Visar inlägg med etikett Historia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Historia. Visa alla inlägg

fredag, februari 05, 2010

Något för fjällvandringen? Redan de gamla... romarna...

Letar egentligen efter nya fältbestick inför nästa fjällvandring (eller annat friluftsäventyr, men de senaste åren har det mest varit på fjällvandring man kommit ut). Kollade på nätet och ville egentligen ha typ "swiss army knife" eller så, fast med bestick. Jag vet att jag har sett ett sådant verktyg, någonstans i forntiden, med lite knivblad och verktyg för snabba fältmässiga reparationer av fjällutrustningen, men alltså också med t.ex. sked.

Jag verkar emellertid inte riktigt hitta det jag söker, så jag googlade med ordet "old/outdated models" och fann den här sidan: http://gizmodo.com/5460475/the-worlds-oldest-swiss-army-knife, som visar sig ha världens äldsta swiss army knife... Från typ 200talet e.kr. - då det inom det romerska imperiet verkar ha funnits ett sådant verktyg!



Bevisligen har någon annan - före mig - tänkt på det här behovet. Bara typ 1800 år före mig. Tanken svindlar.

Och - eftersom DE på DEN tiden inte klarade sig utan ett. Hur ska jag kunna klara mig utan ett sådant här verktyg? Sökandet går vidare...

söndag, december 13, 2009

Husmanskost

Husmanskost. Känn på ordet. Husmanskost. Hus. Mans. Kost. Husmanskost. Vad är det? Och hur kommer det sig att det heter så? De flesta män, i den generation som faktiskt äter husmanskost, är faktiskt inte speciellt husliga.

Jag förstår om det skulle ha kallats "husmorskost" för det är den matlagning jag förknippar med ordet. Mat som skall räcka till många. Mat som handlar om att ta hand om enkla, väldigt billiga råvaror. Ändar och kanter och skalkar. Och transformera det till något som folk faktiskt är beredda att stoppa i munnen. Och betala för. Det är typiska "husmors"-kunskaper.

Men husman?

Husman är egentligen "en man med ett hus" och ett väldigt gammalt ord för torpare. Någon som äger sin egen bostad. Men yttrycket "husmanskost" kommer faktiskt inte från denna period. Det är ett tyskt låneord från tjänstefolk: "haussmann" är drängen, den som hälper till med att sköta hus och hästar.

I restaurangkretsar fanns det olika "grader" av både mat och matlagning och på menyer på större restauranger hade man olika tariffer för mat för "det fina folket" och deras körkarlar, drängar och passopper, som ju också måste vara med för att kunna köra och sköta om herrskapet. Dessa hjälpredor fick äta från menyn till en lägre tariff och fick således enklare mat, ofta bespisade i en enklare del av lokalen. Således - husmanskost.

Idag används ordet för enkel, ofta hemlagad mat med gamla anor. Kåldolmar och kålpudding, ansjovislåda (Janssons Frestelse), stekar och grytor, blodpudding, inälvsmat. Kort sagt: "vad din farmor fortfarande kunde laga". Det är kanske därför som husmanskosten tills för bara någon generation sedan inte hade något vidare rykte ute på krogen? Kanfarmor laga maten är det inte speciellt svårt? Och inte speciellt fint? Om det inte krävs vackra uppläggningar och konstiga franska tekniker för att kunna servera maten kan den ju inte vara värd något?

Men tack och lov har husmankosten fått en renässans de senaste åren. Grytor serveras återigen på lyxkrogar. En restaurang kan som söndagsmiddag slänga in en slottsstek på menyn som specialare. Och enkla rätter som sillar och Janssons frestelse, med billiga råvaror, börjar åter bli populära på julborden!

Så vill jag ha det. Husmanskost får gärna bli lite "tufft". För det är ett hedervärt yrke vi har - vi som lagar det - vi får det fula, det billiga, det icke önskvärda och det sega, läskiga som blivit kvar att bli gott, inspirerande, vackert och närande. Och det är inget mindre än magi.

Så - husmanskost. Magi.

Vad har du själv för trollerinummer på lut?

(Pyttipanna med ägg - typisk husmanskost i mitt kök)