Stekt torsk med pepparrot

Inspirerad av mina föräldrars middag härom dagen blev det idag smörstekt torskfilé till middag.

Med pepparrot, räkor, skirat smör, kokt tärnat ägg och dillsmörslungad färskpotatis.

Så enkelt att det knappt behövs något riktigt recept, men skissartat typ såhär:

Sätt på potatisen. Salta vattnet ordentligt. Skira smöret på låg värme i en kastrull samtidigt.
Koka äggen. Ha gärna lita salt i vattnet, så spricker de inte så lätt. Låt koka tills de är hårda (6-7 minuter?)
Fixa räkorna.
Hacka dillen. Finhacka inte för fint. Spar några dillvippor till att dekorera med.
Skala och hacka äggen grovt.
Riv pepparroten.
Nu är smöret i pannan varmt och lite brunt. Dags att steka fisken. Stek på bägge sidorna. Salta och peppra fisken. C:a 3-4 minuter per sida.

Dags att börja lägga upp (om potatisen är klar, men det är den nu, om du jobbar ungefär lika snabbt som jag)

Häll av potatisvattnet. I med lite av det skirade smöret i potatiskastrullen och över med dillen. Slunga runt, så alla potatisar får dillsmör på sig.

Lägg upp, med potatis, räkor och kokt ägg. Slå skirat smör över. Strö rikligt med pepparrot på och lägg på en citronskiva. Dekorera med en dillkvist.

Världens enklaste. Och världens godaste.

Ps. Bland matgästerna fanns idag ett barn som annars ALLTID ber om tacos. "Jesper - det här var jättegott! Det här kan jag leva på! Det var lika gott som tacos!"

Det värmer ett gammalt kockhjärta. Ds.

Varför göra det svårt?

Har skrivit det förr och kommer att skriva det igen - bara för att mat blir tillkrånglad ibland blir det inte alltid bra. Och det enkla är ofta det geniala. Som i fredags - då Fru Värn och jag firade bröllopsdag: Vi hade bestämt oss - i sista stund - för att gå på Öbergs rekommendation och äta på en kvarterskrog i några andra hemkvarter än våra egna, men inte så långt härifrån. Vi kommer dit och märker att krogen i fråga är en tidsmaskin - man går genom dörrarna och kommer in i brytpunkten mellan sent sjuttio- och tidigt åttiotal. Falska valv, persikofärgade väggar, inredning i falskt ädelträ. En bar med oljor, vinflaskor i bast och vinägrar på en hylla ovanför, serverings"lucka" på bardisken, en meny med rätter som "black and white", "sjötunga walewska" och en ankpate... "The good old stuff", helt enkelt.

Fru Värn åt "vitlöksfrästa champinjoner" (Ja, ni HÖR ju! Lysande!) medan jag tog en (väldigt stor, väldigt god) "toast skagen" (med fantastiskt god skagenröra) till förrätt. Varmrätten bestod i mitt fall av en nostalgisk "black and white" medan Fru Värn åt en sådan där Jugoslavisk schnitzel som är omöjlig att uttala - men ni vet? Kalvschnitzel med fårost och grejer? Paprikasås och pommes.

Gott. Och mycket mat.

Såpass mycket att vi faktiskt bestämde oss för att ta desserten hema, så att maten fick sjunka undan lite. Det gav mig dessutom en välbehövlig prommenad som hjälpte till att komma igång med ämnesomsättningen igen!

I den lokala coop-butiken sökte jag noggrannt igenom fruktdisken efter "något roligt" och kom - efter en stunds debatterande med mig själv - på att "varför krångla till det?" och köpte således några krav-odlade päron, en liten ask röda vinbär och ekologiska vindruvor (som var packade med en klase gröna och en med blå druvor i samma ask). En liten tur förbi det där stora stället med Lindt-choklad och en kaka med "equador" och desserten var fixad!

Väl hemma blev det (gott italienskt) kaffe till chokladen och frukten och lite halvromatiskt, sådär, med tända ljus och lugna samtal, sådär som det blir när vuxna människor faktiskt får lite tid ensamma att prata med varandra på, som vuxna människor kan göra...