Att vara kock...

Jo, har ju skrivit ett par inlägg den senaste veckan som handlat om det här med att vara kock, ha restaurang, och att utbildning kan vara bra. Och har fått en del reaktioner.

Det tycker jag alltid är roligt. Utan Era, mina läsares, reaktioner skulle den här bloggen inte vara värd att varesig skriva eller att läsa. Reaktioner är viktigt. Och roligt. Och utvecklande. Men jag tror att jag kanske kan ha blivit missförstådd.

För i mitt första inlägg - som handlade om en reaktion på ett TV-program jag sett - handlade det om att det var bra att ha en formell utbildning. Om man skulle arbeta som - professionell - kock. Och driva egen restaurang.

I mitt andra inlägg - appropå en intervju i magasin morberg - gjorde jag en återkoppling till mitt första inlägg och lät en annan köksmästare - Mathias - bli min röst för att - återigen - hur man blir en bra (professionell) kock.

Och här tror jag att en del av Er kan ha läst in något annat i det jag försökt förmedla. För jag tror att det är precis som läsaren "Tatiana" skrev i en kommentar till det inlägget:

Att laga god mat är faktiskt en konstart . Just känslan i fingertopparna och just det att veta utan recept att om man sätter till en nypa av det eller en slatt vin mm så blir det bra.Alla som har gått resturangskola kan inte per automatik laga mat.

Men jag tror att det är viktigt att göra skillnad på att "laga mat" och "vara kock" såsom i att laga mat professionellt. För att laga mat, varje dag, som yrke, till kanske några hundra gäster, under tidspress kräver andra egenskaper (också) än att bara kunna laga god mat och ha en känsla för "hur det blir gott". Det handlar om struktur. Det handlar om att kunna planera sitt (och i den mån man är ägare till en restaurang, eller köksmästare eller så - även andras) arbete i köket. Att ta fram en process för tillagning (vilken mat som skall gå i ugnen, hur länge och till vilken temperatur, vilken skall gå på stekbordet, vilken skall gå i kokeriet, vad gör jag på spisen etc.) som man helt enkelt inte klarar på bara inspiration och känsla. Det handlar om rutin. Och om att man lär sig "några trix" för hur man faktiskt kan steka strömming i ugn, när man inte har plats i pannor eller stekbord, för de är upptagna av köttbullar och den där goda kycklingfilén som de beställt till bord elva...

Ni hajar.

En del av de här sakerna kan man lära sig, genom envetet gnuggande som lärling i olika kök. Andra av dem går mycket fortare att lära sig i skola. En del av dem handlar bara om att lära sig tänka på ett speciellt sätt. Och det lär man sig genom att man blivit skolad till det på något sätt.

Lägg nu därtill andra krav på köket, som inte handlar om själva matlagningen, men som ställs på köket av ägare och myndigheter - egenkontroll, livsmedelshantering, eventuell kostpolicy, ekonomiska krav på budget, inköp, leverantörskontakter etc. och man står inför en kocks vardag. En vardag du inte kan förbereda dig för, om man inte går i skola. En vardag där man är luftlandsatt om man hela tiden skall "learn as we go".

Därför blev jag också väldigt glad över att se en kollega - Niclas - kommentera i samma inlägg:

Jag anser att medvetandet om att kock är ett hantverk har kommit lite i skymyndan. Inte bland oss kockar, men hos allmänheten. Kunskap, intresse, bra råvaror och erfarenhet är bra verktyg att ha i lådan om man ska laga mat, alla kan inte vara proffs direkt.
Att tänka "vad kan bli bättre?" är en bra sak att ha i huvudet om man vill laga bättre och bättre mat.

Och det här känner jag verkligen igen mig i. På flera sätt. För Niclas - som till skillnad från Tatiana anser (liksom jag) att vara kock är ett hantverk (och inte en konstart). Att ha kunskap, erfarenhet osv. är bra egenskaper. Men de tar tid att få. Ingen blir proffs direkt. Och då proffs som i "yrkesutövande".

Det handlar givetvis först och främst, och där har ALLA rätt som har kommenterat - om ett självförtroende och ett intresse. Ett mod att faktiskt laga mat åt andra.

Men det handlar också om att kunskaper är viktiga i det här jobbet. Och den snabbaste vägen att få kunskaper ibland är det lättaste. Att utbilda sig. Så man slipper göra alla dumma nybörjarmissar. Att man lär sig grunderna. Att man lär sig lite om ekonomi. Lite om hygien. Lite om - som i exemplet från TV-programmet teori kring matlagning som styckning.

För att kunna JOBBA med maten.

För att vara tydlig - jag tror att det finns många människor där ute som är jätteduktiga på att laga mat. Som aldrig gått en timme i skolan. Och att det finns jättemånga som pluggat på restaurangskola som inte kan laga mat. Samtidigt - Ska man jobba som kock är det i alla fall enklare (och jag har använt ordet "viktigt" här, men kanske mer "snabbt" och "underlättande") om man går i skola och lär sig de mest elementära grunderna, än att försöka lista ut dem allteftersom?

Vad tror ni?

Jag är bra - trots allt.

Skrev ju igår kväll att jag tänkt skriva något roligt - inspirerad av ett fantastiskt blogginlägg. Det är alltså Mymlan som har funderat kring det här med bl.a. Jantelagen och sedan kommit fram till en fantastisk lista på saker hos sig själv hon faktiskt vågar erkänna sig stolt över. Det där har blivit en sådan där "meme" som det heter i bloggosfären, och nu dyker det upp listor på folk som vågar sig på konststycket att försöka vara stolta för både det ena och det andra.

Det här är en så positiv grej att jag givetvis tänker hänga på. Och nej - det betyder inte att man är världsbäst. På kanske något alls. Men man kan ändå få tillåta sig att tro att man kan något. Så - here goes:

Min lista över 10 saker jag är bra på, eller som gör att jag är bra:

1: Jag är hyffsat allmänbildad - Jag älskar frågesport på TV, läser i faktakalendrar och verkar ha en oändlig kapacitet för att nörda in på "onödigt vetande". Jag har ett hyffsat hum om världens geografi och kan "lite om ganska mycket".

2: Jag kan, om det behövs, springa 5 km i fältuniform, stridsväst, ryggsäck, kängor och med en automatkarbin i händerna på under 25 minuter har det visat sig. Och även om det inte är jätteviktigt känns det bra att vara bra på något!

3: Mina barn är fantastiska och även om jag inser att de fått ärva i princip alla sina goda egenskaper från sin mor har jag möjligen gjort något rätt. De har i varje fall världens skönaste stajl, bägge två, och jag vill tro att jag haft något med saken att göra.

4: Jag har lätt för att komma ihåg sångtexter - något som visat sig vara inte bara meriterande, utan en direkt nödvändighet i mitt jobb på Ekbacken, där varenda planeringsdag brukar urarta i mer eller mindre ordnad allsång.

5: Jag pratar flera språk och verkar ha lätt för att snabbt lära mig nya. Jag "knäcker snabbt koden" och lär mig sedan snabbt nya ord. Jag talar och skriver i princip felfri Svenska och Engelska, talar fullt förståelig franska och tyska och kan hälsa, tacka, beställa saker och fråga om vägen (och förstå en vägbeskrivning) på t.ex. italienska, spanska, ryska och (ki-) swahili.

6: Jag är en helt ok trummis. Inte tekniskt lysande, men tight och med nyanser.

7: Jag gör - enligt en mycket säker källa - Sveriges bästa crème brûlee.

8: Jag har lätt att anpassa mig i nya situationer.

9: Jag är en helt ok chef. Tror jag. För flera av mina tidigare medarbetare brukar numer - när de är chefer - ringa och fråga mig om råd. Eller be om ursäkt för hur de betedde sig när jag var deras chef. :-)

10: Jag är - i det närmaste - oslagbar i flipperspelet "Indiana Jones". Och Jessika P - om du läser det här. Du behöver inte skriva någon som helst kommentar i kommentarsfältet! :-)

(Och en liten bonus - en extra:)

Även om jag inte alltid är ödmjuk försöker jag att alltid vara omtänksam och kärleksfull och hjälpsam mot människor runt mig. Faktiskt.

Om sjukhusmaten - inifrån

Bloggkompisen Lyxpiraya har skrivit om sina egna erfarenheter av sjukhusmaten, som jag skrev om för några dagar sedan...

Kolla in!

TisdagsTema: Ätbart

Fotobloggen TisdagsTema hade för en gångs skull ett tema jag kunde vara med på.

Kanske professionell blogg, men inte proffsblogg?

Läser i DN om de mest besökta s.k. proffsbloggarna och lägger märke till att de allra flesta av dessa "proffsbloggar" drivs av unga tjejer som skriver om mode.

Och det är ju givetvis ett jobb. Att få betalt för att skriva är ett jobb. Och således är man alltså "proffsbloggare" om man får betalat, genom t.ex. annonsförsäljning, för att blogga.

Själv blir jag alltid lite intresserad när man skriver något med "proffs" för jag vill gärna själv vara ett. Att upplevas som proffsig och kunnig. Både när det gäller min profession - som kock - och som skribent.

Samtidigt får jag - och det vill jag vara jättetydlig med - inte ett öre för att skriva Krubb. Det är ett fritidsprojekt, men som ibland handlar om mitt huvudsakliga arbete - att laga mat i ett professionellt kök.

Men jag reagerar. Att skriva om det man får betalt för skulle ju också kunna vara proffsbloggande? Eller?

Nåväl. Funderar på om Krubb skulle uppfattas mer proffsigt om jag tillät olika sorters reklam på den? Det skulle ju kunna vara från olika försäljare av köksutrustning, eller från restauranger och krogar, eller kanske andra bloggförfattare eller rent av förlag som vill sälja sina kokböcker? Och i de funderingarna har jag i föelängningen också tänkt på om jag någonsin kanske kan komma att tjäna pengar på Krubb.

Jag tror emellertid inte det. Det verkar vara svårt att få betalt för annonser på bloggen. Och att byta exponering på bloggen mot varor, som mat, verkar också svårt. Och det verkar vara svårt att motivera både besökare till bloggen att klicka sig vidare till annonsörer och leverantörer. Om man nu inte också äger de företag som annonserar.

Fråga Blondinbella och hennes pappa...

Nåväl. Jag får väl - så länge - nöja mig med att vara en proffsig kock (om jag nu är det) och blogga vidare som amatör. För jag tror inte att Krubb blir bättre - eller proffsigare - som blogg av annonser!

Matbloggar.com

Vet inte om ni sett det här, men det finns alltså något slags "ny bloggportal" för just matbloggar. Många av mina favoriter har redan registrerat sig, så nu gör även jag det.

Kolla in.

Off-Topic: 5 låtar till din död

Läser hos Mymlan - hela bloggosfärens lektant följande lilla utmaning:

Det är min vän Morris som vill att jag ska samla listor på begravningsmusik. Det behöver inte vara musik skriven för begravningar, däremot de fem låtar du vill att dina efterlevande ska lyssna till på just din begravning. Kanske en sådan lista säger mer om dig än de tolv låtarna om ditt liv…

Och eftersom jag gjorde en sådan där lista på 12 låtar om mitt liv får jag väl göra en även här. Det tilltalar dessutom min lite mer svarta, morbida sida att skriva om det här, just nu, så: Here goes!

Oh - och jag utmanar förstås Mackan, O., CayakCarin och "Antonia". Ni vet vilka ni är, så jag tänker inte länka till Er. :-)

--

Det går givetvis inte att svara helt sanningsenligt på den här frågan. Jag kan inte komma på fem låtar som skulle kunna spelas på någon begravning, men jag tänker mig att den här frågan ändå dyker upp bland mina kock-kompisar eller i bar-sammanhang eller så och tills dess vill jag ha förberett mig med något slags svar, så:

Först och främst - begravningar och begravningstal brukar vara tillfällen då någon ger goda råd inför framtiden, genom att se bakåt och möjligen säga några väl valda om den avlidne. De bästa tipsen för ett lyckat liv jag hört är faktiskt:



Den här känns på något sätt också naturlig... Och blir det just Henrik Rongedal som framför den, som i det här klippet, känns det på något sätt ännu mer rätt! En ond tvilling (?!) sjunger till/för/åt/ en annan! :-)



Som musik till när man går med kistan skulle det nog passa med "Imperial march" från "Star Wars"-filmerna. Jag är ett Star Wars-fan och känslan av att liksom - som Darth Vader - betraktas som "misled by the dark side of the force" känns väldigt mycket som jag. En värdig avslutning på en värdig avslutning, helt enkelt.

Off-topic: Bild?

Fick följande lilla utmaning från Mackan:

Den gick ut på att man skulle leta upp fjärde bildmappen i datorn och plocka ut fjärde bilden i den och publicera denna bild i bloggen.

Och eftersom jag är på jobbet blir bilden (som kom i ett mail från min chef för ett tag sedan):

Intressant tanke om specialkost

Läser ett fint inlägg på utmärkta Taffel-bloggen "kort om gott". Det går kort ut på det solidariska i att äta samma sorts mat som någon annan i ett hushåll, om denne andra har något slags behov av "specialkost" p.g.a. t.ex. allergi eller överkänslighet mot något livsmedel.

En tanke som slutar med följande lilla stycke:

Tänker på alla barn i skolan som behöver specialmat. Hur schysst det är om husmor i köket reder av såsen med maizena istället för vetemjöl, så att även glutenöverkänsliga tål den. Eller att hon köper in och serverar köttbullar utan griskött, så att alla barn kan äta samma, oavsett religion.

Jag tycker också att det skulle kunna vara "schysst" att reda av såser med Maizena, eller gör laktosfri kost, eller fläskfri, eller vegetarisk, eller glutenfri, eller...

Ni hajar. Till sist måste man - om man (som jag) lagar mat till ungefär 200 personer, med ungefär 10% specialkost ta ett beslut för VILKEN sorts mat man lagar. Det är omöjligt att servera glutenfri vegankost (utan bönor, linser, broccoli, kål eller någon rotfrukt utom palsternacka) varje dag. I alla fall för mig. I alla fall i de här kvantiteterna.

Jag får därför försöka "slå så många flugor i samma smäll jag kan" och göra t.ex. "glutenfri vegetarisk kost" till de som tål det, "något till L" (som har en massa olika livsmedelsöverkänsligheter" och så till sist något som "alla andra" tål. Det blir således bara tre varianter. Värst är det när jag skall ha något med korv i:

Några äter inte fläsk, några är vegetarianer, några tål inte vanliga konservmedel i korv, några tål inte mjölkprodukter (laktos eller mjölkproteiner) några tål inte alla kryddor (fänkål, t.ex.) etc. Det är inte ovanligt att jag, just för att barnen skall kunna känna att de i alla fall får "liknande" mat som sina kompisar - fastän man har något slags livsmedelsöverkänslighet, har sisådär 7-8 olika varianter på spisen, innan det är dags att servera...

Jag tycker som sagt att tanken ovan är "schysst" eller "vacker", men förr eller senare blir den omöjlig i praktiken. Så är det i mitt jobb, som kock, åt barn, i offentlig verksamhet.

Bloggutmaning

Blev för någon vecka sedan utmanad först av Ayla på "Veckans middag" och sedan av Barbro på Frukostflingan som bägge kom med följande utmaning:

Sju saker om mig som du troligen inte kände till kommer här!

Så här är mina:

1: När jag flyttade hemifrån var min första "egna familjemedlem" ett husdjur - en grekisk landsköldpadda som hette sixten. Sixden dog en vinter av att han ville gå i ide, och vaknade sedan aldrig.

2: Jag verkar vara kattmänniska. När jag var yngre trodde jag att jag var hundmänniska, men mer och mer tyder på att det är katter som gäller. Egentligen vad som helst utom hästar, som jag tycker mest är stora och lite bökiga.

3: Jag kan några ord Swahili. Inget av dem är en svordom och det är det enda språk som jag kan några ord på, som jag inte kan svära med.

4: Jag har en tatuering på höger arm. En klättrare, vid toppen på brant klippa, som sträcker sig efter ett kors. Den får jag ibland berätta vad den betyder eller varför jag har.

5: Jag älskar musik. Det har nog flera av Er som följer den här bloggen insett, men min musiksmak har med åren blivit bredare och bredare. Jag spelar själv (med bladad briljans) några olika instrument (trummor/slagverk, trumpet/kornett, piano/keyboard och - om jag måste - bas eller tillochmed några ackord på gitarr). Jag har spelat och skrivit musik till datorspel, film och faktiskt fått spela in en demo, inom så olika genres som techno, house, schlager, pop, salsa, jazz, blues, hårdrock och "modern frikyrklig lovsång". När jag var yngre ville jag livnära mig som något slags musiker. Men det har visat sig att jag är bättre på köttbullar än på gitarrsolon.

6: Faktiskt är det så att en f.d. commis och nu ung och lovande kock kommer att åka bort för att arbeta utomlands. Idag. Och jag kommer att sakna honom oerhört.

7: Jag tänker ibland på lite "annorlunda detaljer", som jag tycks lägga märke till i större utstäckning än andra. Som t.ex. att Mauro Scocco ofta gör låtar som heter ungefär samma saker - att det ibland bara skiljer något ord. Som de här två:





Och så skall man ju utmana sju andra. Och jag kan inte. Jag har ingen inspiration, alls. Men eftersom jag ju gillar sådana där små detaljspaningar skickar jag vidare till C, i slla fall. För hon skriver alltid bra om just detaljer. Jag skulle också vilja skicka den här utmaningen vidare till kollegor (gamla som nya) som bloggar, som vill svara och till Emanuel Karlsten - redaktören på Dagen, för han skriver alltid intressant, vad han än skriver om.

Barn och bananer

Läser och ler åt det här inlägget på tjuvlyssnat. Lite gulligt.

Själv tror jag att om man hade sagt bara "banan" hade barnet ätit!

Mer om barn som inte äter...

Den här veckan har mitt inlägg om att få ett barn att äta varit det - utan jämförelse - mest populära, eller i alla fall mest länkade och kommenterade. Ämnet är tydligen något som engagerar och - i vissa fall - upprör. Många har skrivit på sina bloggar om egna erfarenheter och andra har "tyckt" en massa - inte minst om föräldrar till barn som inte äter. Utan att lägga någon som helst värdering i folks inlägg eller så tänkte jag använda några av andras ord för att så att säga föra fram min syn på problemet "barn som inte äter" (om det är ett problem?) och lite vad jag tror om saken.

Karlvaganen skriver bl.a.

Stod nyss och lagade till kokt potatis och stekt falukorv till lunch. Ganska ovanligt att jag bryr mig om lunch men känner mig fortsatt lite små-lurig (lättare förkylning kanske?) och tänkte att det var bäst att bygga upp krafterna.

Medan jag stod där och fixade så tänkte jag på Krubbs fina inlägg om barn och mat.

När jag var liten käkade jag både Pölsa och gris-fötter (det sista enligt uppgift från min mor). Vad jag aldrig har kunnat äta är blod-mat eller sk inälvsmat (lever, njure, blodpudding etc). Okay, vi ska inte gå in på vad Pölsan innehåller, men det är något som jag inte längre äter.

Jag tror att ALLA människor är mer eller mindre petiga med grejer. Det är lite fint att äta "allt" och folk slänger sig gärna med det som en floskel: "Jag äter allt! Det finns faktiskt inget jag inte äter... Utom möjligen [sätt in något i stil med pölsa/hjärna/inälvor/fiskbullar/kokta grönsaker här]". På samma sätt är det givetvis med barn. Det finns inget de inte äter - utom möjligen just den mat de bjuds på just för stunden. Tänk efter: "är det VERKLIGEN så att mitt barn inte äter NÅGONTING eller är det så att jag ofta serverar viss sorts mat?, Lägger jag upp maten på samma sätt varje gång? Finns det något jag kan ändra för att få barnet att äta?"

Utan att bli för analytisk - Både du, jag och våra barn har säkert matnojor. Det är inte speciellt ovanligt. Det är tillochmed ganska naturligt. Frågan är inte vad vi kan ändra på hos barnet för att få det att äta, utan vad vi kan ändra hos oss själva för att tackla problemet. Nåväl...

Förresten hade Karlavagnen med ett fantastiskt gammalt roligt filmklipp på sin blogg som jag bara måste reposta även här:





På veckans middag skriver Ayla:

Mina barn har istort sett alltid ätit det mesta ända sen de var små. De har alltid fått hjälpa till i köket och har i tidig ålder fått lära sig hur man hanterar en kniv och en spis. Vi har haft många roliga stunder i köket och nu när de är tonåringar är det extra skoj att få hjälp av de. Oftast lyckas vi prata om allt som hänt i skolan medan vi lagar mat. Jag upplever också att barnen har en förmåga att berätta mer för mig när vi lagar mat än annars. Precis som att det är en avslappnande situation och då är det enklare att prata om det som är jobbigt...

Och det här är en tanke jag faktiskt inte har tänkt på själv - men att mat faktiskt kan vara en "dörröppnare" till andra samtal med barn. Det handlar kanske inte så mycket om mat som inte äter, men jag tyckte tanken var fin och värd att kommentera, såhär även på Krubb...

Nåväl - tillbaka till barn som inte äter:

Linda Skugge skrev först appropå mitt inlägg:

Detta tycker jag är ett bra inlägg. Jesper Värn jobbar med barn OCH mat. Han borde veta vad han snackar om.

Och även om det är hedrande vill jag bara tillägga att bara för att jag jobbar med mat och barn är jag också en klåpare, som hela tiden lär sig. Som experimenterar och försöker och ibland lyckas och ibland inte. Vad jag DÄREMOT försöker - kanske mer än andra (inte minst kollegor) är att pröva nya metoder när gamla jag prövat tidigare inte omedelbart visat sig fungera...

Jag har ingen som helst prestige i att saker och ting skall vara på "mitt" sätt. Jag är barnens kock och som sådan lagar jag ockskå deras mat. På deras sätt och då måste jag ibland lära mig vad som är rätt. Och då är det lättast att låta ett barn lära mig. Typ så.


Och sedan ett inlägg, som kommentar till ett antal mail hon fått om att "förminska" problemet med barn som inte äter:

Sorry jag rörde visst upp lite känslor med mitt inlägg om barn som inte äter.

Allvarligt talat, är det alltså SUPERMÅNGA barn som INTE ÄTER ALLS?

Jag trodde att det handlade om ett fåtal barn, nån promille. Men om det stämmer att det finns MÄNGDER av barn därute som INTE ÄTER ALLS och måste SONDMATAS så är det ju helt sinnesjukt.

Och då skulle mitt råd vara: åk till psykakuten både barn och föräldrar. För ÄTER INTE BARNET ALLS så har både barn och förldrar alllvarliga psykiska problem, kom inte och säg annat.

Ni måste utredas, i dag!

Ni blir ni säkert ännu mer upprörda, jag kanske ska ta med livvakt till Underbara barn-mässan i morgon?

Men allvarligt talat, ni måste åka till psyket med barn som INTE ÄTER ALLS. Då har nåt gått otroligt snett i ett land utan krigstrauma, utan svält mm.

Det här att jag inte åt som barn/teen hängde absolut ihop med ångest. Men jag åt som sagt lite grand. Hade jag inte ätit ÖVER HUVUDTAGET så skulle det helt klart berott på att jag var traumatiserad på nåt sätt.

Jag har sett en kille på nära håll som inte ätit och han hade en ganska stökig babytid, det måste ha hängt ihop med det.

Så varsågoda, rannsaka er själva, ni kan inte på allvar hävda att era barn äter och så är allt tiptop hemma hos er? Ni kan inte mena att ni inte har nån orsak till att era barn INTE ÄTER ALLS?

Det här tycker jag egentligen är rätt sunt - att kolla om det finns ANDRA orsaker till att barnet inte äter. Att det kanske är så att miljön där barnet inte äter spelar in (Äter barnet hos andra? Äter barnet MED andra än de i familjen?) även om jag kanske inte håller med om att man kanske måste åka till psykakuten och utreda barn och föräldrar om vad som är fel.

Det KAN vara så att barn, när de är små och/eller inte har så många andra parametrar att påverka i sin egen vardag ändå kan påverka valet om huruvida de tänker äta eller inte. Jag tror - för att ge ett konkret tips, att om man låter barnet få välja lite mer fritt (inte bara i köket utan alltså andra grejer - vad det skall ha för kläder, lite vad det skall göra under dagen, vad det skall ha för färg på väggarna i sitt rum etc.) så kommer det lättare också att förstå att det kan påverka sin omgivning med de beslut barnet tar. Då blir mat inte ett maktmedel, och inte heller barnets matsmältning. Det blir liksom inte intressant att använda det som påtryckning.

Och avslutningsvis - jag skall inte säga att det inte finns föräldrar som verkligen har problem med sina barns ätande. Att det inte finns barn som inte äter alls, och som därför måste - till sist - sondmatas för att överleva. För de här barnen har jag verkligen INGEN som helst kompetens att uttala mig om åtgärder kring och jag tänker därför inte skriva mer än att jag vet att det förekommer och att jag lider med föräldrarna.

För oss som har lite "vardagligt mattrilskande barn" vill jag ändå föreslå att testa några av de idéerna jag har presenterat här i tidigare inlägg

Mer om matakuten...

Jo, det har ju rått något av en bloggiskussion om matakuten på TV4 de senaste veckorna. Ibland är tonen bra och man tycker att det är alltifrån "bra" till "intressant" till "dålig TV". I andra bloggar är tonen "rå men hjärtlös" som det heter och man far ut mot "idioter som [sätt in någon av deltagarna här - alla har fått en släng av sleven]".

Det senaste dygnet har jag på två matbloggar jag följer slaviskt (Som - som av en händelse, dessutom har med ordet "fiskpinnar" i titeln) läst saker som bl.a.:

Och det värsta. Synkarna när kockarna pratar in i kameran om mattanterna.

“Jag tror hon kommer lära sig jättemycket av mig och utvecklas jättemycket.”

“Han har tappat lusten till mat men jag hoppas han kommer återfå den tack vare det här.”

“Hon är ett riktigt rivjärn men med ett varmt hjärta.”

Någon bedömning av stjärnkockarnas drivkrafter, personligheter och tillkortakommanden får mattanterna inte göra. Synd.

Och/eller kommentarer som

Jag kan inte göra annat än hålla med, såg delar av gårdagens program och detvar det en katastrof. Att ta in Bert Karlsson för att idiotförklara folk är i mitt tycke lite väl magstarkt.

Jag håller inte med. Inte i sak - att programmet är dåligt, sensationslystet eller har ett "von oben"-perspektiv. Eller ens i analysen.

Mattanterna har VISST TV-tid där de analyserar kockarnas prestationer och personligheter. I de första två programmen fick sig både Paul Svensson och Melker Andersson sig ordentliga kängor!

Den enda som hittills - i programteamet - fått stå oemotsagd är Bert Karlsson. Hans inslag där han "skall ställa politiker till svars" har hittills varit rätt dumma, och det känns givetvis lite av en dubbelmoral att en tidigare proffspolitiker med bl.a. parollen att barnomsorgen kostar för mycket nu i bröstklang tycker att det läggs för lite tid och pengar på skolmaten.

MEN

Bortsett från det - Lisa och andra som känt sig tveksamma till att se programmet - se Matakuten. Gör dig en egen bild av programmet. JAG - som jobbar med just frågorna kring "Mat för barn" dagligen tycker att programmet är bra. Det har skapat en debatt och ett klimat där MIN vardag faktiskt blivit lättare att förändra. Där också statusen på MITT jobb är på väg att höjas och där man för första gången på väldigt länge faktiskt står i begrepp att kunna förändra något viktigt som mat för barn på riktigt!

Ibland helgar faktiskt ändamålen medlen. Och ibland behövs det någon som "rör om i grytan". Och ibland blir det mest soppa.

Ni hajar. Det är själva maten det handlar om!