onsdag, januari 28, 2009

Det handlar inte om käket, inte om ingredienserna - det handlar om sällskapet!

Lyssnar ju mycket på radio på jobbet. Då fleraav mina kollegortröttnat på att alltid höra samma rocklåtar spelas, om och om igen, går de ibland och skruvar på min radio för att ställa in andra kanaler. Lyssnade på bl.a. "Önsketimman" idag på Mix Megapol och där handladeidag "dagens fråga" om "Om du fick äta lunch med vem som helst, levande eller död - vem skulle det vara?" Jag tänkte och tänkte och kom på flera bra kandidater:

Keith Moon (från The Who - avliden legendarisk rocktrummis)
Gordon Ramsau (KulTV-kock)
Människan som kom på elvispen (vem var det? Och hur gick det till?)
Min gamla musiklärare från gymnasiet (vad blev det av honom?)
Kylie Minogue (Jodå!)
...

Men så frågade programledaren vid något tillfälle VAD man skulle äta och lyssnaren hade ingen riktig aning om vad han (eller hon?) skulle svara...

Har kommit fram till en - för mig, i egenskap av kock - hemsk insikt: "Favoritmat" handlar mer om tillfället då den äts, än vad som äts!

Ibland når någon frogat mig om "vad är din favoritmat?" har jag svarat något i stil med "min mammas makakronipudding" eller "min mammas Janssons frestelse". Ofta utan att blinka. Men de senaste dagarna har jag, efter att ha ätit middag men någon jag tycker mycket om och alltid kommer att vara tacksam mot, inte minst för sällskapet, kommit fram till den hårda insikten: "hur bra jag än är som kock kommer min mat alltid vara av sekundär betydelse. Det primära är att äta tillsammans!". Sällskapet är liksom viktigare än vad man äter. Ibland är blodpudding världens bästa måltid. Ibland är tryffelrisotto bäst. Ibland gäller varm kycklingsallad. Ibland kan något så enkelt som uppvärmd soppa från lunchen vara världens bästa måltid. Bara för att sällskapet är det rätta.

I och för sig - mamma är också "rätt sällskap", så "favoritmaten" är väl fortfarande samma rätter...

Vem skulle DU vilja äta lunch, eller middag med? Och vad skulle ni äta? Och varför?

Blogghyllande: Några lästips.

Tycker du att Krubb uppdateras för sällan? Kolla in de här bloggarna! Det gör jag! Och det är bara att inse att det finns fler begåvade matbloggare i Sverige, just nu, än det gjort tidigare. De här är några riktigt vassa!

NickeKocks Matblogg - Matblogg av kock, med mat som jag skulle kunna laga och med ett språk som känns genuint. Riktigt roligt att läsa "en till kock-blogg". Det finns för få på Svenska.

Lyxpirayans pyxpirayanagg - En väldigt sinnligt skriven matblogg med bra recept, roliga tips och väldigt fina egna kommentarer i recepten. Åh, om jag kunde skriva sådana här recept! Riktigt, riktigt bra!

Kocken tar Time-Out Av kock-tjej som skriver om sitt jobb, vad hon gör när hon inte är på jobbet, vad hon gillar för grejer i köket och... Ja - ni hajar - alldeles underbart! Det är sällan jag hittar nya bloggar av just kockar, och på svenska, men den här är dessutom riktigt, riktigt bra. Ett måste i din bloggläsare!

tisdag, januari 27, 2009

Varm kycklingsallad med italienska smaker

Har en gammal klassiker jag plockar fram ibland, som jag verkligen gillar! En "varm sallad med italienska smaker" som jag brukar göra lite i olika varinter beroende på årstid och tillgång på varor. Såhär blev det igår:

2 port:

150 gram sköljd blandad sallad av mangold, spenat, ruccola och green leaf
200g kycklingfile
4 skivor vitt bröd (toast)
1 st mozarella
1 paket saltå kvarns pinjenötter
2 msk extra virgin olivolja (någon fruttato med tydliga grästoner)
Några spån fäskhyvlad parmesan
Paprikapulver
Vitlökspulver
Svartpeppar
Torkad basilika
Stek kyckling i olivolja med kryddor efter behag.
Tärna och stek brödet till krutonger
Lägg upp på tallrik, med sallad underst, sedan kyckling, sedan krutonger.
Rista pinjenötterna och strö över salladen.
Tärna mozarella och hyvla parmesan över hela salladen
Tillsätt - om du vill - några torkade tomater.

Dressing:

1 äggula
1 tsk senap
1 msk vinäger (igår blev det äppelcidervinäger, men vilken som helst funkar)
Några droppar citron
1-1½ dl matolja
1 msk pesto genovese

Rör ihop alla ingredienserna utom peston till en majonnäs. Låt gå något tunnare än vanligt. Rör i peston. Rippla över salladen.

Världens enklaste, snabbaste, godaste tillbehör

Hade ingen bild på det här, men får väl återkomma med en vid ett senare tillfälle, ifall jag hittar någon, eller tar någon i framtiden)

Smörbönor.
Eller carbanzobönor.
Eller cannelinibönor
Eller någon anna ljus böna, i princip vilken som heslt.
Blötläggs, kokas (eller köps färdigkokt på burk) och marineras sedan i olivolja med

vitlök
Salt
finhackad persilja

Svårare är receptet inte, på lycka!

söndag, januari 25, 2009

Intressant tanke om specialkost

Läser ett fint inlägg på utmärkta Taffel-bloggen "kort om gott". Det går kort ut på det solidariska i att äta samma sorts mat som någon annan i ett hushåll, om denne andra har något slags behov av "specialkost" p.g.a. t.ex. allergi eller överkänslighet mot något livsmedel.

En tanke som slutar med följande lilla stycke:

Tänker på alla barn i skolan som behöver specialmat. Hur schysst det är om husmor i köket reder av såsen med maizena istället för vetemjöl, så att även glutenöverkänsliga tål den. Eller att hon köper in och serverar köttbullar utan griskött, så att alla barn kan äta samma, oavsett religion.


Jag tycker också att det skulle kunna vara "schysst" att reda av såser med Maizena, eller gör laktosfri kost, eller fläskfri, eller vegetarisk, eller glutenfri, eller...

Ni hajar. Till sist måste man - om man (som jag) lagar mat till ungefär 200 personer, med ungefär 10% specialkost ta ett beslut för VILKEN sorts mat man lagar. Det är omöjligt att servera glutenfri vegankost (utan bönor, linser, broccoli, kål eller någon rotfrukt utom palsternacka) varje dag. I alla fall för mig. I alla fall i de här kvantiteterna.

Jag får därför försöka "slå så många flugor i samma smäll jag kan" och göra t.ex. "glutenfri vegetarisk kost" till de som tål det, "något till L" (som har en massa olika livsmedelsöverkänsligheter" och så till sist något som "alla andra" tål. Det blir således bara tre varianter. Värst är det när jag skall ha något med korv i:

Några äter inte fläsk, några är vegetarianer, några tål inte vanliga konservmedel i korv, några tål inte mjölkprodukter (laktos eller mjölkproteiner) några tål inte alla kryddor (fänkål, t.ex.) etc. Det är inte ovanligt att jag, just för att barnen skall kunna känna att de i alla fall får "liknande" mat som sina kompisar - fastän man har något slags livsmedelsöverkänslighet, har sisådär 7-8 olika varianter på spisen, innan det är dags att servera...

Jag tycker som sagt att tanken ovan är "schysst" eller "vacker", men förr eller senare blir den omöjlig i praktiken. Så är det i mitt jobb, som kock, åt barn, i offentlig verksamhet.

fredag, januari 23, 2009

Matuppror: Fet mjölk och smör på mackorna till barnen!

Den fantastiska LCHF-matbloggen Kostdoktorn har under veckan skrivit flera inlägg om bl.a. fetthalten i mjölkprodukter till barn.

Idag skriver kostdoktorn om en protest som tydligen tagit sin start i Haparanda, där man nu samlar in namnunderskrifter till skolminister Björklund, för att han skall ligga på om mer fett i mjölkprodukterna i skolmaten.

Det skall bli intressant att se var det här slutar?!

--

EDIT: 20090124 09:43

Ser nu att även Lagers Tabberas har skrivit lite i ämnet. Ni som inte läser Lager än - gör det!

torsdag, januari 22, 2009

Tiger som tigern

Som flera av Er säkert märkt är jag väldigt intresserad av skrivande och språkets alla små nyanser. Har under senaste tiden reflekterat kring det här med liknelser...

Kompisen F får reda på en hemlighet och säger "Jag tiger som tigern". Jag blir full i skratt. Vilket sött uttryck! Att en tiger skulle tiga! Men samtidigt, tigern är nog det rovdjur som jagar tystast och ofta går över stora områden för att göra det. I ensamhet. Det är nog rätt tyst att vara tiger...

Tänker på det där med att vi ofta ger varandra "fabelliknelser". Någon är stark som en björn. Någon annan är envis som en åsna. Ytterligare någon är kanske vis som en uggla eller en "ensamvarg". I restaurangvärlden skiljer man ibland på en "kamel", en servitris (dugligt bärdjur som går långa sträckor utan vatten - två pucklar..." eller en "ardenner" (en arbetshäst), eller i värsta fall "åsna" - (oduglig, behöver både piska och morot i princip konstant för att göra sitt jobb).

Men vi liknar aldrig saker vid mat? Vi använder djur i stället för saker i vår egen närmiljö för att beskriva människor och egenskaper omkring oss? Ologiskt. Man hör aldrig att någon är "söt som en jordgubbe" eller ens "sur som citron"? I och för sig hade jag en gång en kollega som vi brukade kalla "krusbäret" (sur och luden). Och visst har man säkert hört någon kalla någon tjej för "pudding", men är det inte konstigt att vi inte oftare kallar varandra för matuttryck?

"God som en hjortstek" skulle kunna vara ett. Vad skulle du vilja mynta för matordspråk?

--

Edit: När jag var tonåring hade min bror och jag ett uttryck jag kom på nu - "som att snyta sig i kall gröt". Om allt som var tråkigt, trist eller sorgligt. :-)

onsdag, januari 21, 2009

Mat med barn

Jag skriver då och då hur underbart det är att laga mat med mina barn, och då framförallt med min dotter - en tjej som numer är snart fem år och duktigt intresserad av mat. Att laga mat är något jag älskar och som jag gärna vill både dela med barnen, men också - har det visat sig - en av de få grejer jag som pappa faktiskt kan lära mina barn.

Jag umgås därför gärna med dem i köket. Dottern brukar få någon arbetsuppgift som att skala morötter eller potatis, röra i grytor och kastruller, smaka av och krydda maten. Själv får jag (ibland utan inbladning) använda den stora kockkniven och skära ingredienser i mindre bitar...

Men så är det inte för alla. Annika, på utmärkta matbloggenSmaskens skriver idag ett inlägg om hur hon tycker att matlagning med barn, och kanske framförallt bilden av hur matlagning med barn är i media, inte stämmer överens med hennes verklighet. Bra skrivet. Kärnfullt.

Jag håller inte riktigt med henne (som ni kanske förstått), men jag tycker att inlägget är bra och det är viktigt att också förstå att alla inte har samma inställning eller erfarenheter som jag. Kolla in det!

torsdag, januari 15, 2009

Förresten

Var det någon av Er som hörde Meny? Själv missade jag det, för det var lite "tjockt" på jobbet just då, men jag tänker lyssna på det ikväll, på nätet.

Kaffetåren, glädjetåren och mina tår...

Läser i DN om ytterligare skäl att dricka kaffe. Som om inte alla de andra skäl jag givit här på bloggen tidigare skulle räcka. :-)

I övrigt börjar mitt liv ordna upp sig lite nu. Det går långsamt, är jobbigt och kräver mycket eget engagemang, men det går åt rätt håll. Igår var jag på kvällen så lycklig att jag till min kaffetår faktiskt grät glädjetårar. Jag kommer att skriva mer om det i ett senare inlägg, men för Er som är eller varit oroliga - livet känns lite lättare just nu och jag mår mycket bättre än på länge.

Mina tår är ömma. Eller rättare - ovansidan på fotbladet är helt supertrött. Jag vet inte riktigt varför, men ibland är det så att jag nästan inte kan hålla balansen när jag går och står. Mystiskt. Dessutom opraktiskt, när man ju jobbar stående och gående, hela dagarna...

onsdag, januari 14, 2009

Snabbt tut i egen lur: Jag är med i radio!

Vet inte hur många av Er som redan sett det här, men fick i alla fall ett samtal från "en känd svensk matmediafigur" tidigare idag: I morgon sänds ett roligt program på radio! (SR P1) Kolla in. Och vi (eller i alla fall jag?) hörs... :-)

Jag antar att det här är direkt knutet till att jag tidigare faktiskt gjort mat-TV och att alla vettiga människor insett att jag har "radioutseende". :-)

Och för Er som inte vet när programmet sänds: P1 torsdagar kl 10.03, repris fredag kl 00.03 och lördag kl 16.03

måndag, januari 12, 2009

Skämsmusik

Jag orkar inte skriva något just nu. Alls. Har det lite bökigt på jobbet. Har det bökigt hemma. Har ingen inspiration i köket. Skriver en off-topic-post igen... Bear with me. Det kommer något bra, övertänkt, spännande och livsbejakande vilken månad som helst, nu...

Blev utmanad av Mackan att skriva om skämsmusik. Ni vet? Sådana där grejer man EGENTLIGEN gillar, fast man EGENTLIGEN inte får gilla. Rent musikaliskt, alltså. Grejer som är så grymt okreddigt att man gärna skyller på andra i sin familj för att man råkar ha i CD-hyllan och sedan hemligen lyssnar på när ingen annan är hemma?

Nåväl - här är fem skämslåtar:

--

Året är 1989 och Sveriges mest överproducerade album alla kategorier skall precis släppas. Det är spretigt, med alltifrån gamla 70-tals hårdrockscovers (från Kiss) någon 80-tals-dänga (Herreys?), som precis blivit översatt, ett ärkepekoral med bl.a. Tommy Nilsson i kören (!) bakom - jag pratar givetvis om Ankie Baggers fantastiska album "Where were YOU last night?"- För övrigt den enda skiva jag har på både vinyl, CD och dessutom i digital form på min dator... Och den är inte ens bra. Ingen låt är speciellt bra. Och dessutom är plattan - i bästa fall "bred" och oftare "spretig" eller rent av "schizofren" i själva låtordningen... Eftersom mackan tog med Stars fantastiska lustmord på en gammal Kiss-dänga får väl jag gå ut lika hårt och välja just Ankie Baggers version av "I was made for loving you":



Jagvet, jagvet, jagvet. Jag skäms. Men håll i Er. Det kommer att bli värre...

Eller vad sägs om den här helt distanslösa hyllningen till sig själv? Ungefär som Krubb?

Chesney Hwkes "I am the one and only"!!!



Ok. Spola fram filmen tio år (typ)... 1998, tror jag att det kan ha varit, i alla fall i "världen efter spice girls wannabe" och flick- och pojkband fullkomligt öser ut snabbt producerade skivor. I sverige vill man inte vara sämre och en bekant till mig, låt oss kalla honom "Nalle" är tillsammans med en snygg blondin som nästan kan sjunga rent. Nalle och jag känner varandra genom vad som under tiden hinner bli "Frifallsskolan" - en fallskämsklubb på tullinge flygfält (som numer är nedlagd) och umgås en hel del även utanför hoppfältet. Nåväl. Blondinen i fråga är den korthåriga donnan i vad som kommer att bli det landsplågande yrväderbandet "Popsie". Här med den fantastiska "Single", som lyckades spelas in en dag då faktiskt ingen av tjejerna - alls - var singel... Det här är så dåligt på så många sätt... Jätteöverproducerat, överspänd attityd i videon som bara andas "Jag vill vara mel B i den där videon till wannabe" och dessutom ett band som INGEN längre kommer ihåg. Jag vet.... Jag vet... *skakar på huvudet*.



Kommer någon av Er ihåg Return? De var ett sådant där långhårsband i vågen efter typ accept och extreme och i samma skola, typ. Fast sämre. Och i samma skola som extremes "more than words", Mr Bigs "To be with you" och Poisons "Every rose has its thorn" gjorde Return ett försök att hänga på "halvackustiskpowerballadmedstämsång"-tåget och kom med den här låten, som faktiskt skulle passa i vilken melodifestival som helst. Den har allt. Handklapp, stämsång, höjning, sänkning, brygga, taktknack i lådan på gitarren... You name it. Det enda som saknas är typ scorpions visslingsintro från wind of change...



Ja, jag vet. Det finns bara ETT godtagbart skäl för en gammal rocker-råtta som jag att gilla band som return. Man får hångla till sådan musik (fråga Mackan om "wonderful tonight av Eric Clapton någon gång får ni se!). Precis som man önskade att man fick vara Chris Isaak i den här videon. "Wicked game" från kanske tidigt 90-tal, eller sent 80. I alla fall - ärligt - texten är värsta Kalle Anka-låten, den är rätt enformig och videon är så fullkomligt över-arty skjuten, som allt annat det året, i svartvitt. Med en Chris Isaac som ser ut som om han lider precis hela videon. Av att få hångla med Cindy Crawford. Ärligt?! Snubben borde piskas till skum på Kalmar stortorg med en ljummen badmössa! Videon är däremot fortfarande lite sådär härligt melankoliskt tonårs-kärleks-desperat och textens slut "Nobody loves no-one" för att liksom understryka att "Jag är inte alls kär i någon! - så det så - pilutta!" är precis så man själv kännt. Mer än en gång.



Så... Nu är det ute ur systemet. Phew. Det känns lite bättre. Jag förstår varför katoliker praktiserar bikt. Nu kan jag skämmas lite i min ensamhet igen. Fast tyst.

Jo - och just det - ni skall få en liten bonus - Folkmusikrock på Svenska. Grymlings (kommer NÅGON ihåg dem längre?) Här med "Där gullvivan blommar". Nödrim. Otight spelat. Ord som "sovkammare" (finns det över huvud taget med i svenska språket?) i texten. Segt och fjantigt trumkomp. Precis tvärt emot vad jag brukar gilla. Men ändå... Så oemotståndligt:

fredag, januari 02, 2009

Nyårsmiddag - snabbt, lätt och gott!

Firade som jag skrivit tidigare nyår hos mor och far. Mamma - som är och alltid under mitt yrkesverksamma liv som kock har varit - min största inspiration i köket och jag skulle laga middag tillsammans. Det blev följande lilla enkla meny:
--
Förrätt:

"Chips med dip" - chips av parmaskinka serverade med färska fikon och dip på creme fraiche med timjan, citron och karl-johansvamp


Varmrätt:

Gös i grädde med västerbottenost och pressad potatis

Dessert:
Mintchokladmousse à la Andersson Clan

--

Så hur gör man all den här maten? Jag hade tyvärr ingen kamera med mig och kunde inte dokumentera det hela bättre än såhär, men här kommer i alla fall recepten. Och som ni märker går det undan! Gott, lite lyxigt, men inte alls svårt eller tillkrånglat. Bara bra mat som gör att man får mer tid tillsammans med gästerna och mindre tid i köket. Eftersom vi var tre härom kvällen kommer recepten räknade i tre portioner.

Förrätten då?

1 paket god parmaskinka, gärna utan så mycket fett
Några fina färska fikon
1 burk arla Creme Fraiche Gourmet med timjan, citron och Karl-Johan

Rosta parmaskinkan i mitten av ugnen på en plåt med bakplåtspapper, i sisådär 10 minuter, på 200 grader. Ta fram och låt svalna.
Skär fikonen i vackra fjärdedelar.
Lägg upp creme fraichen snyggt. Dekorera möjligen med t.ex. färsk gräslök, någon timjanskvist eller basilikatopp... Servera med något gott rött vin. Barolo, kanske?


Varmrätten:


500g gösfile, bendragen
2 dl? vispgrädde (så att det täcker fileerna)
En rejäl näve riven västerbottenost
30 skalade stora räkor
6 medelstora potatisar, mjölig sort
½ purjolök, både vitt och grönt
Salt
Vitpeppar
Cayennepeppar

Potatisen kokas i rikligt saltat vatten tills den är mjuk, och pressas sedan och dekoreras med purjolök hackad till mikroskopiska bitar (brunoise), eller "damm" som vi säger på svenska.

Salta och peppra gösen ordentligt och lägg i en ugnsfast form
Slå grädden över och pudra lätt med cayennepeppar
Täck gratängen med västerbottenost och gratinera i mitten av ugnen på 180 grader i kanske 20 minuter, eller tills gratängen fått en vacker färg.
Dekorera med räkorna.

Desserten: (som fått sitt namn efter far, som envisas med att ha klan-tartan från Andersson Clan, han heter ju Andersson, på slipsen vid högtidligare tillfällen)

1½ dl grädde
60 g mörk god choklad (70%) för matlagning
3 st after eight

Måtta upp 1 dl grädde i en bunke och vispa fluffigt, men inte för hårt. Det skall vara fast, men fortfarande mjukt. Inte som till gräddtårta...
Ta sedan chokladen och krossa den och after eight i den halva dl grädde som är kvar. Smält chokladen på svag värme på spisen, under omrörning.
Låt chokladen svalna av, så att grädden inte smälter när du vänder ihop moussen.
Vänd ihop moussen med en slickepott. Blir den lite randig är det bara vackert. Måtta upp moussen i coupeglas och låt stå i kylskåp till servering. Dekorera gärna med en myntakvist, eller citronmeliss, lite hackad choklad eller kanske en apelsinklyfta?

Dagens serveringstips - till chokladmoussen drack vi ett cypriotiskt dessertvin, som jag verkligen kan rekommendera till just choklad i allmänhet och till chokladmousse (med den lena gräddiga konsistensen) i synnerhet: St. John Commandaria Testa det!

Och med det - god fortsättning, allihop, på det nya året! Har någon av Er förresten avgett något slags nyårslöfte?

torsdag, januari 01, 2009

Off topic:12 låtar - om Jesper

Hej, alla. Och Gott nytt år, eller god fortsättning eller vad man skriver, så här på årets första dag. Jag vet att jag varit OTROLIGT dålig på att uppdatera under december och det har sina skäl: Jag har varit sjuk, jag har arbetat mer än vanligt, jag har haft en prao-elev, som tagit tid, vi har byggt om köket på jobbet och omorganiserat lite, så jag numer är "kökschef" och har en kollega att faktiskt chefa över, jag har skrivit på en del andra projekt (bl.a. något så fjantigt som poesi) och - och det har varit det allra värsta och det som tagit mest energi - haft problem hemma. Jag vill inte skriva mer om det just nu, men ser att slutet av 2008 och förmodligen en bit in i 2009 kommer att i efterhand kunna tituleras "en jobbig tid".

Nåväl. Har tillbringat nyårsafton hos mina föräldrar, så det gick ingen nöd på mig igår (jag får skriva mer om vad vi åt och hur man lagar det någon annan gång), heller, men igår läste jag det här inlägget hos Mackan och blev jätteinspirerad!

Tänket här (som kommer från Hela Nätets Lektant - Mymlan) går alltså ut på att man skall "visa vem man är" enom att välja ut tolv låtar som betyder något för en... Jag vet inte riktigt vad de här låtarna, som jag valt ut, säger om mig, eller ens faktiskt vem jag själv är, just nu, men det är låtar som på olika sätt, genom olika skiften i livet betytt något speciellt för mig och eftersom den här utmaningen handlar om "vem man är" har jag lekt med 12 låtar för att försöka berätta något slags historia... Jaja, ni hajar!

--
Varje historia har sin början, och den här får börja med frågan "Vem är du?" här ställd av... Ja kolla in och njut...



"The Who - "Who Are you?" Mitt absoluta favoritband, alla kategorier - med min favorittrummis alla kategorier, Keigh Moon, som central figur i den här versionen. En bra låt (som de flesta av oss kanske känner igen som ledmotivet till favorit-TV-serien CSI?), men som alltså är en riktig klassiker!




Lambretta - "Creep" Ja... Vad säger man? Svaret på den där frågan där uppe varierar givetvis på vem man frågar... "I am such a creep" skulle kunna ge ett poäng i Jeopardy... :-) Riktigt bra svensk rock när den är som allra mest skuttig.



S.P.O.C.K. - "All ETs aren't nice!" . folk som kände oss på tiden det begav sig (typ på tidigt nittiotal) trodde nog att i alla fall Mackan själv faktiskt var en utomjording... Eftersom vi är tvillingbröder får jag väl också ta åt mig och försöka förklara att alla människor är faktiskt inte heller trevliga! S.P.O.C.K. var ett favvisband under några år på 90-talet då jag alltså inte BARA lyssnade på distade gitarrer. Även om jag tyckte att det var fult att uppträda i Star Trek-unifomer!




Natalie Imbruglia - "Torn" Torn - sliten, eller trasig, känner jag mig. Faktiskt. Ibland. Och den här låten har varit en favvis sedan den kom, någon gång på 90-talet. Just i den här versionen såg jag den för första gången för ett par år sedan, och den är helt lysande! Jag - som varit med i en frikyrkoförsamling under lång tid - har en del erfarenhet av "interpretiv dans" och tycker att det är är förskräckligt roligt! Hur man beskriver hela texten , ord för ord, i den här, lite deppiga sången om hur det känns att vara lite trasig, i en relation med en annan människa.



Tears for fears - "Mad world". Låten som egentligen inte alls var speciellt populär förrän Gary Jules gjorde en cover på den, som sedan var med i varenda TV-serie och film som spelats in sedan dess. Men originalet är alltså Tears for fears. Och den är bra. Jag tycker själv att NÄR man är deppig skall man nog inte lyssna på den här, för textraden "I find it kinda funny, I find it kinda sad, The dreams in which I'm dying are the best I've ever had" kanske är lite för mycket, men låten är bra. Och i den här sättningen är den RIKTIGT bra. Den får vara med utan någon vidare kommentar till mitt liv än att jag en gång i tiden gillade Tears for fears och de var experter på deppiga texter...



Sofia Karlsson - "Jag väntar": En annan som kunde skriva texter som är deppiga, eller i alla fall vackert melankoliska var Dan Andersson. Här tolkad av Sofia Karlsson, i samband med "allsång på skansen" för något år sedan. Sofia Karlsson gick faktiskt i en parallellklass till mig och hängde mycket ihop med (kanske var tillsammans med?) just Mackan. Hon frågade i alla fall vid något tillfälle på den tiden om jag ville spela med henne. Jag, som då spelade trummor i ett rockband, hade coca-colaburks rött hår och gick i svarta kläder kunde inte tänka mig något värre än att synas och höras tillsammans med någon som spelade folkmusik. Idag är det något jag ångrar. :-) "Jag väntar" är förresten min absoluta favorit Dan Andersson-text. No nonsense. Bara rakt på. Såhär känns det...



Blueboy - "Remember me": På samma sätt som man kommer ihåg hur allt var då, en gång för länge sedan, när man hörde de här låtarna för första gången, vill man ju att andra skall komma ihåg en själv från den tiden? Här är i alla fall blueboy (och jag var en blue boy... väldigt blue, redan då) med "Remember me". Gör det, ni som var med. Och ni andra. Killen i hängslena i den här videon, fast med rött hår och ni har mig, som det såg ut då...



Skid Row - "I remember you": Som något slags bekräftande på att man faktiskt minns andra. :-) I mitt fall en alldeles speciell basist. En enhörning.



Lars Winnerbäck - "Elegi". Jag inser att min musiksmak egentligen slutade utvecklas i slutet av 90-talet. Innan dess hade jag lyssnat på ALLT och hittat grejer jag gillat i princip i varje musikgenre jag hört. Min skivsamling var rätt spretig under de år jag köpte mest skivor. Under de senaste åren har jag nästan bara lyssnat på "melankoliska män med gitarr". Och Lars Winnerbäck är en sådan. Det här är en låt jag lyssnat VÄLDIGT mycket på.



Peter Lemarc - "Little Willie John". En till i kategorien "melankoliska män med gitarr". Peter Lemarc var egentligen min storebrorsas idol på 90-talet, men när jag kollade min skivsamling här hemma hittade jag den här på tre skivor. En samlingsskiva, ett originalalbum, och faktiskt en singel. Så något har den väl betytt någon gång. Peter Lemarc kan förresten också skriva bra texter. Nästan som Dan Andersson.



Tom Petty (& and the heartbreakers) - "Don't come around here no more". När man spelat "män med gitarr"-låtar tillräckligt länge, eler när man betett sig som "such a creep" eller är det kanske såhär folk omkring en vill säga? Själv älskar jag Tom Petty. Liksom polaren SushiLars. Senast i helgen åkte vi bil och sjöng med i gamla Tom Petty-grejer. Riktigt bra låtar, även om texterna känns skrivna typ på baksidan av servetter. Men den här är ett sådant riktigt rock-anthem!



Paul Bullen sjunger och spelar Jason Mraz "I'm Yours". Fick inte tag på originalvideon, men den här tycker jag är rolig. Som avslutning på "12 låtar om Jesper" får jag väl dedikera den här till Er, kära läsare, och säga "I'm Yours" som för att liksom ge ett svar på "vem är du egentligen?"