Min musa, min brist på inspiration och kreativitet som tvingas fram

Har en musa. En sådan där, som alla konstnärer har. Ett gudomligt väsen som kommer med idéer och inspiration och uppmuntrar min kreativitet. Eller i alla fall tvingar mig att använda den. Jag talar givetvis om Frk. W.

Det händer nämligen att jag inte har någon som helst inspiration, efter att ha lagat mat i ett hett, trångt kök, en hel dag, till kvällens matlagning. Jag bara har inga som helst idéer kvar. Eller ork.

Då frågar jag ofta - eller i det närmaste beordrar, är nog bättre beskrivning - Frk. W. om råd. "Kom på något!" Och Frk. W (Som också jobbat en hel dag, och med ungefär lika mycket kraft kvar till engagemang inför kvällsköksarbetet som jag) brukar tänka efter och sedan säga något i stil med:

"Något fett... Och gott..."

Jaha, tänker man då i sitt stilla sinne. Vad är fett? Och gott? Grädde, förstås. Och så gillar vi ju båda fisk och skaldjur. Grädde och skaldjur låter som kanske något som kan bli en början på en pastasås... Och så är processen igång. Ofta blir det snabbt. Jag orkar helt enkelt inte med att stå och röra i timtal i grytor på kvällen, också, så det blir ofta något som tar max 20 minuter att fixa till.

Som den här pastasåsen. Som just är "Något fett. Och gott." Lök, purjo, grädde, vitt vin och lite skaldjursfond får koka ihop till sås. I med räkor och surimi på slutet. Servera till pasta. Enkelt. Snabbt. Gott. Och fett. Precis enligt planen!

Eller "Något med kyckling, men inte så hett". Pasta med en snabb sås på stekt kyckling, lite pesto, kycklingbuljong, grädde och svarta oliver.

De där väldigt korta "något [fyll i här]"-önskemålen, utan mer precisa instruktioner, tvingar mig att utifrån väldigt klara, men öppna, regler skapa något. Och snabbt. Det utmanar min kreativitet. Och jag kommer igång med tankearbetet igen. Trots bristen på inspiration.

Jag har världens bästa musa!