Världens bästa, finaste dikt.

Blev glad när jag genom twitter ser att världens bästa kallskänka nu läst in sin kanske bästa dikt - dikten som fick mig att gråta första gången jag läste den, för länge sedan nu, på hennes blogg. Kocken. Lyssna här. Den är fortfarande lika bra. Lika sann. Lika smärtsam. För det är omöjligt att jobba i köksbranchen utan att känna någon kollega, köksmästare eller vän som det här inte stämmer in på.

Bra, Jenny! Aktuellt, hjärtskärande vackert och alldeles underbart.

Kökshaiku

Mitt bidrag till Mackans lilla poesitävling blir en liten Haiku.


Hackar brunoise
Sedan i med morötter
Det blir god buljong

Sedan blir det sås
Det är inte heller trist
Om man är som jag

Ode till en commis

Varning: Milt kulturellt inlägg - poesivarning utfärdas!

Jag skriver ibland dikter i huvudet. Ofta skriver jag inte ned dem alls, för de blir så pinsamma, men den här veckan har tonen mellan mig och O., som numer jobbar hos mig (han tog över min kallskänkas tjänst, då hon bestämde sig för att göra något annat med sitt liv än att skära grönsaker) den här veckan varit ovanligt uppsluppen kommer här en liten "hyllningsdikt" för att liksom förklara min kärlek till en kollega.

Som alltid när kockar är inblandade - en nypa salt är alltid gott!

--

Sjung, O skald, om hjälten från norr
Sjung om hans mod och hans dåd!
Om hans öron, om han bakom dem skulle va' torr
och hans vansinnigt kunniga råd!

Sjung, O skald, om det mod uti barm
som kocken på bilden besitter
om den vishet han bär, om den styrka i arm
som räcker till blogger och twitter!

Sjung, O skald om vishet och mod
som krävs när han i böket och stöket
tar en paus för att läsa "arts of food"
eller laga nånting uti köket

Ja, sjung, O skald, om hjältar och mat
om timjan och rosmarinknoppar
tills nån kock täpper till ditt förbenade tjat
med en korv, så att sångerna stoppar!

Off-Topic: Jag väntar....

Skrev i det här inlägget att jag skall opereras på torsdag. Den där operationen är en operation jag väntat ett tag på. Sedan i augusti 2007 har jag vetat ATT operationen kommer att göras och sedan i somras har man pratat om "i vinter".

Så - i november fick jag besked om att jag skulle opereras framåt slutet av november. Med någon dags varsel ställdes transplantationen in, då transplantatet blivit dåligt och mitt datum flyttades fram till i lucia.

För att göra en lång historia kort kan jag berätta att jag nu (efter att ha fått mitt datum framflyttat två gånger till) var rätt upplagd för att opereras. Och idag kom beskedet att man flyttat fram min operation. Igen.

Jag väntar således vidare. Som alltid när jag är lite deppig blir det att ta fram nnågon gammal lyrik. Fröding brukar ligga nära till hands. Eller Nils Ferlin. Eller som idag - lite passande - Dan Andersson (tolkad av Sofia Karlsson). Här i en ttext om att vänta, även om det är en annan sorts väntan som beskrivs i den här dikten...



Och idag känns mitt liv ungefär som Andersson beskriver det i den vackra, men lite bittra "Du liv" även den här tolkad av f.d. pluggkompisen Sofia Karlsson):



Idag är en "sådan där" dag.

Poesi: Vår kock

Ibland när jag lagar mat inspireras jag av saker som händer omkring mig och skriver små rim och dikter i huvudet. Härom dagen fick jag frågan om "kocken saltar alltid med handen?" och jag tyckte att det nästan lät som en liten sångfras, så jag började dikta lite för mig själv.

Ungefär samtidigt skämtades det lite på jobbet kring det där gamla talesättet om kockar och när de saltar som mest, så idag - när Omar var i köket igen, skrev jag ned de här raderna, när jag fick lite tid över...


Vår kock saltar alltid med näven
med peppar han gör likadant
och nog får han tillstå att även
om han för det mesta galant

Underbar mat kan tillaga
och blanda bland varmt och kallt
Men ibland finns det gäster som klaga
att maten ibland blir för salt

För så är det sant, som är skrivet
att mest salt blir maten nog när
han saltat med handen och givet
han saltar mest när han är kär.