Tiger som tigern

Som flera av Er säkert märkt är jag väldigt intresserad av skrivande och språkets alla små nyanser. Har under senaste tiden reflekterat kring det här med liknelser...

Kompisen F får reda på en hemlighet och säger "Jag tiger som tigern". Jag blir full i skratt. Vilket sött uttryck! Att en tiger skulle tiga! Men samtidigt, tigern är nog det rovdjur som jagar tystast och ofta går över stora områden för att göra det. I ensamhet. Det är nog rätt tyst att vara tiger...

Tänker på det där med att vi ofta ger varandra "fabelliknelser". Någon är stark som en björn. Någon annan är envis som en åsna. Ytterligare någon är kanske vis som en uggla eller en "ensamvarg". I restaurangvärlden skiljer man ibland på en "kamel", en servitris (dugligt bärdjur som går långa sträckor utan vatten - två pucklar..." eller en "ardenner" (en arbetshäst), eller i värsta fall "åsna" - (oduglig, behöver både piska och morot i princip konstant för att göra sitt jobb).

Men vi liknar aldrig saker vid mat? Vi använder djur i stället för saker i vår egen närmiljö för att beskriva människor och egenskaper omkring oss? Ologiskt. Man hör aldrig att någon är "söt som en jordgubbe" eller ens "sur som citron"? I och för sig hade jag en gång en kollega som vi brukade kalla "krusbäret" (sur och luden). Och visst har man säkert hört någon kalla någon tjej för "pudding", men är det inte konstigt att vi inte oftare kallar varandra för matuttryck?

"God som en hjortstek" skulle kunna vara ett. Vad skulle du vilja mynta för matordspråk?

--

Edit: När jag var tonåring hade min bror och jag ett uttryck jag kom på nu - "som att snyta sig i kall gröt". Om allt som var tråkigt, trist eller sorgligt. :-)