onsdag, april 30, 2008

Ekbackens kycklingsoppa

En enkel kycklingsoppa, sopm visat sig vara populär hos barnen:

(4 port):

300g kycklingkött av valfri sort.
1 morot
1 palsternacka
1/4 rotselleri
1/4 purjolök
1 gul lök
100g gröna ärtor
1 litet glas vitt vin
God buljong
Rosmarin, timjan, salt och peppar

Skär rotsakerna i tärningar, runt ½ gånger ½cm i storlek och lägg i en kastrull. Hacka lök och purjolök i rätt grova bitar. Slå på vatten och låt koka u pp.
Skär under tiden kycklingen i små bitar och bryn dessa hastigt i en panna, med lite olja.
I med kycklingen i soppan, som nu får stå och koka ett tag, tills alla grönsaker är mjuka.
Tillsätt vitt vinoch dra sedan ned värmen till "sjudande" .I med ärtor och amaka sedan av med kryddor efter behag.

Servera med nybakat bröd.

tisdag, april 29, 2008

Ibland så...

Ibland så hinner man mer än man tror - för man tror om sig själv för lite.
Ibland så lyckas man få till mat till barnen, som de tycker om och äter upp.
Ibland så ligger det något kul på hallmattan när man kommer hem.
Ibland så får man fina presenter i "arv" av sin storebror.
Ibland så är pannbiff med lök det godaste man kan äta till middag.
Ibland så kan man ena sekunden se något hos sin dotter och undra "var har hon fått det där ifrån?" och sedan se hur glad hur glad hon blir över att få sitta på en gammal scooter och förstå att hon - bortom alla tvivel - ändå är min dotter.

måndag, april 28, 2008

Bloggutmaning, från Newbiecooking

Emma - på newbiecooking - gav mig den här utmaningen. Den var lite kul, om än lång, så jag tänkte jag skall svara på den...

1. Hur länge har du bloggat?
Sedan december 2004

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Jag hade nog inga direkta bilder av det innan jag själv började blogga. En kompis . Anne, bloggade redan och när jag såg hennes blog kände jag att "det skuklle vara kul att pröva på. På den vägen är det.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Jag vet inte, längre, faktiskt. Men som jag läst länge är matälskaren.

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Jag tror att jag var mer personlig i början. Med känslor och sådant. Jag började blogga precis när jag höll på att bryta med en tidigare arbetsgivare, och jobbade nästan dygnet runt där, så jag var väldigt trött. Jag minns idag hur trött jag var genom att läsa vad jag skrev då, men tonen har förändrats radikalt här på bloggen sedan dess.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Något tjugotal.

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
En av kanske 20 är en humorblogg. En är Mackans skrivblogg. Två är "dagboksbloggar", resten är - i princip - matbloggar, utom kallskänkans "tio meter över havet", som är en av de bästa bloggarna jag vet, just för att den innehåller både "bakom kulisserna" från köksbranchen, fina dikter, och ibland väldigt utlämnande små livskrönikor.

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?

Linda Skugge


8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Jag hoppas att jag är unik, även om det kanske är förmätet att tro det, men jag har inte hittat några fler bloggar av yrkesverksamma kockar. Och definitivt ingen som tagit steget från krogen in på förskola, men Lagers Tabberas verkar ha samma passion som jag för mat, i alla fall.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
De har väl kommit att i alla fall acceptera det. Mamma och pappa brukar kommentera när de läser något jag skrivit. Ibland läser min fru vad jag skriver. Min tvillingbror, som livnär sig som bl.a. författare, brukar stötta mig i mitt skrivande. Det är viktigt.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Ja, det tror jag., även om jag givetvis skruvar upp vissa sidor av mig (och tonar ned andra) i bloggen. Men jag skriver t.ex. väldigt sällan om vissa sidor hos mig själv (att jag lirar i band och i den frikyrka jag är engagerad i, att jag älskar naturliv och gärna klättrar och allra helst med min dotter i sällskap, att jag gärna ser gamla spaghettiwesterns etc.)

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Jag tycker att jag är mer privat nuförtiden, än jag var i början. Men jag är också mer medveten nu om att folk faktiskt läser vad jag skriver. När jag i höstas sökte jobb, t.ex. fick jag reda på att flera av dem jag var hos på intervju läser bloggen. Jag skriver heller aldrig om mina kollegor på ett sätt som skulle kunna skada dem eller så. Eller om konflikter på jobbet, eller med föräldrar till barn eller så.

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Sex. Det är för privat.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Jag vet inte riktigt. Det är klart man skriver för att man vill bli läst. Jag skulle gärna vilja kunna skriva såpass bra att jag skulle kunna bli publicerad matskribent, men det här är ju också ett sätt att öva sig på just att skriva.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Nja. Jag tror att folk som läser min blogg och som sedan tar sig tid att träffa mig träffar två rätt olika Jesper. Folk som kände mig innan jag började blogga kanske ser mer av vissa sidor hos mig än de skulle annars, men jag tror inte att jag känner någon annan bloggare, som jag bara läser. Det vore nog puckat att tänka att man känner någon, för att man läser deras blogg.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Ja.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja. Det tror jag. Det kan bli så att man lägger ned mycket tid på det, och att man liksom pressar sig själv att hela tiden överträffa sig. Att man liksom lägger på sig själv för mycket arbete. Det tror jag kan skapa skadlig stress.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Ja. Det har jag. Hur jag hanterat det känns lite för privat att skriva om här.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Ja. Det har jag. Men så har jag ofta skrivit ett till inlägg och förklarat varför jag skrev som jag gjorde "i stundens hetta"....

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Jag vet inte riktigt. Eller jo - jag har blivit mordhotad en gång, när jag skrev något om en annan "matblogg" som fanns på den tiden. Det var lite läskigt.

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Ja, jo, jag har ju bloggat i några år nu, och jag tror att jag kommer att fortsätta. Det känns kul, just nu, och om jag fortfarande har något att säga/skriva kommer jag fortsätta. Jag tror att jag kanske kommer att våga "ge mig hän" åt lite mer nörderier och kanske inte bara skriva om husmanskost, utan kanske lite mer exotiska grejer...

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Det senare.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Det har givetvis varit väldigt roligt, annars skulle jag aldrig ha fortsatt. Och så har jag ju fått göra en massa kul grejer, p.g.a. att jag bloggar. Och bloggen har ju rönt viss uppmärksamhet, inte bara i bloggosfären...

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag vet inte. Det är kul att läsa och få inspiration.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Nej, det tänker jag inte, men om någon som läser den här bloggen vill skriva är det helt ok att skriva att jag utmanat Er. :-)

Haverrot, tonkabönor och andra spännande grejer...

Var ju - som bekant - på gastronord härom dagen och träffade där - faktiskt - folk som är matnördigare än till och med jag. Sådant är kul, för man lär sig en massa. T.ex. att det finns något som heter tonkabönor, att Jan Hedh gärna använder dem (och att de då används i degspadet, att de luktar gott av nästan vanilj (och väldigt mycket doft) och att det kommer att bli "nästa stora grej".

En annan grej man lär sig är att det finns något som heter "haverrot", vilket är en liten rot som i smaken inte är helt olik sparris, vad jag förstår, och jag undrar i mitt stilla sinne om jag kommer att behöva vänta i ytterligare 33 år för att få röra ihop lite hollandaise till en sådan. Givetvis måste jag försöka få tag på lite . Så snart som möjligt.

För sådan är jag. "Det kulinariska äventyret" går liksom före allt. Tänk om jag hittar något som jag gillar? Tänk om jag missar något jag gillar bara för att jag inte vågar pröva; för att något låter läskigt, luktar konstigt eller har en form jag inte känner igen? Nej - "Ro hit med grejerna!". Jag vill testa!

Bloggrannen Kinna skriver väldigt fint idag, om mötet med diverse grönsaker i min "älsklingsleverantörs" monter och jag tycker mig läsa i inlägget att hon också vill se mer av sådant här ute i handeln. Inte bara på flådiga restaurangers bord.

Jag håller med - det vore ballt. Dills det händer skall jag försöka pumpa Lager på information om udda ingredienser (för han odlar en del själv) som haverrot, mayapotatis och vad det nu kan vara.

Häromdagen kom det förresten, i ett inlägg bland kommentarerna till min bloggpost om kycklingspett ett förslag om libsticka i marinad till stekt/grillad kyckling. Jag blev så glad över att någon över huvud taget använder libsticka att jag var tvungen att springa och kolla i affären ifall jag kunde få tag på någon. De såg på mig som om jag kom från yttre rymden (vilket i och för sig inte är helt ovanligt) men sedan skakade de lite överseende på huvudet...

Nåväl. Det är skojigt med matnörderier. Man lär sig mycket, och det är ännumer kul. Jag måste ha världens bästa jobb. Jag lär mig nya grejer hela tiden och jag hittar under tiden "nästa stora grejer" att äta. Och att snöa in på.

Det går rykten...

Har nu hört från två oberoende källor att de sett mig på TV, på "kanske TV4, tv4+ eller kanal 7" tillsammans med Mat-Tina (som väl kanske borde kallas "letś dance-Tina", numer)?

Har själv inte hört något från produktionsbolaget eller så, så jag undrar: Är det någon mer som har sett det här, och i så fall var?Finns det utlagt på nätet någonstans (annat än på Mat-Tina-sidan i aftonbladet, då?). Hör gärna av Er om ni vet något...

lördag, april 26, 2008

Ett litet tips.


Om du kan hitta den här osten någonstans. Köp den. Det är bland det godaste jag ätit! Jag kan också säga att den bröt väldigt fint mot mangobalsamvinäger. Jag fick en sådan här - 150 g - på mässan igår och det är, som sagt, fantastiskt god ost.

Kaltbach "Le Gruyere" som fått åldras till en en riktigt fin, smakrik bit godhet i en grotta. Det blir inte mycket bättre än så, faktiskt.

Gastronord 2008

Som jag redan hintade om igår var jag alltså på GastroNord. Som sällskap och ciceron hade jag Omar - sveriges just nu kanske vassaste matskribent. Det var kul. Två snubbar som lagar och skriver om mat på en branchmässa för folk som skriver om och lagar mat är liksom nästintill synonymt med "barn i en godisbutik". Vi "shot the shit" med coola kockar, bagare, matskribenter och kändisar. Klämde och petade på ny (och häftig) utrustning. Åt oss mätta på olika smakprover avv alltifrån fruktpuréer, färdiglagad kyckling och biff, caffe latte till färskpressade fruktjuicer, småskaligt bröd, dansk lyxglass och sardeller. Kort sagt. Rock n' roll på alla nivåer.

Jag skall försöka förklara med några fina bilder (Omar fick med sig en kamera! Men så är han ju en
kille som tänker efter före, som det heter, också!):

Bland det första vi hittade, som var riktigt intressant så var det småskaligt tillverkad ost från Gotland. Ett familjemejeri - som förutom osten också tillverkade ett handkärnat smör med lokalt av hund uppnosad tryffel. Som sagt - VÄLDIGT intressant. Det känns som om det bara är en tidsfråga innan vi kan äta de här produkterna på någon riktigt lyxig krog i Stockholm.



Efter att bl.a. varit inne i montern och dissat menigo och druckit en caffe latte hos milko gick vi och kollade in tävlingsområdet. Riktigt kul att se prov på så unga, duktiga tävlande! Det är inte utan att det ibland rycker lite i tävlingstarmen. Jag såg emellertid i senaste "restaurangvärlden" att det fanns både tävlingar och utmärkelser att vinna, även för oss gamla, och nötta, och storkökskockar! Nåväl.



Rundvandringen fortsatte och Omar visade mig både till ett fantastiskt finskt bröd (som jag genast utbrister "detta är fantastiskt gott med ansjovis på!) och till Jens Dolks monter där vi fick smaka på bl.a. en helt himmelskt god sardell.







Som om DET inte vore nog hann vi spana in lite kändisar. Jens Dolk himself, Göran Lager, Jan Hedh, Myllimäki, ja och jag glömmer säkert någon, men många var det. Göran Lager var helt fantastiskt trevlig och vi hann prata om både fördelarna med haverrot, mayapotatis, hur man kan skriva kokböcker om husmanskost, var hans fru söker jobb någonstans (vilket var jättekul!) och var man får de bästa thailändska råvarorna på mässan.(Bilden är dock tagen någon dag tidigare, för Omar har på den lyckats få med Lisa på bild också, och hon var tyvärr hemma igår, p.g.a. sjukdom).



Innan vi gick hem blev det också lite provsmakning av dansk glass, en tur bland tuffa maskiner, och slutligen en god (kanske lite dryg) halvtimma i Wûsthofmontern.

Elaka tungor vill säkert göra gällande att det hela mest var ett dåligt försök att blända den söta montertjejen med min fantastiska knivteknik, men faktum var att Wüsthof kanske stod för den intressantaste nyutvecklingen på hela mässan - nämligen en helt ny serie knivar, byggda kring det gamla konceptet "classic" (en sådan som jag har) kallat "classic ikon". Dessa nya knivar fanns med trähandtag och svart plasthandtag, precis som min kniv, fast också med en gräddvit variant, som var så ruggigt snygg att den kändes som att smörja min buckliga hornhinna med balsam...





Givetvis var vi tvugna att känna lite mer på knivarna och Omar köpte faktiskt en. Men det är - som det heter i sagoböckerna - en helt annan historia.

fredag, april 25, 2008

500!

Det är kul och smått otroligt, men sant. Det har hunnit bli 500 poster här på Krubb!

Jodå! Om någon dag kommer ett lite längre reportage från årets upplaga av Gastronord, men om det kliar i "läsa om mässa"-tarmen kan man kolla in Anne, Lisa eller Omar. Alla de här är ju bloggar jag själv läser, och som ofta inspirerar mig själv till nya stordåd. Om 500 nya poster lär jag ha länkat dem några hundra gånger till, så...

Well. Tack, alla som fortsätter att läsa på Krubb. Och hoppas ni är kvar om ytterligare 500 poster.

Kycklingspett

I kommentarerna till ett tidigare blogginlägg skrev användaren Louise och ställde följande fråga:

Hej Jesper.

Inga bra kommentarer just nu till detta, men jag har en fråga som jag gärna skulle vilja ha hjälp med.

Jag har tänkt att servera kycklingspett på tvååringens kalas (vi blir så himla många och istället för att bara servera hembakad tårta och kaffe så ska alla gästerna, stora som små, få kycklingspett, tabouleh, dipp/röror, gott bröd och lite andra grönsakstillbehör.)

Nu till min fråga: Hur gör jag GODA kycklingspett på bästa vis? Ska man ha lårkycklingfilé eller funkar det med vanlig kycklingfilé? Bra marinadtips? Grilla i ugn? Hur lång tid så att de inte blir torra? Sesamfrön på?

Tacksam för tips!!! Och - jag är inte någon fan av sweet chili-sås, kanske är bra att tillägga...

=)


Och det finns ju givetvis flera svar på den frågan: Jag skulle, för att det är relativt små barn som skall äta maten, göra något rätt milt, och utan varesig så mycket salt eller för heta kryddor i maten. Ett slags yakitori, kanske?

Koka ihop en sås på 1 dl japansk soja (den är mindre salt än kinesisk), en buljongtärning, 2 msk socker 2 msk honung och en hackad vitlöksklyfta. Låt puttra ihop tils den blir lite tjockare.

Pensla sedan kycklingLÅRfile med ungefär hälften denna sås, spara andra hälften, , och trä upp dem på våta bambuspett.

Stek i långpanna i ugn på 180 grader i sisådär 25-minuter. Vänd på spetten efter halva tiden. Använd stektång - det är varmt.

Ha nu i en tesked ingefära i din sås. När spetten har gått färdigt i ugnen - pensla dem med såsen igen. Rulla dem gärna i sesamfrö, om du inte har någon allergiker närvarande.

Lycka till.

torsdag, april 24, 2008

"Mattrack"?

Ja - ni vet - "bakgrundsmusik" till film, datorspel och andra företeelser kallas ju "soundtrack". Nu har HD skrivit om vilken mat som passar till vilken film. Mackan hakade på och skrev om mat till böcker.

Jag som är intresserad av både soundtracks, film, böcker och - kanske främst - mat, tänkte:

"Men vad har maten själv för soundtrack?", "Vilken film passar till pitabröd med ryssröra?", "Vad läser man till ärtsoppa?".

Just soundtrackfrågan känns speciellt intressant, för det har hänt - har jag hört - att kockar jag känner har försökt att t.ex. förföra med mat. Och inte så sällan har vi någon slags soundtrack till romantiska middagar, eller hur? Ute på restaurang kan det vara en stråkkvartett eller något annat lite dämpat. Hemma skulle det (om man vill vara lite uppenbar) Marvin Gaye (Let's get it on, någon?) eller Barry White, eller typ... Nina Simone.

Eller - vad säger ni? Vad är soundtracket till käket? Och vad läser man egentligen till ärtsoppa?

Izabella och jag gör slut.

Jo, det är sant. Izabella - min gamla Ciao Bravo, och jag, gör slut. Det verkar vara ett ömsesidigt beslut, för hon bara trilskas och trilskas, och jag har till sist tappat tålamodet. Skilsmässan är ett faktum...

Det är givetvis trist, men någonstans måste man sätta ned foten... Hon var - i början av vår bekantskap, så väldigt medgörlig. Trevlig, tyst ocdh snabb. Såhär, några hundra mil senare har hon tröttnaqt. Och hon skorrar mest hela tiden.

Nåväl - den som möjligen kan tänka sig denna fullblodsitalienska till sällskap åt sig, och gärna vill pilla på gamla italienska mopeder, kan nu göra sig ett kap och köpa en billig här.

En epok är över.

Chili och mopedväder

Hade Chili con carne på jobbet igår. Ja, och så "chili sin carne" eller vad det kan heta om man gör en vegetarisk? I mitt fall med quornfärs. Och så en "Carne sin chili" till ett par barn som äter annan specialkost. Det var kul, för jag tänkte att "det var ju inte så länge sedan jag hade chili på matsedeln" och när jag k ollade var det någon gång i början av februari. Tiden går tydligen fort, vilket verkar visa (återigen) att jag har det väldigt roligt på jobbet.

En annan sak som var väldigt roligt igår var vädret. Jag hade i och för sig stått i ett lite för varmt kök hela dagen (det blev så varmt att jag fick ta av mig kockrocken och jobba i T-shirt, i stället!) och meswt fått se på nät ungarna lekte utanför så jag var grymt avundsjuk när jag åkte hem. Vädret var så fint och det skrek verkligen i "åkak moppe-tarmen", så stackars Izabella fick ställa upp och så blev det varv mellan huset och Magnus, och tillbaka.

Vi har - ibland - fått bort missljudet från moppen, men ibland återkommer det och jag vet inte varför. Kopplingen är emellertid inte den bästa (lemellerna är slut), men med en moppe från 90-talet känns det inte jätteprioriterat att meka så mycket mer med den. Jag kör den så länge det känns kul och sedan får jag väl sälja den till någon som behöver reservdelar eller något. Själv vill jag EGENTLIGEN ha en "50-talsinspirerad" scooter. En sådan där som har en stänksköld framme vid styret.

Har sett att det tydligen finns en gammal 30-moppe som hette "Honda Air" eller något liknande på mitten 90-talet, som man kanske kan hitta en begagnat. Då ni! Nej, nu skall jag gå och ta på mig lite mer kläder. Det är kyligt att susa fram i typ 25 km/h, såhär dags på dygnet, skall ni veta!

Omar scoopar... igen.

Ni läser väl studentköket? Om inte - börja. För Omar ("Omie, my commis, my terrorist homie") kan verkligen skriva. Och nu på sistone har han lyckats få till ett antal riktigt colla, välinformerade intervjuer.

Senast i skaran är Jan Hedh, som jag VET är en stor idol för Omar.

För några veckor sedan var det, med anledning av säsongsavslutningen i kockduellen en intervju med modeoraklet Ebba von Sydow och någon vecka därförinnan han han med några schyssta citat från en frågestund med Leif Mannerström

Utan att ta alltför stora ord i min mun vill jag ändå hålla fram att det verkar vara i studentköket som det så att säga "händer". Även om Omie inte skriver jättemycket och jätteofta gör han det ruskigt initierat när han väl fattar tangentbordet och han verkar få sådana där riktigt tuffa mat-och-media-människor att öppna sig.

Ge den här killen ett pulitzerpris, någon!
Omar kommer snart att bli en mycket känd matskribent, eller matjournalist.
(Och kom ihåg var ni läste om det först).

Edit: Omar ändrade rubriken för sitt blogginlägg, så jag länkade fel, ett tag, det är fixat nu.

tisdag, april 22, 2008

"Något litet gott till vernissage"

Det har varit "vernissage" idag på Ekbacken. En av avdelningarna har haft ett "tema: Kroppen" som man jobbat med ett tag och där barnen bl.a. gjort egna kroppar, med lungor, hjärnor, blodomlopp och grejer. Jättekul och spännande. Idag skulle de visa upp vad de gjort för sina föräldrar och till vernissagen hade man därför beställt: "något litet gott att bjuda på".

Tisdag. Betyder varudag. Betyder strul med en viss leverantör och väldigt lite tid över till "roliga små extrauppdrag man gärna gör som kock på förskola", varför vi enades om att "en liten smörgåsbuffé, med någon god röra och lite pålägg och grönsaker".

Det blev en skagenröra (på hemmagjord majonnäs, dill, lök och räkor - precis som det skall vara!), lite olika sorters bröd och så lite pålägg och grönsaker som jag dekorerat med "gamla ålandsbåts-trick" som blomskurna tomater, någon kvist bladpersilja, lite färsk basilika, julienneskurna grönsaker, osv. Inget jättesvårt, men är det vernissage så är det vernissage och om ungarna gör SITT bästa för att göra sina föräldrar glada, personalen gör SITT bästa för att göra föräldrarna glada, ja då skall banne mig JAG göra MITT bäst för att göra dem glada också, även om jag inte har så mycke tgrejer eller tid i köket...

Det handlar ju också om att det blir MITT sätt att kommunicera med föräldrar som jag änn uinte träffat, genom att presentera lite av min mat för dem. Om de ser att man i alla fall lägger manken till att lägga några minuter extra på att göra, i och för sig enkla livsmedel, snyggare upptäcker de förhoppningsvis att jag i alla fall BRYR mig om deras barn. Och deras vernissage.

Jag undrar nu bara hur det gick...

Soppor

Tisdag är soppdag, som bekant, och idag gjorde jag två rätt goda soppor. Tyckte jag. Det var inte ungarna riktigt eniga med mig om och därför blev det "sådär" med hur mycket de åt idag. Nåväl. Gjorde dessa soppor:

Palsternacka och potatissoppa:


3 palsternackor
3 potatisar
2 dl vatten
2 msk bong kycklingfond
½ dl finhackad gräslök
1 msk timjan
½l grädde
salt och peppar

Skala och skär rotsakerna i små tärningar. Koka riktigt mjuka i vatten och fond.
Häll på grädde och stavmixa.
Låt sjuda ett ögonblick och rör i gräslöken och övriga kryddor.


---

Potatis och blomkålssoppa

1 huvud blomkål
2 potatisar
1 gul lök
1 grönsaksbuljongtärning
½ - 1 l mjölk
½ dl finhackad gränslök
1 krm muskot
Salt och peppar

Skär ned blomkålshuvudet i mycket små buketter. Skala och tärna potatisen. Skala och tärna löken
Lägg i kastrull och låt koka ihop med grönsakbuljong och mjölk.
Stavmixa. Späd med mer mjölk allteftersom, till en bra konsistens.
Smaka av med muskot och kryddor.
Precis före servering, rör i gräslöken. Då behåller den sin färg och konsistens.


(Och den här soppan kan du dekorera med små flarn av knaperstekt bacon eller rostad lök, det är gott. Och vackert.)

Gastronord

Idag börjar gastronord med tillhörande "runtomkring"-mässor. Har sett att bl.a. Lisa skall vara där och jobba (och svara på frågor och sådär) och själv tänkte jag gå dit och bara kolla in och njuta av allt. Jag skall se ifall jag får med mig någon att gå med, bara.

måndag, april 21, 2008

Björklund vill ha kortare utbildning för yrkeslärare

Läser på DNs debattsida att utbildningsministern lägger fram ett förslag om att korta lärarhögskolans utbildning för yrkeslärare. För att använda ett Gert Fylking-begrepp: "Äntligen!"

Det ärealistiskt att tro att t.ex. duktiga kockar och kösmästare, som i medelåldern tänker sig "dra sig tillbaka" från krogkökets slammer men samtidigt ge något tillbaka till en så givande branch genom att jobba på restaurangskola tänker sätta sig tre till tre och ett halvt år i skolbänken igen. Att ens be dem att göra så är att spotta yrkeskunnigt folk i ansiktet, tycker jag.

"Jo - du vet - din erfarenhet... Den betyder ingenting, för du har inte läst tre år på högskola..."

Nej - fram för kortandet av yrkeslärarutbildningar! Koppla in branchen i rekryteringsprocessen, så att vi får vara med och rekommendera våra gamla duktiga köksmästare och pedagogiska kockelevhandledare till restaurangskolornas olika utbildningar! Låt alla kök som tar emot kökselever bli utvärderade av respektive skola och elev för att hitta goda förebilder i branchen, och se sedan till att höja lönen på yrkeslärare så att det kan vara ekonomiskt intressant för folk i köksbranchen att faktiskt byta arbetsplats.

Då kan vi snart faktiskt få en yrkesutbildning värd namnet.

Måndag igen

Så var det måndag igen. I och för sig inget konstigt med det, det är måndag hela dagen, en dag i veckan och den kommer alltid efter helgen... Den här helgen är jag emellertid riktigt trött, för då Fru Värn är gravid (med vårt andra) har hon kommit i sådan där härlig "bona om"-period, vilket innebär att jag hålls som blåställsklädd gisslan till diverse "bona om"-jobb den här, förra och nästkommande helger (för i alla fall en rätt lång framtid) i princip tills dess att barnet kommer.

Vi har i helgen spacklat, slipat och sedan målat om två rum, dels dotterns "nya" barnkammare, vilket tills förra veckan var vårt kontor/hemarbetsplats (de grejerna står nu i vardagsrummet, eller i alla fall de som finns kvar) och dels vårt sovrum.

Det, som ju tar en del tid (vi har hållit på till tämligen sent på natten, och börjat rätt tidigt på morgonen) och det faktum att jag fått sova på en madrass i vardagsrummet har gjort att jag inte alls känner mig så utvilad efter helgen som jag kanske borde.

Det är skönt att det är måndag, så man kan få gå tillbaka till jobbet och vila upp sig lite. Tills nästa helg, då nästa "bona om"-projekt drar igång.

Idag skall jag serva prinskorv med något. Vi får se vad det blir.

fredag, april 18, 2008

Kioskvältare

Det är (fortfarande, i några minuter till) fredag. På fredagar har jag ofta någon slags "best of"- dag. Gamla fina husmansrätter com varit populära på andra ställen, i andra kök man jobbat, och som jag har möjlighet att laga till i mitt kök på Ekbacken, med den utrustning som finns där. Inte sällan har det varit någon variant på temat "någonting gott av köttfärs", som kåldolmar, pannbiff med lök, köttbullar med gräddsås eller liknande, men eftersom jag tröttnat lite på "typ kötbullar" som förklaring till barn som inte känner igen maten jag lagar prövade jag idag något nyt:

Schnitzel. På kalkon. En bit tillplattad kalkonbröst som dubbelpanerats (vetemjöl, ägg, ströbröd, lite kryddor) och som sedan stektes i lite såsbas (ta olja och smör, om du gör det hemma) och så en sauce espagnole på kycklingbuljong, lite tomatpuré, matlagningsvin, lök, soja och så avrett med lite majsstärkelse. Kapris, citronskiva och kokt potatis till.

Och det var en kioskvältare. I ordets alla bemärkelser. Utan att skryta kan man säga att det ändå varit det mest populära jag lagat sedan jag kom till Ekbacken. Barnen åt som om de aldrig sett mat förut. Jag sålde flera portioner som matlådor till flera kollegor. Det var helt enkelt succe.

Det är speciellt kul att avsluta veckan så. Med en kioskvältare.

torsdag, april 17, 2008

Veckans fiskgryta

Jag vet inte riktigt vad som hänt, men jag kan inte skriva ett vettigt recept längre. När folk frågar mig numer kan jag nästan aldrig ge ett rakt svar - det blir alltid något i stil med: "Det är som en behamel... fast på slutet har du i..." och så liksom tror man att folk förstår, eller kan grunderna i matlagning.

Det är inte alltid så.

Idag gjorde jag en fiskgryta på jobbet och när en mamma till ett av barnen ville ha receptet började jag min vana trogen: "Det är jättelätt, man gör som en..." Mammans ansiktsuttryck gjorde gällande att jag lika gärna hade kunnat prata om probabilitetsberäkningar för att björndjur skall kunna överleva på mars och jag fick skärpa ihop mig... Samtidigt har jag väldigt dålig koll på riktiga propotioner längre. Det mesta går liksom "på känsla" och när det "ser rätt ut" är det liksom färdigt.

Jag tror emellertid att ett någorlunda sant recept på dagens fiskgryta ser ut ungefär såhär:

(4 portioner)

200 g vit fisk (pangasius, i mitt fall)
100 g lax
100 g räkor, skalade
200 g blandade rotsaker (morötter, palsternacka, lök)
5 dl creme fraiche
2 dl vitt vin
2 msk bong fiskfond
En god nypa färskhackad dill
Fänkål
Dillfrö
Salt, citronpeppar

Börja med att skala och skära alla rotsaker i fina bitar. Lägg i en stor kastrull och täck med fond, vitt vin och creme fraiche.
Koka upp och låt koka i sisådär en halvtimma, tills alla grönsaker är ordentligt genomkokta. Smaka av med spadet med salt, cintronpeppar, fänkål och dillfrö efter behag. Tillsätt möjligen lite mer vin.

I med först lax, sedan pangasius och sist räkor och låt dessa få bara precis bli ordentligt varma och så att fisken blir genomkokt, men inte går för länge.

Tillsätt dill. Servera med kokt ris.

Smaklig måltig.

"Kycklingpanna"

Ibland, som kock, ställer jobbet krav på en viss improvisationsförmåga. Att man kan spela bollen där den ligger, så att säga. Som ifall en leverantör inte kommer med rätt grejer, eller på krogen: ifall man säljer slut av något. Då gäller det att snabbt få ihop något som är minst lika bra att stubstituera med. Något som fortfarande "säljer", något som man kan "köra som special" och få gästen att känna sig värdefull, nästan priviligierad, att få ta del av, just den här gången, i stället för irriterad över att kökets gamla klassiker inte finns att tillgå.

Jag skall inte sticka under stol med att sådana händelser både är med och skapar några av de bästa rätter som serverats (jag kan inte se någon annan logisk förklaring till att vi annars skulle äta grodlår, hönsfötter eller sniglar, t.ex.) men också samtidigt en prövning. Ett test som gjort för att visa vad du som kock är gjord av. Om du klarar att "styra upp något" trots oddsen. Trots att det saknas grejer.

Igår var en sådan dag på mitt jobb. Jag skulle ha bräckt skinka med råstekt potatis, en gammal vägkrogsklassiker, men som jag tänkte testa, eftersom jag tror att barnen inte får sådan mat hemma. Tyvärr kom inte alla grejer i min varuleverans i tisdags, så det blev att tänka om. Resultatet blev, efter att ha länsat frysarna och kylarna på ändar, kanter, skvättar och skalkar någon slags "panna" att servera till potatisskivorna.

Strimlad kyckling, tärnade rotsaker som orötter, palsternacka och rotselleri, lök och purjolök, vitlök, och så lite kryddor. Rubbet stektes i såsbas för att ge lite smörsmak och så gäller det att komma på ett säljande namn. Det går liksom inte att kalla en rätt "kylskåpsrensning" eller "ditt och datt". Man måste hitta på något fiffigt, säljande namn. "Cajsa Warg-buffé" låter alltid bättre än typ "hänt-i-veckan". "Chicken surbprise" låter alltid bättre än "gårdagens rester - fast med ris". Gårdagens mat serverades således slutligen som "husets kycklingpanna", till vilken jag lagat en liten gräddig sås på bl.a. kycklingbuljong timjan och rosmarin.

Det gick bra. Alla åt och faktiskt rätt mycket mer än vad jag trodde, när man nu tvingas mixtra med matsedeln.

När jag gick från jobbet gjorde jag det med lätta steg och en sång i mitt hjärta, för jag hade klarat provet. Jag hade hittat en väg ut r vad som annars snabbt kan leda till uttrycket "dans la merde" och i stället "styrt upp något". Något som gick hem.

onsdag, april 16, 2008

Linda Skugge: "Jag är frälst i gamla husmorsalmenackor"


Linda Skugge har skrivit sin första kokbok. Jag kände mig givetvis tvungen att gratulera, att ställa några frågor om hur det kändes och hur arbetet med en kokbok skiljer sig från Lindas andra skrivande.

Till att börja med: Grattis! Vad roligt att ha fått ge ut en kokbok! Hur känns det?

Det känns jättebra!


Du har ju skrivit många andra sorters böcker förut, men debuterar som kokboksförfattare - hur skiljer sig själva skrivandet mellan att göra kokbok och någon av dina andra böcker?


Vi var ett helt team som gjorde denna bok. Så det var mkt socialt. När man skriver romaner sitter man helt ensam, under en lång tid. Detta var mkt roligare!

Dina recept handlar ju om mat för barn - vad tycker du själv är viktigast när det gäller maten till dina barn?

Att det är rejäl mat, tex husmanskost. Och lite av varje så de får prova smaka nya grejer hela tiden.


Har du testlagat alla recepten i boken? Har du haft någon hjälp av någon "professionell" med att ta fram recept eller provlaga mat eller så?


Det är en kock som heter Tobias Holmberg som gjort recepten i boken


Vilka kokböcker gillar du själv?

Jag är helt frälst i gamla husmorsalmanackor, där det finns 365 recept, ett per dag.


Har du något nytt matbokprojekt på gång?

Ja vi kommer kanske göra en uppföljare till denna. Då för lite äldre barn, 9+. Mkt pre-pubbe-grejer som tjejmiddagar och sånt.


Du har valt att publicera din kokbok på ett "klassiskt" förlag och inte valt Vulkan.se - vad fick dig att göra det valet?

Vulkan fanns inte när jag började göra denna bok. Jag ska lägga ut en kokbok på vulkan nu också.


Tack så hjärtligt för din tid och återigen - lycka till med din fina kokbok!


Av: Jesper Värn 2008-04-14

Fotnot: Sedan Lindas bok blev klar, och jag började tänka på den här intervjun – har Vulkan.se infört ny funktionalitet, där man nu kan trycka bl.a. kokböcker, med bilder I fyrfärgstryck

Arometti - smaksatt socker


Jag har världens bästa fru. Jag vet att det antas av mig att uttrycka mig så, men det är faktiskt sant. Jag är också en kaffedrickare av rang och vi har - i några omgångar - köpt på os större och större mocca-kannor (en sådan där man ställer på spisen, ni vet?) för att jag skall kunna dricka bra frukostkaffe. Just nu har vi en för typ tolv koppar (espressokoppar, alltså) och den brukar räcka så att Frun får en latte och jag får det kaffe jag behöver på morgonen (resten).

När jag kom hem efter jobbet i måndags hade så min fantastiskt snälla fru varit en sväng på Lidl, och där införskaffat för ändamålet smaksatt socker. Det var tydligen billigare än den "cofee syrup" jag brukar köpa, men samtidigt roligare än det rörråsocker jag oftare har i kaffet.

Nåväl. Vad frun hade kommit hem med var ett par paket med "arometti" från det tyska südzucker - smaksatt socker framtaget just för kaffedrickare. Jag har nu hunnit prova bägge smakerna: En med smak av vanilj och en med smak av amaretto (försök förresten säga "amarettoarometti" snabbt tre gånger så får vi se om du behöver en kopp kaffe för att få igång saliven i munnen efteråt! :-) ).

Utan att bli recensent, eller göra en "smakduell" av det här kan man säga att sockret är gott, om ma n gillar socker i kaffet. Vaniljsmaken är fräsch och smakar inte speciellt konstgjort (även om det säkert är det) och ger en god, lagom söt vaniljsmak. Bättre än syrup, således.

Amaerttovarianten däremot, var ingen favorit. Den smakar mycket amaretto, det gör den, och i bakverk som man skall ha sprit kanske den har en bättre plats, men jag gillar inte sprit i mitt kaffe, så jag tyckte inte alls om smaken. Det smakar emellertid MYCKET amaretto och för folk som gärna tar sig en kaffe med en liten tjofan till är detta ett bättre alternativ till morgonkffet, innan man sätter sig i bilen...

tisdag, april 15, 2008

Bring it on!

Vissa dagar är det lite körigare på jobbet. Det behövs liksom inte så mycket för att ens mentala tågordning för dagen tämligen snabbt skall spåra ur och i stället för att gå på räls förvandlas till en en riktigt stor hög tågskrot i den oundvikliga kraschen...

Inte sällan är just mina sådana dagar tisdagar. När det kommer varor behöver det bara vara så att de inte kommer på utsatt tid eller att jag måste ringa tillbaka till kundtjänst och tjafsa om leveranser som inte kommit (eller någon annans grejer som levererats till mig) för att hela schemat för dagen skall vara förskjutet, och det behövs oftast inte mer än några minuter i förskjutning för att det skall betyda "ingen rast" eller "dåligt humör" efter lunchen.

Idag har varit en sådan dag. Menigo kom sent med varorna (ungefär 15 minuter före jag skulle servera lunchen. Lunchen som var ärtsoppa, något som i och för sig inte tar så lång tid att preppa (häll över de svällda ärtorna i kantiner, sätt i kokeri eller i ugn tills det kokat ihop), men det tar just tid att koka ihop. Brödet jag skulle baka av kom in i ugnen vid typ fem i dags att servera...

Därför känns det extra skönt när man ändå klarar av dagen. När man ändå får ihop allt. När man - mot oddsen - "segrar" och överlever den där tågolyckan. Det är sådant som får en att växa. Att att känna sig oövervinnerlig. Att skriva en bloggpost kallad "Bring it on!"

Segt idag

Är lite seg idag. Igår var en lång dag på jobbet. Vi hade möte hela kvällen och jag var inte hemma förrän vid 20-rycket. Då var jag också hungrig som en varg. Jag hade inte ätit något lagat sedan lunchen, vid 11-rycket. Klämde i mig ett par smörgåsar med keso och några bananer, sedan, precis vid 16-rycket, då mötet skulle börja, men när jag kom hem kurrade magen rätt rejält.

Mamma hade varit hemma hos oss som barnvakt till dottern (Ja, även pappa - tror jag) och lagat en god kyckling med någon slags baconröra som var jättegod. Till detta hade hon gjort blomkålsmos. Mums.

Nåväl, efter lite trixande med den nya datorn (som Sushi-Lars så snällt hjälpt till att både vaska fram och sedan installera) var datorn way past my bedtime. Har sovit rätt bra när jag väl somnande, men känner mig som en klubbad gnu idag.

Idag kommer dessutom (kanske rätt) varor från Menigo och eftersom jag in i min märg VET att det inte blir rätt den här veckan heller (nej, det är inte en föraning - det är ett historiskt faktum!) är jag inte jättemotiverad idag.

Solen skiner, emellertid. Vårkänslorna börjar gro där inne i det själsliga mörkret och efter en kopp kaffe med tyskt vaniljsmakande socker känns det som om dagen ändå kan bli rätt ok.

måndag, april 14, 2008

Ärtsoppa i morgon

... och ikväll står ärterna och sväller i lite vatten. Jag älskar ärtsoppa och jag tycker det är SÅ ball att kunna servera det till barnen, som oftast inte har ätit ärtsoppa, innan jag började jobba på Ekbacken, men det är rätt populärt.

Det kommer att bli jättebra!

söndag, april 13, 2008

Bäst just nu: Jens Linder

Jag har säkert skrivit det förr och kommer absolut att skriva det igen: Jens Linder verkar vara en trevlig prick.. Jag brukar läsa vad han skriver i DN och när han skriver grejer till Sveriges kanske bästa matsajt - Taffel, och jag måste säga att han ger ett väldigt opretentiöst intryck. En sympatisk kock som med avslappnad stil ger praktiska tips och/eller infallsvinklar i samtal med andra och som verkar tycka att det är viktigare att ha kul i köket än att följa dogmer.

Det är här är min sorts kock, helt enkelt. När jag blir stor vill jag BLI Jens Linder.

Läs bara vad han skriver om omeletter. Det blir inte mycket trevligare än så!

Och som avslutning på en tjejdag...

Vad passar väl bättre som avrundning på en "ta hand om sig själv"-dag än att äta favoritmat?

Det var billig strömming (34:50/kilot) på den lokala coop extra-butiken så det blev billig strömming, ännu billigare potatis och så en sväng förbi mejerivarorna. Ni anar var det här inlägget kommer att hamna? Jajemen - i "stekt-strömming-med-potatismos-diket".

Jag brukar steka mina strömmingar ihoplagda två och två med "köttsidorna" mot varandra och med persiljesmör emellan. Dessa små fina flundror paneras sedan i först vetemjöl och så med ägg och ströbröd (eller rågmjöl) innan de steks i (osaltat) smör på mellanvärme.

Mitt potatismos gör jag av mjölig potatis, som får kokas i små bitar i väl saltat vatten ("Det skall smaka som en kallsup!" sade alltid Alex, min lärare på Culinar) och sedan pureas den med lite mjölk, lite grädde, och slutligen en liten smörkula. Moset smakas av med muskotnör, salt och vitpeppar, men inte för mycket av någotdera!

Till strömming och potatismos serverades igår små goda ärter, som fick ett kort bad i kokande vatten (med citron, salt, smör och socker - som sig bör), skirat persiljesmör (som droppade några droppar citron i också) och så slutligen en liten fräsch salladsom dressats lite med olivolja och limejuice.

Man behöver inte så mycket mer än så för att vara hjärtinnerligt lycklig (mina gäster kan här säkert väldigt målande beskriva mina sång- och dansnummer och glada utrop av gillande): Lite god strömming. Lite mosade pärer och smör. :-)

Billigt är det ju också . vi 4 vuxna människor åt sammanlagt - mat så vi blev (propp-)mätta och belåtna för kanske 70 kr. Det gör att dagen inte bara kändes bra i kroppen (efter centralbadet) och själen (efter att ha fått strömming med potatismos) utan också i plånboken!

Tjejdag

Jag har inte skrivit igår, för jag och Sushi-Lars tog en tjejdag på centralbadet. "Tjejdag?" undrar ni kanske, men jag kan inte komma på något bättre att kalla den.

Det började med att jag snackat med några snubbar om att våra respektive ibland "unnar sig" en dag med bara damsällskap, ofta på spa eller med massage eller ansiktsbehandling eller så och får "rå om sig" lite, medan vi snubbar, när vi skall umgås tillsammans i grupp för att få ett andningshål oftare går ut och sätter oss på typ sportbar och dricker öl... Jag och Sushi-Lars tog så - för att pröva på "den andra sidan" en tjejdag igår.

Innan vi ens kom iväg kan jag berätta att bland de jag berättat det här för finns två standardiserade reaktioner: Antingen A) "Va? Vad mysigt! DET skulle jag OCKSÅ vilja prova!" eller B) "Va? Är ni bögar?" Och nej.

Nåväl. Från början hade vi bestämt att liksom "för att ha ett förkläde" ha varandra att skylla på när någon frågade om varför vi var där... "Jag är här med en kompis" låter bättre än "jag är här för jag är lite avundsjuk på alla tjejer som tycker att de 'kan unna sig' att gå hit och ville pröva på hur det kändes för en dag, och nej - jag är inte gay...", men Lars hade till sist fallit till föga för Nina Simones något avundsjuka gnäll (hon behövde också 'unna sig' något) så hon fick givetvis också följa med. Det är ju inte så att vi liksom diskriminerar tjejer ur vår manliga gemenskap...

Nåväl - hur VAR det då?

Kanon! Vi gick dit tidigt och åt en fantastisk frukost från en jättefräsch frukostbuffé och satt sedan och bastade, ångbadade, myste i bubbelpod och thermalbad och så slutligen lite mer i bastun. Det var - för att använda ett lite slitet ord - "lyxigt", helt enkelt. Och precis vad jag behövde. Att för det första inte behöva laga sin (eller andras) frukost är ett plus. Att det dessutom är fantastiskt fräscht, allting (och jag blev alldeles kär i deras juicepress, som de har ute i stället för att ha juicediespenser!) och i trevligt sällskap gör att det känns... uppiggande är nog ordet jag söker.

Badandet och bastandet är ju ungefär som på vilket badhus som helst, men med en STOR skillnad - det är LUGNT på centralbadet. Det är inga barn som skriker/springer omkring/gör kanonkulan i bubbelpoolen/whatever. Det är alltså en rätt "vuxen" upplevelse och det bidrar givetvis till den lyxiga känslan. Lokalerna är dessutom trevliga och all personal är väldigt proffsig.

Det blir helt enkelt inte bättre än så...

Och om någon nu vill kalla mig "tjejig" för att jag älskar det här och säkert kommer att göra om det igen får jag ta det.

fredag, april 11, 2008

Nya leksaker i köket!

Har idag fått lite nya leksakeer till mitt fina kök på jobbet! Dels ett skärbrädeställ, dels några nya färgade skärbrädor (läs nedan) och så skärpstål och diamantbryne för knivarna. ÄNTLIGEN. Det var typ tre veckor sedan jag beställde det. Ännu har tyvärr inte mina nya fina (fyrkantiga, fackindelade glas)-grönsakstallrikar kommit än, eller min nya vattenkokare (den tidigare är svartbränd inuti, läcker vatten och går på 220 volt, en oönskad kombination).

Nåväl - skärbrädor: Har sedan tidigare en grön och en röd skärbräda på jobbet, men har nu också köpt en blå och en gul, så att jag snabbt kan "färgkoda" vilka livsmedel som skärs mot vilken bräda. Det gör det lättare att inte kontaminera olika livsmedelsbakterier med varandra, och att hålla isär t.ex. vilken bräda man skär vad på. Ni hajar fördelen.

Försökte vara så logisk jag kunde i färgkodningen. Grön skärbräda för grön-saker. Röd skärbräda för rött kött (dessutom rimmar ju "kött på rött", så den blir rätt lätt att komma ihåg!). Blå för fisk, som ju lever i havet, och det är ju - som bekant - blått. Och så gul för kyckling, som ju är gul. I alla fall när den är nykläckt. Mina små vita skärbrädor kommer att även fortsättningsvis användas för utlån till avdelningarna (att skära frukt eller pålägg mot), så de har jag bara märkt med märkpenna, så länge.

Det kanske är fjantigt, men jag tycker att det är jättekul med något så enkelt som att ha ordning på skärbrädor, i mitt kök. Jag blev så glad att jag städade undan min gamla hälldemaskin för att ha någonstans att ha skärbrädestället (maskinen fick bo under min kallskänk så länge, jag använder den VÄLDIGT sällan).
Nu väntar jag bara på mina grönsaksfat och vattenkokaren också!

torsdag, april 10, 2008

Vad kan man begära?

Läser ibland, bland kommentarerna till mina blogginlägg meningar som "lyckis barnen på din förskola" och liknande och det är givetvis smickrande. Jag hör också ibland kommentarer av föräldrar och personal att "det är så skönt med dig, för du fixar alltid allt och det är aldrig några problem" eller "det är så skönt att veta att du håller ordning på vad barnen bör äta". Då händer det att jag nästan börjar rodna. Inte allt för sällan hör jag - av barnen "Åh, vilken god mat!" och just det är ju det bästat kvittot på att man faktiskt gör ett bra jobb.

Samtidigt undrar jag ibland "hur illa kan det egentligen vara i andra kök" och ju mer jag arbetar i förskolekök och ju fler kollegor i/ur andra förskolor (och deras kök) jag möter desto mer nedslagen blir jag över hur det kan få gå till. Därför tänker jag nu sticka ut hakan lite och säga hur JAG tycker att kraven på förskolekockar skall vara:

För det första: Ärligt - jag VET att prio ett alltid skall vara att laga säker mat, men jag antar att ingen av oss handhar kemiska eller biologiska stridsmedel på jobbet - borde inte prio ett vara typ att maten smakar gott? Mat som inte smakar gott slängs. Det är en förlust för alla inblandade. För kocken, rent ekonomiskt (om han/hon har budgetansvar), för förskolan (som lägger tid och pengar på att laga och servera maten, en kock är inte gratis!) för barnen, som inte får i sig den näring det behöver och till sist för föäldrarna som får hem barn som inte orkar med något alls.

Barnen ÄTER god mat. Det är enkel matematik att satsa resurserna på god mat och helt enkelt skita i resten.

För det andra: Är det för mycket begärt att folk som jobbar med mat för barn borde ha som anställningskrav att jobba med mat för barn? Jag menar: typ samtidigt?

För det tredje: Att inte laga mat från grunden och i stället använda halvfabrikat är lättja. Tar det för lång tid att laga mat från grunden har du fel ambitioner. Eller fel recept. Eller fel erfarenheter. Eller fel attityd. 'nuf said.

För det fjärde: "Kärlek" i maten betyder inte nödvändigtvis smör och socker, men det är helt ok att servera gräddsås till köttbullarna ibland. Det skall vara så. Det är en del av vårt mathistoriska arv. Att laga mat med lite historia är aldrig fel. Att lägga ned lite engagemang på det är att visa barnen omsorg. Att försöka förvalta gamla mattraditioner är att visa sina råvaror och sin yrkeskår respekt. Att laga mat på det sättet är "kärlek".

För det femte: Var stolt över ditt jobb! Se inte på ditt jobb som "mellan två andra, ballare, restaurangkök" eller "tills jag får tag på något annat", eller i värsta fall "i väntan på pension". Att laga mat för barn är inte bara världens bästa jobb, det är väldens viktigaste. Visst, den mediala exponeringen är i princip noll, men hey - du är inte förstegitarrist i Europe heller, så sluta förvänta dig groupies för att du gör ditt jobb! Var stolt över att kunna servera hundraellernåntingvaddetnuär tallrikar vettigt tillagad mat varje dag i stället. Var stolt över de där gångerna någon berömmer ditt arbete.Var stolt för att du är med och upprätthåller traditionen av professionell matlagning och för att du får ge de här barnen en vettig start i livet. Ser du på ditt jobb som "mellan två andra bättre gig" bör du nog kanske börja se dig om efter något av dem. Snabbt. Den här branchen (att laga mat till barn) har inget utrymme för folk som hellre vill vara någon annanstans. Det är en förmån att få vara del av den, inte ett "påhugg". Så det så.

För det sjätte: Försök vara en i gänget. Jag vet att det är bökigt, när man inte hela tiden jobbar i barngrupp, men försök vara en lagspelare. Försök ta initiativ till att få ihop gänget på jobbet. Du kommer att vara tillräckligt isolerad ändå, på jobbet. Du behöver inte att folk dessutom är rädda för dig eller tycker illa om dig. Du är - i egenskap av kock på en förskola - omgiven av myter och sägner ändå. Se till att dessa är hjältesagor och hyllningsdikter snarare än de sagor man skrämmer barnen med när de inte sitter still på gruppsamlingarna.

Är det för mycket begärt?


(Och det är nu ni skriver en kommentar om vad NI tycker är "grundkrav" på kockar i förskolan. Hur vill du att någon lagar mat till ditt barn?)

Lax med hollandaisesås

Har haft "ugnsgrillad lax med Hollandaise" idag, på menyn. Det har varit omåttligt populärt. Å andra sidan kan jag förstå det - laxen gjorde jag inget annat med än att jag skar den i rätt stora bitar (jag köper hela laxfiléer, eller - om jag har tid - hela laxen och filear själv. Idag var det färdigfiléat), kanske på en sisådär 500 g var, saltade dem och strödde över lite citronpeppar och sedan grillade i ögnen (på typ 200 grader i sisådär 15 minuter). Inget fuzz. Bara "rena smaker".Och så hollandaisesåsen då.

Hållandaise är ju en sådan där emulsionssås som kan vara lite svår att lyckas med, inte bara för att den kan spricka när som helst, som alla emulsioner, utan den kan vara svår att få till en bra balans mellan syra/sälta/fett i som gör att såsen fortfarande är god och krämig, och varken för sur, salt eller fet.

Idag blev det riktigt bra.

Då jag har laktosintoleranta barn på förskolan och de inte tål "riktigt" smör använde jag idag såsbas, som är en vegetabilisk produkt, som funnits i årtioenden i restaurangkök, och som också börjar dyka upp i välsorterade matvarubutiker, på vettigt små flaskor (i restaurangkök och i storkök klper man det normalt sett dunkvis, på tiolitersdunk eller större) och fick så till en hollandaise som var både laktosfri, med mer fleromättat fett än en gjord på smör, men utan att den smakar konstgjort, som det skulle göra om jag t.ex. använt smält margarin i stället...

Nåväl - jag kollade igenom recepten här i bloggen, och jag verkar inte ha postat något recept på hollandaise tidigare, så jag gör det nu i stället:

För 4 port:

1 citron
4 st ägg
5-8 dl såsbas (beroende på när på året man gör såsen, mindre på sommaren, mer på vintern)
eller 500 g osaltat smör
salt och vitpeppar

Reduktion på:

1 dl vitt vin
1 dl vitvinsvinäger
2-3 hackade schalottenlökar
2 lagerblad
4 vitpepparkorn

Börja med attkoka ihop reduktionen: häll alla ingredienser i en kastrull och låt puttra ihop tills ungefär hälften av vätskan förångats. Ta kastrullen av plattan och låt svalna.
Skira äggen och lägg äggulorna i en kastrull eller sauteuse
Skvätt i några matskedar (ungefär 1-2 per äggula) av reduktionen i sauteusen. Börja vispa ut äggulorna i reduktionen till ett mjukt skum. Nu kommer lecitinet i äggulorna att börja frigöras och verka i såsen.

Om du nu använder såsbas kan du röra i den droppvis, under idogt vispande (för hand, med ballongvisp) som en majonnäs, tills såsen har en god, krämig konsistens och vacker färg.
Pressa i lite citronjuice och smaka av med salt och vitpeppar. Nu kan såsen stå tills det är dags att servera. Du har en "kallrörd" hollandaise, som klarar sig några dagar i kylskåp. Värm sedan rätt mängd efter åtgång, i sjudande vattenbad, och under omrörning, eller - om du är modig - i microvågsugn.

Om du inte har tag i såsbas kan du göra på det mer traditionella sättet: Skira smör i en kastrull (låt smälta och låt salt och eventuella proteiner och annat slagg sjunka till botten av kastrullen) och skeda sedan i smält smör efter hand i hollandaisen, lite i taget, och under idogt vispande. Såsen vispas ihop i sjudande vattenbad, för att inte ägget skall koagulera, men samtidigt inte fettet skall stelna. Servera omedelbart. Överbliven sås är tyvärr bara att slänga - den har varit så kall (under 65 grader, annars börjar ägget koagulera och du får väldigt fet äggröra i stället för god sås) att det inte kan garantera att den inte har en skadlig bakteriemängd i sig, och vid återuppvärmning kommer den att skära sig.

smaka av med citronjuice, salt och vitpeppar

onsdag, april 09, 2008

Nasi goreng

Har idag serverat Nasi goreng, indonesiens nationalrätt och för många svenskar i min generation en första kontakt med wokrätter. Nasi goreng är egentligen inte EN rätt, utan snarast ett samlingsbegrepp av ett sätt att tillaga mat (med stekt ris - nasi=ris goreng=i panna). Olika regioner har sina egna speciella lokala ingredienser, och rätten varieras därefter. Ungefär som spaniens paella.

Nåväl - här i norden serveras nasi goreng oftast som en slags rispytt på uppstekt tidigare kokt ris, med olika grönsaker, rotsaker och så kyckling - vad som egentligen skulle heta Nasi Goreng Ayam på indonesiska. (Inte sällan var nasi goreng på åttiotalet mer "pyttinfluerad" och innehöll ofta tärningar av skinka och korv, när man åt den ute på asiatiska lunch-hak) och just en sådan ayam-pytt gjorde jag idag på jobbet. Ett milt, sött, lätt currykryddat pilaffris med många fina och goda grönsaker (morötter, palsternacka, ärter, minimajs, purjolök, paprika, bambuskott, lök...) och så finstrimlat kycklinglår, som fick förstekas och sedan vändas i pytten.

Till detta serverades sötsur sås och lite mer grönsaker (jag försöker att se till att till varje måltid servera både färska och kokta grönsaker av något slag, samt blandar gärna ut maten med mer grönsaker för att barnen skall få i sig de vitaminer, fibrer och övriga näringsämnen som de skall).

Nåväl. Det gick också bra. De åt och åt och åt. En avdelning kom och hämtade mer mat i köket. Kul. Och kul att visa att nasi goreng kan vara något annat än findus färdiglagade på storköksförpackning, körd till ogienkännlighet i kombiugn och serverad med gammal soja, vilket - tyvärr - ofta är alternativet om det står nasi goreng på en skolmatsedel eller så under en "asiatisk vecka" eller liknande.

"Men" - hör jag folk mumla framför skärmarna där hemma - "nasi goreng är väl inte husmanskost?". Och jo, det är det. Bara inte svensk husmanskost. Utan indonesisk. Å andra sidan - nasi goreng tillhör ett av kanske tjugo recept - sammanlagt - som jag lärt mig från i princip hela asien, så ni får ha lite tålamod med mig, ibland när "husmanskost"-begreppet blir lite vidare än "potatis-och-sås-mat". :-)

om man vill bli rik fort

Om man vill bli rik fort och jobbar på menigo, ser man till att A) nästa vecka faktiskt fixa till så att min beställning blir RÄTT och B) satsar pengar i vadet "tror du att Menigo får till Jesper beställning?

Igår - vid en rundfrågning i kvarteret gav svaret "Ja" ungefär 22 gånger pengarna.

tisdag, april 08, 2008

Att stuva makaroner

Det finns en uppgift som kockar, och då speciellt kockar som har några år i branchen - inför "dagens lunch" eller i olika husmanskostjippon ställs inför. Något vi älskar och hatar på samma gång. Något lite läskigt, men damtidigt fascinerande. Något som kan hålla våra annars så kyliga och lugna huvuden i ett kokande stadium i dagar innan det är dags: att stuva makaroner.

För det är såhär: Stuvade makaroner säljer. Stuvade makaroner är en "all time high". Att ha det på menyn är lite som när Led Zeppelin skall göra en spelning och man hör de där första ackorden till "Stairway to heaven" - det skapar en känsla av igenkännande, en förhoppning om att man snart skall få sig något riktigt gott till livs. I bästa fall kan det (makaronerna alltså, inte lika ofta Led Zeppelin) associeras till "Mammas mat" eller "Mormors mat".

MEN - och det finns ett men här: Det är i industriell skala nästan omöjligt att helt hundraprocentigt lyckas med stuvade makaroner. De får alltid stå någon minut för länge framme, när de serveras och stuvningen hinner förändras från sin ursprungliga goda, lavaliknande form till något som mer liknar cement i tapetklister. Eller så har man försökt överkompensera stuvningens tilltagande styvhet med mer mjölk, eller grädde, och makaronerna rinner. Det blir "badande makaroner" i stället för sin stuvade kusin.

Det går helt enkelt inte att - som hemma - koka makaronerna i mjölk, idogt rörande tills de fått rätt form och smak, lugnt och stilla smaka av med salt, peppar och muskot och sedan servera till en jublande publik. Man hinner helt enkelt inte göra så stora kok i samma veva, eller så gör man för stora kok och hamnar i klister/cement-träsket.

Alla kockar har givetvis sina egna trick när det gäller det här, men själv har jag kommit fram till att det egentligen bara finns två sätt att lösa de här problemen, när man skall göra mycket stuvade makaroner, till folk som kommer tätt, men inte precis på en gång. Nämligen - antingen A) - det enkla alternativet: man säger att de är slut och serverar i stället kokta makaroner, eller B) - det svårare alternativet: man kokar makaroner för sig och så gör man stuvning för sig och så lägger man ihop dessa två i små omgångar, efter behov och åtgång.

Det senare alternativet betyder att man nästan inte kokar makaronerna helt färdigt, och låter dem ligga kvar i sitt stärkelsetunga vatten tills det är dags att servera dem. Samtidigt har man en väl underhållen, klumprfi, slät, välsmakande och trevlig bechamel på spisen, som man vid serveringen snabbt öser över makaronerna och sedan snabbt som attan blandar ihop till rätt konsistens.

Men stuvade makaroner ställer höga krav på ALLA som arbetar på ett ställe som serverar den. Att servera stuvade makaroner är ett lagarbete. Det räcker inte med att de roliga, kreativa, trevliga och välutbildade matens mästare i köket kan sin sak - nej det ställer minst lika höga krav på den övriga personalstyrkan. När makaronerna ligger på tallriken bör det ta bokstavligen talat högst några få sekunder tills den av en snabbspringande hårt arbetande servitris (eller servitör) med ett glatt leende serveras gästen. Annars är maten förstörd och ingen löpartävling i världen är midre skonsam mot andraplatser som must lunchätande gäster.

Varför skriver jag det här, då?

Tja, egentligen är det hyllning till ett hantverk som nästan helt håller på att gå förlorat. En liten gnutta matkulturhistoria som håller på att gå i graven: man serverar helt enkelt inte stuvade makaroner längre.

Så är det också ett sätt att berätta att jag gjorde stuvade makaroner på jobbet igår (och därför rättmätigen vill ha hyllningsdikter och hjälteepos skaldade i min ära!) och att det gick bra. Barnen hade - i de absolut allra flesta fall - aldrig sett stuvade makaroner tidigare och kollade på käket som om det kom från yttre rymden. Men när den första skepsiscismen lagt sig började de äta. OJ vad de åt! De åt och åt och åt. Jag var nästan chockad, för jag har ju aldrig serverat stuvade makaroner på Ekbacken förut. Och jag har aldrig sett dem äta så...

Å andra sidan - man förstår ju att de äter som hästar, när det är så himla gott!

måndag, april 07, 2008

Det senaste året

Det har hänt en del det senaste året. Bara här på bloggen (och som ändå är en ganska liten del av mitt liv, rent generellt)har det hänt en del riktigt balla grejer. Jag glömmer säkert något, men under det senaste året minns jag bl.a:

De olika tävlingarna. Jag tror att jag aldrig har så många läsare som just när jag har tävlingar. Läsare är kul, och några har sedan dessutom stannat kvar på bloggen. Under året har jag haft tre (eller faktiskt fyra, men en räknas inte för jag fick inga bidrag) tävlingar där fina priser delats ut.

Jag har också fått göra web-TV både här på bloggen (Jespers kök) och sedan på aftonbladet.se - Sveriges största mediasajt, tillsammans med Mat-Tina. Det har varit jätteskoj. Och fullkomligt surrealistiskt. Jag har njutit av varje sekund man jobbat framför kameran, men sedan tyckt att det varit pinsamt att själv kolla på resultatet, även om jag förstår att många har gillat det.

För de som undrar kan jag säga att jag inte har något mer webb-TV-projekt på gång just nu, men kanske kommer att återkomma med nya "Jespers kök" eller så i framtiden om efterfrågan blir tillräckligt stor. KillenTidigareKändSomMediaKristofer har en del material kvar från inspelningarna förra våren som kanske kan användas i framtiden.

Jo - så har jag ju skrivit en liten bok också!Den är varesig snygg eller speciellt innovativ, men den är min. Och köper man den får man en hel del bok för pengarna! Så det så!

Jag har bytt jobb ett par gånger. För ett år sedan jobbade jag på utbildningsföretaget ADOY, som bl.a. utlånad lärare till SIIS och deras ICM-program. Jag bytte jobb av en mängd orsaker, men en var att jag ville ut i köket igen, och så kom det sig att jag hamnade på förskola - först på Grantomta och så småningom - när jag förstått att det var förskolekök jag ville jobba i - min nuvarande arbetsplats, på Ekbackens förskola.

Jag har blivit omskriven i andra bloggar, i tidningar och tidskrifter några gånger under det senaste året. Det har varit jättekul och har i sin tur renderat inbjudningar till smaktestning av vatten och nu senast av glass. Helt fantastiskt roligt.

Det var förresten det som satte igång mina tankar inför det här inlägget - att jag fått glass. För vem hade trott det för ett år sedan? Det har hänt så oerhört mycket och ibland känns det som om det bara rullar på och det är lätt att bli fartblind i svängarna. Då är det lätt att glöömma att det faktiskt är en gåva. Något man fått.

Nämligen Er. Läsarna. Bloggen har växt från några tiotal läsare förra våren, till ett par hundra idag, dagligen återkommande läsare. Flera kollar in bloggen flera gånger om dagen, men oavsett hur man räknar är ni bokstavligen hundratals som läser här. All den här framgången, under det senaste året, hade varit omöjlig utan Er, så vad jag kanske egentligen vill säga i den här rätt långa postningen är - i ett ord:

TACK

söndag, april 06, 2008

...and that concludes the results from the Swedish jury...

Nu har även Anne skrivit om årets smaker av Ben&Jerry. Som alltid på Anne's food är fotot hennes eget. Och bra. Kul.

Kolla in hennes recension också!

Matälskaren = omvärldshataren?

Det är helg och jag läser ikapp lite på favoritbloggen Matälskaren då jag slås av att Lisa verkar arg. Väldigt arg. På en massa saker. I torsdags var det Henrik Ennarts artikel om mjölk, i fredags var det kolsyrat mineralvatten, igår var det dinkelmyten och idag handlar det om rovfiske.

Jag ler lite för mig själv åt ilskan och undrar stilla om det snart blir sådär lagom småputtryigt mysigt på matälskaren igen att man hellre vill röra i grytorna än att ställa sig på gatan med plakat?

Missförstå mig rätt - Lisa skriver bra. Riktigt bra. Men just därför läser en hel del människor vad hon skriver. Hon är en maktfaktor bland matskrivande i Sverige och opinionsbildare av stora mått. När man så - om än tillfälligt - blir "arg på en massa saker" (jag skriver inom citationstecken, för jag tror att Lisa - egentligen - inte alls är arg, men har märkt att det, just nu, är lätt att skriva någon slags "debattinlägg" i de olika aktuella matmediafrågorna) finns det risk att man blir slagträ i debatten åt allskäns matglädjedödande krafter.

"Lisa, som kan så mycket om mat, tycker ju att [sätt in aktuell matfråga här] och det är PRECIS vad vi neoliberalanarkofeministekoveganisthizzbolaner tycker!"

Jaja. Jag skall inte raljera för mycket. Jag gillar Lisa (och de andra på Taffel). De är normalt sett "the good guys" i all debatt som syftar till att just öka lusten för god och nyttig mat. Jag bara hoppas att matälskaren åter tonar ned bröstklangen lite och skriver just så innterligt, roligt, rörande, komiskt, kärleksfullt och varmt om mat som jag vet att hon kan. Då kanske bloggen känns mer som "matälskare" och mindre av "omvärldshatare".

Ps. Och Lisa - om det kan få dig på bättre humör kan jag bjuda på en ekokaffe och kanske tillochmed en dinkelmuffin, om vi får till en fika någon dag! :-) Ds-

lördag, april 05, 2008

Snabbmat

Vi var i Mölnvik idag. Och Gustavsberg, fast sedan var vi i Mölnvik. Det var, som alltid, trevligt, men det var länge sedan jag var där nu och det var en del som hade ändrat sig. Några saker är emellertid bestående. T.ex. dotterns vilja att gå på McDonald's när vi är i Mölnvik. Eller min ovilja. Fru Värn ville emellertid äta någon slags guacamole-burgare, så de (damerna i sällskapet, alltså) bestämde helt sonika att i alla fall äta lunch på "De gyllene bågarna". Själv ville jag ha något helt annat:

Det finns nämligen, i Mölnvik, ett alternativ till hamburgare, om man inte har tid (eller råd) att gå på krogen och äta lunch - den lilla röda strömmingsvagnen utanför ICA. Ni som känner mig vet att jag ALLTID äter strömming om jag vet om att det finns på menyn. På restaurang kollar jag ofta in just fisksektionen av menyn först för att se om det finns strömming där, och annars händer det att jag köper en och annan strömming i olika just strömmingsvagnar lite här och var.

I Mölnvik har de förresten "ansjovisspäckad strömming" också, om man vill ha en sådan delikatess. Jag nöjde mig idag emellertid med en "strömmingsburgare", vilket är ett hamburgerbröd med fyra strömmingsflundror (fyllda med persiljesmör), grönsaker och en god dressing med bl.a. röd lök och något som jag tror är kapris. Gott är det i alla fall! Och snabbt går det. Fru Värn och dottern hade inte hunnit fram till kassan än, när jag hade gått från McD, upp till strömmingsvagnen, knappa hundra meter därifrån, stått i kö, beställt, fått strömmingarna stekta och sedan inmonterade i bröd, gått tillbaka till uteserveringen utanför McD och ÄNDÅ hunnit ÄTA UPP klabbet innan de kommit ut med sina koburgare.

Så - Strömmingsburgare är verkligen snabbmat. Pch godmat. Och - tror jag - nyttigmat. Eller i alla fall nyttigare än alternativet Big Mac. Dessutom är det billigt. En strömmingsburgare kostade 45 spänn, och för de pengarna får man inte en tillnärmelsevis lika god matupplevelse på ens Gyllene bågarna. Kort sagt - Strömmingsburgare är överlägset.

Jag LÄR köpa en, även nästa gång jag är i Mölnvik.

fredag, april 04, 2008

Omar dejtdeppar med lyxglass


Omar, världens trevligaste cyniker och den kanske mest entusiastiske commis man kan tänka sig var ju - kanske inte så överraskande - här på glassprovningen förra helgen och har sedan dess - kanske inte heller så överraskande - på studentnation och såg där ett fagert fruntimmer. För oss som känner Omar är det heller inte helt överraskande vad dagens bloggpost handlar om. :-)

Kolla in den här.

(Och Omar har rätt. Jag kan inte tänka mig någon bättre glass att deppa till än en Ben&Jerry's).

torsdag, april 03, 2008

Mjölkkriget

För att göra en lång historia kort är Livsmedelsverket under viss (rättmätig) lupp just nu. Efter att bl.a. (bitvis rättmätigen) ha beskyllts för att skrämma gravida kvinnor att inte våga äta fisk (och därigenom missa viktiga omega3-fettsyror) och för att ha en gammalmodig syn på proteiner kontra kolhydrater i kosten (kolla lite på nätet om Annika Dahlquist så ser du) har man nu siktat in sig på bl.a. den för mig ständigt aktuella Riktlinjen för bra mat i förskolan. Det här är bra. Det är vaket -och bevisligen produktivt - att ifrågasätta de här normerna. Livsmedelsverket har bl.a. ändrat på riktlinjerna och tycker nu t.ex. att det är helt ok att barnen är med i köket (något som jag så av kollegor sent som härom dagen fick emotta kritik för i ett kommunalt kostmöte, som stödde sig på livsmedelsverkets rekommendation).

Det är alltså rätt sunt att granska Livsmedelsverket rätt grundligt i sömmarna innan man köper vad de säger.

Så - för någon dag sedan drog "mjölkupproret" igång. Flera duktiga kockar, lärare, barnläkare och andra har skrivit ett öppet brev till livsmedelsverket och kräver standardmjölk som rekommendation till landets barn.

Jag tänker inte ta ställning i sakfrågan, eller så, men eftersom jag ett par gånger tidigare skrivit om Henrik Ennart och hans "mat och hälsa"-blogg måste jag, känner jag, ge någon slags kommentar till hans artikel idag i SvD.

För - såhär är det - Ennart skriver en artikel med en massa fina ord, med en tvetydig rubrik ("Standardmjölk inget naturligt val") och ger sedan ett antal exempel på att standardmjölk skulle vara mer eller i alla fall i samma höga grad kemiskt påverkad som alla nnan mjölk. Han tycker att "mjölkupprorsmakarna" borde kräva opastöriserad gårdsmjölk (Ja! Halleluja!) och inget annat, men hävdar å andra sidan riskerna med bakterier i mjölken.

Visst. Det finns bakterier i mjölken. Som vid all livsmedelshantering handlar det om enkla åtgärder - god hygien och lagom exponering för just bakterier för att vi skall tåla dem i längden.

Dessutom blir det lite nästan komiskt korkat när Ennart skriver om "lacase" och beskriver dess funktion. Jag har ingen speciell dietistutbildning eller är sådär jätteinsatt i varesig kemi, biologi eller näringslära, men HEY, jag jobbar med laktosintoleranta och då lär man sig att laktas (för jag antar att det är samma enzym som Ennart menar) faktiskt finns i våran egen tarmflora, för att spjälka upp laktos (som alltså är ett mjölksocker) och inte något som finns i mjölken eller som tas bort ur den...

Om nu Ennarts inlägg i debatten är till för - som det står i texten - att "ge perspektiv" på de argument som "mjölkupprorsmakarna" kommer med känns det lite korkat att skriva en text som nästan förlöjligar deras argument, men som verkar dåligt researchad. Det ger liksom "fiendesidan" en hel del ammunition. Att liksom kunna säga: "Jamen, den där snubben har inte ens koll på mjölksocker så honom behöver vi inte lyssna på"...

Det här är lite trist, för Ennart har faktiskt haft en och annan poäng under åren han skrivit om mat och hälsa, och har har ett väldigt stort inflytande över vad som hamnar på agendan i just den debatten. Hade han bara researchat det här lite, eller inte försökt att skriva så "fint" om det hade det kanske varit enklare.Han hade inte framstått som en idiot, och vi hade kunnat få en debatt som handlade om vilket livsmedel som faktiskt är nyttigast för barnen och inte vilken sida av debatten som har de okunnigaste förespråkarna.

--
EDIT - 05/04 11.15: Hittade igår ett annat väldigt uppysande inlägg i debatten på Johannas kost och hälsa. Det tar upp några av de frågor som upkommit i bl.a. kommentarerna till den här bloggposten om hur fettet separeras ur lättmjölk, vad pastörisering är och hur det påverkar våra livsmedel.

EDIT: 03/04 22.15: Har nu sett att även Lisa på Matälskaren har skrivit om det här. Det är faktiskt ännu roligare, eftersom hon ju HAR någon slags dietistutbildning. Läs hennes inlägg också!

Bolognese och mopedtrubbel

Jo, jag gjorde pasta bolognese på jobbet igår. Det gick - som nästan alltid när man gör någon pastarätt - rätt bra, men inte riktigt fullt så bra som det brukar med just köttfärssås. Jag vet inte varför, men jag fick helt enkelt sås över. Och så lite svinn av sås som kastades ute på avdelningarna. Inte sådär jättemycket, men ändå. Köttfärssås brukar vara en sådan där grej som ungarna äter tills det är rent i skålarna. Och då plundrar eventuella rester mer eller mindre direkt ur kantingerna. Igår var det... lugnare...

Nåväl.

Det blev ju i alla fall trevligt väder, sådär framåt eftermiddagen. Jag bestämde mig för att försöka få igång Izabella, men det verkade svårt. Hon bara bråkade. Jag försökte med att tömma henne på gammal bensin, fylla på ny bensin, köra motorn torr och försöka rulla igång henne. Flera gånger. Det funkade inte. Tog till sist hjälp av KlätterMagnus i förhoppning om att han - som kan i princip allt om motorer - skulle få igång henne.

Inte ens Magnus erfarna fingrar kunde kittla igång henne. Hon tänder (visade det sig när vi börjat skruva ned henne i sina beståndsdelar), eller rättare - hon har gnista när man trampar runt. Det kommer bevisligen bensin ur bränslekranen när den står öppen och hon brummar i nedförsbacke eller när man trampar henne. Men sedan händer inget.

I ett sista desperat försök att få igång henne innan mörkrets inbrott tog jag ur tändstiftet och fyllde förgasaren med startgas. Då startade hon. Och gick kanske 4 meter innan det blev stopp.

Jag funderar på om det är något problem med bränslelöverföringen, eller vad det kan vara, men KlätterMAgnus har lovat att kolla in henne idag, i fullt dagsljus och försöka få henne att funka. Lyckas han blir jag glad.Så glad att jag lovat honom lyxmiddag. Vi får se hur det går. Tills vidare får jag drömma om farvinden mot ansiktet och friheten i att puttra fram på ett Italenskt fullblod i sisådär 25 km/h.

Lisa får till det...

Läste ni Matalskarens bloggpost om pornografi i charkhyllan?

Riktigt, riktigt bra skrivet.

I korthet handlar det om att det är typ samma krafter som ligger bakom (en onaturlig syn på vad som produceras, en branch där man inte bryr sig om kirurgiska ingrepp, inläggning av saltvatten och diverse främmande föremål som kemikalier) för att försöka få bl.a. smörgåspålägg att matcha en idealbild av något som egentligen inte finns eller onaturligt. Och att vi till sist lär oss "fel".

Som sagt - riktigt bra skrivet. Kolla in den.

onsdag, april 02, 2008

Köpa lott?

Igår skrev jag inget på bloggen, för ni hade trott att det var ett aprilskämt, men faktiskt - för förstsa gången på tio veckor levererade menigo vad de skulle, bara vad de skulle och på ett och samma försök. Själv funderade jag allvarligt på att köpa mig en trisslott på vägen hem. :-)