I en surdegsfamilj är jag den trötte styvfadern

Surdeg. Är inte ni också nästan lite trötta på surdeg? Helt plötsligt, för sisådär ett halvdussin år sedan dök det upp (igen) och helt plötsligt skullle precis ALLA baka surdegsbröd. Det blev så sjukt trendigt att flera kvarnar började producera speciellt mjöl, optimerat för surdegar, ALLA bakartiklar i ALLA mattidningar skrev om det och flera livsmedelsproducenter tog fram olika surdegsprodukter.

"bake-off-surdegsbröd", "fryst surdeg" och givetvis färdigbakat bröd.

Alla restauranger med självaktning skulle baka sitt eget bröd. Själv tyckte jag ungefär som en kommunikationsminister om Internet - "det där är bara en fluga", men liksom surdegen själv jäser ser jag på medan jag inser att jag haft fel och tvingas medge att även surdegstrenden jäser.

"Det är magi med surdeg" hävdar mina mer trendkänsliga matnördkompisar. De talar sig lyriska om hur FANTASTISKT det är att gå upp mitt i natten för att "mata" sina olika surdegsprojekt. De namnger sina degar, firar deras födelsedagar och lämnar dem till ömt vårdande "degbarnvakter" när man åker bort över en helg eller på semester. De använder bakkonsten som något slags föräldraskap.

Jag själv inser att jag blir mer och mer gubbig. Passe. Otrendig. Jag är till sist nästan den enda i min generation som inte håller på och gullar med en surdeg!

Och jag inser förstås att det är ett problem. Inte minst vid fikabordet, för när jag tidigare vant kunnat delta i diskussioner om barnuppfostran och familjeliv blir jag numer mer och mer utanför när det istället handlar om allas surdegstelningar och hur de bäst skall uppfostras, vilka surdegsdagis som är bäst och nästan vilken surdegsinternatskola som ger den bästa framtiden...

Min chef - som också givetvis håller på att uppfostra en treåring - förbarmade sig över mig innan hon gick på semester och vi har nu alltså "surdeg ihop". En i trotsåldern, visar det sig. Eller så är jag helt enkelt lika dålig på surdeg som övrig barnuppfostran.

För jag får inte till det. Och precis som jag blir tjurig när mina egna barn inte lyder mig blir jag besviken när min trilskande surdeg inte gör som jag säger.

Mitt första surdegsexperiment blir nämligen inte sådär magiskt. Alls. Ok, brödet blir ätligt. Men inte alls sådär fantastiskt som alla andra beskriver för mig att deras blir.

Jag inser att jag, precis som alla styvfäder, vill mycket mer än vad mitt kunnande medger att leverera. Att jag för min chefs väluppfostrade surdeg bara är den där pinsamma styvfarsan som ordnar barnkalas med saft och marängsviss när den istället önskar sig att åka på ridläger med tjejkompisarna och ha pyjamasparty.

Resultatet blir tafatt. Inte helt dåligt, men heller inte bra. Inte bra alls.

Jag är helt enkelt inte hipp nog att bli surdegsförälder!

En dag i maj

Det blev maj och med den månaden kom värmen och "äta-ute-säsongen" nörjade. Hittills har vi redan hunnit grilla några gånger.

Och varje grillkväll avslutas med den obligatoriska grilldesserten - marshmallows som grillats tills de är rostade och glansiga på utsidan och mjuka och heta som lava inuti.

Perfekt!

Kakor i regnet

Postar ändå, fastän jag "egentligen lagt av med matbloggandet".

I stockholm regnar det. Det öser ner! Och blåser som katten! Det har således utvecklats till "en lördag inomhus". En lördag då barnen behöver sysselsättas. Liksom deras far, för att vi alla inte ska förlora våra sinnen i akut lappsjuka.

Lösningen och boten på tristessen heter "improviserade kakor med honung" och är egentligen något slags mördegskakor smaksatta med just honung:

2 dl mjöl
50 g smör
1 tsk salt
2 tsk vaniljsocker
Knappt 1/2 dl flytande honung
1 tsk bakpulver
Pärlsocker

Klickas ut på plåt och dekoreras med pärlsocker. Gräddas vid typ 200 grader i tio minuter.

Låt svalna ordentligt innan servering.

Det här kräver en riktig festmåltid!

Halloj, alla läsare. Som ni som läser bloggen regelbundet vet om har jag i ett par veckor sökt jobb.

Då min anställning i nacka kommun upphörde - den 18e februari stod jag alltså utan möjlighet att försörja mig och barnen. Orosmolnen har hopat sig och vissa framföallt kvällar har känts tämligen desperata. Som kommunalanställd kock har jag helt enkelt inte kunnat lägga undan pengar "tills den dag då de kan behövas" utan behövt koncentrera mig på att hitta ett nytt jobb så snart det bara går... Jag klarar helt enkelt inte flera månaders arbetslöshet.

Men mitten av februari är sällan högsäsong för kockar. Och som sagt - jag har varit tvungen att söka ALLT som jag över huvud taget skulle kunna ha chans att få jobb inom - för att så snart som möjligt få en ny anställning. Och få en ny trygg inkomst.

Och idag har jag fått nytt jobb. Något jag är jätteglad över.

Jag har fått ett jobb med bättre möjligheter till "trixande med arbetstider", betydligt bättre lön (runt 33 procent lönelyft) och jag har återigen fått möjligheten att jobba med gamla kompisar - människor jag verkligen tycker om!

Och imorgon arbetar jag min första dag på min nya arbetsplats.

Det kräver en festmåltid, så ungarna fick idag välja precis vad de ville till middag. Man skulle kunna tro att "kockens ungar väljer oxfile", men för mina barn var det godaste de kunde komma på, själva festmåltiden att fira denna glädjens dag:

en kokt med mos på den lokala grillen.

Skoj!

--

Nåväl. Jag byter inte bara arbetsplats, utan även karriär. Jag kommer inte längre laga mat professionellt. Och just det gör förmodligen att det blir tyst här på bloggen. Åtminstone ett tag. Jag har just nu inga uppslag om vad jag ska skriva om. Och den närmaste tiden har jag så mycket annat att plugga in och vänja mig med i mitt nya jobb att jag säkert inte hinner skriva på Krubb.

Om jag fortsätter att blogga på Krubb får tiden utvisa, men det kommer då att möjligen bli ur ett nytt perspektiv. Mitt liv har ett nytt perspektiv. Ett perspektiv som inte längre kretsar kring mat.

Vi får helt enkelt se vad som händer.

Men jag vill tacka Er, mina läsare, för tiden som varit. För Ert intresse. För Era kommentarer och allt jag lärt mig av Er de här åren. Några av Er känner jag bättre än andra. Vissa har varit med i princip från början. Andra har kommit in efterhand. Men ni har alla hjälpt till att göra Krubb till den blogg den är idag. Tack.

Prisvärd lyxfrukost på espresso house

Under ett av mina besök till arbetsförmedlingen de senaste veckorna tog jag den här bilden. Var i forum lite tidigt, innan arbetsförmedlingen öppnat och tänkte mysa till det med en morgonkaffe.

Det var inte så mycket öppet i forum på morgonen, och det var i princip folktomt och väldigt tyst, så det blev med en lite högtidlig känsla jag åt Espresso house's frukostpaket.

Varm dryck (i mitt fall varm choklad med marshmallows OCH vispgrädde) , juice, varm scone, cream cheese, ost och marmelad. För under 50 spänn.

Avnjutet under tystnad och i ensamhet. En frukost jag inte behövt laga själv. Och förhållandevis billigt. Det blir inte så mycket bättre frukost än så, faktiskt.

Fruktansvärt imponerande hantverk

Själv är man ju hyffsat nöjd om man lyckas klistra ihop pepparkakshuset med smält socker...

Det här blir jag väldigt, väldigt imponerad av!





Ett riktigt konstverk av smält socker!