Själv läste jag inte sådär jättemycket under 2007, p.g.a. en sprucken hornhinna. När jag hade tid att läsa, för att jag inte hade så mycket annat att göra, kunde jag helt enkelt inte. Så - det blev inte så många titlar som jag hoppats på under 2007 (nnågot jag givetvis tänker ta igen under 2008). Bland det första jag läste 2007 var emellertid The nasty bits av Anthony Bourdain, som för övrigt är en av mina favoritförfattare. Fastän han är kock. Karln kan faktiskt skriva. Fastän han är kock. Nåväl. Den här boken innehåller kåserier, krönikor, någon slags brandtal för "riktig mat" och lite annat smått och gott. Ett slags antologi, inte helt olik hans gamla "Kitchen confidential" (som hade den svenska undertiteln "En kocks bekännelser", som man fortfarande kan få tag i pocketutgåva lite varstans) och känns därför som en naturlig uppföljare på just den boken.
Så - vad tycker Jesper om boken då? Well. Den är bra. Men inte SÅ bra. Inte som den 'Aha - det finns folk som skriver SÅHÄR om DET HÄR' som just Kitchen confidential var, men det är underhållande, lättsamt, bitvis väldigt roligt och ett gott hantverk. Anthony Bourdain har återigen lyckats presentera lite av vardagen av att vara kock i New York på ett realistiskt, gritty och samtidigt helt oemotståndlgit sätt. Han får 4 av 5 i betyg för den här boken.
...
Så - alldeles i slutet av 2007 läste jag en annan bok av en kock, om hur det är att vara kock, eller rättare sagt kocklärling, nämligen Hett av Bill Buford.
För Er som möjligen inte vet det var Buford alltså litteraturskribent för ansedda "The New Yorker" och - enligt egen utsago, en hyffsad amatör med intresse för mat, när man på en fest stötte ihop med den storslagne Italiensk-amerikanska köksmästaren Mario Batali. Buford börjar, först som ett led i efterforskningar till en artikel och sedan för att han vill "lära sig ett riktigt hantverk" att arbeta hos Batali. Först gratis. Som lärling. Han är då 43 år.
Det är egentligen just det här som är bokens största styrka. Att liksom berätta historien om en människa som inte ger sig. En som ger sig den på att det inte finns "för gammal" eller "för okunnig" eller "för... vadsomhelst". Han ger sig inte. Fastän han vid 43 års ålder först blir satt på att skära rotsaker i brunoise och ta ur skrov på ankor.
Man får - i boken - sedan följa Bufords väg från grovköket, genom några resor till Italien och genom de olika stationerna i köket tills han på något sätt fått bekräftelse för sina insatser, år efter att han först sätter fot i Batalis kök. En mycket läsvärd bok som andas både värme (och inte bara hetta), kärleken till ett hantverk och storslagna personligheter. Jag ger boken betyget 5 av 5 möjliga. Faktiskt.
