Dagens lästips är den mycket imponerande "Allt om kockknivar", en blogg som är vad den heter - ALLT om kockknivar! Precis lagom tekniskt nördigt för att sådana som jag (som är sådär nästan lite läskigt intresserade av stora knivar) skall bli som en sexåring på barnkalas!
Här förklaras de kniviga skillnaderna på olika knivar, ställs den skarpa frågan om varför det är så svårt att hitta vänsterslipade japanska kockknivar, diskuteras vasst att knivar blivit så dyra, ges tips på hur man tar hand om sin kniv och mycket, mycket, mycket mer. Slipat och initierat (och nej - jag är EGENTLIGEN inte Göte-la-burgare, jag bara kunde inte hejda mig!) :-)
Alla mina egna försök att förklara något om knivar här på bloggen känns helt plötsligt pinsamma, och jag överlämnar härmed - med varm hand - alla vidare frågor om knivar till "Allt om kockknivar".
Ps. Bilden här ovan snodde jag givetvis från samma sajt. Och Tack Kinna för den här fantastiska länken! (Din blogg är fantastisk, den med!)Ds.
Läser den här artikeln på aftonbladet.se och och inser att vi alla - utan undantag - är suckers.
Den enda nackdelen med att vara kommunalanställd kock, och då menar jag verkligen DEN ENDA nackdelen, är att jag måste handla t.ex. bröd (som inte är bröd) av den upphandlade leverantören (som heller kanske inte är världens bästa leverantör, men det är en annan historia). Och de HAR inget riktigt bröd. De heller.
Läser hos Mymlan - hela bloggosfärens lektant följande lilla utmaning:
Det är min vän Morris som vill att jag ska samla listor på begravningsmusik. Det behöver inte vara musik skriven för begravningar, däremot de fem låtar du vill att dina efterlevande ska lyssna till på just din begravning. Kanske en sådan lista säger mer om dig än de tolv låtarna om ditt liv…
Och eftersom jag gjorde en sådan där lista på 12 låtar om mitt liv får jag väl göra en även här. Det tilltalar dessutom min lite mer svarta, morbida sida att skriva om det här, just nu, så: Here goes!
Oh - och jag utmanar förstås Mackan, O., CayakCarin och "Antonia". Ni vet vilka ni är, så jag tänker inte länka till Er. :-)
--
Det går givetvis inte att svara helt sanningsenligt på den här frågan. Jag kan inte komma på fem låtar som skulle kunna spelas på någon begravning, men jag tänker mig att den här frågan ändå dyker upp bland mina kock-kompisar eller i bar-sammanhang eller så och tills dess vill jag ha förberett mig med något slags svar, så:
Först och främst - begravningar och begravningstal brukar vara tillfällen då någon ger goda råd inför framtiden, genom att se bakåt och möjligen säga några väl valda om den avlidne. De bästa tipsen för ett lyckat liv jag hört är faktiskt:
Den här känns på något sätt också naturlig... Och blir det just Henrik Rongedal som framför den, som i det här klippet, känns det på något sätt ännu mer rätt! En ond tvilling (?!) sjunger till/för/åt/ en annan! :-)
Som musik till när man går med kistan skulle det nog passa med "Imperial march" från "Star Wars"-filmerna. Jag är ett Star Wars-fan och känslan av att liksom - som Darth Vader - betraktas som "misled by the dark side of the force" känns väldigt mycket som jag. En värdig avslutning på en värdig avslutning, helt enkelt.
Dottern är här. Hon kom hit igår. Och det är helt suveränt. Vi snackar mat. Utbyter idéer och recept och kollar på "Råttatouille" på DVD till frukost. Det känns befriande att ha barn att skylla på när man vill äta frukost i "vardagsrummet" och ha någon att dricka kaffe med!
Idag har vi bakat. Brötchen. Eller "brösten" som dottern säger. Såhär såg vårt recept ut:
Brötchen:
50g Jäst 6 dl ljummet vatten 3 tsk salt 14-16 dl vetemjöl
Rör ut jästen i lite ljummet vatten. Rör ihop ungefär 12 dl av mjölet, saltet, jästen med vattnet och resten av vattnet. Arbeta degen till en slät och smidig deg, som släpper från kanterna av skålen. Täck över degen med en ren handduk och låt jäsa i 45 minuter. Ta fram lite mer mjöl. Och arbeta med degan. Dela upp degen i 24 delar. Forma till vackra bullar. Garnera bullarna med frön eller kryddor (vi använde fänkål, rosmarin, korianderfrön och flingsalt, som vi körde i en mortel innan vi doppade brötchen i dem). Låt jäsa i 15 minuter till. Grädda i 15 minuter på 250 grader, skruva sedan ned ugnen till 180 grader och låt gå i ungefär 10 minuter till.
Ta ut och låt svalna (om ni kan, när det luktar nybakt bröd i hela köket. Servera med gott smör.
Läser på Lagers Tabberas om att veckans P1 Meny handlar om (bl.a.) Smör. Intressant, eftersom jag själv är rätt intresserad av just.... smör.
I sverige finns det i princip bara EN enda levarantör av smör i butikerna. Arla. De har i det närmaste smörmonopol oc h kan själva - p.g.a. den bristande konkurrensen, både sätta "kvalitetsstandard" och priser själva. Det gör att vi i Sverige i princip är hänvisade till ett smör som inte smakar speciellt mycket smör och dessutom betalar mycket mer för det än för andra likvärdiga produkter.
Själv har jag ett tag köpt "Milbona"-smör på Lidl. Det är billigt, det säljs på 250g-paket (och sist jag var på Lidl kunde man köpa 4 st för 10 spänn) och det är riktigt, riktigt bra. Inte bara för att det är billigt, utan det smakar riktigt bra.
I en tid där allt fler pratar om att vi borde äta mer "riktigt smör" i stället för margariner, där det blivit "inne" med ekologiskt och närodlat och gårdsmejerier och allt - vore det inte dags för att dt blev lite bredare sortiment i smör-hyllan på våra butiker?
Tills vidare kommer i alla fall jag att fortsätta att köpa mitt smör på Lidl. Inte för att det är billigare. Inte för att det är bättre förpackningar, utan BARA för att det är godare än Arlas produkt.
Läser i Aftonbladet om att flera tillverkare tillverkar "smördeg" utan att använda smör. Findus marknadschef hävdar t.ex. att "man vanligtvis använder margarin".
Men nu slår Livsmedelsverket till och berättar att man inte får kalla smördeg som inte innehåller smör för just smördeg. Så vad får degen kallas? "Margarindeg"? Låter inte sådär jättegott, faktiskt Kanske kommer vi att se fler och fler producenter gå över till den franska benämningen "Mille Feuille" eller att börja använda en försvenskning som "tusenbladsdeg" eller så?
För mig är ändå smördeg alltid smördeg. Och i den har man riktigt smör! Basta!
Skrev i det här inlägget att jag skall opereras på torsdag. Den där operationen är en operation jag väntat ett tag på. Sedan i augusti 2007 har jag vetat ATT operationen kommer att göras och sedan i somras har man pratat om "i vinter".
Så - i november fick jag besked om att jag skulle opereras framåt slutet av november. Med någon dags varsel ställdes transplantationen in, då transplantatet blivit dåligt och mitt datum flyttades fram till i lucia.
För att göra en lång historia kort kan jag berätta att jag nu (efter att ha fått mitt datum framflyttat två gånger till) var rätt upplagd för att opereras. Och idag kom beskedet att man flyttat fram min operation. Igen.
Jag väntar således vidare. Som alltid när jag är lite deppig blir det att ta fram nnågon gammal lyrik. Fröding brukar ligga nära till hands. Eller Nils Ferlin. Eller som idag - lite passande - Dan Andersson (tolkad av Sofia Karlsson). Här i en ttext om att vänta, även om det är en annan sorts väntan som beskrivs i den här dikten...
Och idag känns mitt liv ungefär som Andersson beskriver det i den vackra, men lite bittra "Du liv" även den här tolkad av f.d. pluggkompisen Sofia Karlsson):
Inser att alla sydostasiatiska länder har något slags Pho, men jag kallar den här vietnamesisk, för att den känns "fräsch" och inte har någon kokosmjölk eller koriander (vilket hade gjort den "thailändsk" :-) ):
Pho (Grundrecept) 4 port:
8 dl vatten 1 morot 1 gul lök 1 palsternacka 1/4 rotselleri Någon rolig asiatisk grönsak (lotusrot/bambuskott/etc.) 1 msk bong kycklingfond ½ dl risvinäger eller annan ljus lite halvsöt vinäger (äppelcidervinäger, t.ex.) 2 "buntar" (ungefär 100g) äggnudlar 1 msk thai sweet chili sås 1 tsk malen ingefära 2 vitlöksklyftor - finhackade
Skala och tärna de hårda grönsakerna först. Koka i rikligt med vatten. Tillsätt nudlarna sist. Låt koka mjukt. Servera med färsk finhackad chili och lite bröd.
Har haft bloggpaus nu ett tag känns det som. För att säga något om det kan jag väl bara säga att jag flyttat. Från Fru Värn. Och det är ungefär det jag orkar skriva om det just nu, men det har så att säga märkt min vilja och inspiration till bloggande.
Livet är överfyllt med en miljard praktiska små måstenoch till sist orkar man inte hålla ens den närmaste familjen underrättad om vad som händer. Jag SKA skriva något kul snart - jag lovar - jag bara orkar inte just nu.
Kommer att ha lite förhinder att uppdatera bloggen på ett tag framåt också: På torsdag skall jag operera ögonen igen (den här gången bl.a. rätta till ett blodkärl som vuxit in i hornhinnan) Det kommer att bli en ny transplantation (ni har väl fyllt i Era donationskort?!) och jag kommer - förmodligen - ha (ännu) svårare att se klart ett tag. Jag vet ännu inte hur länge jag kommer att vara sjukskriven, men det är rimligt att tro att jag kommer att vara borta både från jobbet och från bloggen ett tag...
Bloggosfären är så himla ball. Ibland surfar man runt på sina favoritbloggar och så liksom - Vänta - det här känner jag igen... Den här människan skriver ju om... ... . mig!
Upptäckte häromdagen att jag lyckats tilldra mig uppmärksamhet från Sveriges kanske mest lästa (och mest begåvade) matskribent just nu - Alice Brax - det är stort. Mycket stort. Medan jag sitter här och försöker komma på adjektiv som är tillräckligt stora för att beskriva vad jag känner får jag väl bjuda på en liten video som tämligen ordagrant beskriver vad man känner i sådana här tillfällen! :-)
Dagens snabba "kallskänksrecept" - ett litet tillbehör som jag gör lite då och då på jobbet. Barnen älskar det. Deras fröknar går upp i brygga. (Nåja, nästan, i alla fall... Eller en gör det... Eller... Vid närmare eftertanke. En har i alla fall sagt att hon gillar det. :-) )
#Marinerade minimorötter
1 kg minimortter ½ dl god olivolja 1 vitlöksklyfta 1 tsk spiskummin 1 nypa salt
Börja med att förvälla minimorötterna i kokande vatten, eller i ångugn, tills de är nästan mjuka, men inte helt mosiga. Blanda olja och kryddor i en liten skål. Finhacka vitlöken så fint du kan och ha i oljan. Sprid ut morötterna på en plåt, eller lägg i en väldigt konisk kål som du kan "kasta" runt dem i. Medan morötterna fortfarande är varma, se till att alla morötter blir ordentligt täckta med oljan. Låt svalna, eller låt stå över natten i kylskåp.
Servera till t.ex. korv med senapssås, eller till kryddiga grytor och soppor.
Läser i DN att Avokado tydligen är hett "igen". Jag som inte visste att det någonsin varit "svalt" annat än som i "coolt", så förstås! Jens Linder har emellertid skrivit en jttefin artikel, och delar glatt med sig av fina recept i DN. Kanon!
Själv är jag "sådär" på just Avokado. Jag gör en decent avokadosoppa (med gröna ärter) och en och annan guacuamole men så är det ju ungefär allt, också. Så kul att Linder skriver om Avokado. Och kul att det är "hippt" igen.
Själv passerade jag ett café i studentstaden Lund igår och såg att de sålde kaffe latte. För 50 spänn. Och undrar därmed vilken sorts kaffe man får för 50 pix. I min värld (den verkliga världen) skulle det krävas typ att kaffebönorna passerat genom tarmarna på något fillipinskt kattdjur, att enbart vatten ur någon ren fjällbäck används, att kaffet framtställts på ett sådant där laboratorium där alla går klädda i overall, munskydd och hårnät, att mjölken kom från en helig ko i Indien som bara mjölkas rituellt en enda gång i livet och att sedan barbystade civilingenjörsutbildade oskulder handviftat in alpluft i skummet.
När jag slutade skratta undrar jag varför inte Mackan är krönikör på någon större tidning? Ge den här människan ett publicistpris, någon!
CT (som är en tjej som skriver en "kristen" blogg) behöver hjälp med mat som inte är halvfabrikat. Hon undrar också lite om tillsatser i sitt inlägg:
... Fisk är väl inte preparerat med en massa läskigheter åtminstone? Inte ens den panerade? Fiskpinnar? Och fiskgratäng? Kycklingdelarna borde väl kunna passera obemärkt? ...
Ok, såhärva - fisk är lurigt. Fisk som på något sätt är processad (rökt lax, gravad dito, fiskpinnar, färdiga fiskgratänger etc.) innehåller i princip ALLTID olika tillsatser. En del av dessa är säkert inte farliga. En del av de här tillsatserna har i princip som enda kriterium för att få finnas i livsmedel att de inte dödar den som äter dem. Att äta klarlack (gravad lax) är kanske inte det man helst av allt vill och således. Ju "närmare ursprunget" du kan komma med dina fiskinköp (köp färsk hel fisk eller fryst dito) desto bättre.
Vad det gäller kyckling har jag skrivit det förr och kommer att skriva det igen - köp hel kyckling, lär dig stycka den och stycka själv. Då VET du att det inte är något konstigt i något av det du äter. Dessutom är det väldigt, väldigt, väldigt, väldigt ekonomiskt. (En ensam kyckling ger fyra måltider till två personer, utan något som helst problem. Kolla lite här på bloggen för schyssta recept! :-) )
Det finns en massa saker att tänka på när det gäller "mat från grunden" och frågan är hur "från grunden" man vill vara. Och hur du t.ex. skall kontrollera att dina morötter, som du köper kravmärkta aldrig kommit i kontakt med en giftbesprutad dito, innan de hamnat i butiken? Frågan är var man själv sätter sina gränser, hur man själv vill göra.
Jag har egentligen en rätt avslappnad attityd mot t.ex. tillsatser, men jag tänker mer och mer på att inte t.ex. proppa barnen på min förskola fulla med natriumglutamat och sådana där eländiga färgämnen...
Samtidigt är jag i själv i princip beredd att äta vad som helst (även om det teoretiskt skulle kunna förkorta mitt liv) bara för att det är gott. Din kropp är inte ett tempel. Det är en nöjespark!
--
EDIT:
Kom på en idé jag nästan tycker är genial själv, efter ett tag ha tänkt på det här med "snabbmat" i färdigform. Släng ut din micro! Då har du inget att värma dina "TV-dinners" i. Köp en tryckkokare i stället! Då gör du långkok till snabbmat - du får i dig rätt grejer, kan laga mat från grunden fast du sparar tid. Kalops, indiska currygrytor osv. är nere på bara några minuters koktid. Tryckkokare är "da sheezneez" som det hette för några år sedan, på Hip-Hop-svenska...
Läser att bloggrannen Mami skrivit ett inlägg om hur hennes idealarbetsplats ser ut. Det är utlämnande läsning. Och spännande. Och hjärtevärmande. På samma gång.
Själv trivs jag väldigt bra på min arbetsplats. Jag får göra ungefär vad jag vill, utan att någon annan lägger sig . Jag lagar uppskattad mat till människor som förstår att älska arbetsinsatsen. Jag får dagligen beröm av både kollegor, varn och föräldrar. Dessutom vet jag numer i november vad jag skall göra i januari "efter julborden". Jag är kvar. I det här köket.
Samtigit... Om man fick önska helt fritt - hur skulle drömmen om en framtida arbetsplats se ut, om sisådär... Tio år? Eller tjugo? Herergud! Jag skall jobba i mer än tjugo år till!
Jag skulle vilja ha ett eget ställe. Kanske någon som jobbade "fronten" med en liten bar och så lunchservering och kanske några bord med enkla men goda rätter på kvällen. Menyn skulle vara rustik och familjevänlig. Till lunch skulle jag varje dag ha något slags "dagens soppa", "dagens pasta" och så kanske en "dagens husman". På kvällen skulle jag vilaj servera enkla lantliga (franska) bistroklassiker: Kanske sniglar? Vitlöksfrästa champinjoner, Moules marinieres, kalvlever anglais, croque monsieur, coq au vin, boeuf bourguignon, Biff med bearnaise... Och så chokladmousse, creme brûlée, tarte tatin... Enkla grejer.
Stället skulle ligga på landsbygden någonstans. Vara fett ohippt och se ut som om man stigit in i en tidsmaskin. Bar i zink eller möjligen ädelträ med mässing. Mörka rustika möbler. Kanske rutiga dukar med franska liljor på? Soft belysning. Någon orkidé eller så i ett fönster... Det är huvudsakligen en bar med lite mat, men kanske också ett pensionat? Där jobbar jag och min familj. Och bor något stenkast därifrån, i ett gult hus med snickarglädje, öppen spis och bastu. :-)
Ungefär så tänker jag mig framtiden. Hur tänker ni Er framtid?
Måste få berätta en historia, även om den är lite off-topic: Strax före jul hittade en av kollegorna en porslinsmugg i soprummet, här på jobbet. Muggen låg i en originalkartong och såg såg ren och fräsch ut och var hel, så kollegan kom upp med den i köket, där den diskades några gånger och sedan dess används rätt flitigt.
Muggen är en vit porslinsmugg, men med ett speciellt tryck på: Den har små hjärtan på sig och bär texten "God morgon snygging".
Jag vet inte hur ni har det på Era jobb, men på mitt jobb händer det att man kanske inte direkt känner sig som en snygging just på morgonen. Vissa dagar behöver man helt enkelt lite mer omsorg än andra och då kommer den här koppen fram!
Den här koppen har nu börjat gå runt lite i huset. Kollegor tar den till varandra när man känner att "min kollega verkar behöva en lite extra puff idag" och så liksom: "Kolla - jag hämtade te åt dig idag." Så nu har vi en ny tradition på jobbet - Omsorgsmuggen.
Bloggkompisen Mami, från nya bloggfavvisen "Kocken tar time-out" och jag har i någon vecka bollat idén om "blodpuddingstillbehörstävling". Nu är den igång på Mamis Blogg. Kolla in!
--
Själv ställer jag upp med: "Åppelchutney med granatäpple":
6 äpplen i småbitar 1 dl vitt vin ½ dl sockerlag med kanel 1 krm kardemumma 1 krm ingefära 1½ msk vitvinsinäger eller äppelciderinäger 1 granatäpple
Alla ingredienser mäts upp i en kastrull, utom granatäpplet. Kokas ihop till rätt konsistens. Tas av värmen och får svalna. Chutney och granatäpple varvas i vacker skål eller burk. Klarar sig någon vecka i kylskåp.
Läser en artikel i SvD idag om hur livsmedel kan kallas för i princip vad som helst, även om det inte stämmer. I och för sig inga nyheter, för oss som t.ex. har läst "Den hemlige kocken" eller "äkta vara", men icke desto mindre - bra att media tar upp det igen. Bra jobbat, SvD!
Min musa skall flytta hemifrån. Samtidigt skriver "Kocken tar time out" en fantastisk bloggpost (igen) om sitt skafferi.
Grejen ahr säkert diskuterats ett par gånger förut, men här kommer i alla fall något slags lista på "grejer att alltid ha hemma" och som något slags tips vad man kan ha hemma och vad man kan göra med det.
10 grejer jag (nästan) alltid har hemma:
1: Bönor i olika sorter. Jag brukar köpa olika på burk, från typ zeta, färdigkokta. Enkelt, smidigt och billigt. Kan dryga ut sallader, grytor, såser, och allt möjligt. Gott, nyttigt, billigt och alldeles... alldeles underbart!
2: Bacon. Ett paket bacon kostarrunt 10 bagis och kan stekas och ätas till ägg, dryga ut såser och grytor, stekas och läggas på sallader, has i pastasåser... Ett livsmedel som kan användas till nästan allt, som dessutom är billigt. Och som man kan köpa några paket när det typ är "tag tre för 20 spänn" på din lokala mataffär, och sedan ha något paket liggande i frysen. Det håller sig länge.
3: Röda linser. Enkelt att göra t.ex. daal av, eller om man vill göra något slags egen falafel hemma. Och det är ju alltid gott!
4: BULJONG! Hemmakokt eller köpt. Oumbärligt. Kycklingbuljong går till nöds att använda till allt!
5: Ägg (bas till såser, majonnäser, pannkaka, bak eller ibland just till... ägg. Kokt eller stekt.
6: En olivolja och en matolja. Till allt man har olivolja eller smakfri olja till.
7: Blodpudding. Jo, faktiskt. Billigt (som bara den!) och man kan ha det liggande i frysen ungefär hur länge som helst. Tillsammans med ditt bacon är det jättegott!
8: Gul lök. I massor. I värsta fall kan man ta bara löken och buljongen och göra en löksoppa. I annat fall använder jag lök i nästan allt jag lagar.
9: Matvete. Billigt. Billigare än t.ex. couscous och nyttigare. Och gott till t.ex. de där falafflarna du gjorde tidigare samt till en tomatsås som du gör av...
10: Krossade tomater. De flesta butiker säljer krossade tomater på burk för typ 3-4 spänn burken. En burk räcker till åtminstone en (oftast två -tre portioner av t.ex. pastasås, någon kryddigare sås till dina falafel, eller i köttfärssåsen, chiligrytan eller.... Ja, allt man kan ha krossasde tomater i.
För övrigt - de gamla husmorsknepen "rivna morötter i köttfärsen" och "kokt ris i köttfärslimpan" och sådant där, för att liksom dryga ut de råvaror som är dyra (köttfärs) med billigare (ris) är alltid bra idéer, liksom - och det här har jag skrivit hur många gånger som helst förut - att lära sig stycka en hel kyckling. En hel kyckling kostar någon tia om den är fryst. Ta hem den, tina den, stycka den och du har helt plötsligt kycklingkött till 4-5 middagar (om du lagar mat åt dig själv) och du har dessutom ett fantastiskt fint skrov att laga god buljong på, som du kan använda till dina såser, dina soppor osv. Så - jag skriver det igen - Lär dig stycka en kyckling!
--
EDIT 20:22 - Såg att Lyxpirayan skrivit en post inspirerad av den här. Kolla in!
Hör på radionyheterna om ett skolkök i spånga, som serverat kyckling där sedan gästerna hittat vassa metallbitar i maten. Storköket köper in maten från en cateringfirma. Någonstans någon gång har det tydligen förekommit arbete i köket, där rör i taket lagats, samtidigt som mat stått framme - kan maten ha blivit kontaminerad av detta? "Vi utreder var vi brister i våra rutiner" säger man i storköket.
Förra veckan hörde vi om en liknande incident, i ett storkök, som får sin mat från en cateringfirma, där pasta som hamnat på golvet sedan serveras till gästerna. Trots att det finns bildbevis på vad som hänt och folk givetvis är (rättmätigen) upprörda får vi samma svar "vi utreder saken för att se var våra rutiner brister"...
Commonm sense is not that common, verkar det som? Grejer ligger på golvet? Mat? Knappast, va - har det varit på golvet är det inte längre mat. Punkt. Arbetare arbetar med att fila/kapa/såga rör av metall i köket? - kanske läge att A) avbryta arbetet ett tag och låta alla bli färdiga med sitt, B) åtminstone näcka över maten, om den skall stå öppet i en miljö där den kan kontamineras av främmande föremmål?
Hur svårt kan det vara? Hur mycket behöver utredas?
Tack och lov har ingen dött av de här incidenterna. Det känns mer som Guds omsorg än något slags rutiner. Det handlar inte om utbildning. Det handlar inte om rutiner. Det handlar om att folk inte har antingen tid att göra sitt jobb, vilket är en ledningsfråga, eller lust att ta det på allvar, vilket är en ansvarsfråga för den enskilda kocken/kokerskan. Sluta utred! Agera!
-- EDIT: 20:30 - Lade till några länkar till artiklar om händelserna, ur dagspressen.
Lyssnar ju mycket på radio på jobbet. Då fleraav mina kollegortröttnat på att alltid höra samma rocklåtar spelas, om och om igen, går de ibland och skruvar på min radio för att ställa in andra kanaler. Lyssnade på bl.a. "Önsketimman" idag på Mix Megapol och där handladeidag "dagens fråga" om "Om du fick äta lunch med vem som helst, levande eller död - vem skulle det vara?" Jag tänkte och tänkte och kom på flera bra kandidater:
Keith Moon (från The Who - avliden legendarisk rocktrummis) Gordon Ramsau (KulTV-kock) Människan som kom på elvispen (vem var det? Och hur gick det till?) Min gamla musiklärare från gymnasiet (vad blev det av honom?) Kylie Minogue (Jodå!) ...
Men så frågade programledaren vid något tillfälle VAD man skulle äta och lyssnaren hade ingen riktig aning om vad han (eller hon?) skulle svara...
Har kommit fram till en - för mig, i egenskap av kock - hemsk insikt: "Favoritmat" handlar mer om tillfället då den äts, än vad som äts!
Ibland når någon frogat mig om "vad är din favoritmat?" har jag svarat något i stil med "min mammas makakronipudding" eller "min mammas Janssons frestelse". Ofta utan att blinka. Men de senaste dagarna har jag, efter att ha ätit middag men någon jag tycker mycket om och alltid kommer att vara tacksam mot, inte minst för sällskapet, kommit fram till den hårda insikten: "hur bra jag än är som kock kommer min mat alltid vara av sekundär betydelse. Det primära är att äta tillsammans!". Sällskapet är liksom viktigare än vad man äter. Ibland är blodpudding världens bästa måltid. Ibland är tryffelrisotto bäst. Ibland gäller varm kycklingsallad. Ibland kan något så enkelt som uppvärmd soppa från lunchen vara världens bästa måltid. Bara för att sällskapet är det rätta.
I och för sig - mamma är också "rätt sällskap", så "favoritmaten" är väl fortfarande samma rätter...
Vem skulle DU vilja äta lunch, eller middag med? Och vad skulle ni äta? Och varför?
Tycker du att Krubb uppdateras för sällan? Kolla in de här bloggarna! Det gör jag! Och det är bara att inse att det finns fler begåvade matbloggare i Sverige, just nu, än det gjort tidigare. De här är några riktigt vassa!
NickeKocks Matblogg - Matblogg av kock, med mat som jag skulle kunna laga och med ett språk som känns genuint. Riktigt roligt att läsa "en till kock-blogg". Det finns för få på Svenska.
Lyxpirayans pyxpirayanagg - En väldigt sinnligt skriven matblogg med bra recept, roliga tips och väldigt fina egna kommentarer i recepten. Åh, om jag kunde skriva sådana här recept! Riktigt, riktigt bra!
Kocken tar Time-Out Av kock-tjej som skriver om sitt jobb, vad hon gör när hon inte är på jobbet, vad hon gillar för grejer i köket och... Ja - ni hajar - alldeles underbart! Det är sällan jag hittar nya bloggar av just kockar, och på svenska, men den här är dessutom riktigt, riktigt bra. Ett måste i din bloggläsare!
Har en gammal klassiker jag plockar fram ibland, som jag verkligen gillar! En "varm sallad med italienska smaker" som jag brukar göra lite i olika varinter beroende på årstid och tillgång på varor. Såhär blev det igår:
2 port:
150 gram sköljd blandad sallad av mangold, spenat, ruccola och green leaf 200g kycklingfile 4 skivor vitt bröd (toast) 1 st mozarella 1 paket saltå kvarns pinjenötter 2 msk extra virgin olivolja (någon fruttato med tydliga grästoner) Några spån fäskhyvlad parmesan Paprikapulver Vitlökspulver Svartpeppar Torkad basilika Stek kyckling i olivolja med kryddor efter behag. Tärna och stek brödet till krutonger Lägg upp på tallrik, med sallad underst, sedan kyckling, sedan krutonger. Rista pinjenötterna och strö över salladen. Tärna mozarella och hyvla parmesan över hela salladen Tillsätt - om du vill - några torkade tomater.
Dressing:
1 äggula 1 tsk senap 1 msk vinäger (igår blev det äppelcidervinäger, men vilken som helst funkar) Några droppar citron 1-1½ dl matolja 1 msk pesto genovese
Rör ihop alla ingredienserna utom peston till en majonnäs. Låt gå något tunnare än vanligt. Rör i peston. Rippla över salladen.
Hade ingen bild på det här, men får väl återkomma med en vid ett senare tillfälle, ifall jag hittar någon, eller tar någon i framtiden)
Smörbönor. Eller carbanzobönor. Eller cannelinibönor Eller någon anna ljus böna, i princip vilken som heslt. Blötläggs, kokas (eller köps färdigkokt på burk) och marineras sedan i olivolja med
Läser ett fint inlägg på utmärkta Taffel-bloggen "kort om gott". Det går kort ut på det solidariska i att äta samma sorts mat som någon annan i ett hushåll, om denne andra har något slags behov av "specialkost" p.g.a. t.ex. allergi eller överkänslighet mot något livsmedel.
En tanke som slutar med följande lilla stycke:
Tänker på alla barn i skolan som behöver specialmat. Hur schysst det är om husmor i köket reder av såsen med maizena istället för vetemjöl, så att även glutenöverkänsliga tål den. Eller att hon köper in och serverar köttbullar utan griskött, så att alla barn kan äta samma, oavsett religion.
Jag tycker också att det skulle kunna vara "schysst" att reda av såser med Maizena, eller gör laktosfri kost, eller fläskfri, eller vegetarisk, eller glutenfri, eller...
Ni hajar. Till sist måste man - om man (som jag) lagar mat till ungefär 200 personer, med ungefär 10% specialkost ta ett beslut för VILKEN sorts mat man lagar. Det är omöjligt att servera glutenfri vegankost (utan bönor, linser, broccoli, kål eller någon rotfrukt utom palsternacka) varje dag. I alla fall för mig. I alla fall i de här kvantiteterna.
Jag får därför försöka "slå så många flugor i samma smäll jag kan" och göra t.ex. "glutenfri vegetarisk kost" till de som tål det, "något till L" (som har en massa olika livsmedelsöverkänsligheter" och så till sist något som "alla andra" tål. Det blir således bara tre varianter. Värst är det när jag skall ha något med korv i:
Några äter inte fläsk, några är vegetarianer, några tål inte vanliga konservmedel i korv, några tål inte mjölkprodukter (laktos eller mjölkproteiner) några tål inte alla kryddor (fänkål, t.ex.) etc. Det är inte ovanligt att jag, just för att barnen skall kunna känna att de i alla fall får "liknande" mat som sina kompisar - fastän man har något slags livsmedelsöverkänslighet, har sisådär 7-8 olika varianter på spisen, innan det är dags att servera...
Jag tycker som sagt att tanken ovan är "schysst" eller "vacker", men förr eller senare blir den omöjlig i praktiken. Så är det i mitt jobb, som kock, åt barn, i offentlig verksamhet.
Den fantastiska LCHF-matbloggen Kostdoktorn har under veckan skrivit flera inlägg om bl.a. fetthalten i mjölkprodukter till barn.
Idag skriver kostdoktorn om en protest som tydligen tagit sin start i Haparanda, där man nu samlar in namnunderskrifter till skolminister Björklund, för att han skall ligga på om mer fett i mjölkprodukterna i skolmaten.
Det skall bli intressant att se var det här slutar?!
--
EDIT: 20090124 09:43
Ser nu att även Lagers Tabberas har skrivit lite i ämnet. Ni som inte läser Lager än - gör det!
Som flera av Er säkert märkt är jag väldigt intresserad av skrivande och språkets alla små nyanser. Har under senaste tiden reflekterat kring det här med liknelser...
Kompisen F får reda på en hemlighet och säger "Jag tiger som tigern". Jag blir full i skratt. Vilket sött uttryck! Att en tiger skulle tiga! Men samtidigt, tigern är nog det rovdjur som jagar tystast och ofta går över stora områden för att göra det. I ensamhet. Det är nog rätt tyst att vara tiger...
Tänker på det där med att vi ofta ger varandra "fabelliknelser". Någon är stark som en björn. Någon annan är envis som en åsna. Ytterligare någon är kanske vis som en uggla eller en "ensamvarg". I restaurangvärlden skiljer man ibland på en "kamel", en servitris (dugligt bärdjur som går långa sträckor utan vatten - två pucklar..." eller en "ardenner" (en arbetshäst), eller i värsta fall "åsna" - (oduglig, behöver både piska och morot i princip konstant för att göra sitt jobb).
Men vi liknar aldrig saker vid mat? Vi använder djur i stället för saker i vår egen närmiljö för att beskriva människor och egenskaper omkring oss? Ologiskt. Man hör aldrig att någon är "söt som en jordgubbe" eller ens "sur som citron"? I och för sig hade jag en gång en kollega som vi brukade kalla "krusbäret" (sur och luden). Och visst har man säkert hört någon kalla någon tjej för "pudding", men är det inte konstigt att vi inte oftare kallar varandra för matuttryck?
"God som en hjortstek" skulle kunna vara ett. Vad skulle du vilja mynta för matordspråk?
--
Edit: När jag var tonåring hade min bror och jag ett uttryck jag kom på nu - "som att snyta sig i kall gröt". Om allt som var tråkigt, trist eller sorgligt. :-)
Jag skriver då och då hur underbart det är att laga mat med mina barn, och då framförallt med min dotter - en tjej som numer är snart fem år och duktigt intresserad av mat. Att laga mat är något jag älskar och som jag gärna vill både dela med barnen, men också - har det visat sig - en av de få grejer jag som pappa faktiskt kan lära mina barn.
Jag umgås därför gärna med dem i köket. Dottern brukar få någon arbetsuppgift som att skala morötter eller potatis, röra i grytor och kastruller, smaka av och krydda maten. Själv får jag (ibland utan inbladning) använda den stora kockkniven och skära ingredienser i mindre bitar...
Men så är det inte för alla. Annika, på utmärkta matbloggenSmaskens skriver idag ett inlägg om hur hon tycker att matlagning med barn, och kanske framförallt bilden av hur matlagning med barn är i media, inte stämmer överens med hennes verklighet. Bra skrivet. Kärnfullt.
Jag håller inte riktigt med henne (som ni kanske förstått), men jag tycker att inlägget är bra och det är viktigt att också förstå att alla inte har samma inställning eller erfarenheter som jag. Kolla in det!
Läser i DN om ytterligare skäl att dricka kaffe. Som om inte alla de andra skäl jag givit här på bloggen tidigare skulle räcka. :-)
I övrigt börjar mitt liv ordna upp sig lite nu. Det går långsamt, är jobbigt och kräver mycket eget engagemang, men det går åt rätt håll. Igår var jag på kvällen så lycklig att jag till min kaffetår faktiskt grät glädjetårar. Jag kommer att skriva mer om det i ett senare inlägg, men för Er som är eller varit oroliga - livet känns lite lättare just nu och jag mår mycket bättre än på länge.
Mina tår är ömma. Eller rättare - ovansidan på fotbladet är helt supertrött. Jag vet inte riktigt varför, men ibland är det så att jag nästan inte kan hålla balansen när jag går och står. Mystiskt. Dessutom opraktiskt, när man ju jobbar stående och gående, hela dagarna...
Vet inte hur många av Er som redan sett det här, men fick i alla fall ett samtal från "en känd svensk matmediafigur" tidigare idag: I morgon sänds ett roligt program på radio! (SR P1) Kolla in. Och vi (eller i alla fall jag?) hörs... :-)
Jag antar att det här är direkt knutet till att jag tidigare faktiskt gjort mat-TV och att alla vettiga människor insett att jag har "radioutseende". :-)
Och för Er som inte vet när programmet sänds: P1 torsdagar kl 10.03, repris fredag kl 00.03 och lördag kl 16.03
Jag orkar inte skriva något just nu. Alls. Har det lite bökigt på jobbet. Har det bökigt hemma. Har ingen inspiration i köket. Skriver en off-topic-post igen... Bear with me. Det kommer något bra, övertänkt, spännande och livsbejakande vilken månad som helst, nu...
Blev utmanad av Mackan att skriva om skämsmusik. Ni vet? Sådana där grejer man EGENTLIGEN gillar, fast man EGENTLIGEN inte får gilla. Rent musikaliskt, alltså. Grejer som är så grymt okreddigt att man gärna skyller på andra i sin familj för att man råkar ha i CD-hyllan och sedan hemligen lyssnar på när ingen annan är hemma?
Nåväl - här är fem skämslåtar:
--
Året är 1989 och Sveriges mest överproducerade album alla kategorier skall precis släppas. Det är spretigt, med alltifrån gamla 70-tals hårdrockscovers (från Kiss) någon 80-tals-dänga (Herreys?), som precis blivit översatt, ett ärkepekoral med bl.a. Tommy Nilsson i kören (!) bakom - jag pratar givetvis om Ankie Baggers fantastiska album "Where were YOU last night?"- För övrigt den enda skiva jag har på både vinyl, CD och dessutom i digital form på min dator... Och den är inte ens bra. Ingen låt är speciellt bra. Och dessutom är plattan - i bästa fall "bred" och oftare "spretig" eller rent av "schizofren" i själva låtordningen... Eftersom mackan tog med Stars fantastiska lustmord på en gammal Kiss-dänga får väl jag gå ut lika hårt och välja just Ankie Baggers version av "I was made for loving you":
Jagvet, jagvet, jagvet. Jag skäms. Men håll i Er. Det kommer att bli värre...
Eller vad sägs om den här helt distanslösa hyllningen till sig själv? Ungefär som Krubb?
Chesney Hwkes "I am the one and only"!!!
Ok. Spola fram filmen tio år (typ)... 1998, tror jag att det kan ha varit, i alla fall i "världen efter spice girls wannabe" och flick- och pojkband fullkomligt öser ut snabbt producerade skivor. I sverige vill man inte vara sämre och en bekant till mig, låt oss kalla honom "Nalle" är tillsammans med en snygg blondin som nästan kan sjunga rent. Nalle och jag känner varandra genom vad som under tiden hinner bli "Frifallsskolan" - en fallskämsklubb på tullinge flygfält (som numer är nedlagd) och umgås en hel del även utanför hoppfältet. Nåväl. Blondinen i fråga är den korthåriga donnan i vad som kommer att bli det landsplågande yrväderbandet "Popsie". Här med den fantastiska "Single", som lyckades spelas in en dag då faktiskt ingen av tjejerna - alls - var singel... Det här är så dåligt på så många sätt... Jätteöverproducerat, överspänd attityd i videon som bara andas "Jag vill vara mel B i den där videon till wannabe" och dessutom ett band som INGEN längre kommer ihåg. Jag vet.... Jag vet... *skakar på huvudet*.
Kommer någon av Er ihåg Return? De var ett sådant där långhårsband i vågen efter typ accept och extreme och i samma skola, typ. Fast sämre. Och i samma skola som extremes "more than words", Mr Bigs "To be with you" och Poisons "Every rose has its thorn" gjorde Return ett försök att hänga på "halvackustiskpowerballadmedstämsång"-tåget och kom med den här låten, som faktiskt skulle passa i vilken melodifestival som helst. Den har allt. Handklapp, stämsång, höjning, sänkning, brygga, taktknack i lådan på gitarren... You name it. Det enda som saknas är typ scorpions visslingsintro från wind of change...
Ja, jag vet. Det finns bara ETT godtagbart skäl för en gammal rocker-råtta som jag att gilla band som return. Man får hångla till sådan musik (fråga Mackan om "wonderful tonight av Eric Clapton någon gång får ni se!). Precis som man önskade att man fick vara Chris Isaak i den här videon. "Wicked game" från kanske tidigt 90-tal, eller sent 80. I alla fall - ärligt - texten är värsta Kalle Anka-låten, den är rätt enformig och videon är så fullkomligt över-arty skjuten, som allt annat det året, i svartvitt. Med en Chris Isaac som ser ut som om han lider precis hela videon. Av att få hångla med Cindy Crawford. Ärligt?! Snubben borde piskas till skum på Kalmar stortorg med en ljummen badmössa! Videon är däremot fortfarande lite sådär härligt melankoliskt tonårs-kärleks-desperat och textens slut "Nobody loves no-one" för att liksom understryka att "Jag är inte alls kär i någon! - så det så - pilutta!" är precis så man själv kännt. Mer än en gång.
Så... Nu är det ute ur systemet. Phew. Det känns lite bättre. Jag förstår varför katoliker praktiserar bikt. Nu kan jag skämmas lite i min ensamhet igen. Fast tyst.
Jo - och just det - ni skall få en liten bonus - Folkmusikrock på Svenska. Grymlings (kommer NÅGON ihåg dem längre?) Här med "Där gullvivan blommar". Nödrim. Otight spelat. Ord som "sovkammare" (finns det över huvud taget med i svenska språket?) i texten. Segt och fjantigt trumkomp. Precis tvärt emot vad jag brukar gilla. Men ändå... Så oemotståndligt:
Firade som jag skrivit tidigare nyår hos mor och far. Mamma - som är och alltid under mitt yrkesverksamma liv som kock har varit - min största inspiration i köket och jag skulle laga middag tillsammans. Det blev följande lilla enkla meny: -- Förrätt: "Chips med dip" - chips av parmaskinka serverade med färska fikon och dip på creme fraiche med timjan, citron och karl-johansvamp
Varmrätt: Gös i grädde med västerbottenost och pressad potatis
Dessert: Mintchokladmousse à la Andersson Clan
--
Så hur gör man all den här maten? Jag hade tyvärr ingen kamera med mig och kunde inte dokumentera det hela bättre än såhär, men här kommer i alla fall recepten. Och som ni märker går det undan! Gott, lite lyxigt, men inte alls svårt eller tillkrånglat. Bara bra mat som gör att man får mer tid tillsammans med gästerna och mindre tid i köket. Eftersom vi var tre härom kvällen kommer recepten räknade i tre portioner.
Förrätten då?
1 paket god parmaskinka, gärna utan så mycket fett Några fina färska fikon 1 burk arla Creme Fraiche Gourmet med timjan, citron och Karl-Johan
Rosta parmaskinkan i mitten av ugnen på en plåt med bakplåtspapper, i sisådär 10 minuter, på 200 grader. Ta fram och låt svalna. Skär fikonen i vackra fjärdedelar. Lägg upp creme fraichen snyggt. Dekorera möjligen med t.ex. färsk gräslök, någon timjanskvist eller basilikatopp... Servera med något gott rött vin. Barolo, kanske?
Varmrätten:
500g gösfile, bendragen 2 dl? vispgrädde (så att det täcker fileerna) En rejäl näve riven västerbottenost 30 skalade stora räkor 6 medelstora potatisar, mjölig sort ½ purjolök, både vitt och grönt Salt Vitpeppar Cayennepeppar
Potatisen kokas i rikligt saltat vatten tills den är mjuk, och pressas sedan och dekoreras med purjolök hackad till mikroskopiska bitar (brunoise), eller "damm" som vi säger på svenska.
Salta och peppra gösen ordentligt och lägg i en ugnsfast form Slå grädden över och pudra lätt med cayennepeppar Täck gratängen med västerbottenost och gratinera i mitten av ugnen på 180 grader i kanske 20 minuter, eller tills gratängen fått en vacker färg. Dekorera med räkorna.
Desserten: (som fått sitt namn efter far, som envisas med att ha klan-tartan från Andersson Clan, han heter ju Andersson, på slipsen vid högtidligare tillfällen)
1½ dl grädde 60 g mörk god choklad (70%) för matlagning 3 st after eight
Måtta upp 1 dl grädde i en bunke och vispa fluffigt, men inte för hårt. Det skall vara fast, men fortfarande mjukt. Inte som till gräddtårta... Ta sedan chokladen och krossa den och after eight i den halva dl grädde som är kvar. Smält chokladen på svag värme på spisen, under omrörning. Låt chokladen svalna av, så att grädden inte smälter när du vänder ihop moussen. Vänd ihop moussen med en slickepott. Blir den lite randig är det bara vackert. Måtta upp moussen i coupeglas och låt stå i kylskåp till servering. Dekorera gärna med en myntakvist, eller citronmeliss, lite hackad choklad eller kanske en apelsinklyfta?
Dagens serveringstips - till chokladmoussen drack vi ett cypriotiskt dessertvin, som jag verkligen kan rekommendera till just choklad i allmänhet och till chokladmousse (med den lena gräddiga konsistensen) i synnerhet: St. John Commandaria Testa det!
Och med det - god fortsättning, allihop, på det nya året! Har någon av Er förresten avgett något slags nyårslöfte?
Hej, alla. Och Gott nytt år, eller god fortsättning eller vad man skriver, så här på årets första dag. Jag vet att jag varit OTROLIGT dålig på att uppdatera under december och det har sina skäl: Jag har varit sjuk, jag har arbetat mer än vanligt, jag har haft en prao-elev, som tagit tid, vi har byggt om köket på jobbet och omorganiserat lite, så jag numer är "kökschef" och har en kollega att faktiskt chefa över, jag har skrivit på en del andra projekt (bl.a. något så fjantigt som poesi) och - och det har varit det allra värsta och det som tagit mest energi - haft problem hemma. Jag vill inte skriva mer om det just nu, men ser att slutet av 2008 och förmodligen en bit in i 2009 kommer att i efterhand kunna tituleras "en jobbig tid".
Nåväl. Har tillbringat nyårsafton hos mina föräldrar, så det gick ingen nöd på mig igår (jag får skriva mer om vad vi åt och hur man lagar det någon annan gång), heller, men igår läste jag det här inlägget hos Mackan och blev jätteinspirerad!
Tänket här (som kommer från Hela Nätets Lektant - Mymlan) går alltså ut på att man skall "visa vem man är" enom att välja ut tolv låtar som betyder något för en... Jag vet inte riktigt vad de här låtarna, som jag valt ut, säger om mig, eller ens faktiskt vem jag själv är, just nu, men det är låtar som på olika sätt, genom olika skiften i livet betytt något speciellt för mig och eftersom den här utmaningen handlar om "vem man är" har jag lekt med 12 låtar för att försöka berätta något slags historia... Jaja, ni hajar!
-- Varje historia har sin början, och den här får börja med frågan "Vem är du?" här ställd av... Ja kolla in och njut...
"The Who - "Who Are you?" Mitt absoluta favoritband, alla kategorier - med min favorittrummis alla kategorier, Keigh Moon, som central figur i den här versionen. En bra låt (som de flesta av oss kanske känner igen som ledmotivet till favorit-TV-serien CSI?), men som alltså är en riktig klassiker!
Lambretta - "Creep" Ja... Vad säger man? Svaret på den där frågan där uppe varierar givetvis på vem man frågar... "I am such a creep" skulle kunna ge ett poäng i Jeopardy... :-) Riktigt bra svensk rock när den är som allra mest skuttig.
S.P.O.C.K. - "All ETs aren't nice!" . folk som kände oss på tiden det begav sig (typ på tidigt nittiotal) trodde nog att i alla fall Mackan själv faktiskt var en utomjording... Eftersom vi är tvillingbröder får jag väl också ta åt mig och försöka förklara att alla människor är faktiskt inte heller trevliga! S.P.O.C.K. var ett favvisband under några år på 90-talet då jag alltså inte BARA lyssnade på distade gitarrer. Även om jag tyckte att det var fult att uppträda i Star Trek-unifomer!
Natalie Imbruglia - "Torn" Torn - sliten, eller trasig, känner jag mig. Faktiskt. Ibland. Och den här låten har varit en favvis sedan den kom, någon gång på 90-talet. Just i den här versionen såg jag den för första gången för ett par år sedan, och den är helt lysande! Jag - som varit med i en frikyrkoförsamling under lång tid - har en del erfarenhet av "interpretiv dans" och tycker att det är är förskräckligt roligt! Hur man beskriver hela texten , ord för ord, i den här, lite deppiga sången om hur det känns att vara lite trasig, i en relation med en annan människa.
Tears for fears - "Mad world". Låten som egentligen inte alls var speciellt populär förrän Gary Jules gjorde en cover på den, som sedan var med i varenda TV-serie och film som spelats in sedan dess. Men originalet är alltså Tears for fears. Och den är bra. Jag tycker själv att NÄR man är deppig skall man nog inte lyssna på den här, för textraden "I find it kinda funny, I find it kinda sad, The dreams in which I'm dying are the best I've ever had" kanske är lite för mycket, men låten är bra. Och i den här sättningen är den RIKTIGT bra. Den får vara med utan någon vidare kommentar till mitt liv än att jag en gång i tiden gillade Tears for fears och de var experter på deppiga texter...
Sofia Karlsson - "Jag väntar": En annan som kunde skriva texter som är deppiga, eller i alla fall vackert melankoliska var Dan Andersson. Här tolkad av Sofia Karlsson, i samband med "allsång på skansen" för något år sedan. Sofia Karlsson gick faktiskt i en parallellklass till mig och hängde mycket ihop med (kanske var tillsammans med?) just Mackan. Hon frågade i alla fall vid något tillfälle på den tiden om jag ville spela med henne. Jag, som då spelade trummor i ett rockband, hade coca-colaburks rött hår och gick i svarta kläder kunde inte tänka mig något värre än att synas och höras tillsammans med någon som spelade folkmusik. Idag är det något jag ångrar. :-) "Jag väntar" är förresten min absoluta favorit Dan Andersson-text. No nonsense. Bara rakt på. Såhär känns det...
Blueboy - "Remember me": På samma sätt som man kommer ihåg hur allt var då, en gång för länge sedan, när man hörde de här låtarna för första gången, vill man ju att andra skall komma ihåg en själv från den tiden? Här är i alla fall blueboy (och jag var en blue boy... väldigt blue, redan då) med "Remember me". Gör det, ni som var med. Och ni andra. Killen i hängslena i den här videon, fast med rött hår och ni har mig, som det såg ut då...
Skid Row - "I remember you": Som något slags bekräftande på att man faktiskt minns andra. :-) I mitt fall en alldeles speciell basist. En enhörning.
Lars Winnerbäck - "Elegi". Jag inser att min musiksmak egentligen slutade utvecklas i slutet av 90-talet. Innan dess hade jag lyssnat på ALLT och hittat grejer jag gillat i princip i varje musikgenre jag hört. Min skivsamling var rätt spretig under de år jag köpte mest skivor. Under de senaste åren har jag nästan bara lyssnat på "melankoliska män med gitarr". Och Lars Winnerbäck är en sådan. Det här är en låt jag lyssnat VÄLDIGT mycket på.
Peter Lemarc - "Little Willie John". En till i kategorien "melankoliska män med gitarr". Peter Lemarc var egentligen min storebrorsas idol på 90-talet, men när jag kollade min skivsamling här hemma hittade jag den här på tre skivor. En samlingsskiva, ett originalalbum, och faktiskt en singel. Så något har den väl betytt någon gång. Peter Lemarc kan förresten också skriva bra texter. Nästan som Dan Andersson.
Tom Petty (& and the heartbreakers) - "Don't come around here no more". När man spelat "män med gitarr"-låtar tillräckligt länge, eler när man betett sig som "such a creep" eller är det kanske såhär folk omkring en vill säga? Själv älskar jag Tom Petty. Liksom polaren SushiLars. Senast i helgen åkte vi bil och sjöng med i gamla Tom Petty-grejer. Riktigt bra låtar, även om texterna känns skrivna typ på baksidan av servetter. Men den här är ett sådant riktigt rock-anthem!
Paul Bullen sjunger och spelar Jason Mraz "I'm Yours". Fick inte tag på originalvideon, men den här tycker jag är rolig. Som avslutning på "12 låtar om Jesper" får jag väl dedikera den här till Er, kära läsare, och säga "I'm Yours" som för att liksom ge ett svar på "vem är du egentligen?"
KockAnna och jag hade julbord härom dagen. Lugnt och fint (vad skönt det är att jobba med proffs!) och några små, men populära rätter. KockAnna hade både ögon och hjärna med sig och fick med sig en kamera. Här kommer några av bilderna:
Dekorerade ägghalvor. Majonnäs, rom och dillkvist. "Ägghalvor med något fint" som det brukar heta på Ekbacken (mer om det sedan). Givetvis är det KockAnna som gjort så tjusiga små dillfjun på äggen och fixat till allt så fint. Hon är toppen.
Till exempel är hon en av de få människor som faktiskt tagit bilder på mig när jag faktiskt arbetar (något som jag tänker använda i nästa lönesamtal med mina chefer - "Se - jag jobbar VISST!" :-) ). Här är det fikon som snabbt gratinerats med ostcreme, som läggs upp.
Givetvis handlar julbord för och till barn om korv och köttbullar, mer än om t.ex. sill och gravad lax...
Även om jag givetvis hade gjort lite sillar (på bilden husets inlagda sill - 1,2,3-lag med kryddpeppar, rödlök och färsk dill samt vår senapssill och vitlökssill.) och
gravat lax. Salt, vitpeppar, råsocker (jo, jag tycker det blir bättre!) och massor av dill!
Men ett julbord är inget julbord utan julskinkor?! Här ett par tjusiga exemplar (som KockAnna har omnämnt som "köksmästarns fina skinkor" i ett annat sammanhang), som precis blivit färdiggriljerade och dekorerade för servering...
Julostar.
Världens bästa KockAnna. Dagens fotograf (tack för alla fina bilder!), sous-chef och rent generellt den människan som lyckades få mig att inte se ut som en ostrukturerad idiot i köket! :-)
Men - tänker du nu - "han skulle skriva om ägg med något vackert på". Jo, såhär, va: För länge sedan, i en fjärran galax, som det brukar heta skulle det, till julbord, påskbord eller något slags högtid göras "ägg med något vackert på" av en kock-kollega. Denne hade inte sett, eller ätit ägghalvor med majonnäs och så på, utan improviserade i sann kock-anda, och kom upp med ett eget garnityr till äggen. Voila - en ny rätt, som i några människors kollektiva medvetande för alltid kommer att vara känt som "Ekbacksägg" var uppfunna! Givetvis har det här blivit ett internskämt som vi så fort vi har möjlighet gör vårt bästa för att tjata ihjäl. Och givetvis gjordes två (ett för föreståndaren, och ett för vår assisterande föreståndare) portioner av just "Ekbacksägg":
Några bilder till från "bakom kulisserna" på Nobelfesten på förskolan igår. Den här gången är det Kock-Annas bilder:
Jodå, faktiskt! Jag jobbade också igår! Och här är ett av bildbevisen! Anna lyckades få med på bild när jag pyntar tallrikar!
Upplagt och klart. Och torkad asiett. Och alldeles, alldeles underbar!
Men så krävs det ju också lite planering för att få allt att få allt att gå ihop... Det var många moment attt hinna med och det enda sättet att hålla ordning på vem som gör vad (och med tid nog att få allt gjort) var att skriva en riktig gammaldags mise-en-place-lista och sedan bocka av när varje moment blivit klart...
Tack anna för andra, lite mer avslöjande bilder, Anna. Tack, tack.
"Får se nu det var något med regler, man måste nominera andra också... Nu ska vi se...
Reglerna: 1. De som mottagit awarden ska lägga upp en bild på den. DONE 2. Länka till den bloggen du fick den ifrån DONE 3. Ge den vidare till sju andra bloggare & länka till deras sidor. OKAY, NU SKA VI .. 4. Lämna ett meddelande i deras bloggar, så de vet att de fått awarden OKAY.. "
Okay, de sju bloggarna jag vill ge award är:
1) Frukostflingan, som har en fantastisk blogg, om (bl.a.) berättelser från krogen, krogord och väldigt många fina bilder från sitt (nya) liv (på Gotland).
2) Tio meter över havet En kallskänka från Göteborg, som skrev fantastiskt målande bakom kulisserna från en vedervärdig arbetsplats, sedan flyttade utomlands (till kanada), delade med sig av sin fantastiska poesi, och nu är tillbaka hemma i Sverige igen och skriver (just nu) om hur det är att ha kommit hem. Lysande sväng i språket.
3) Anne's Food Fortfarande min favoritmatblogg, alla kategorier. Jag känner Anne och jag gillar hennes sätt att skriva. Hon har en Engelska som tillochmed är bättre än min. :-)
4) Så unik att jag vet knappt - som skrivs av kollegan David. En sådan där jättemysig "dagboksblogg" som jag kollar in på ibland. Inte dagligen men ibland. Och David skriver ibland väldigt målande och vackert hur det är att jobba med barn.Hans enda karaktärsfel är att håller på HV71...
6) Emanuels blogg. Emanuel Karlsten är en god vän, en riktigt bra skribent och i många fall en av mina förebilder. Vi har dessutom ett gemensamt förflutet i en frikyrka ingen av oss längre tillhör och det gör att vi ofta har lite av samma sorts humor. En riktigt bra blogg. Läs!
7) Pain de Martin - Sveriges utan konkurrens bästa brödblogg just nu.
Ja - på förskolan alltså... Äntligen är den här: nobeldagen! Vi har firat ordentligt. Barnen har fått nobelpris av olika slag (på respektive avdelning) under väldigt fina ceremonier. Så var det dags för nobelfest med "extra festlig mat".
Efter samtal med några av kollegorna enades vi om att köra två rätter (något om det opedagogiska att servera förrätt till barn) och det blev således en variant på en nobelmiddag från 1930-talet, nämligen "Wallenbergare" (i original mousselinefärsjärpar) med pommes persillée, smörslungade ärter, sauce espagnole och husets egna rårörda lingon till varmrätt. Här på bilden intill syns Prao-Jesper tillsammans med dagens sous-chef Kock-Anna tournera några av de tjugo kilo (jajjemän!) potatis som gått åt.
Men det handlar ju om att steka lite wallenbergare också. Kock.Anna fick smula mie de pain att vända kalvfärsbiffarna i innan de stektes och sedan steka klart de sista biffarna, efter idogt hackande och fixande med grönsaker. Kort sagt - bra jobbat tjejen!
Själv har jag, förutom att blanda mousselinefärs (2 liter grädde till 12 kilo kalvfärs, 500 gram hackade epice riche, salt och peppar), stekt de flesta wallenbergarna, kokakt sås, fixat smörslungade ärter, designat och dekorerat alla tallrikar försökt att hålla ihop det hela. Det har gått efter alla förhållanden riktigt bra. Men jag har tyvärr ingen bild på HUR bra, än. Kanske har Kock-Anna en bra bild i sin kamera? Nåväl. Här är en vild på Prao-Jesper och Anna, när de lägger upp.
Och ungefär såhär såg tallrikarna ut, precis innan vi hunnit över dem med en fuktig släng, för att torka brämmen på dem, innan de gick ut. Tämligen trevligt, va?
Ungefär så.
Tytvärr har jag (ännu) inga bilder på desserten, men det blev i alla fall lite trevliga fruktuppläggningar med tropiska frukter. Enkelt, trevligt och sockerfritt.
Sju saker om mig som du troligen inte kände till kommer här!
Så här är mina:
1: När jag flyttade hemifrån var min första "egna familjemedlem" ett husdjur - en grekisk landsköldpadda som hette sixten. Sixden dog en vinter av att han ville gå i ide, och vaknade sedan aldrig.
2: Jag verkar vara kattmänniska. När jag var yngre trodde jag att jag var hundmänniska, men mer och mer tyder på att det är katter som gäller. Egentligen vad som helst utom hästar, som jag tycker mest är stora och lite bökiga.
3: Jag kan några ord Swahili. Inget av dem är en svordom och det är det enda språk som jag kan några ord på, som jag inte kan svära med.
4: Jag har en tatuering på höger arm. En klättrare, vid toppen på brant klippa, som sträcker sig efter ett kors. Den får jag ibland berätta vad den betyder eller varför jag har.
5: Jag älskar musik. Det har nog flera av Er som följer den här bloggen insett, men min musiksmak har med åren blivit bredare och bredare. Jag spelar själv (med bladad briljans) några olika instrument (trummor/slagverk, trumpet/kornett, piano/keyboard och - om jag måste - bas eller tillochmed några ackord på gitarr). Jag har spelat och skrivit musik till datorspel, film och faktiskt fått spela in en demo, inom så olika genres som techno, house, schlager, pop, salsa, jazz, blues, hårdrock och "modern frikyrklig lovsång". När jag var yngre ville jag livnära mig som något slags musiker. Men det har visat sig att jag är bättre på köttbullar än på gitarrsolon.
6: Faktiskt är det så att en f.d. commis och nu ung och lovande kock kommer att åka bort för att arbeta utomlands. Idag. Och jag kommer att sakna honom oerhört.
7: Jag tänker ibland på lite "annorlunda detaljer", som jag tycks lägga märke till i större utstäckning än andra. Som t.ex. att Mauro Scocco ofta gör låtar som heter ungefär samma saker - att det ibland bara skiljer något ord. Som de här två:
Och så skall man ju utmana sju andra. Och jag kan inte. Jag har ingen inspiration, alls. Men eftersom jag ju gillar sådana där små detaljspaningar skickar jag vidare till C, i slla fall. För hon skriver alltid bra om just detaljer. Jag skulle också vilja skicka den här utmaningen vidare till kollegor (gamla som nya) som bloggar, som vill svara och till Emanuel Karlsten - redaktören på Dagen, för han skriver alltid intressant, vad han än skriver om.
Möt Jesper (Jo - faktiskt) - Min Prao-elev! En ung, hungrig kille som vill testa på att jobba lite i kök för att sedan tänka sig vidare till restaurangskola.
Som alla praktikanter och elever i alla kök får Jesper lära sig grunderna i matlagningen. Att handröra en majonnäs (chili-aioli, till en kycklingrätt), att använda kniv, snabbt rakt och utan att skära sig, att smaka på all mat och lära sig känna igen när något "känns klart". Och - som på bilden - att använda stekbord.
Såhär blev maten i måndags (resultatet av Jespers stekande):
Prinskorv med kokt potatis och päronchutney.
Päronchutney: (4 port)
4 mogna päron ½ dl vitvinsvinäger 2 lagerblad 1 tsk salt ½tsk vitpeppar ½ dl vitt vin 1 stor gul lök ½ tsk vaniljsocker
Tärna och päronen (och kärna ur dem) och löken. I en kastrull på edelhög värme. I med alla övriga ingredienser. Låt koka ihop till en tjock marmelad. Servera till fläsk, korv eller kycklingrätter.
Läser i DNs stockholmsbilaga idag om skolmat igen. Man tar upp ett inspirerande exempel men en kock som faktiskt lagar mat och som tycker att det är kul och som försöker göra det bästa av situationen.
Riktigt bra.
I artikeln hålls några av "mina" käpphästar högt:
1) Att man låter barnen vara med och påverka maten. Även barn är intresserade av vad de äter.
2) Grönsaker är bra och roligt och det enklaste sättet att få barnen att äta grönsaker är att presentera en mångfald. Min egen erfarenhet är att det är viktigt hur grönsakerna läggs upp, också, men på den aktuella skolan har man ett buffebord där barnen själva hämtar grönsaker. Kudos!
3) Livet är orättvist. Vissa skolor har mer pengar än andra att laga mat för. Det är i sig inget skäl för att inte göra det bästa av situationen. Det går att laga mat för några kronor per portion. Om man gör det rätt.
4) "Rätt" är från grunden. Halvfabrikat och färdigrätter är dyra. Och smakar inget vidare. Och genererar jättesvinn.
5) En kostchef i Stockholm är nog bra. Men det är viktigt att vi som faktiskt tycker att vår situation fungerar bra ändå fortfarande tillåts att t.ex. skriva egen matsedel, göra de inköp vi tycker att vi behöver (inom ramarna för budget) och/eller tillåts vara med och påverka arbetet.
Bevisligen är det fler än jag som tycker så här, även inom Stockholms stads olika storkök.
DÄREMOT blev jag nästan lite upprörd, eller i alla fall peppad eller vad man skall säga av följande citat ur artikeln:
"En gång i veckan serverar skolan fisk. För att få så många som möjligt att äta upp är fisken panerad varannan vecka.
- Många är ju uppväxta med fiskpinnar och vana vid panering. Då får man försöka hitta produkter med så hög kvalitet som möjligt."
Ok, jag erkänner. Jag serverar också fiskpinnar ("med så hög kvalitet som möjligt") på jobbet. Ungefär var sjätte vecka. Men jag jobbar på förskola och där är det lite annorlunda. Man har fortfarande chansen att på förskola introducera nya smaker och lära barn att i högre utsträckning "äta rätt", tror jag, för de är mer öppna. Får de god och vällagad mat redan på förskolan och lär sig att äta grejer de tycker är gott där kommer de givetvis att fortsätta att vilja äta god mat när de blir äldre. Om då "God mat" är något annat än fiskpinnar kanske det är lättare att servera annat?
Jag har lax ungefär en gång var fjärde vecka. Jag har vit fisk i en massa olika varianter (ja, fisken är oftast alaska pollock eller pangasius, eller vad som är billigast just nu, men man kan ju göra olika grejer med den), med äggsås, dillsås, persiljesås, gratinerad, som gryta, som soppa, med curry, i wokar...
Och barnen äter. Oftast rätt bra.
I och för sig äter de bra när de får fiskpinnar också (jag använder på jobbet en lite större fiskpinne av ekologisk sej), men de äter också annat än fiskpinnar. faktiskt.
Nåväl. Bra jobbat, på Björkhagens skola (var det väl?) och hammarbyskolan! Keep up the good work.
Till sist vill jag bara skriva att det är rätt symptomatiskt att tidningar rubriksätter som de gör - i det här fallet: "Skolornas kostnader för maten varierar kraftigt", i stället för att skriva något i stil med "Uppryckning i storköken, nu lagar vi mat" och ta fram inte vad maten kostar så mycket som hur den smakar och vad de tycker som äter den? Bara ett tips.
-- EDIT: Fick i en kommentar från O. en länk till den här fantastiska seriestrippen. Kanske det roligaste jag läst!
35+ -nånting kock, bosatt i 08-land, pappa till två barn, och har därför en speciell förkärlek till just "mat för barn".
Krubb är en blogg om... just krubb. Om mat. För jag tänker mycket på mat. Lagar mat. Äter mat. Läser om mat. Ser på mat-TV. Skriver - nästan uteslutande - om mat. Och så folket som lagar den.
Välkommen till bloggen. Hoppas du hittar något du gillar. Här nedan kan du klicka dig fram i menyn bland bloggar jag gillar. Mina gamla inlägg (skåpmat?) och lite annat smått och gott... Bon appétit!
