My Bonnie...

is over the ocean?

Inte riktigt. Izabella - min gamla Ciao - "is over the ocean" som den gamla sångtexten antyder. Hon såldes nämligen till en ny glad ägare som snabbt flyttade henne till Gotland, där hon nu lever och mår väl (och fått ny koppling). Kunden blev nöjd. Jag blev nöjd. Och Izabella fick ett mer kärleksfullt hem än jag kunnat ge henne, så...

Jag har emellertid ivesterat pengarna från mopedförsäljningen i en ny moped. En Bonnie. Som alltså inte är "over the ocean". Utan ute på vår närmaste lilla uteplats.

Dottern blev - liksom jag - förtjust (jag i färgen och det faktum att den ser ut som en gammal 50-talsvespa) och har sedan Bonnien inköptes velat köra den själv. "Det är min scooter", säger hon. Jag har berättat att det är lite drygt 11 år kvar tills hon får köra moped, men just DEN informationen är inget hon tar någon större notis om.

Idag, när jag kom hem från jobbet, gick det inte längre. Vi tog på oss hjälmar och så körde vi en sväng runt kvarteret. Dottern fick stå på fotplattan medan vi rullade långsamt (det går inte att rulla speciellt fort med den här mopeden) runt kvarteret. Dottern tryckte glatt på tutan och slog på och av strålkastaren.

Nåväl. My bonnie är en av typen "Bajaj" (som förmodligen - av allt att döma (kanske inte) betyder "långsam gubbscooter" på Hindi?) och är sedan 1997. Den är förvånadsvärt bra hållen och går bra, men har några smärre skönhetsfel, men vem har inte det? Även jag var snyggare 1997...

Nåväl - för att kunna lägga alla historier om mopeder på hyllan ett tag - här kommer en bild på hur roligt vi hade det när vi kört runt rabatten, så att ni får se hur fin mopeden (och kanske framförallt dottern) är.

I morgon skall jag åka med "Röda Faran" (som ännu inte fått något passande namn - vad kallar man en indisk moped?) till jobbet. Det blir kul. Fast inte så fort.

Tårtonsdag.

Det var onsdag igår. Onsdag efter tisdag. Tisdag som i leveransdag. Inte helt överraskanade kom Menigo med fel grejor, och missade på andra. Fastän man lovat "göra en utredning för att se var i kedjan det brister". Fastän jag blivit uppringd av diverse chefer på olika avdelningar som lovat "ta tag i det här". Fastän jag ringt till Menigos kundtjänst 16 veckor de senaste 18.

Nåväl. Till sist tyckte någon av de här cheferna att det blev lite för pinsamt, så hon åkte ut till Årsta, plockade själv ihop de varor sosm saknades, körde ut till oss i sin egen audi, med grejerna i en kylväska och och överräckte dem personligen. Det var schysst, tycker jag. Det visar på ett engagemang. Med sig hade hon också en tårta "som plåster på såren" och därför blev det tårtonsdag igår.

Tårtonsdagen var - till skillnad från tisdag, då i princip allt gick åt skogen hela dagen (moppen startade mystiskt inte alls på morgonen, jag blev sen till jobbet, fick fel grejer, kunde inte ge barnen den mat de skulle ha, gjorde champinjonsoppa som ingen åt och fick slutligen jobba över för att fylla i alla avvikelserapporter efter varuleveransen och ringa kundtjänst och sådär...) - riktigt bra, hela dagen:

Jag fick mirakulöst igång scootern på typ tredje försöket på morgonen och puttrade sedan lugnt till jobbet på sisådär en halvtimma, kom tidigt till jobbet och hann plocka i ordning och fixa matsäck till barn som skulle på utflykt, ta fram bröd och grejer ur frysarna, och lagade sedan god och populär kyckling till lunch. Sp efter lunch var det alltså fika (med tårta) tillsammans med kollegorna och så var det hemgång.

Det behövs ibland en sådan där "tortdag" för att man skall komma på rätt köl igen. När dagen innan känns som "ens värsta dag på jobbet" är det skönt att få lite framgång.

Izabella och jag gör slut.

Jo, det är sant. Izabella - min gamla Ciao Bravo, och jag, gör slut. Det verkar vara ett ömsesidigt beslut, för hon bara trilskas och trilskas, och jag har till sist tappat tålamodet. Skilsmässan är ett faktum...

Det är givetvis trist, men någonstans måste man sätta ned foten... Hon var - i början av vår bekantskap, så väldigt medgörlig. Trevlig, tyst ocdh snabb. Såhär, några hundra mil senare har hon tröttnaqt. Och hon skorrar mest hela tiden.

Nåväl - den som möjligen kan tänka sig denna fullblodsitalienska till sällskap åt sig, och gärna vill pilla på gamla italienska mopeder, kan nu göra sig ett kap och köpa en billig här.

En epok är över.

Chili och mopedväder

Hade Chili con carne på jobbet igår. Ja, och så "chili sin carne" eller vad det kan heta om man gör en vegetarisk? I mitt fall med quornfärs. Och så en "Carne sin chili" till ett par barn som äter annan specialkost. Det var kul, för jag tänkte att "det var ju inte så länge sedan jag hade chili på matsedeln" och när jag k ollade var det någon gång i början av februari. Tiden går tydligen fort, vilket verkar visa (återigen) att jag har det väldigt roligt på jobbet.

En annan sak som var väldigt roligt igår var vädret. Jag hade i och för sig stått i ett lite för varmt kök hela dagen (det blev så varmt att jag fick ta av mig kockrocken och jobba i T-shirt, i stället!) och meswt fått se på nät ungarna lekte utanför så jag var grymt avundsjuk när jag åkte hem. Vädret var så fint och det skrek verkligen i "åkak moppe-tarmen", så stackars Izabella fick ställa upp och så blev det varv mellan huset och Magnus, och tillbaka.

Vi har - ibland - fått bort missljudet från moppen, men ibland återkommer det och jag vet inte varför. Kopplingen är emellertid inte den bästa (lemellerna är slut), men med en moppe från 90-talet känns det inte jätteprioriterat att meka så mycket mer med den. Jag kör den så länge det känns kul och sedan får jag väl sälja den till någon som behöver reservdelar eller något. Själv vill jag EGENTLIGEN ha en "50-talsinspirerad" scooter. En sådan där som har en stänksköld framme vid styret.

Har sett att det tydligen finns en gammal 30-moppe som hette "Honda Air" eller något liknande på mitten 90-talet, som man kanske kan hitta en begagnat. Då ni! Nej, nu skall jag gå och ta på mig lite mer kläder. Det är kyligt att susa fram i typ 25 km/h, såhär dags på dygnet, skall ni veta!

Bolognese och mopedtrubbel

Jo, jag gjorde pasta bolognese på jobbet igår. Det gick - som nästan alltid när man gör någon pastarätt - rätt bra, men inte riktigt fullt så bra som det brukar med just köttfärssås. Jag vet inte varför, men jag fick helt enkelt sås över. Och så lite svinn av sås som kastades ute på avdelningarna. Inte sådär jättemycket, men ändå. Köttfärssås brukar vara en sådan där grej som ungarna äter tills det är rent i skålarna. Och då plundrar eventuella rester mer eller mindre direkt ur kantingerna. Igår var det... lugnare...

Nåväl.

Det blev ju i alla fall trevligt väder, sådär framåt eftermiddagen. Jag bestämde mig för att försöka få igång Izabella, men det verkade svårt. Hon bara bråkade. Jag försökte med att tömma henne på gammal bensin, fylla på ny bensin, köra motorn torr och försöka rulla igång henne. Flera gånger. Det funkade inte. Tog till sist hjälp av KlätterMagnus i förhoppning om att han - som kan i princip allt om motorer - skulle få igång henne.

Inte ens Magnus erfarna fingrar kunde kittla igång henne. Hon tänder (visade det sig när vi börjat skruva ned henne i sina beståndsdelar), eller rättare - hon har gnista när man trampar runt. Det kommer bevisligen bensin ur bränslekranen när den står öppen och hon brummar i nedförsbacke eller när man trampar henne. Men sedan händer inget.

I ett sista desperat försök att få igång henne innan mörkrets inbrott tog jag ur tändstiftet och fyllde förgasaren med startgas. Då startade hon. Och gick kanske 4 meter innan det blev stopp.

Jag funderar på om det är något problem med bränslelöverföringen, eller vad det kan vara, men KlätterMAgnus har lovat att kolla in henne idag, i fullt dagsljus och försöka få henne att funka. Lyckas han blir jag glad.Så glad att jag lovat honom lyxmiddag. Vi får se hur det går. Tills vidare får jag drömma om farvinden mot ansiktet och friheten i att puttra fram på ett Italenskt fullblod i sisådär 25 km/h.

En bra dag - trots allt.

Åkte, vid strax före sexrycket, med Izabella mot nya äventyr. Allt var bra. Bella startade på första försöket, gick jämt och fint och vädret var mysigt. Jag körde med öppet visir på AGV-hjälmen och kände mig sådär härligt fri som bara folk på två hjul kan känna sig med ett italienskt litet ettrigt muskelpaket mellan benen. Kom förbi Boo kyrka och började tänka på vägarbetet som håller på där. Igår var det en massa sand över hela gatan och cykelbanan var avstängd hela vägen fram till själva vägen. Idag kommer jag förbi avspärrningarna och ned i backen, precis förbi Eriksviks busshållplats när Bella plötsligen puttrar lite konstigt och sedan dör.

II nedförsbacke! Vad har hänt? Jag får henne att tända och rullar en meter innan det puttrar till igen. SOPPATORSK?! Jag tankade henne ju igårkväll för att jag visste att jag skulle ut och köra idag? Nåväl - jag ställer om bränslekranen till reservtank och Bella puttrar till. Jag lyfter nu med all kraft mopeden och skakar den. Inget kluck.

Någon.
Illvillig.
Ond.
Illgärningsman.
Har.
Slangat.
MIN
Izabella!

Vid insikten därom är jag så irriterad att jag känner för att kasta Izabella så långt jag bara kan. Kommer på att det inte är hennes fel och börjar i stället putta henne framför mig.

Jag har en gammal kompis - Peder - som har en kåk i Lillebo, ungefär en kilometer längre bort längs cykelvägen. Medan bussen åker förbi svär jag över alla finniga tonåringar i Orminge som inte tycker sig ha råd att köpa egen soppa till sina söndertrimmade kinesmoppar och uttalar hemska eder och förbannelser över dem och deras familjer (och ifrågasätter givetvis deras härkomst och ifall alla deras mödrar verkligen inte gick på farliga mediciner när de ammade dem). Rullar upp Izabella på Peders garageuppfart vid tjugo i sju. Jag börjar sju. Jag brukar vara på jobbet tjugo i sju för att hinna byta om och ta en kaffe innan jag "stämplar in".

Idag ringer jag taxi i stället.

Kommer till jobbet tre minuter över sju. På uselt humör.

Öppnar snabbt grönsaksförrådet och tar med mig en låda äpplen och några tomater in i köket, där jag byter om och sedan - lite stressad börjar preppa käket...

...

Gjorde ugnsstekt falukorv idag. Det gick hem. Ungarna åt som... Ja, nästan som om det vore min pasta och köttfärssås i fredags. Kul. Det är alltid kul när det blir bra.På eftermiddagen hann jag både ta hand om alla grejer som kommit i leveransen idag, städa fint i köket (där det såg ut som ett slagfält i morse - jag hade ju "diskhjälp i fredags - och serverat mellis och, trots allt, fått tagen att funka.

Det känns bra.

Hemvägen blir buss till Peder, där Fru (och fröken) Värn möter upp med 2% oljeblandad 95 oktanig godhet på dunk. Bella startar återigen på första försöket och jag kör hem på tjugo minuter.

Jag har numer tanklock med lås.Jag vet - det är inte original på Ciao, men ibland nödgas man liksom göra ingrepp i originaldesignen för att kunna bruka mopeden också. Jag antar att jag kan sälja den som "custom-configurerad" sedan. :-)

Nåväl.

Demain il y a une autre jour, som fransmännen säger (Och Christer Björkman sjunger på den förhatliga radion på jobbet). Om vädret är ok i morgon skallk jag göra ett nytt försök...

Måndag morgon...

... och mitt huvud känns så tungt.

Precis lagom som förkylningen börjar ge sig kommer pollenallergi. Snuva som snuva, typ.

Idag vankas det falukorv.

Snart drar Izabella och jag till jobbet.

Kärlek i 30 km/h

... Givetvis är hon en dam. En italienska. Från och med nu heter moppen "Izabella". Det känns liksom naturligt att säga "ciao bella" om henne.

Körde till mor och far en sväng idag. Det gick bra, men jag glömde bränslekranen på så när far skulle provköra den mycket sportiga synnerligen lagliga ovässade italienskan gick hon inte igång. Jag fick "rullstarta" henne utför en backe, och när jag kom tillbaka upp igen såg pappa skeptiskt på henne och sade "en annan gång kanske"... Nåväl - nu har hon träffat föräldrarna. Jag antar att det liksom är någon slags "checkpunkt" på våran väg tillsammans.

Provkörde vägen mellan hemmet och Grantomta idag. Den var.... ... . lång. Men bitvis fin och skoj att köra på, vid vackert väder. Bella gick som ett urverk. Ungefär 45 minuter tog det, åt vardera hållet, så det är ungefär vad det tar med buss. Fast jag slipper bytet. Och jag kommer hem fortare, för på hemvägen missar alltid min ena buss den andra, och jag får stå i Gustavsberg och vänta i 20 minuter.

Izabellas midja är emellertid ungefär lika välutvecklad som min, och ger därför - efter en så kort resa som en och en halv timma - ordentligt med träsmak. Eller "skinnbeklädd aluminiumprofil-smak", kanske.

Nåväl. Efter de här första - lite flirtiga - kontakterna håller vi på och lär känna varandra bättre och bättre, Izabella och jag. Det här kan utvecklas till något fint. Eller som de sjunger på den eländiga radion på jobbet - "Det börjar verka kärlek, bannemej!".

Kärlek i 30 km/h.

Teckan på att jag snart ÄR Jamie Oliver

Jag gillar ekologiska råvaror.
Jag är jättesnygg i broderad kockrock.
Jag är gift med en jättesnygg tjej (som i och för sig inte är fotomodell, men som borde vara det!)
Jag jobbar med mat åt barn-
Jag är också - snart - välkänd TV-kock (nåja - i alla fall web-TV-kock!)
Sedan i eftermiddags äger jag också en tjänstescooter!

Check this out!



"Bellisimo - eh? En liten vinröd alldeles fantastiskt trevlig Piaggio Ciao Bravo från 99, att puttra på till och från jobbet. Ni skall bara se mig sedan, när jag åker runt till saluhallarna och mellan mina olika lokala handlare och snackar sådär härligt avspänt med dem som bara välkända TV-kockar kan...

Men visst är moppen snygg?