Bokrecension: "Mamma, jag är hungrig!"

Jag har läst Linda Skugges kokboksdebut "Mamma, Jag är hungrig!" en kokbok som jag faktiskt sett fram emot att få läsa och därför nu har lite svårt att förhålla mig till.

Grejen är ju:

Jag gillar egentligen tanken på att Linda Skugge skriver en kokbok. Jag har uppmärksammat det vid ett flertal tillfällen under tiden den låg och puttrade i utkanten på det kollektiva matmedvetandet hos alla som bloggar (och hade bl.a. en av de första intervjuerna med Linda om boken, någon dag innan den släpptes).

Jag jobbar ju dessutom med "mat för barn" och läser i princip allt som rör ämnet (jag har också uttalat mig i en intervju - av Linda Skugge dessutom - om att jag håller på att skriva en bok om just mat för barn.

Är det någon som tror på mig, ifall jag skriver något snällt om den här boken, eller kommer alla att tycka "jamen, så skriver du bara för att du tror att Linda kommer att skriva något snällt om din bok - ni skriver ju alltid om varandra!" eller förväntar sig folk en sågning som de i så fall kan skylla på "surt-sa-räven-mentalitet" eller avundsjuka?

Det gör det alltså svårt att skriva något om den här boken.

Nåväl - jag får väl skriva det "blödande obviösa" först:

Det är en väldigt fint formgiven bok. Bilder med en leende Linda Skugge i fina retroinspirerade förkläden, lyckliga barn, softade bilder på vackert upplagd mat, gärna fotade i lite härligt motljus.

Boken varvas med recept (av Tobias Holmberg) och små texter av Linda.

Och ungefär där tar det liksom slut. Jag känner att vad jag än skriver känns det inte trovärdigt. Vad jag än skriver är jag en skitstövel. Frågan är bara vilka som tycker att jag är det.

Nåväl - Jag tycker boken är fin och den känns väldigt inspirerande, men jag får känslan efter att bland annat läst om hur mycket Linda Jobbar på hennes blog att det blir lite plastigt. Lite kuliss. Jag sitter hela tiden och undrar "är det hennes barn vi ser busa och skratta i det vackra köket? Är det ens Lindas eget kök? Det är ju inte hennes recept, liksom?"

När man sedan läser i boken om hur intresserad hon är av matlagning och hur mycket mat hon lagar - å ena sidan och å andra sidan - på hennes blogg läser om möten på Stureplan, var man köper bäst sushi och annat känns det liksom "hur har hon tid med allt samtidigt? INGEN människa har mer än 24 timmar på dygnet, oavsett hur effektiv hon är..."

Och det är hennes största svaghet i den här boken. Att hon liksom utger sig i förord och texter för att vara värsta supermorsan som lagar och bakar och busar med barn och pysslar i köket, med bilder som bankar in budskapet. Det känns nästan lite som de sovjetiska propagandafilmerna från det kalla kriget...

Recepten verkar emellertid genomtänkta och bra. Jag har ännu inte lagat något ifrån boken, men jag kommer säkert att göra det så småningom, eller hämta någon slags inspiration från den så småningom. Jag har ju också en liten tjej hemma, och med en bebis som kommer vilken dag som helst känns undertiteln till boken "för dig med många kids och noll inspiration i köket" som något som kan kännas praktiskt om en inte alltför avlägsen framtid.

Vi får helt enkelt se.

Betyg, då? Det är svårt att säga. Det är en vacker bok. Och recepten är bra. Där skulle betyget kunna ha blivit en 5:a av fem möjliga, samtidigt känns det plastigt och fejkigt och det faktum att hon inte skrivit recepten själv gör att betyget dras ned. Jag skulle vilja sätta en etta p.g.a. kulissandet, men boken är som sagt snygg... En trea?


---

Uppdatering: DN skriver en artikel som belyser lite av det som jag ser som problem: Linda blir provocerad av folk som vill vara lediga, hon vill jobba jämt, hela tiden ha nya projekt och skriva en massa olika saker. Samtidigt skriver hon i sin kokbok att hon är hela tiden i köket. Hela tiden tänker på mat osv. I artikeln får vi också svaret på frågorna kring bilderna - det är inte hennes barn på bild.

Läs gärna artikeln i DN också.