lördag, juli 02, 2011

Läslusta och kött på benen

Jag matbloggar. Jag skriver om mat. Ibland åt andra, även om det var längesen nu. Men jag skriver. Rätt mycket. Kollade igenom den här bloggens arkiv och såg att jag publicerad runt 1300 inlägg sedan den kom igång. Med tanke på att jag dessutom tagit ibland väldigt långa blogguppehåll gör det ändå att det är ungefär en inlägg var tredje dag, under bloggens hela historia.

Alla blogginlägg är inte speciellt väl underbyggda. En del är faktiskt rent trams. Men en del inlägg tänker man på en hel del, både innan man skriver dem, när man sätter sig ned och faktiskt skriver och så efteråt, när ens inlägg är sparat för eftervärlden, där ute i cyberrymden.

Samtidigt läser jag mycket om mat. Jag läser regelbundet ett par mattidningar som jag, genom mitt jobb och min yrkesroll som kock får tillsänt till mig. Och jag köper ett och annat glossigt matmagasin.

För några månader sedan fick jag, genom jobbet på något sätt, första numret av den vackra, ja rentav sinnliga magasin morberg. En trevlig liten publikation namngiven efter, och byggd kring just Kocken, skådespelaren och TV-personligheten Per Morberg. Och idag köpte jag det andra numret.

Riktigt bra läsning! Och väldigt initierat! Alltså - Per Morberg är en sådan där människa som jag tycker får lite för lite credit för vad han faktiskt kan och gör och där uppmärksamheten istället riktas mot hans manér i TV. Det slängs och dängs med ingredienser, pannor och verktyg. Det tappas och spills bredvid. Och folk antingen älskar det eller upprörs. Själv känner jag, ju mer jag ser honom på TV att "Oj, om jag fick önska mig en sak, i säg födelsedagspresent, någon gång, att göra vad jag ville en hel dag, då skulle jag vilja hänga med Per Morberg! Vi skulle laga mat vi båda gillar, leka i köket, dra rövarhistorier för varandra och dra nördiga, ändlösa anekdoter om äventyr vi varit med om..."

Jag vet att det är helt orimligt, men ni fattar...

Nåväl. Jag skrev ju förut om inlägg jag kommer ihåg och inte slutar tänka på. Härom dagen skrev jag ett sådant, angående något annat jag sett på TV. och det låg fortfarande och skvalpade där i bakhuvudet, medan jag läste mitt nyinköpta, vackra, väldigt glossiga matmagasin.

I slutet av magasinet hittar jag nämligen ett slags intervju, eller samtalsartikel, eller vad man skall kalla det, med Mathias Dahlgren, kocken och krögaren med krogen på Grand Hôtel, som också bär hans namn, ni vet? Och där läser jag lite om vad han (liksom jag skrev om härom dagen) tycker är viktigt hos kockar.

Och jag känner igen mig.

Jag skall inte säga att jag är det minsta lik Mathias Dahlgren (det är jag inte, på något sätt, annat än att vi delar samma yrke) men jag känner igen mina egna tankar om mat, kockar och matlagning i vissa saker han säger i intervjun.

På frågan om hur man blir en bra kock säger Mathias bl.a:

- Egentligen räcker det med ett gott självförtroende för att laga mat. Idag är folk för ängsliga. Man lagar jättegott hemma - utan att veta om det. Så går man på restaurang och vill ha något extra, varpå kocken känner att han eller hon vill leva upp till förväntningarna. Och det leder till överjobbade rätter. Man ska se på råvaror och mat med ett barns nyfikenhet. Recept är till för dem som bakar. 140 gram florsocker är alltid detsamma medan två kilo tomater ideligen skiftar. Recept är bara en historisk beskrivning av något som har fungerat en gång i tiden.

Och här känner jag igen mig. För - som sagt - när man skriver recept (och det gör jag ju rätt ofta på den här bloggen) vet ju inte jag som läsare exakt hur din pajform ser ut där hemma, eller hur mycket din kastrull rymmer. Jag vet inte när på året du tänker laga rätten. Hur stora nypor du har eller vad du tycker är "medelvärme". För att ta några exempel.

Matlagning handlar därför väldigt mycket om känsla. Att kunna ha ett minne, eller en smak som är något slags "facit" för hur något skall smaka och sedan prova sig fram. Smaka av. Lära sig metoder och faktiskt få ett slags känselminne för hur saker är när de är "rätt".

Det handlar inte om exakta temperaturer, mått, handgrepp eller tekniker. Det handlar om att ha självförtroende att försöka. Prova på. Leka lite.

Men samtidigt - det är lätt, för båda Mathias och mig, att säga så. Eller tillochmed Per Morberg. Vi har en formell utbildning i bagaget. Och vi har erfarenheterna att efter ha lagat mat, varje dag, på jobbet faktiskt kunna avgöra vad som är "rätt" eller "fel". Vi vågar lita på oss själva. Och andra vågar lita på oss. Både på grund av våran erfarenhet och våra formella kunskaper.

Och här tycker jag att Mathias Dahlgren uttrycker sig väldigt fint i intervjun. Han får frågan om han är bra på att se om studenter är talagfulla, varpå han svarar:

- Ja, jag ser det direkt. Jag ser det i blicken på dem. Det måste finnas närvaro och förståelse. Det måste finnas en kosbefruktning mellan det teoretiska och det praktiska.

Så kanske, trots allt, är Mathias Dahlgren och jag mer lika än vad vi kan tro? Eller än vad någon annan tror om oss? Och kanske - en dag - att även jag kan få laga och äta mat med Per Morberg?

Jag slutar aldrig hoppas.

Och under tiden kommer jag fortsätta att skriva blogginlägg. Blogginlägg som jag ibland inte glömmer med en gång.

7 kommentarer:

Anne sa...

Känner också igen mig mycket i Mathias tänk där - självförtroende i köket är verkligen nyckeln till matlagarglädje, tror jag. Formell utbildning kan säkert hjälpa med det, men känns inte alls nödvändigt för den som har viljan. I övrigt skulle nog Per Morberg komma nästan sist på listan över folk JAG skulle vilja spendera en hel dag med, haha. :)

Tatiana sa...

Att laga god mat är faktiskt en konstart . Just känslan i fingertopparna och just det att veta utan recept att om man sätter till en nypa av det eller en slatt vin mm så blir det bra.Alla som har gått resturangskola kan inte per automatik laga mat.

För mig så handlar det om kärlek till maten och att våga vara lite respektlös och att våga .

Själv så skulle jag nästan sälja min själ för Morbergs kök. Och jag älskar hans program , tycker att han är väldigt rolig och han kan laga mat !

Niclas sa...

Tjena Jesper, väl skrivet.

Jag anser att medvetandet om att kock är ett hantverk har kommit lite i skymyndan. Inte bland oss kockar, men hos allmänheten. Kunskap, intresse, bra råvaror och erfarenhet är bra verktyg att ha i lådan om man ska laga mat, alla kan inte vara proffs direkt.
Att tänka "vad kan bli bättre?" är en bra sak att ha i huvudet om man vill laga bättre och bättre mat.

Jesper sa...

Anne: Mm. Åh andra sidan ligger du (fortfarande) högt på lisatan över folk jag gärna delar kök med en dag! :-)

Tatiana: Nej, du har helt rätt - alla som har gått restaurangskola kan inte laga mat.

Men alla som lagar mat kan inte heller vara kockar. Det är en sak att kunna laga mat hemma till en bjudning, t.ex. men att kunna laga god, smakrik, men också säker mat till låt oss säga några hundra personer om dagen, det kräver lite av ett annat tänkande. Tänkande man har mycket svårt att få utan att ha gått på restaurangskola.

Och alla kockar kan inte driva krog, vilket egentligen var det det första inlägget handlade om. Att kunnandet helt enkelt var för dåligt.

Niclas: Amen!

Anne sa...

Jesper, det är garanterat lättare att få dela kök med mig än med Morberg ;) Och hey, jag vill minnas att jag har en gammal önskan om att lära mig stycka kyckling..?

Jesper sa...

Anne: Det får vi fixa då. Kyckling som jag lärt mig stycka - av Alexander Nilsson, på Culinar. :-)

Anne sa...

Haha, ja jag är inte så impad av honom som han framställs i tv, men hans kycklingkunskaper (och numera dina) tar jag gärna del av. Får byta mot nån finlirig dessert- eller bakkunskap :)