torsdag, oktober 30, 2008

Att få ett barn att äta...

Såg det här på Linda Skugges blogg och tyckte att det var fint skrivet. Jag har ju skrivit om barn som inte äter grejer tidigare men tänkte kanske tillägaa följande lilla anekdot från det riktiga livet.

Det fanns en fyraårig kille - låt oss kalla honom Nicke - på en av förskolorna jag jobbat. Han åt i princip ingenting, varesig hemma eller på förskolan. Hans föräldrar hade lämnat in långa listor med mat han (först) INTE åt för att sedan lämna in betydligt kortare listor på mat han åt, i köket. Till sist åt han ingenting. Alls.

Jag bestämde då i samråd med föräldrarna att vi skulle försöka pröva på en ny metod: Nicke fick vara med mig i köket någon timma varje förmiddag och laga sin egen mat. Han fick välja fritt ur kylar och frysar och vi lagade till det han valde tillsammans. Nicke hade ett eget förkläde, en egen släng och en liten pall att stå på och jobba. Han fick använda den stora kockkniven - den som ingen annan fick röra - för att dela sina grönsaker och han smakade på allt. "För så gör kocken i köket". Vi smakade på Nickes mat. Ofta "smakade" Nicke ungefär en standardportion, för det var så gott att äta egen mat.

Sedan kom lunchen, och Nicke åt med god aptit den mat han själv lagat. Vad beror det på? Jag kunde inte ha sererat samma mat någon dag tidigare och han hade ätit? Nu åt Nicke sin mat varje dag? Vad har hänt? Jag tror att faktiskt ett par saker här var annorlunda mot tidigare: A) Nicke hade SETT all mat från början. Han hade själv tagit beslutet om VAD han ville äta och sedan sett hur maten lagades till. B) Nicke hade ett eget engagemang i maten - man kastar inte bort grejer man själv bygger. C) Nicke "fick en roll i köket". Att laga mat betyder också ansvar. Ansvar att bete sig som en kock. Att få använda den stora kniven och att smaka av all sin mat. Det ger både ett medinflytande över vad som äts, och ett engagemang för sin egen mat.

Sist jag hörde något åt Nicke "ganska vanlig" mat, men är lite skeptisk till "kladdiga rätter" som gryta. Han äter sina köttbullar utan gräddsås eller lingon och har inte ketchup på korven, men Hey - det känns bättre än att inte äta alls, eller hur?

Bara en liten tanke sådär, på torsdagmorgonen.

16 kommentarer:

Rebecca sa...

Kloka tankar. Det där är nog vad många barn skulle behöva.

Jessika sa...

Min mamma ställde oss på pallar det första hon gjorde när vi var stora nog för att vara med i matlagningen. Och från henne lärde jag mig mycket av sånt som inte står i kokböcker, att "se" när något är färdig. Rör tills det ser och känns bra. Hur länge är det? Ptja, tills det känns bra helt enkelt...

Jag vet ett barn som kom från särskilda tragiska omständigheter som inte åt alls om maten var ihopblandad. Däremot åt han allt om maten var klart igenkännlig. Med tiden kunde man blanda salladen, göra köttbullar och lite sånt. Annars behövde han se hur saker gjordes. Grytor är fortfarande lite knussligt.

KARLAVAGNEN sa...

Väldigt klokt. Men så är du ju det - klok!

Tania sa...

Mina söner var med tidigt och lagade mat vilket har resulterar i en son som är strålande bra på att laga mat och en som äter i princip allt ( utom lever och blodpudding )

Anonym sa...

Jag blir varm till hjärtat när jag läser Din berättelse.
Var stolt och Keep it up man!!!
Örjan

Jesper sa...

Rebecca: Jag tror - som jag skriit tidigare - att barn är ungefär som du och jag - de vill veta vad de äter...

Jessika: Mmm. Jag är också mer eller mindre uppvuxen i min mammas kök... Se hur det har ärrat mig! :-D

Karlvaganen: *rodnar och sparkar med foten i cybergruset* Äsch... Sådär säger du säkert till ALLA bloggkockar! :-D

Tania: Ja - och visst känns det bra att få ha varit med och uppfostra dem?

Örjan: Tack. Och jag är väldigt stolt. Och glad. Jag har världens bästa jobb. Och ett väldigt viktigt.

O. sa...

Otroligt peppande att läsa att kids kan lära sig tycka om mat. Själv knivromantiker (på ett köksmässigt sätt) tycker jag såklart den delen är coolast...

Jesper sa...

O. Säg som det är DU drömmer lite hemligen om att en dag få röra min kniv?! :-D Ja - visst är det peppande! Jag t ycker det är jättekul. Att ibland ha "trilskande" gäster, som kräver speciell uppmärksamhet på något sätt (allergier, religiösa hänsyn, matvägran, whatever) är verkligen utvecklande! Man lär sig nya grejer hela tiden och man blir bättre att som kock möta olika behov. Varje dag.

Jag har - utan tvekan - världens bästa jobb.

carin sa...

I vår kaosartade familj har vi infört varsin "matansvarsdag". Funkar fett. Varje familjemedlem bestämmer SJÄLV vad han eller hon vill laga. Jag är närvarande och hjälper till i mån av behov. Alla äter och ooohar och aaahar och varje individ får vara stolt minst en gång i veckan över sin kreativitet. Och bäst av allt - den som lagar slipper duka av! Den dagen :-)

Ayla sa...

Man önskar att fler gjorde som du i denna situationen. Jag hoppas att det kan bli en vana bland alla föräldrar att visa sina barn hur det funkar i köket. Det har man allt att vinna på. Både när det gäller vad barnen äter och kommunikationen med barnet i nuet och framtiden. Resultatet för mig har blivit att min son nu tänker söka in på gymnasiet för att bli kock :)

jag skriver ett litet inlägg hos mig om detta och länkar hit. Hoppas fler ska läsa det du skrivit.

Jesper sa...

Carin: Låter som en bra arbetsfördelning! Bra jobbat! Gillar killarna att laga mat?

Ayla: Ja, det är riktigt bra. Vilken kontakt man får med barnen i ett kök. Och att vi får fler kockarar är ju alltid bra! Om några år kanske han tillochmed vill jobba på förskola? :-)

Karin sa...

Åh, det är ju en kock som du som vi behöver till Lovas dagis. De har blivit av med sin kock :-( De söker med ljus och lyckta efter en ny och som förälder så känns det lite... osäkert. Känner du inte nån arbetslös, eller nån som helt enkelt behöver jobba med barn och är lika underbar som du? Eller tycker du inte att det låter spännande att pendla till norr om stan :-)

Jesper sa...

Karin: Rätt gissat: Jag tycker INTE att det låter spännande att pendla till norr om stan! :-) Men jag REKOMMENDERAR verkligen ALLA duktiga kockar, som brinner för sitt jobb att ta ett steg in i förskolekök! Och - faktiskt - så har jag blivit citerad om just DET i nya numret av restaurangvärlden...

Karin sa...

Misstänkte nästan det...

Hm, du får länka restaurangvärlden om den kommer ut digitalt.

Mami sa...

När du berättar så ter det sej tämligen självklart att vad nicke saknade var ett sammanhang - för honom i skolan, för maten och kanske för ännu fler aspekter i hans värld. Det sägs att vad som främst får oss att bli stressade och må så dåligt är just detta att känna att vi spelar ingen roll, det vi gör betyder ingenting, att inte känna sammanhang.

Jesper sa...

Mami: Mmm.