde (eller i vårt fall oatly - i mat)
2 msk thai sweet chilisås
1 krm vitlökspulver
1 fiskbuljongtärning
Salt och peppar

Skär fisken i tjusiga bitar, så de täcker botten på en gratängform
smula över buljongtärningen
Täck med grädde och rippla thai-chilisås över.
Salta och peppra (jag använde vitpeppar), efter behag.
Skär surimisticks i bitar och lägg ovanpå
Kantskär franskbrödet och smula över gratängen
Gratinera i mitten på ugnen på 180 grader i 1-15 minuter, tills täcket fått en vacker färg.
Servera med ris, gärna kokt i fiskbuljong, och några roliga grönsaker.

fredag, december 04, 2009

Steg-för-steg: Något slags oströra - typ pesto - till pasta

Ja, jag vet inte riktigt vad jag skall kalla den här rätten, men något slags nöt- och oströra är det i alla fall. Och det blev gott till pasta, så jag lägger ut receptet här.

Du behöver

60 g riven prästost eller annan salt ost
En näve mandel
1 msk olivolja
8 svarta oliver
Salt, peppar, basilika, oregano

Riv osten och lägg den i en skål.

Rosta mandlarna i en torr panna. Tillsätt om du behöver lite olivolja, för att inte bränna dem. Rör om dem då och då så att de inte fastnar i pannan eller blir alldeles för brynta.

Använd gärna något slags "non-stick"-panna (teflon eller titan) och skaka den i princip kontinuerligt. Mandlarna skall vara genomrostade (du känner på lukten när det luktar gott - att de är färdiga), men får absolut inte brännas.

Krossa mandlarna grovt i en mortel, eller med en tung kastrull, direkt mot skärbrädan. Det gör inget om mandlarna blir i olika storlek och form, det handlar bara om att de skall delas ned i mindre bitar. Om några mandlar är hela är det inte hela världen.

Finhacka oliverna.

Blanda ned mandlarna i den rivna osten, tillsammans med de finhackade oliverna och en matsked olivolja. Krydda efter behag och rör försiktigt om med en gaffel tills du fått önskad konsistens.

Koka upp pastan. Eftersom röran i sig själv är rätt salt kan du koka pastan utan salt i vattnet, om du vill. Tillsätt något syrligt. Jag dekorerade med tomater, som jag tycker bryter sältan och det feta på ett gott sätt, men en citronklyfta funkar också bra!

Lägg röran på pastan och servera. Dekorera med vad du har hemma!

torsdag, december 03, 2009

Vintermys: Choklad

Gillar choklad. Och gillar att göra varmchoklad såhär när temperaturen sjunker nedåt under nollan. Ofta spetsar jag min choklad med lite chili, lite ingefära, lite rom, eller en kombination av detta.

Och givetvis måste man servera varmchoklad med vispad grädde. Eller marshmallows. Vad njuter ni själva av såhär, när det börjar bli mörkt och kallt? Skriv gärna en kommentar!

Den 5 februari - ett svart datum för bilindustrin?

Fick en svart nyhet i posten idag. Eller ja - det handlar om Bilar. Ahgrens bilar, alltså. De lanserar nu tre nya smaker - i saltlakrits. Såhär fint var varutprovet, när det dunsade ned på hallmattan.





I början av februari väntas de nya bilarna finnas i handeln.

Nu behöver jag bara kolla med fästmön om hon är intresserad av att pröva på de här bilarna, eftersom jag egentligen inte gillar lakrits särskilt mycket.

onsdag, december 02, 2009

Börjar jag äntligen bli en kändis?! Eller behöver jag gå till apoteket?

Jag fick igår mitt livs första (och givetvis hittills enda) brev från Micael Bindefeldt AB. I paketet låt den monstruöst kända "apotekets senap" och eftersom jag nu fått den av Bindefeldt (som ju är känd just för att arrangera kändistäta PR-arrangemang och fester) känner jag mig - säkert väldigt oförtjänt - som en riktig TV-stjärna.

Nåväl - senapen då? Jag har ännu inte hunnit använda den, men funderar på att göra en rullsylta på rimmat bogfläsk senare och då lär den komma fram. Senapen finns i två olika versioner, med olika konsistens och styrka och kommer i vackra burkar. Perfekt för julbordet!

Och att jag nu fått de här väldigt lyxiga produkterna och av just Bindefeldt betyder förmodligen en av två saker - antingen börjar jag bli känd (vilket jag givetvis hoppas på) eller så tycker någon bara helt enkelt att jag borde gå till apoteket! :-)

Jag har ett barn som gillar curry!

Man hör ibland folk som jobbar med mat för barn. Eller med barn i övrigt och inte nödvändigtvis med mat, att "det där äter inte barn - det smakar för [sätt in beskrivande adjektiv här, typ 'starkt', 'beskt', 'hett' eller vad det nu kan vara]" och inte sällan får just curryrätter ett just sådant omdöme.

Det här är en av mina erfarenheter och som jag ofta får försvara inför mina kollegor:

"Barn gillar mat som smakar något"

Det finns - i min erfarenhet - inte något som är "för mycket smak" oavsett vad smaken är. Och såhär tror jag att det är: Barn känner igen smaker, men till en början i livet har barnet ibland svårt att uppfatta flera olika smakkombinationer. Sublima smaker upptäcks helt enkelt inte och då uppfattar inte barnet riktigt vad det äter och vad det skall känna igen. Därför vill jag dela med mig av en egen synpunkt:

Min yngsta (som snart är ett och ett halvt) älskar curryrätter. Allra bäst gillar han Nasi goreng. Han kan inte ännu säga "köttbullar" (men säger "körv" om korv, vilket fått mig att undra ifall han egentligen inte har västgöstskt eller småländskt påbrå. :-) ) men han säger "Nasi Goreng". Och det lagar jag därför rätt ofta. (En rolig parentes är att min äldsta när hon var liten gärna åt t.ex. citroner och älskade ansjovis - livsmedel som ju faktiskt också smakar en hel del!) Inte sällan vill han numer vara med och laga mat och igår såg det ut såhär:



Vi gjorde Nasi goreng med gul curry, ärter, morötter och surimi. Lillkillen rörde glatt i pannan och när jag började krydda med gul curry (madras) och vitlök blev han så glad att han skrattade. Han sade "mer! mer!" och hällde själv i en rätt stadig dos currypulver.

Jag tänkte att "det här kommer han aldrig att äta - det blir alldeles för starkt", men jag hade fel. Nu kommer säkert någon att tycka att "men - det är klart att han äter - han har ju varit med och lagat maten!" Och möjligen har denne någon rätt. Jag vet inte riktigt varför han äter, men att han gör det - det har jag märkt!

Och inte bara curryrätter, utan även mat med chili, peppar och andra starka kryddor. Majschips med salsa?! Jajjamen! Chili con carne?! Jepp! Thailändska rätter med grön curry och chilisås? Det med! Och så Curry, då. Jättegärna. Får han välja äter han väldigt gärna curry. Gärna med fisk eller skaldjur.

Igår satt han och blundade när han åt. Han njöt verkligen av maten. Han gav ifrån sig "Mmmm!" och "smaskigt" mellan tuggorna och åt upp en ordentlig portion. Så - jag tror verkligen att barn gillar starka smaker. Och jag tror att vi som jobbar med mat för barn faktiskt kan ta ut svängarna lite mer än vi ibland vågar göra? Världen "mat för barn" behöver inte hela tiden vara pasta, köttbullar och korv. Den är större än så! Det finns så många goda ingredienser där ute! Det kan vara mat med sting. Som curry. För det kan vara mina barn du kommer att laga mat åt.

Nu tillåts grisbönderna leverera till SCAN igen.

Efter debaclet med grisarna förra veckan har nu Scan, efter att tillsammans med ett veterinärföretag ha gjort platsbesök på alla polisanmälda gårdar, lyft restriktionerna mot de grisbönder som blev avstängda från slaktproduktionen förra veckan.

I flera artiklar hävdas det nu att den djurrätsorganisation som brutit sig in på gårdarna och filmat dessutom manipulerat flera av bilderna, spridit material som varit filmat utomlands och en massa andra tokigheter, för att väcka debatt. Och det har man ju lyckats med.

Vad nu fler och fler börjar fråga sig är ifall djurrättsaktivister, och sedan media som så ensidigt rapporterade om frågan, faktiskt har kunskaperna att ens tolka vad man ser på bilderna. När sedan flera bönder har fått hotfulla mail och telefonsamtal från djurrättsaktivister och det visar sig att även djurrättsaktivister är skurkar kan man ju fråga sig vad folk egentligen håller på med.

En berättigad fråga, tycker jag. Men det är ju ingen nyhet.