Jag älskar mitt jobb. Det är världens bästa. Jag har bra arbetstider, för att jobba i ett professionellt kök, jag får - i princip - laga den mat jag vill och jag
har en unik kontakt med mina gäster, som jag aldrig upplevt i något tidigare kök.
Ändå finns det när man tar steget från krogen till att arbeta på förskola en del av jobbet som kan bli lidande - tekniken.
Över huvud taget tror jag det handlar om volym. På krogen arbetar man ju ofta med en gäst i taget, och har kanske något hundratal gäster per kväll. I mitt "storkök" har jag tvåhundra lunch som skall vara färdiga samtidigt. Det säger sig själv att maten inte kan läggas upp på enskilda tallrikar. Det hinns helt enkelt inte med. Det gör att tekniken helt enkelt får släpa efter.
Nu, efter att ha jobbat ett par år på förskola (jag vikarierade ju i några månader 2007 på en förskola på värmdö och har sedan januari 2008 varit anställd på Ekbacken) har jag själv ibland känt att jag tappat lite av min teknik. Att jag inte längre kan göra lika snygga uppläggningar. Att känslan för detaljer blir sämre.
Samtidigt har jag lurat in min gamla commis i mitt värv. O. - som ju jobbat på krogen och som jag försökt lära små tips och tricks för att göra söta små franska upplggningar, jobbar nu hos mig i mitt storkök. Även hans teknik stagnerar. Så den här veckan har vi, under de minuter där det ibland inte händer så mycket på jobbet (när en leverantör är försenad, t.ex. och man bara står och väntar på vad som skall hända...) jobbat på vår respektive teknik.
Vi har tagit fram klämflaskor, paletter, stansringar, småknivar och liknande och fortsatt att - bara för oss själva - jobba med våra uppläggningar, finslipa och utveckla våra egna idéer om teknik.
Det har varit roligt. Och det har varit utmanande. Och det har blivit en nytändning, i alla fall för mig. Att få utmana sig själv igen. Att lika med droppar och duttar och chiffonera örter till små söta dunfjun.
O. har - hoppas jag - återigen fått lära sig något nytt och själv har jag återknutit till en del av yrket jag inte känt av på ett tag. Det har varit nyttigt och roligt och jag tackar verkligen min lyckliga stjärna för att vi haft de där minutpauserna, lite då och då, på jobbet.
Mitt jobb är verkligen världens bästa!
