Hemmabygge när det är som allra bäst/värst/roligast

Man kan verkligen se den nyligen inflyttade, händige, kanske ingenjören framför sig:

"Hmm. Nu kommer snart gästerna. Och här står jag och skruvar möbler! Och jag som lovat chokladpudding. Det är lungt! Jag har ju sådant där pulver! Busenkelt! Det är lugnt - jag hinner skruva lite till!"

Och någon timme senare...

"...'tillsätt 3 dl vatten' *skvimp, skvimp* Sådär! Jätteenkelt. Vad var nu nästa steg? 'vispa puddingen helt slät' ??? !!! Vispa?! Men... Jag har ju ingen elvisp?! Och gästerna kommer ju snart! Och jag måste ju hinna få puddingen kall också! Ojojoj! Nu är goda råd dyra!

...

Och bilden hittade jag här.

:-)

Ibland måste man improvisera

Jag MÅSTE ha en timbalring! Aldrig tidigare har jag känt så starkt att jag verkligen BEHÖVER en timbalring, som idag, nu till lunchen. En timbalring är verkligen vad jag behöver! Nu!

För Er som inte vet vad en timbalring är, så är det en liten utstickare, ungefär som en pepparkaksform, fast rund, och lite högre. Den kan man både skära bröd med, så att det blir små runda puckar av det man skär, eller lägga i saker, som röror och annat, så att det blir små prydliga, helt runda högar av det man lägger i ringen.

Normalt sett är en timbalring en liten ring i rostfritt stål, kanske sisådär 7 cm i diameter, gånger kanske 3-4 cm på höjden. De finns att köpa i många välsorterade köksaffärer och jag har faktiskt använt dem tämligen ofta i de olika kök jag jobbat i.

Utom just det jag jobbar i idag, då. För här saknas det. Och jag som tänkte lägga upp min goda gubbröra på kavring som små stiliga puckar! Och nu har jag fått beställning på två också! Hur tusan skall jag lösa det här? Jag MÅSTE ju bara snygga till de här mackorna. Jag kan ju inte bara bära ut ett par skivor hembakt kavring med röran KLICKAD ovanpå?! Det duger inte! Jag MÅSTE fixa till något sätt att få runda, fina, tjusiga små puckar av maten!

Hur sjutton ska jag lösa det här?! Tänk, Jesper! Tänk!

Mhm... Om jag skulle...

"Kycklingpanna"

Ibland, som kock, ställer jobbet krav på en viss improvisationsförmåga. Att man kan spela bollen där den ligger, så att säga. Som ifall en leverantör inte kommer med rätt grejer, eller på krogen: ifall man säljer slut av något. Då gäller det att snabbt få ihop något som är minst lika bra att stubstituera med. Något som fortfarande "säljer", något som man kan "köra som special" och få gästen att känna sig värdefull, nästan priviligierad, att få ta del av, just den här gången, i stället för irriterad över att kökets gamla klassiker inte finns att tillgå.

Jag skall inte sticka under stol med att sådana händelser både är med och skapar några av de bästa rätter som serverats (jag kan inte se någon annan logisk förklaring till att vi annars skulle äta grodlår, hönsfötter eller sniglar, t.ex.) men också samtidigt en prövning. Ett test som gjort för att visa vad du som kock är gjord av. Om du klarar att "styra upp något" trots oddsen. Trots att det saknas grejer.

Igår var en sådan dag på mitt jobb. Jag skulle ha bräckt skinka med råstekt potatis, en gammal vägkrogsklassiker, men som jag tänkte testa, eftersom jag tror att barnen inte får sådan mat hemma. Tyvärr kom inte alla grejer i min varuleverans i tisdags, så det blev att tänka om. Resultatet blev, efter att ha länsat frysarna och kylarna på ändar, kanter, skvättar och skalkar någon slags "panna" att servera till potatisskivorna.

Strimlad kyckling, tärnade rotsaker som orötter, palsternacka och rotselleri, lök och purjolök, vitlök, och så lite kryddor. Rubbet stektes i såsbas för att ge lite smörsmak och så gäller det att komma på ett säljande namn. Det går liksom inte att kalla en rätt "kylskåpsrensning" eller "ditt och datt". Man måste hitta på något fiffigt, säljande namn. "Cajsa Warg-buffé" låter alltid bättre än typ "hänt-i-veckan". "Chicken surbprise" låter alltid bättre än "gårdagens rester - fast med ris". Gårdagens mat serverades således slutligen som "husets kycklingpanna", till vilken jag lagat en liten gräddig sås på bl.a. kycklingbuljong timjan och rosmarin.

Det gick bra. Alla åt och faktiskt rätt mycket mer än vad jag trodde, när man nu tvingas mixtra med matsedeln.

När jag gick från jobbet gjorde jag det med lätta steg och en sång i mitt hjärta, för jag hade klarat provet. Jag hade hittat en väg ut r vad som annars snabbt kan leda till uttrycket "dans la merde" och i stället "styrt upp något". Något som gick hem.