Min perfekta sparris

Hade TV-kocken Alexander Nilsson som lärare när jag gick på Culinar. Då en spjuveraktig spoling med en energi och ett CV som slog oss alla - rätt vuxna elever- med häpnad. En riktig showman som med sin hyperaktivitet i köket var både bitvis påfrestande och och entusiasmerande. Framför allt var han VÄLDIGT kunnig. Han lärde oss tips och tricks för att få vår mat (ännu) bättre. Smaka mer. Se godare ut. Men alltid med en väldig respekt för råvaran.

Hans sätt att tillaga sparris och broccoli och andra gröna grönsaker har jag fortfarande med mig som den oöverträffade metoden, den doktrin jag lever efter, när jag ska hantera grönsaker.

"Börja med en grönsakslag!" framhöll han alltid! "Bara vatten duger inte! Du måste spela in SMAK också!"

Så min lag började alltid med vatten, en ordentlig näve salt och lite socker.

Och Alex kom alltid ångande och lade i fler grejer. Lagen var aldrig bra. Inte förrän han ändrat på den själv. Men så en dag - jag minns händelsen eftersom Alex beröm kom sparsamt och var sällsynt - hade jag gjort rätt. Jag hade gjort en lag som inte behövde ändras på. Förutom mina originalingridienser hade jag tillsarr en ordentlig bit smör som fått lösa sig i vattnet, och två pressade citroner (det var en stor kastrull!). Lagen dög att förvälla sparris i.

Efter en snabb förvällning stektes sedan sparrisen i smör i medelhet panna. Sedan hyvlades parmesan över den.

"Perfekt" sade Alex och kallade överresten av klassen till min arbetsplats. "SÅ lagar man sparris!"

Jag hade lärt mig.

Numer blir parmesanen ibland utbytt mot annan ost, som västerbottensost eller pecorino, men grundmetoden - att förvälla den i en lag av vatten med salt, socker, citron och smör och sedan steka den, har jag kvar.

Och den är fortfarande perfekt. Tack Alex.