Efter Alexander Nilsson och Per Morberg...

Kollar efter ett tips på twitter in Regular Ordinary Swedish Meal Time på youtube, ett matlagningswebb-tv-program som skall handla om vanlig svensk matlagning.

Borde egentligen bli förfärad, men tänker att det här nog egentligen är en naturlig följd av de lite mer yviga utspelen av TV-kockar på senaste tiden. PerMorberg som slänger och dänger med nyslaktat kött, skrapar bredvid från skärbrädan och gör "rustik" mat. Alexander Nilsson med sina stora gester och svengelska ibland väldigt högljudda utrop. Det här känns liksom som om man har tänkt:

"Well, är det såhär svensk mat-TV ska se ut, då skall inte vi vara sämre". Och så har man gjort den här hobby-produktionen.

I just det här programmet görs köttbullar. Och man tar i så man nästan kräks för att spela över klyshorna. Det slängs, dängs, skvätts, kastas grejer osv. och jag får associationer till en annan svensk matlagningskändis:

Den svenske kocken, från mupparna.
och blir lite beklämd. Är det såhär svensk mat uppfattas utomlands? Hafsigt, slafsigt, med högljudda kockar som talar ett hemmagjort språk i köken? Som slänger och dänger med ingredienser, spiller och drullar och har sig? Och är det bilden vi vill förmedla?

Svensk matlagning har länge, bland andra européer varit lite av ett skämt. Man har skämtat om att "i sverige kan man laga två sorters sås. Och de definieras av inget annat än färgen". "Svensk matlagning är antingen brunsås eller vitsås".

Själv trodde jag att vi kommit en bit ifrån den här nidbilden av svensk matlagning. Att vi i stället hade kommit att bli ett land man sneglar lite på ute i europa, efter framgångar med profilkrogar som "Franzen/Lindeberg", Bocuse d'or-deltagare och annat. Men det här verkar helt enkelt vara en stämpel som är väldigt svår att tvätta bort - svensk matlagning är slafsig. Och högljudd. Och mest bara kladdig.

Och det är synd.

Jag gillar både Per och Alexander. Shit - Alexander har lärt mig något av det viktigaste jag kan! Och det är världens trevligaste killar. Per fick mig att återigen gå tillbaka till grunderna och jaga smaker i stället för att på ett nästintill larvigt sätt dutta och stapla mat på höjden. Så - all heder åt de killarna. Frågan är bara om de vet vad de ställt till med.

För när man ser det här blir i alla fall inte jag speciellt sugen på svensk mat!

Fettisdagen

Fettisdagen. Upptakten till fastan. Och för de flesta av oss - "semmeldagen". Det äts och testas och jämförs semlor i tidningar, i mina favoritbloggar och på TV.

På förskolan är semmeltempot lägre, men det har ändå bakats semlor med barnen idag. Eller semlor och semlor? Finns det regler för vad en semla SKA innehålla? För när man jobbar med barn i förskolemiljö får man inte använda mandelmassa. Alls. Nöt och mandelallergiker kan få en allergisk chock bara de vistas i samma rum som det kan finnas spår av mandel. Som i en semla.

Svaret blev att i stället fylla semlorna med bär (hallon).

Och då infinner sig nästa allergi-jobba-med-barn-i-kök-fråga: "Hur gör vi med dem som inte tål mjölkprotein?". Intressant frågeställning. Utan något riktigt bra svar. För visst finns det numer soja-substitut som går att vispa, men nu är vår semla alltså en vetebulle med kardemumma i, utan mandelmassa och dessutom utan grädde. Är det en semla då?

Och nu kommer nästa "ta - i - så - att - du - baxnar - allergi - jobbamedbarnikök - fråga": Nämligen: Vi har äggallergiker bland barnen. Man kan varken ha ägg i själva vetedegen eller pensla för vacker färg...

Resultatet blev - enligt uppgift - "gott". Om än kanske inte en så traditionell semla?

Bra jobbat, i alla fall, alla kollegor som tog sig tid till att baka med barnen. Det lär ha varit mycket uppskattat! Good work!

...och själv åt jag inte en enda semla det här året.