Det här kräver en riktig festmåltid!

Halloj, alla läsare. Som ni som läser bloggen regelbundet vet om har jag i ett par veckor sökt jobb.

Då min anställning i nacka kommun upphörde - den 18e februari stod jag alltså utan möjlighet att försörja mig och barnen. Orosmolnen har hopat sig och vissa framföallt kvällar har känts tämligen desperata. Som kommunalanställd kock har jag helt enkelt inte kunnat lägga undan pengar "tills den dag då de kan behövas" utan behövt koncentrera mig på att hitta ett nytt jobb så snart det bara går... Jag klarar helt enkelt inte flera månaders arbetslöshet.

Men mitten av februari är sällan högsäsong för kockar. Och som sagt - jag har varit tvungen att söka ALLT som jag över huvud taget skulle kunna ha chans att få jobb inom - för att så snart som möjligt få en ny anställning. Och få en ny trygg inkomst.

Och idag har jag fått nytt jobb. Något jag är jätteglad över.

Jag har fått ett jobb med bättre möjligheter till "trixande med arbetstider", betydligt bättre lön (runt 33 procent lönelyft) och jag har återigen fått möjligheten att jobba med gamla kompisar - människor jag verkligen tycker om!

Och imorgon arbetar jag min första dag på min nya arbetsplats.

Det kräver en festmåltid, så ungarna fick idag välja precis vad de ville till middag. Man skulle kunna tro att "kockens ungar väljer oxfile", men för mina barn var det godaste de kunde komma på, själva festmåltiden att fira denna glädjens dag:

en kokt med mos på den lokala grillen.

Skoj!

--

Nåväl. Jag byter inte bara arbetsplats, utan även karriär. Jag kommer inte längre laga mat professionellt. Och just det gör förmodligen att det blir tyst här på bloggen. Åtminstone ett tag. Jag har just nu inga uppslag om vad jag ska skriva om. Och den närmaste tiden har jag så mycket annat att plugga in och vänja mig med i mitt nya jobb att jag säkert inte hinner skriva på Krubb.

Om jag fortsätter att blogga på Krubb får tiden utvisa, men det kommer då att möjligen bli ur ett nytt perspektiv. Mitt liv har ett nytt perspektiv. Ett perspektiv som inte längre kretsar kring mat.

Vi får helt enkelt se vad som händer.

Men jag vill tacka Er, mina läsare, för tiden som varit. För Ert intresse. För Era kommentarer och allt jag lärt mig av Er de här åren. Några av Er känner jag bättre än andra. Vissa har varit med i princip från början. Andra har kommit in efterhand. Men ni har alla hjälpt till att göra Krubb till den blogg den är idag. Tack.

Dålig skärpa...

Är hemma efter min hornhinnetransplantation. Är föhållandevis pigg (tack alla som ring, skrivit och hälsat), men ser inget vidare än. Det är väl kanske inte heller så konstigt, kan man tänka, såhär bara ett par dagar efter operationen.

Jag kör den där "ctrl & +" - grejen så stort jag bara kan, lyssnar på "pratorn" och försöker skriva och läsa. Det går sådär.

Orkar inte. Det blir liksom bara några minuter i taget, sedan har jag ont i huvudet. Men ändå. Jag tänkte liksom.

Jag tänkte nog egentligen bara skriva och tacka.

Tack, alla.
För alla snälla ord.
För alla varma hälsningar.
För alla fina tankar.
För att ni fortfarande läser här, fastän jag inte orkar skriva så mycket.


Tack mamma och pappa som hjälpt till med ny dator. Ny digitalkamera. Så jag kan blogga. Och för all hjälp med mat, nu när jag inte orkat laga mat själv. Och för sällskapet, nu när jag känt mig liten och ynklig.

Och ni andra. Ni vet vilka ni är.

Och tack du. Du som körde mig hem till min lägenhet och hjälpte mig handla. Som matade min katt när jag var sjuk och som jag vet att jag alltid kan ringa när jag behöver något slags sällskap.

Jag försöker samla tankarna. Skriva något skarpt, men skärpan är för dålig. Synskärpan. Den mentala skärpan. Jag tar det lugnt och försöker komma igen.Slipar mig en annan dag.

Tills dess. Tack.

Det senaste året

Det har hänt en del det senaste året. Bara här på bloggen (och som ändå är en ganska liten del av mitt liv, rent generellt)har det hänt en del riktigt balla grejer. Jag glömmer säkert något, men under det senaste året minns jag bl.a:

De olika tävlingarna. Jag tror att jag aldrig har så många läsare som just när jag har tävlingar. Läsare är kul, och några har sedan dessutom stannat kvar på bloggen. Under året har jag haft tre (eller faktiskt fyra, men en räknas inte för jag fick inga bidrag) tävlingar där fina priser delats ut.

Jag har också fått göra web-TV både här på bloggen (Jespers kök) och sedan på aftonbladet.se - Sveriges största mediasajt, tillsammans med Mat-Tina. Det har varit jätteskoj. Och fullkomligt surrealistiskt. Jag har njutit av varje sekund man jobbat framför kameran, men sedan tyckt att det varit pinsamt att själv kolla på resultatet, även om jag förstår att många har gillat det.

För de som undrar kan jag säga att jag inte har något mer webb-TV-projekt på gång just nu, men kanske kommer att återkomma med nya "Jespers kök" eller så i framtiden om efterfrågan blir tillräckligt stor. KillenTidigareKändSomMediaKristofer har en del material kvar från inspelningarna förra våren som kanske kan användas i framtiden.

Jo - så har jag ju skrivit en liten bok också!Den är varesig snygg eller speciellt innovativ, men den är min. Och köper man den får man en hel del bok för pengarna! Så det så!

Jag har bytt jobb ett par gånger. För ett år sedan jobbade jag på utbildningsföretaget ADOY, som bl.a. utlånad lärare till SIIS och deras ICM-program. Jag bytte jobb av en mängd orsaker, men en var att jag ville ut i köket igen, och så kom det sig att jag hamnade på förskola - först på Grantomta och så småningom - när jag förstått att det var förskolekök jag ville jobba i - min nuvarande arbetsplats, på Ekbackens förskola.

Jag har blivit omskriven i andra bloggar, i tidningar och tidskrifter några gånger under det senaste året. Det har varit jättekul och har i sin tur renderat inbjudningar till smaktestning av vatten och nu senast av glass. Helt fantastiskt roligt.

Det var förresten det som satte igång mina tankar inför det här inlägget - att jag fått glass. För vem hade trott det för ett år sedan? Det har hänt så oerhört mycket och ibland känns det som om det bara rullar på och det är lätt att bli fartblind i svängarna. Då är det lätt att glöömma att det faktiskt är en gåva. Något man fått.

Nämligen Er. Läsarna. Bloggen har växt från några tiotal läsare förra våren, till ett par hundra idag, dagligen återkommande läsare. Flera kollar in bloggen flera gånger om dagen, men oavsett hur man räknar är ni bokstavligen hundratals som läser här. All den här framgången, under det senaste året, hade varit omöjlig utan Er, så vad jag kanske egentligen vill säga i den här rätt långa postningen är - i ett ord:

TACK