Ser med glädje att O. - min gamla commis, vapenbroder och oändliga källa till förtret :-) - är tillbaka i cyberetern med sin gamla blogg Studentköket!
Och vilken comeback sedan! I ett väldigt vackert inlägg levererar han själva sinnebilden av hur han ser sitt kök.
Jag ler igenkännande, för just såhär är det! Sinnligt. Rogivande. Lugnt. Nästan meditativt.
Så läs för sjutton! Läs!
Visar inlägg med etikett Tips. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tips. Visa alla inlägg
torsdag, november 03, 2011
tisdag, september 27, 2011
Beefeeter
Såhär mysigt har jag haft det ikväll - middag på favvissöderpubben beefeeter med min onda tvilling!
Jag åt toast med oxfile ocjh svampstuvning. Mackan åt - sanslöst goda- irländka korvar.
Jag åt toast med oxfile ocjh svampstuvning. Mackan åt - sanslöst goda- irländka korvar.
fredag, september 02, 2011
Tips - Restaurang telegraf
Var hemma med lillkillen igår. För att komma ut och göra något tog vi en liten promenad i närområdet. Lillkilen ville gå ned till vattnet och titta på båtarna. Så vi gick iväg, genom vårt lokala industriområde, genom ett litet skogsparti och så - slutligen ned till vattnet.
Där var vi fikasugna.
"Men det finns väl ingenting i det här gamla hamnområdet" hann jag tänka innan en dörr öppnades i ett gammalt hamnmagasin. Det visade sig vara vår kanske mysigaste lokala krog, här ute, och nu vill jag tipsa om den.
Restaurang Telegraf. Se till att gå dit! De ligger lite avsides, så de kan behöva lite gäster. Men maten verkar jättegod - kolla in websidan - och servicen och miljön var fullständigt fantastisk.
Dessutom hade de gott kaffe. Och äppeljuice - enligt lillkillen. :-)
Där var vi fikasugna.
"Men det finns väl ingenting i det här gamla hamnområdet" hann jag tänka innan en dörr öppnades i ett gammalt hamnmagasin. Det visade sig vara vår kanske mysigaste lokala krog, här ute, och nu vill jag tipsa om den.
Restaurang Telegraf. Se till att gå dit! De ligger lite avsides, så de kan behöva lite gäster. Men maten verkar jättegod - kolla in websidan - och servicen och miljön var fullständigt fantastisk.
Dessutom hade de gott kaffe. Och äppeljuice - enligt lillkillen. :-)
söndag, augusti 07, 2011
Till Sum Ergo Creo och receptomaten - receptskiss till kålpudding
Det snackas kålpudding på nätet. Du läste rätt. Kålpudding.
Kål. Pudding.
Nätpolarna Sum Ergo Creo och Receptomaten och jag nät-tjatar ihjäl ämnet mellan oss. Vi snackar kålpudding!
Något som skulle kunna vara mitt favoritämne. Och en sådan där rätt som min mamma gör bättre än jag. Samtidigt har jag lagat bokstavligen tusentals portioner av kålpudding, så jag tänkte dela med mig av mina tips för att få det så bra som möjligt.
Huvudtricket är att - som ingenjören säga - KISS: Keep It Simple, Stupid - göra det enkelt för sig. Använda några få, inte så avancerade ingredienser, och sedan inte överarbeta. Att ge sig när det är bra och bara låta naturen ha sin gång.
Den samlade visdomen här ger emellertid följande: 1) Försök att att använda kålen hyffsat fort. 2) slaka kålen ordentligt. 3) Lyssna på din mamma (eller mormor/farmor) - de har koll på det där med kålpudding!
Och här kommer något slags receptskiss:
1 st. litet huvud (eller ett halvt stort - du hajar - jag har inte riktigt koll på hur stor din form är, eller hur stor din ugn är, men gör en hel del pudding på en gång, så slipper du göra en till. Det tar ju en hel del tid...) vitkkål finstrimlas och lägges i en skål tillsammans med lite vatten och salt för att börja slakas.
Köttfärs lägges i en ugnsfast form, så det täcker. Om man vill kan färsen blandas med t.ex. grädde och kokt grötris för att göra färsen mjukare. Ströbröd blandat med grädde eller vichyvatten i vissa recept. Jag kör ibland med riset. Ibland inte.
Färsen kryddas med salt, svartpeppar och några kryddpepparkorn. Till sist lägger jag på ett par lagerblad ovanpå färsen i formen.
Fram med stekpanna och lite smör. Nu skall kålen slakas. Detta görs i pannan med lite kål i taget. Skvätt på lite ättika och låt koka in i kålen. Till slut ringlas mörk sirap över kålen så att den blir lätt karamelliserad. Ta lite kål i taget i pannan. Det kan ta några omgångar innan all kål är färdig.
Kålen lägges ovanpå köttfärsen i formen. gräddas i ugnen i kanske en timma på typ 180 grader. Tills färsen är genomstekt. Om kålen börjar bli väl mörk kan puddingen gå färdigt under folie.
Servera med syltlök, inlagda rödbetor, slottsgurka eller något annat syrligt. (Rårörda lingon är alltid gott!) och gräddsås. Kokt potatis
Smaklig måltid!
Kål. Pudding.
Nätpolarna Sum Ergo Creo och Receptomaten och jag nät-tjatar ihjäl ämnet mellan oss. Vi snackar kålpudding!
Något som skulle kunna vara mitt favoritämne. Och en sådan där rätt som min mamma gör bättre än jag. Samtidigt har jag lagat bokstavligen tusentals portioner av kålpudding, så jag tänkte dela med mig av mina tips för att få det så bra som möjligt.
Huvudtricket är att - som ingenjören säga - KISS: Keep It Simple, Stupid - göra det enkelt för sig. Använda några få, inte så avancerade ingredienser, och sedan inte överarbeta. Att ge sig när det är bra och bara låta naturen ha sin gång.
Den samlade visdomen här ger emellertid följande: 1) Försök att att använda kålen hyffsat fort. 2) slaka kålen ordentligt. 3) Lyssna på din mamma (eller mormor/farmor) - de har koll på det där med kålpudding!
Och här kommer något slags receptskiss:
1 st. litet huvud (eller ett halvt stort - du hajar - jag har inte riktigt koll på hur stor din form är, eller hur stor din ugn är, men gör en hel del pudding på en gång, så slipper du göra en till. Det tar ju en hel del tid...) vitkkål finstrimlas och lägges i en skål tillsammans med lite vatten och salt för att börja slakas.
Köttfärs lägges i en ugnsfast form, så det täcker. Om man vill kan färsen blandas med t.ex. grädde och kokt grötris för att göra färsen mjukare. Ströbröd blandat med grädde eller vichyvatten i vissa recept. Jag kör ibland med riset. Ibland inte.
Färsen kryddas med salt, svartpeppar och några kryddpepparkorn. Till sist lägger jag på ett par lagerblad ovanpå färsen i formen.
Fram med stekpanna och lite smör. Nu skall kålen slakas. Detta görs i pannan med lite kål i taget. Skvätt på lite ättika och låt koka in i kålen. Till slut ringlas mörk sirap över kålen så att den blir lätt karamelliserad. Ta lite kål i taget i pannan. Det kan ta några omgångar innan all kål är färdig.
Kålen lägges ovanpå köttfärsen i formen. gräddas i ugnen i kanske en timma på typ 180 grader. Tills färsen är genomstekt. Om kålen börjar bli väl mörk kan puddingen gå färdigt under folie.
Servera med syltlök, inlagda rödbetor, slottsgurka eller något annat syrligt. (Rårörda lingon är alltid gott!) och gräddsås. Kokt potatis
Smaklig måltid!
måndag, januari 18, 2010
Ahlgrens bilar - salta
Som jag skrivit förut kommer det i februari en nyhet på den svenska bilmarknaden. Det är Ahlgrens bilar som utökar "bilfamiljen" med en ny variant i tre olika sorters saltlakrits.Fästmön, Frk. R, som ju testade varuproverna jag fick, gillade dem skarpt. Själv äter jag väldigt lite sötsaker över huvud taget, och kanske allra minst lakrits, men jag har ändå smakat ett par stycken och tycker att "den var väl god". För folk som gillar saltlakrits är det här säkert en hit!
Nåväl - nu, i månadsskiftet - kommer i alla fall de nya bilarna ut i handeln och det kanske är dags för en ny turboladdad, fartfylld njutning. Och som du vet finns det bara ett sätt att stoppa dem?!
torsdag, december 17, 2009
Desserttankar
Har av en god vän, stor förebild och matkollega fått i uppdrag att utvecka ett "roligt, lite annorlunda dessertrecept" men som "kan lagas av vem som helst". Möjligen har jag mer entusiasm än kunnande för uppgiften, för jag har svårt att få ihop alla bitar:
Jag är ingen vidare patissier. Jag har - alltid - svårt med desserter och sockerbageri. Trots det har jag en vettig "grundreportoar" där gamla "klassiska bistrorätter" står i fokus. Jag kan göra en vettig creme brulee (min fästmö hävdar faktiskt att jag gör världens bästa. Nu är hon partisk, men hon gillar å andra sidan creme brulee, och min är tydligen allra bäst!), jag har vevat ihop otaliga liter chokladmousse. Jag kan göra smulpajer och maränger och har faktiskt tillochmed en gång (i och för sig i skolan och det var ett traumatiskt ögonblick) gjort en bröllopstårta (som till slut började svaja och blev rombisk i formen, lite som det lutande tornet i pisa och rann åt ena hållet, så att hela tårtan blev randig).
Men jag har alltså inga riktigt bra idéer.
Kan en chokladmousse tänkas bli "annorlunda" eller "nyskapande"? Det känns som att precis ALLA i HELA VÄRLDEN kan göra chokladmousse. Och har gjort det. Men om man smaksätter den med mörk rom och apelsin, t.ex.? Eller med cointrau eller så? En creme brulee med någon annorlunda smakbrytning? Asiatiska influenser? Chili/lemongrass? Eller något helt annat? Jag är rådvill.
Och jag måste komma upp med något. Snabbt.
Har läst gamla kokböcker och receptsamlingar (Raymond Oliviers "det franska köket", gamla upplagor av "Bonniers kokbok" etc.) och har sett kompotter, krämer och pajer. En tarte tatin, kanske?
Jag vet inte.
Hjälp mig. Peka mig i rätt riktning, kära läsare.
Jag är ingen vidare patissier. Jag har - alltid - svårt med desserter och sockerbageri. Trots det har jag en vettig "grundreportoar" där gamla "klassiska bistrorätter" står i fokus. Jag kan göra en vettig creme brulee (min fästmö hävdar faktiskt att jag gör världens bästa. Nu är hon partisk, men hon gillar å andra sidan creme brulee, och min är tydligen allra bäst!), jag har vevat ihop otaliga liter chokladmousse. Jag kan göra smulpajer och maränger och har faktiskt tillochmed en gång (i och för sig i skolan och det var ett traumatiskt ögonblick) gjort en bröllopstårta (som till slut började svaja och blev rombisk i formen, lite som det lutande tornet i pisa och rann åt ena hållet, så att hela tårtan blev randig).
Men jag har alltså inga riktigt bra idéer.
Kan en chokladmousse tänkas bli "annorlunda" eller "nyskapande"? Det känns som att precis ALLA i HELA VÄRLDEN kan göra chokladmousse. Och har gjort det. Men om man smaksätter den med mörk rom och apelsin, t.ex.? Eller med cointrau eller så? En creme brulee med någon annorlunda smakbrytning? Asiatiska influenser? Chili/lemongrass? Eller något helt annat? Jag är rådvill.
Och jag måste komma upp med något. Snabbt.
Har läst gamla kokböcker och receptsamlingar (Raymond Oliviers "det franska köket", gamla upplagor av "Bonniers kokbok" etc.) och har sett kompotter, krämer och pajer. En tarte tatin, kanske?
Jag vet inte.
Hjälp mig. Peka mig i rätt riktning, kära läsare.
onsdag, december 02, 2009
Jag har ett barn som gillar curry!
Man hör ibland folk som jobbar med mat för barn. Eller med barn i övrigt och inte nödvändigtvis med mat, att "det där äter inte barn - det smakar för [sätt in beskrivande adjektiv här, typ 'starkt', 'beskt', 'hett' eller vad det nu kan vara]" och inte sällan får just curryrätter ett just sådant omdöme.
Det här är en av mina erfarenheter och som jag ofta får försvara inför mina kollegor:
"Barn gillar mat som smakar något"
Det finns - i min erfarenhet - inte något som är "för mycket smak" oavsett vad smaken är. Och såhär tror jag att det är: Barn känner igen smaker, men till en början i livet har barnet ibland svårt att uppfatta flera olika smakkombinationer. Sublima smaker upptäcks helt enkelt inte och då uppfattar inte barnet riktigt vad det äter och vad det skall känna igen. Därför vill jag dela med mig av en egen synpunkt:
Min yngsta (som snart är ett och ett halvt) älskar curryrätter. Allra bäst gillar han Nasi goreng. Han kan inte ännu säga "köttbullar" (men säger "körv" om korv, vilket fått mig att undra ifall han egentligen inte har västgöstskt eller småländskt påbrå. :-) ) men han säger "Nasi Goreng". Och det lagar jag därför rätt ofta. (En rolig parentes är att min äldsta när hon var liten gärna åt t.ex. citroner och älskade ansjovis - livsmedel som ju faktiskt också smakar en hel del!) Inte sällan vill han numer vara med och laga mat och igår såg det ut såhär:
Vi gjorde Nasi goreng med gul curry, ärter, morötter och surimi. Lillkillen rörde glatt i pannan och när jag började krydda med gul curry (madras) och vitlök blev han så glad att han skrattade. Han sade "mer! mer!" och hällde själv i en rätt stadig dos currypulver.
Jag tänkte att "det här kommer han aldrig att äta - det blir alldeles för starkt", men jag hade fel. Nu kommer säkert någon att tycka att "men - det är klart att han äter - han har ju varit med och lagat maten!" Och möjligen har denne någon rätt. Jag vet inte riktigt varför han äter, men att han gör det - det har jag märkt!
Och inte bara curryrätter, utan även mat med chili, peppar och andra starka kryddor. Majschips med salsa?! Jajjamen! Chili con carne?! Jepp! Thailändska rätter med grön curry och chilisås? Det med! Och så Curry, då. Jättegärna. Får han välja äter han väldigt gärna curry. Gärna med fisk eller skaldjur.
Igår satt han och blundade när han åt. Han njöt verkligen av maten. Han gav ifrån sig "Mmmm!" och "smaskigt" mellan tuggorna och åt upp en ordentlig portion. Så - jag tror verkligen att barn gillar starka smaker. Och jag tror att vi som jobbar med mat för barn faktiskt kan ta ut svängarna lite mer än vi ibland vågar göra? Världen "mat för barn" behöver inte hela tiden vara pasta, köttbullar och korv. Den är större än så! Det finns så många goda ingredienser där ute! Det kan vara mat med sting. Som curry. För det kan vara mina barn du kommer att laga mat åt.
Det här är en av mina erfarenheter och som jag ofta får försvara inför mina kollegor:
"Barn gillar mat som smakar något"
Det finns - i min erfarenhet - inte något som är "för mycket smak" oavsett vad smaken är. Och såhär tror jag att det är: Barn känner igen smaker, men till en början i livet har barnet ibland svårt att uppfatta flera olika smakkombinationer. Sublima smaker upptäcks helt enkelt inte och då uppfattar inte barnet riktigt vad det äter och vad det skall känna igen. Därför vill jag dela med mig av en egen synpunkt:
Min yngsta (som snart är ett och ett halvt) älskar curryrätter. Allra bäst gillar han Nasi goreng. Han kan inte ännu säga "köttbullar" (men säger "körv" om korv, vilket fått mig att undra ifall han egentligen inte har västgöstskt eller småländskt påbrå. :-) ) men han säger "Nasi Goreng". Och det lagar jag därför rätt ofta. (En rolig parentes är att min äldsta när hon var liten gärna åt t.ex. citroner och älskade ansjovis - livsmedel som ju faktiskt också smakar en hel del!) Inte sällan vill han numer vara med och laga mat och igår såg det ut såhär:
Vi gjorde Nasi goreng med gul curry, ärter, morötter och surimi. Lillkillen rörde glatt i pannan och när jag började krydda med gul curry (madras) och vitlök blev han så glad att han skrattade. Han sade "mer! mer!" och hällde själv i en rätt stadig dos currypulver.
Jag tänkte att "det här kommer han aldrig att äta - det blir alldeles för starkt", men jag hade fel. Nu kommer säkert någon att tycka att "men - det är klart att han äter - han har ju varit med och lagat maten!" Och möjligen har denne någon rätt. Jag vet inte riktigt varför han äter, men att han gör det - det har jag märkt!
Och inte bara curryrätter, utan även mat med chili, peppar och andra starka kryddor. Majschips med salsa?! Jajjamen! Chili con carne?! Jepp! Thailändska rätter med grön curry och chilisås? Det med! Och så Curry, då. Jättegärna. Får han välja äter han väldigt gärna curry. Gärna med fisk eller skaldjur.
Igår satt han och blundade när han åt. Han njöt verkligen av maten. Han gav ifrån sig "Mmmm!" och "smaskigt" mellan tuggorna och åt upp en ordentlig portion. Så - jag tror verkligen att barn gillar starka smaker. Och jag tror att vi som jobbar med mat för barn faktiskt kan ta ut svängarna lite mer än vi ibland vågar göra? Världen "mat för barn" behöver inte hela tiden vara pasta, köttbullar och korv. Den är större än så! Det finns så många goda ingredienser där ute! Det kan vara mat med sting. Som curry. För det kan vara mina barn du kommer att laga mat åt.
måndag, augusti 31, 2009
Snabbt tips för dig som vill starta restaurang.
Fick mail om sajten startarestaurang.se och har surfat runt lite på den. Den verkar väldigt vettig och det skall bli roligt att se hur den utvecklas, men - som sagt - går du i "starta-eget-tankar" inom restaurang/hotell/vandrarhem/pensionat/catering så kolla in. Det verkar - som jag skrev - lovande.
fredag, augusti 28, 2009
Skolmat för miljoner slängs
Läser i SvD (även om jag också såg rewrites på den här artikeln hos bl.a. DN och Aftonbladet) om att det slängs en massa skolmat i Stockholm. Tydligen är problemet rätt stort. Dels ekonomiskt, men också för att miljöpåverkan är rätt stor.
Men man ser skillnader mellan köken. Och så undrar man varför det är så...
Här är ett par tips, till dig som jobbar i (för-)skolkök för att minska svinnet:
A) Gör dina gäster delaktiga i menyn! Håll t.ex. matråd där du låter eleverna komma med egna förslag på maträtter. Var prestigelös, vill de bara äta makaroner och köttbullar så låt dem göra det. En dag. Sedan kan du kolla hur mycket svinn du fick den dagen...
B) Gör dina gäster delaktiga i matlagningen! Ta in barn i köket, då och då, låt dem vara med och laga mat. De slänger inget de lagat själva. Och de ser efter sina kamrater också!
C) Om det är möjligt - portionera mindre. Alla vet att när maten är "på andra sidan kökströskeln" är den sopor. Jag vet att du vet att du inte får ta om hand om rester som serverats i matsal eller ute på avdelningar. Men om du portionerar ut mindre kan folk komma och hämta mer "när de behöver" snarare än få för mycket på en gång. Svinnet minskar och du får rester i köket, som du kan ta bättre hand om - gammal kostekonomi, helt enkelt.
D) Umgås med dina gäster! Känner de dig ser de ditt jobb. Ser de ditt jobb tar de hänsyn och kastar mindre.
E) Beställ lagom mycket! Ett tips som tar lite tid att lära sig. Och det kan variera väldigt (på en förskola krävs det bara att det börjar gå vintersjuka eller förkylning och så kan antalet variera med typ hälften på en dag!), men försök att använda dig av råvaror så länge som möjligt, så du slipper få "svinn i köket".
--
Andra om samma ämne.
Men man ser skillnader mellan köken. Och så undrar man varför det är så...
Här är ett par tips, till dig som jobbar i (för-)skolkök för att minska svinnet:
A) Gör dina gäster delaktiga i menyn! Håll t.ex. matråd där du låter eleverna komma med egna förslag på maträtter. Var prestigelös, vill de bara äta makaroner och köttbullar så låt dem göra det. En dag. Sedan kan du kolla hur mycket svinn du fick den dagen...
B) Gör dina gäster delaktiga i matlagningen! Ta in barn i köket, då och då, låt dem vara med och laga mat. De slänger inget de lagat själva. Och de ser efter sina kamrater också!
C) Om det är möjligt - portionera mindre. Alla vet att när maten är "på andra sidan kökströskeln" är den sopor. Jag vet att du vet att du inte får ta om hand om rester som serverats i matsal eller ute på avdelningar. Men om du portionerar ut mindre kan folk komma och hämta mer "när de behöver" snarare än få för mycket på en gång. Svinnet minskar och du får rester i köket, som du kan ta bättre hand om - gammal kostekonomi, helt enkelt.
D) Umgås med dina gäster! Känner de dig ser de ditt jobb. Ser de ditt jobb tar de hänsyn och kastar mindre.
E) Beställ lagom mycket! Ett tips som tar lite tid att lära sig. Och det kan variera väldigt (på en förskola krävs det bara att det börjar gå vintersjuka eller förkylning och så kan antalet variera med typ hälften på en dag!), men försök att använda dig av råvaror så länge som möjligt, så du slipper få "svinn i köket".
--
Andra om samma ämne.
onsdag, augusti 26, 2009
Inspirerande blogg!
Fick det här bloggtipset av mina föräldrar och har sedan surfat runt på den i några timmar. Riktigt bra receptblogg för folk som vill äta mat med mindre kolhydrater och större andel fett. Kolla in!
måndag, augusti 24, 2009
Vill bara tipsa om världens chans.
Jo, såhär, va. Läser lite bloggar, såhär på kvällen, då ComHem tydligen har krångel med TV-nätet i mitt hus och jag inte har något annat att göra.
Kollar in mannen, myten, idolen och viss mån mentorn Lagers blogg och ser världens chans till världens kanske näst bästa kockjobb (det bästa är givetvis som köksmästare för ett kommunalt förskolekök i Hammarby Sjöstad, men just det jobbet är redan taget! :-) ) - att kocka en vinter i Thailand.
Förra året hjälpte jag - lite överilat, kanske - en tidigare commis att få jobb där och vis av erfarenheten kan jag väl säga:
Om du är duktig, har gjort några år i svenska kök, har en vettig reportoar, jobbar rent och inte har svårt att jobba i team - då bör du kanske tänka på det här.
Däremot:
Om du har något över huvud taget som håller dig hemma i Sverige, såsom nytt förhållande, goda arbetsvillkor, en lön du trivs med och ett behov av "västerländskt arbetssätt" bör du kanske tänka två gånger innan du drar.
Samtidigt - det här är världens chans. Och världens möjlighet till äventyr. Vore jag tio år yngre och inte hade barn - eller känslomässigt kunde klara mig utan dem i ett halvår skulle jag åka direkt (nu klarar jag knappt de dagar när de är hos sin mamma, så det är inte aktuellt, men ni hajar). Så - kolla in Lagers blogg och hör av Er till honom om ni känner att:
"Jag är nog fan en kock som skulle kunna köra ett halvår i sydostasien utan att det gör så ont..."
Kollar in mannen, myten, idolen och viss mån mentorn Lagers blogg och ser världens chans till världens kanske näst bästa kockjobb (det bästa är givetvis som köksmästare för ett kommunalt förskolekök i Hammarby Sjöstad, men just det jobbet är redan taget! :-) ) - att kocka en vinter i Thailand.
Förra året hjälpte jag - lite överilat, kanske - en tidigare commis att få jobb där och vis av erfarenheten kan jag väl säga:
Om du är duktig, har gjort några år i svenska kök, har en vettig reportoar, jobbar rent och inte har svårt att jobba i team - då bör du kanske tänka på det här.
Däremot:
Om du har något över huvud taget som håller dig hemma i Sverige, såsom nytt förhållande, goda arbetsvillkor, en lön du trivs med och ett behov av "västerländskt arbetssätt" bör du kanske tänka två gånger innan du drar.
Samtidigt - det här är världens chans. Och världens möjlighet till äventyr. Vore jag tio år yngre och inte hade barn - eller känslomässigt kunde klara mig utan dem i ett halvår skulle jag åka direkt (nu klarar jag knappt de dagar när de är hos sin mamma, så det är inte aktuellt, men ni hajar). Så - kolla in Lagers blogg och hör av Er till honom om ni känner att:
"Jag är nog fan en kock som skulle kunna köra ett halvår i sydostasien utan att det gör så ont..."
tisdag, augusti 18, 2009
Smaklust
I helgen går den lilla matmässan "smaklust" av stapeln. Anne lottar ut biljetter till workshop:arna på sin blogg! Surfa dit och vinn, vettja. Och jo - inträdet till själva mässan är gratis! Var där eller var rektangulär!
måndag, februari 02, 2009
I mitt skafferi och i ditt?
Min musa skall flytta hemifrån. Samtidigt skriver "Kocken tar time out" en fantastisk bloggpost (igen) om sitt skafferi.
Grejen ahr säkert diskuterats ett par gånger förut, men här kommer i alla fall något slags lista på "grejer att alltid ha hemma" och som något slags tips vad man kan ha hemma och vad man kan göra med det.
10 grejer jag (nästan) alltid har hemma:
1: Bönor i olika sorter. Jag brukar köpa olika på burk, från typ zeta, färdigkokta. Enkelt, smidigt och billigt. Kan dryga ut sallader, grytor, såser, och allt möjligt. Gott, nyttigt, billigt och alldeles... alldeles underbart!
2: Bacon. Ett paket bacon kostarrunt 10 bagis och kan stekas och ätas till ägg, dryga ut såser och grytor, stekas och läggas på sallader, has i pastasåser... Ett livsmedel som kan användas till nästan allt, som dessutom är billigt. Och som man kan köpa några paket när det typ är "tag tre för 20 spänn" på din lokala mataffär, och sedan ha något paket liggande i frysen. Det håller sig länge.
3: Röda linser. Enkelt att göra t.ex. daal av, eller om man vill göra något slags egen falafel hemma. Och det är ju alltid gott!
4: BULJONG! Hemmakokt eller köpt. Oumbärligt. Kycklingbuljong går till nöds att använda till allt!
5: Ägg (bas till såser, majonnäser, pannkaka, bak eller ibland just till... ägg. Kokt eller stekt.
6: En olivolja och en matolja. Till allt man har olivolja eller smakfri olja till.
7: Blodpudding. Jo, faktiskt. Billigt (som bara den!) och man kan ha det liggande i frysen ungefär hur länge som helst. Tillsammans med ditt bacon är det jättegott!
8: Gul lök. I massor. I värsta fall kan man ta bara löken och buljongen och göra en löksoppa. I annat fall använder jag lök i nästan allt jag lagar.
9: Matvete. Billigt. Billigare än t.ex. couscous och nyttigare. Och gott till t.ex. de där falafflarna du gjorde tidigare samt till en tomatsås som du gör av...
10: Krossade tomater. De flesta butiker säljer krossade tomater på burk för typ 3-4 spänn burken. En burk räcker till åtminstone en (oftast två -tre portioner av t.ex. pastasås, någon kryddigare sås till dina falafel, eller i köttfärssåsen, chiligrytan eller.... Ja, allt man kan ha krossasde tomater i.
För övrigt - de gamla husmorsknepen "rivna morötter i köttfärsen" och "kokt ris i köttfärslimpan" och sådant där, för att liksom dryga ut de råvaror som är dyra (köttfärs) med billigare (ris) är alltid bra idéer, liksom - och det här har jag skrivit hur många gånger som helst förut - att lära sig stycka en hel kyckling. En hel kyckling kostar någon tia om den är fryst. Ta hem den, tina den, stycka den och du har helt plötsligt kycklingkött till 4-5 middagar (om du lagar mat åt dig själv) och du har dessutom ett fantastiskt fint skrov att laga god buljong på, som du kan använda till dina såser, dina soppor osv. Så - jag skriver det igen - Lär dig stycka en kyckling!
--
EDIT 20:22 - Såg att Lyxpirayan skrivit en post inspirerad av den här. Kolla in!
Grejen ahr säkert diskuterats ett par gånger förut, men här kommer i alla fall något slags lista på "grejer att alltid ha hemma" och som något slags tips vad man kan ha hemma och vad man kan göra med det.
10 grejer jag (nästan) alltid har hemma:
1: Bönor i olika sorter. Jag brukar köpa olika på burk, från typ zeta, färdigkokta. Enkelt, smidigt och billigt. Kan dryga ut sallader, grytor, såser, och allt möjligt. Gott, nyttigt, billigt och alldeles... alldeles underbart!
2: Bacon. Ett paket bacon kostarrunt 10 bagis och kan stekas och ätas till ägg, dryga ut såser och grytor, stekas och läggas på sallader, has i pastasåser... Ett livsmedel som kan användas till nästan allt, som dessutom är billigt. Och som man kan köpa några paket när det typ är "tag tre för 20 spänn" på din lokala mataffär, och sedan ha något paket liggande i frysen. Det håller sig länge.
3: Röda linser. Enkelt att göra t.ex. daal av, eller om man vill göra något slags egen falafel hemma. Och det är ju alltid gott!
4: BULJONG! Hemmakokt eller köpt. Oumbärligt. Kycklingbuljong går till nöds att använda till allt!
5: Ägg (bas till såser, majonnäser, pannkaka, bak eller ibland just till... ägg. Kokt eller stekt.
6: En olivolja och en matolja. Till allt man har olivolja eller smakfri olja till.
7: Blodpudding. Jo, faktiskt. Billigt (som bara den!) och man kan ha det liggande i frysen ungefär hur länge som helst. Tillsammans med ditt bacon är det jättegott!
8: Gul lök. I massor. I värsta fall kan man ta bara löken och buljongen och göra en löksoppa. I annat fall använder jag lök i nästan allt jag lagar.
9: Matvete. Billigt. Billigare än t.ex. couscous och nyttigare. Och gott till t.ex. de där falafflarna du gjorde tidigare samt till en tomatsås som du gör av...
10: Krossade tomater. De flesta butiker säljer krossade tomater på burk för typ 3-4 spänn burken. En burk räcker till åtminstone en (oftast två -tre portioner av t.ex. pastasås, någon kryddigare sås till dina falafel, eller i köttfärssåsen, chiligrytan eller.... Ja, allt man kan ha krossasde tomater i.
För övrigt - de gamla husmorsknepen "rivna morötter i köttfärsen" och "kokt ris i köttfärslimpan" och sådant där, för att liksom dryga ut de råvaror som är dyra (köttfärs) med billigare (ris) är alltid bra idéer, liksom - och det här har jag skrivit hur många gånger som helst förut - att lära sig stycka en hel kyckling. En hel kyckling kostar någon tia om den är fryst. Ta hem den, tina den, stycka den och du har helt plötsligt kycklingkött till 4-5 middagar (om du lagar mat åt dig själv) och du har dessutom ett fantastiskt fint skrov att laga god buljong på, som du kan använda till dina såser, dina soppor osv. Så - jag skriver det igen - Lär dig stycka en kyckling!
--
EDIT 20:22 - Såg att Lyxpirayan skrivit en post inspirerad av den här. Kolla in!
lördag, november 15, 2008
Köksledarskapets fallgropar
Läste det först på Matälskaren och blev så glad, så glad. Lisa - som ju alltid skriver bra (och som i alla fall tidigare varit en av oss - har satt egna ord på vad andra med mig säkert också känner: "såhär är det ju faktiskt på riktigt" och man känner bara att "Amen!". För visst är det så - att i ett yrke som handlar om att lära sig saker funkar det väldigt dåligt för kockelever och nybörjare i branchen att faktiskt lära sig något alls långt nere i stresspiralen?!
Lisa har generöst låtit mig reposta hennes fantastiska artikel här på Krubb. Kanske det bästa jag läst någonsin om ledarskap i kök! Nåväl - här kommer hennes fina text (igen):
--
15 november 2008
Kokpunkten uppnådd på Noma
I veckan visades dokumentären hur det går till i köket på Noma. Låt oss först göra en sak väldigt klar: Jämfört med Ramsays restauranger och andra restauranger jag hört historier ifrån är det rena rama dagis. Frågan som ändå debatteras i Danmark just nu är om Renés temperament ger maten en obehaglig bismak.
Eftersom jag inte orkar köra hela debatten här igen klargör jag bara kort. Jag vet att det kan gå hett till i köket under service, arbetet sker under press. Det är ursäktligt att fräsa, skälla och svära. Men det får inte uphöjas till ett ideal. Om man inte kan få sina underlydande att prestera på topp utan att slå och/eller förnedra dem är man helt enkelt en dålig chef. Jag var själv en rätt kass chef när jag var kökschef på studentnationer. Men jag ursäktar mig med att jag var ung, dum och sorgligt otillräcklig i min roll. Jag är övertygad om att jag hade fått mina assistenter att prestera bättre om jag varit en bättre chef. Med bättre menar jag inte mer disciplinerad utan en tryggare chef som litade mer på mig själv och mina medarbetare.
Så här enkelt är det: Vid lätt stress skärps förmågan och resultatet ökar. Det är här du presterar som bäst. Vid hård stress försämras finmotoriken, sinnesintryck av t ex doft och smak försämras och risken ökar att du fattar drastiska och felaktiga beslut. Det finns naturligtvis individer som har höga stresströsklar, men om du som kökschef bara kan rekrytera din personal från den gruppen så missar du en otroligt stor mängd genuina kökstalanger. För toppkrogar är inte det ett så stort problem eftersom många begåvade söker tjänsterna, men för krogbranschen i stort är det här ett genuint problem. När de stora förebilderna visar ett dåligt ledarskap påverkar det hela branschen. Det är en bransch där missbruk, arbetsolyckor och utbrändhet utgör stora problem.
Det finns en poäng med att likna livet i köket med att ligga i lumpen men militärtjänst gör du bara ett år och dina befäl har en rejäl ledarutbildning. Det finns också en poäng i att likna situationen vid en akutmottagning; men även här finns studier som visar att utbildning i lagarbete ger fantastiska resultat. Felen minskar.
Jag tror helt enkelt att många kökschefer skulle behöva en mentor från en annan del av yrkeslivet att diskutera sin ledarroll med. Dessutom behöver vi lyfta fram de stora kockarna som har en mjukare ledarstil som ändå presterar på topp.De där kockarna som dyrkas av sin personal, inte bara för sin matlagning utan för sina personliga kvaliteter.
Min favorit är, som ni vet, Rick Bayless (även Obamas favorit). Jag var på en guidad tur med honom i Chicago (och var så blyg att jag inte vågade säga flasklock till honom, tro det eller ej). Jag frågade hans personliga assistent om det var sant att Rick aldrig skrek på sin personal. Hon tittade häpet på mig:
– Rick behöver inte skrika. Alla lyssnar ändå.
Plötsligt framstod alla vrålande kökschefer som de osäkra barnungar de innerst inne är.
Varför får vi aldrig se ett program med Rick Bayless? Eller Alice Waters, den milda kvinnan som mer eller mindre staratade den amerikanska kulinariska revolutionen? Eller någon av de svenska toppkockar som får personalen att trivas. Förmodligen för att det inte blir lika bra teve.
PS. För att skingra några myter om ledarskap i det militära. En ung god vän till mig mönstrade för bara några år sedan. Han sökte vapenfri tjänst och förklarade ärligt att han var pacifist, feminist och vegetarian. Han fick gå befälsutbildning och arbetade sedan som förtroendevald inom militären.
PPS. Noma är och förblir min favoritkrog och René min favoritmatkreatör.
--
EDIT: 22:52 - här finns tydligen den omtalade dokumentären
Lisa har generöst låtit mig reposta hennes fantastiska artikel här på Krubb. Kanske det bästa jag läst någonsin om ledarskap i kök! Nåväl - här kommer hennes fina text (igen):
--
15 november 2008
Kokpunkten uppnådd på Noma
I veckan visades dokumentären hur det går till i köket på Noma. Låt oss först göra en sak väldigt klar: Jämfört med Ramsays restauranger och andra restauranger jag hört historier ifrån är det rena rama dagis. Frågan som ändå debatteras i Danmark just nu är om Renés temperament ger maten en obehaglig bismak.
Eftersom jag inte orkar köra hela debatten här igen klargör jag bara kort. Jag vet att det kan gå hett till i köket under service, arbetet sker under press. Det är ursäktligt att fräsa, skälla och svära. Men det får inte uphöjas till ett ideal. Om man inte kan få sina underlydande att prestera på topp utan att slå och/eller förnedra dem är man helt enkelt en dålig chef. Jag var själv en rätt kass chef när jag var kökschef på studentnationer. Men jag ursäktar mig med att jag var ung, dum och sorgligt otillräcklig i min roll. Jag är övertygad om att jag hade fått mina assistenter att prestera bättre om jag varit en bättre chef. Med bättre menar jag inte mer disciplinerad utan en tryggare chef som litade mer på mig själv och mina medarbetare.
Så här enkelt är det: Vid lätt stress skärps förmågan och resultatet ökar. Det är här du presterar som bäst. Vid hård stress försämras finmotoriken, sinnesintryck av t ex doft och smak försämras och risken ökar att du fattar drastiska och felaktiga beslut. Det finns naturligtvis individer som har höga stresströsklar, men om du som kökschef bara kan rekrytera din personal från den gruppen så missar du en otroligt stor mängd genuina kökstalanger. För toppkrogar är inte det ett så stort problem eftersom många begåvade söker tjänsterna, men för krogbranschen i stort är det här ett genuint problem. När de stora förebilderna visar ett dåligt ledarskap påverkar det hela branschen. Det är en bransch där missbruk, arbetsolyckor och utbrändhet utgör stora problem.
Det finns en poäng med att likna livet i köket med att ligga i lumpen men militärtjänst gör du bara ett år och dina befäl har en rejäl ledarutbildning. Det finns också en poäng i att likna situationen vid en akutmottagning; men även här finns studier som visar att utbildning i lagarbete ger fantastiska resultat. Felen minskar.
Jag tror helt enkelt att många kökschefer skulle behöva en mentor från en annan del av yrkeslivet att diskutera sin ledarroll med. Dessutom behöver vi lyfta fram de stora kockarna som har en mjukare ledarstil som ändå presterar på topp.De där kockarna som dyrkas av sin personal, inte bara för sin matlagning utan för sina personliga kvaliteter.
Min favorit är, som ni vet, Rick Bayless (även Obamas favorit). Jag var på en guidad tur med honom i Chicago (och var så blyg att jag inte vågade säga flasklock till honom, tro det eller ej). Jag frågade hans personliga assistent om det var sant att Rick aldrig skrek på sin personal. Hon tittade häpet på mig:
– Rick behöver inte skrika. Alla lyssnar ändå.
Plötsligt framstod alla vrålande kökschefer som de osäkra barnungar de innerst inne är.
Varför får vi aldrig se ett program med Rick Bayless? Eller Alice Waters, den milda kvinnan som mer eller mindre staratade den amerikanska kulinariska revolutionen? Eller någon av de svenska toppkockar som får personalen att trivas. Förmodligen för att det inte blir lika bra teve.
PS. För att skingra några myter om ledarskap i det militära. En ung god vän till mig mönstrade för bara några år sedan. Han sökte vapenfri tjänst och förklarade ärligt att han var pacifist, feminist och vegetarian. Han fick gå befälsutbildning och arbetade sedan som förtroendevald inom militären.
PPS. Noma är och förblir min favoritkrog och René min favoritmatkreatör.
--
EDIT: 22:52 - här finns tydligen den omtalade dokumentären
onsdag, november 12, 2008
I maillådan - tipspost
Fick ett par roliga tips genom mailen:
Först detta, från Mackan - som, eftersom det kom från Mackan - sveriges roligaste skräckförfattare - givetvis handlar om skräck. Och humor. Och - pumpor. Ja, ni hajar...
Det andra tipsen kommer från Örjan på Fest och Catering och handlar om en kock som vinner pengar och helt plötsligt är ekonomiskt oberoende... Och vad som händer då...
Kolla in här.
Först detta, från Mackan - som, eftersom det kom från Mackan - sveriges roligaste skräckförfattare - givetvis handlar om skräck. Och humor. Och - pumpor. Ja, ni hajar...
Det andra tipsen kommer från Örjan på Fest och Catering och handlar om en kock som vinner pengar och helt plötsligt är ekonomiskt oberoende... Och vad som händer då...
Kolla in här.
onsdag, september 03, 2008
onsdag, augusti 27, 2008
Jag är bara SÅ old-school...
Jag snackar givetvis om presentationerna på mina tallrikar. Ibland tycker jag att jag är SÅ himla duktig och innovativ som lärt mig stapla mat vackert och kommer på den briljanta idén att trixa till något kvist grönt uppepå. Avantagardistiskt? Pyttsan! De senaste dagarna har jag bland vänner, bekanta, bloggar jag läser osv. hittat följande - MYCKET - mer innovativa matuppläggningar.
Eller - vad sägs om dessa:
Rosénskan - en gammal polare - skickar följande per mail, appropå min lite blygsamma hamburgare härom dagen:
En annan gammal kompis FdLocusKarin - en f.d. kollega - skrev härom dagen om följande fina lilla uppläggning av fiskpinnar! Tjusigt, eller hur?
Och slutligen - den här tar priset - Xtian på FastFoodLovers postade den här - kanske det ballaste jag sett. Det är alltså hamburgare (igen) vi snackar om... I Nikes tappning.
För mer info - kolla här.
Ungefär hur coolt som helst?! Det är i sådana här tillfällen man som kock inser att man inte är så innovativ eller "framåt", men att det är ok att bara vara "en upprätthållare av tradition", ibland. (Även om jag givetvis grämer mig över att jag inte kom på de här grejerna först! :-) )
Lycka till med uppläggningarna så länge!
Eller - vad sägs om dessa:
Rosénskan - en gammal polare - skickar följande per mail, appropå min lite blygsamma hamburgare härom dagen:
En annan gammal kompis FdLocusKarin - en f.d. kollega - skrev härom dagen om följande fina lilla uppläggning av fiskpinnar! Tjusigt, eller hur?
Och slutligen - den här tar priset - Xtian på FastFoodLovers postade den här - kanske det ballaste jag sett. Det är alltså hamburgare (igen) vi snackar om... I Nikes tappning.
För mer info - kolla här.
Ungefär hur coolt som helst?! Det är i sådana här tillfällen man som kock inser att man inte är så innovativ eller "framåt", men att det är ok att bara vara "en upprätthållare av tradition", ibland. (Även om jag givetvis grämer mig över att jag inte kom på de här grejerna först! :-) )
Lycka till med uppläggningarna så länge!
fredag, augusti 22, 2008
Ett upprop till "dagiskockar": Snygga till maten!
Innan någon av Er där ute som faktiskt jobbar på förskola skriver något - jag vet - det heter "fösrkola". Men A) det innehåller ett "ö", vilket gör att mångas RSS-läsare skriver världens konstigaste rubrik och B) för att provocera lite - så har jag skrivit "dagiskock". Det är nämligen (alltför) många av oss med arbetsgiften "att laga mat på förskola" som titulerar oss så.
Själv tror jag att det är lite viktigt att vi faktiskt använder ordet "förskola", men det är en annan poäng.
Idag - mina vänner - tänkte jag, i min oändliga serie blogginlägg av typen "jag har världens bästa jobb, men jag blir vansinnig på folk som har samma jobb som jag som inte tar det på allvar, eller bara gnäller" tänkt ta upp det här med presentation. Av maten, alltså.
Jag riktar mig nu, med det här inlägget, till folk som arbetar i storkök i allmänhet men på förskola i synnerhet. För jag blir vansinnig! Jag är ingen mästerkock, eller speciellt framgångsrik på något sätt. Jag är inte Sveriges svar på Gordon Ramsey. Eller ens Jamie Oliver. Men ärligt: Kan vi inte börja tänka lite på hur käket ser ut när det kommer ut till våra gäster? Barnen?
Ni vet - när man jobbar på restaurang vet man att allt liksom kostar pengar, att man hela tiden måste sälja, och gärna så mycket som möjligt av allt man köper in, för att i morgon fortfarande ha något jobb att gå till.Restauranger har en krass verklighet att leva i, där mat inte bara handlar om näringsvärde och smak, utan faktiskt att någon är beredd att betala för den. Vi äter alla med fler sinnen än bara smaken (hur många gånger har du inte hört den slitna klyshan "man äter med ögonen också" - vilket - rent biologiskt inte stämmer, så vida du inte är ungefär ett år och just upplever din första gräddtårta!) och det gör att restauranger på olika sätt försöker få sin mat att se ball ut, att verka lockande, att spela an på sinnet av estetik hos människor. Att liksom "ragga upp gästen" med käket.
I förskolans värld verkar vi helt ha missat det här - eller tror att de reglerna inte gäller oss. Vi är förvissade om att vi kan laga bra ,näringsrik, billig mat åt våra arbetsgivare och många av oss verkar liksom vara nöjda med det.
Så - här kommer det - dagens "nu kommer Jesper med något till krångligt att lägga på vår redan så tunga arbetsbörda"- käpphäst: Lägg upp maten snyggt!
Det kan vara att t.ex. lägga upp grönsaker på fackindelat porslin, att välja vackra skålar och fat till frukten du ställer ut på avdelningarna och försöka trava den vackert. Eller att portionera upp och då lägga upp på enskilda tallrikar. (Där kom det!)
(Kokt alaska pollock med potatis)
Nu säger du kanske: "Men Jesper - jag har inte tid, inte plats och inte utbildning till det här!"
Jag hävdar (med emfas): "Det har du visst det!" Det handlar om att prioritera. Som allt annat. Du kanske kan lägga upp åt en avdelning i taget? Kanske lägga upp maten EN dag per termin? Kanske lägga upp fint och vackert när du serverar grönsakerna? Det hela handlar om att "förskolekäk" ofta är "kantinkäk" och kommer ut på avdelningarna i små lådor, små kantiner, skålar, byttor eller liknande. Barnen får aldrig chansen att se vad de äter, innan det ligger på deras tallrikar och där är maten ofta redan blandad, delad, upphälld och ser inte längre speciellt snygg ut. Vad hände med "äta med ögonen"?
Jag vill utmana alla Er som läser den här bloggen och som jobbar som kockar (i förskola eller andra storkök) att lägga upp maten snyggt någon gång ibland (kanske en gång per termin). Skicka gärna in bilder på hur ni har gjort (det kan ni göra till min e-postadress: kotten@coyote.org så lovar jag att skriva om det.
Lägg upp potatis, ris eller pasta i botten, lägg något ovanpå (sås eller vad det nu är) Lägg på en kvist persilja eller annat grönt. Kanske några grönsaker på tallriken också? Voila! Förresten - ett bonustips - du får mindre disk om du gör såhär! Du slipper ju alla avdelningars bunkar, byttor, kantiner och skålar! Se där - ibland är det bra att (som på restaurangen) tänka ekonomiskt också!
Själv tror jag att det är lite viktigt att vi faktiskt använder ordet "förskola", men det är en annan poäng.
Idag - mina vänner - tänkte jag, i min oändliga serie blogginlägg av typen "jag har världens bästa jobb, men jag blir vansinnig på folk som har samma jobb som jag som inte tar det på allvar, eller bara gnäller" tänkt ta upp det här med presentation. Av maten, alltså.
Jag riktar mig nu, med det här inlägget, till folk som arbetar i storkök i allmänhet men på förskola i synnerhet. För jag blir vansinnig! Jag är ingen mästerkock, eller speciellt framgångsrik på något sätt. Jag är inte Sveriges svar på Gordon Ramsey. Eller ens Jamie Oliver. Men ärligt: Kan vi inte börja tänka lite på hur käket ser ut när det kommer ut till våra gäster? Barnen?
Ni vet - när man jobbar på restaurang vet man att allt liksom kostar pengar, att man hela tiden måste sälja, och gärna så mycket som möjligt av allt man köper in, för att i morgon fortfarande ha något jobb att gå till.Restauranger har en krass verklighet att leva i, där mat inte bara handlar om näringsvärde och smak, utan faktiskt att någon är beredd att betala för den. Vi äter alla med fler sinnen än bara smaken (hur många gånger har du inte hört den slitna klyshan "man äter med ögonen också" - vilket - rent biologiskt inte stämmer, så vida du inte är ungefär ett år och just upplever din första gräddtårta!) och det gör att restauranger på olika sätt försöker få sin mat att se ball ut, att verka lockande, att spela an på sinnet av estetik hos människor. Att liksom "ragga upp gästen" med käket.
I förskolans värld verkar vi helt ha missat det här - eller tror att de reglerna inte gäller oss. Vi är förvissade om att vi kan laga bra ,näringsrik, billig mat åt våra arbetsgivare och många av oss verkar liksom vara nöjda med det.
Så - här kommer det - dagens "nu kommer Jesper med något till krångligt att lägga på vår redan så tunga arbetsbörda"- käpphäst: Lägg upp maten snyggt!
Det kan vara att t.ex. lägga upp grönsaker på fackindelat porslin, att välja vackra skålar och fat till frukten du ställer ut på avdelningarna och försöka trava den vackert. Eller att portionera upp och då lägga upp på enskilda tallrikar. (Där kom det!)
(Kokt alaska pollock med potatis)
Nu säger du kanske: "Men Jesper - jag har inte tid, inte plats och inte utbildning till det här!"
Jag hävdar (med emfas): "Det har du visst det!" Det handlar om att prioritera. Som allt annat. Du kanske kan lägga upp åt en avdelning i taget? Kanske lägga upp maten EN dag per termin? Kanske lägga upp fint och vackert när du serverar grönsakerna? Det hela handlar om att "förskolekäk" ofta är "kantinkäk" och kommer ut på avdelningarna i små lådor, små kantiner, skålar, byttor eller liknande. Barnen får aldrig chansen att se vad de äter, innan det ligger på deras tallrikar och där är maten ofta redan blandad, delad, upphälld och ser inte längre speciellt snygg ut. Vad hände med "äta med ögonen"?
Jag vill utmana alla Er som läser den här bloggen och som jobbar som kockar (i förskola eller andra storkök) att lägga upp maten snyggt någon gång ibland (kanske en gång per termin). Skicka gärna in bilder på hur ni har gjort (det kan ni göra till min e-postadress: kotten@coyote.org så lovar jag att skriva om det.
Lägg upp potatis, ris eller pasta i botten, lägg något ovanpå (sås eller vad det nu är) Lägg på en kvist persilja eller annat grönt. Kanske några grönsaker på tallriken också? Voila! Förresten - ett bonustips - du får mindre disk om du gör såhär! Du slipper ju alla avdelningars bunkar, byttor, kantiner och skålar! Se där - ibland är det bra att (som på restaurangen) tänka ekonomiskt också!
söndag, augusti 10, 2008
Wasabisenap
Måste bara tipsa om det här: "wasabisenap". Har inte hittat den på någon svensk matvarubutik än, men mamma brukar köpa den på båten när hon åker till finland. Och då passar jag på. Att "beställa", liksom. För det här, mina vänner - det är riktigt, riktigt bra. Det är som senap på steroider, fast gott. Eller hur man skriver. Jag vet inte. Men jag vet det här: jag har börjat ha wasabisenap i och på nästan allt när jag vill ha den där lite pepparrot-starka smaken korsat med en stark, söt, mjuk, finmalen senap, och det är förvånadsvärt ofta. Jag har det på varma mackor med rökta pålägg, till saltat fläsk, till grillad fisk... Listan kan göras oändlig. En lite udda, men mycket användbar smak, således. Testa, vettja!
måndag, juli 28, 2008
Tips i Linköping.
Är man det minsta intresserad av glass skall man köpa sig en på "Bosses Glassbar" i hörnet Platensgatan/Ågatan (ett kvarter från stora torget, ett kvarter från "gula huset", ett kvarter från domkyrkan).
De gör fantastiskt god glass, på endast naturliga råvaror (grädde och ägg för glassarna, fruktjuice och äggvita för sorbeterna) Det blir inte mycket bättre än så. Faktiskt.
Dottern åt - med god aptit - och hela ansiktet. Är inte det här njutning vet jag inte vad som är det. Glass ända upp på kepsen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
