Vegankost, igen

Fick mail från en gammal f.d. kollega som är vegan och undrade om jag hade några kul grejer att tänka mig till ett veganjulbord. Han hade redan lagt in aubergine, i stället för sill, sade han och hade gjort riktig senap och sådär, så nu letade han lite kul grejer att ha sin goda senap på, till jultallriken.

Jag kom inte på något med en gång, men hittade bland gamla anteckningar något som jag tror är ett mail från början, som jag efter lite knåpande gjort om till vad jag kallar för "vegrullader", som är lite festliga.

"Vegrullader" är remsor eller vad man skall säga, av aubergine, eller rostad, skalad paprika, som man sedan fyller med något gott och ugnsbakar.

Min fyllning skulle kunna se ut såhär:

Låt Sojayoghurt rinna genom ett ett durkslag med kökshandduk (i receptet hade jag, eller vem det nu är som antecknat det, skrivit "kaffefilter", men det känns som om att det blir lite för ög fummelpotential med det). låt rinna av i kylen under ett par timmar Det som blir kvar i filtret kryddas (gärna med vitlök, färskmalen svartpeppar och örtgrönt - typ basilika, gärna. Eller varför inte med lite snabbt stekta finhackade kantareller och fräst finhackad lök?)

Auberginer (om man använder sådana, skärs sedan i långa remsor "på snedden" för att de skall bli så långa som möjligt, saltas lätt och lägges på hushållspapper, för att dra ur lite av fukten ur dem. Håll ihop rulladen med tandpetare. Ugnsrosta i ugnsform på sisådär 180 grader tills det ser gott ut.

Använder man paprika kärnas denna ur och rostas sedan tills den är mycket mörk, i ugnen. Sedan lägges den i en skål, med plastfolie över, för att skinnet skall lossna. Skinnet skrapas av när paprikan svalnat något. Rullas till rullad med fyllningen ovan och hålles ihop med tandpetare, i ugnsform, på sisådär 180 grader i några minuter i ugnen.

Check that out!

Julhandelsmys

Har de senaste gångerna jag haft tid varit ute och försökt julhandla. Det har gått bra, de flesta viktiga klappar är inhandlade, men så har jag haft en klapp. En klapp jag bestämde mig för att köpa redan i höstas, som jag letat efter ett tag. Den har varit antingen slutsåld eller för obskyr för att handlarna skall ha tagit hem den. Så idag bestämde jag mig för att inte gå hem med mindre än att jag hittat den där klappen (som jag inte tänker skriva mer om, eftersom klappens mottagare regelbundet läser den här bloggen).

Fick till sist tag på den, på typ fjärde försöket, i ett "hål i väggen" på söder och prommenerade glatt mot slussen då jag kom på att jag var lite hungrig och bestämde mig för att unna mig lite vardagslyx.

Det där med lyx är ett relativt begrepp, jag vet, men det finns vissa grejer jag verkligen tycker om att äta, och en av dem finns just precis vid slussen. Stekt strömming. De säljs ur en liten husvagn på södermalmstorg och går att få i en massa olika varianter. Själv beställde jag en tunnbrödrulle, med potatismos, alfalfagroddar, sallad och så några strömmingsflundror. Sedan prommenerade jag ned mot gamla stan, glatt nynnandes julsånger.

I gamla stan var jag inne på en bokhandel innan jag nöjd med dagen prommenerade mot slussen igen, för att ta bussen hem. Kom hem Glad och lycklig som en liten lärka. Tänk vad lite strömming kan göra? Och att hitta rätt julklapp.

Ny Tävling: "Raw"

Ja, det där med min blodtävling gick ju sådär, men eftersom jag redan köpt boken till priset får jag väl göra en ny väling då... Mackan kör dessutom samma tävling på SIN blogg, men där priset är MIN bok, så här kommer den nya, gemensamma tävlingen:

------

Krubb och Skrivblogg i samarbete
presenterar
"Raw"


En tävling (eller två, egentligen) om skräck och mat.

Din uppgift blir att antingen:

Skriva ett recept med skräcktema.

Det kan exempelvis vara enligt temat "Vad skulle jag äta som sista måltid? Om jag visste att jag själv kunde bli uppäten?" (Det är en tanke ur novellen "En smak av storstad" i boken Ur mörkret.)

Hon stoppade en stor bit i munnen och kunde inte hjälpa att le åt den bisarra situationen som det här var, att sitta ute under stjärnorna runt en lägereld, i spillrorna av det som för bara ett par dygn sedan varit restauranger och butiksbyggnader.
”Det är ju helt fantastiskt! Men varför?”
”Kommer du ihåg vad du åt till middag igår?”
”Ja…”
”Men kommer du ihåg vad du åt till middag i tisdags?”
”Ehhh. Nej.”
”Just därför. Om vi dör i morgon, skulle du hellre minnas havregrynsgröt och saftsoppa, eller vill du att ditt sista minne var…” Han tystnade och verkade inte fortsätta sitt resonemang. När han började igen, var tonen åtrigen restaurangchefens ”Låt oss alltså nu äta och dricka och vara glada”.

Eller så gör du något helt annat - funderar över vad du skulle bjuda en vampyr på, till exempel. Kanske, som i "Att vara 19 suger", en vampyr som också är vegetarian?

”Kommer jag att dö?”
Doktor Ranov såg in i sin unge patients ögon med vemod.
”Nej, tvärtom. Du kommer att leva.”

Det finns ju "soul food", men finns "ghost food"? Och i så fall, hur är sådan mat? I "The clock strikes hen" diskuterar TV-teamet med mediet "Gråtjörgen" på en snabbmatsrestaurang...

Patrik blinkade lite åt Magnus och så frågade han
”Så kan du känna av ett djurs själ?”
”Ja.” Nu var Jörgens självförtroende nästan tillbaka. ”Om jag har tillgång till något som haft betydelse för djuret som en matskål eller ett halsband så är det ännu lättare…”
”Så om jag beställde en hamburgare här, så skulle du kunna avgöra hur många djur som satt livet till för den. Bara att räkna själarna på de olyckliga djuren…”
Jörgen blev generad och tystnade medan killarna skrattade rått rakt ut.
Agneta visste inte hur hon skulle hantera det hela. Barmhärtigt nog kom just då deras mat.

Eller så gör du något helt annat. Mat med blodtema. Hjärna och annan inälvsmat.

Allting ska kunna tillagas i ett vanligt försett kök. Vinnaren får ett ex av Mackans bok "Ur mörkret".

---

Det andra sättet att vinna en bok, nämligen en kokbok, är att skriva en skräcknovell på temat "Mat".

Mat eller ätande måste spela en huvudroll i berättelsen (så det räcker inte att du nämner ordet "köttbulle" på sidan 4 för att ha kommit undan), berättelsen ska vara på högst 2000 ord.

Inled varje mening med stor bokstav. Använd korrekt kommatering och avsluta med punkt. Ditt ordbehandlingsprogram innehåller en rättstavningsfunktion, använd den.

Men i övrigt är det bara att ha kul!

Döda som reser sig igen för att äta på sin favoritrestaurant? Wonderful! Exorcism av hungerdemonen Mnemoth? Skriv! Julfirande i en parallell värld där kalkoner och grisar har makten och äter människor? Jag vill läsa!

Genom att skicka in din novell i något vanligt filformat (Word, RTF, PDF eller vanlig text) godkänner du att vi lägger ut den på både Krubb och Skrivbloggen (och att den därmed också hamnar på mackanandersson.se) så att den kan läsas av alla.

Vinnaren föräras ett ex av kokboken/kåserisamlingen "Mums - det bästa från Krubb" av Jesper Värn

---

Tävlingen pågår till 15:e januari 2008, klockan 23:59. Skicka era texter till kotten@coyote.org
eller mackan@greatthings.se . Seså, börja nu. Skriv!

Julbord

Snackade med en kock-kollega på telefon tidigare idag om fasorna av att jobba julbord. Faktum är att jag inte vet någon i hela branchen, som jag pratat med som har något snällt att säga om julbord, alls. Låt mig ge en snabb "bakom kulisserna" så att ni skall haja:

Julbord börjar runt den 20 november
Julbord är buffé med rätt tillkrånglad mat, kalla och varma rätter som måste lagas i små omgångar för att hållas fräscht.
Julbord har fantastiskt mycket svinn - de flesta som ÄTER julbord går nämligen och tar smakbitar från i princip ALLA rätter, smakar en tugga på varje och slänger sedan hälften av vad man plockat åt sig på tallriken.
Julbord är långdragna historier. Man börjar tidigt på morgonen eller på förmiddagen med att preppa, sedan sitter gästerna och äter i timmatal och till sist har man nhundratals, om inte tusentals tallrikar och uppsättningar bestick attdiska.
Julbord tar aldrig slut. De håller på i typ en månad. Varje dag. Sju dagar i veckan. Det brukar vara en och annan pizzweria med hemkörning som får samtal i stil med "hemkörning? Bra, kan du komma till lastkajen av restaurang..."

Nåväl. De flesta jag känner gillar ändå att ÄTA julbord. Eller i alla fall något som finns på julbordet.Jag själv gillar framförallt sill. All sorts sill egentligen, men västkustinläggning (med morötter och rödlök och kryddpeppar) tycker jag är speciellt gott. Och så brännvinssillen farsan lyckades knepa ihop förra julen. Den var inte illa.

Men så finns det en rätt som jag har ett väldigt passionerat kärleksförhållande till. En rätt som om den är rätt tillagad kan få mig att röras till tårar, men som också kan få mig att bli riktigt, riktigt otrevlig vid julbord, nämligen Janssons Frestelse. Denna lilla gräddiga skapelse av potatis och ansjovis är min egen sinnebild för lycka, kärlek och godhet. Det finns helt enkelt inget bättre. Jag brukar äta den typ två gåner per år, på just julbord och jag brukar, om jag får chansen, se till att den ena av dessa är mammas.

Mamma har facit. Mamma gör rätt. Mammas Jansson är helt enkelt riktmärket, tumregeln, metern på kyrkdörren, efter vilken jag bedömmer alla andra Janssons Frestelse. Och de andra har en del att leva upp till.För vad är väl som mammas mat?

Vad har du själv för julborsfavoriter? Vad bara MÅSTE vara med? Och vem lagar den bästa julmaten?

Hur gick det där då?

Jag talar givetvis om min senaste tävling.

Jag hajar. Det är snart Jul. Ingen hinner med sådant här just nu. Det är ok. Det kommer en ny tävling om ett litet tag, när jag har funderat färdigt.

Kort, glatt konstaterande

Tydligen är min bok just nu på tredjeplatsen över mest sålda på Vulkan.se DET tycker jag bådar gott inför famtiden! :-)

Saanktaa Luu Ciaaaa, Sanktaaaaa Luciaaaa.

Det är Lucia i morgon och givetvis MÅSTE man ha ett recept på lussekatter på bloggen då:

Du behöver:
50 g jäst
100 g smör (som du smälter i en kastrull)
5 dl standardmjölk (3%)
250g Kesella
2 påsar saffran (1 g, alltså)
1½ dl socker
½ tsk salt
C:a 17 dl vetemjöl

Böanda ihop degen i en bunke, gärna med hushållsassistent, och låt jäsa i sisådär 40 minuter.
Ta ur degen och forma till vackra lussekatter. Dekorera med russin och pensla med uppvispad äggula.
Grädda på sisådär 220 grader i ungefär 8-10 minuter, tills lussebullarna har vacker färg. (Blir det gyllensvart har de i och för sig och fått färg, men lite för mycket!) ;-)

Lite annat...

Tjaba, gänget. Jag förstår om ni känner Er bortglömda och sådär, men jag har lite annat att göra just nu, än att skriva blogg. Det är ju snart jul och hela den där grejen. Nåväl. Tills vidare kan man bidra själv till Krubbs utveckling genom att delta i den pågående tävlingen och samtidigt vinna en jättebra bok inför julen.

Vi hörs/ses/skrivs/läses.

Typ.

Reaktioner på Mums!

HON har SETT den!
Kolla IN!

Även Mackan har skrivit ett par rader:
Här.

Har skickat iväg lite recensionsexemplar till några fler, så vi får väl se om någon mer skriver om det. Kul, i alla fall, att det redan, såhär, mindre än ett dygn efter att jag blev klar, finns folk som faktiskt har lagt märke till att boken finns. Skoj, skoj.

Vi öppnar frågelådan igen...

Jo, ibland kommer det ju frågor från Er läsare och det kan ibland ta några dagar efter att jag skrivit ett inlägg tills någon hunnit eagera. Då har ofta "bloggen gått vidare" och handlar om något annat och en fråga som ställs i kommentarerna kan helt glömmas bort, så... För att svara på några frågor från Er läsare igen, dåra:

Användaren annamaria skriver i en kommentar på mitt inlägg om Lax Teriyaki från den 28:e november:

Jag har en flaska teryiakisås på hyllan - inköpt i en asienbutik. Är de inte så bra eftersom du gör egen? Eller fanns den bara inte när du letade genom skåpen?

Och grejen är att du är på rätt spår i bägge dina förslag. Såhär är det dåra: Färdiga Teriyakisåser innehåller ofta två saker som jag inte använder så mycket i mina egna såser på Grantomta, nämligen 1) Ingefära (för jag har en allergiker) och 2) Mycket socker (och vi har hälsoprofil, som det så vackert heter). Det gör att jag ofta är hänvisad till att jobba mig "runt problemet" med sådana produkter. Just den dagen kan jag säga att vi heller inte hade någon Teriyakisås på jobbet. Jag har emellertid, som alla stressade småbarnsföräldrar en mängd färdiga såser och flaskor med ditt och datt i kylen för hemmabruk.

Fråga två är egentligen inte en fråga, men ändå. Det är bloggkompisen och idolen Anne som skriver appropå mitt inlägg från härom dagen om en ny tävling:

Anne sa...

Åh, jag passar nog den här gången... men boken verkar bra. :)

It's your loss, som man säger. Tävlingen blir nog bra, till sist, när det kommer lite tävlingsbidrag, men boken är faktiskt riktigt, riktigt bra. De sånastedagarna har den dessutom dikuterats och recenserats på andra bloggar (kolla in Mackans sida så ser du lite) så det finns ju mer opartiska recensioner än min, men ändå:

Jag tycker den här boken är riktigt, riktigt rolig. Den enda svaga berättelsen är faktiskt den som Mackan valt att börja med. De övriga är roliga, tankeväckande, bitvis löjliga, lite läskiga och väldigt, väldigt.... udda. Det här är en bok JAG kommer att köpa och ge bort i julklapp till flera av MINA kompisar.

(Ja - utom mina RIKTIGT nära vänner förstås, som får en kopia av MIN bok i stället, dåra!:-) ).

Så - allihop - var med och tävla nu!

Och med de orden stänger vi frågelådan för den här gången. Ha det bra så länge, allihop!

Och så nnnnnNU!

För Er som väntat på det.

Nu ligger min bok (Årets julklapp?) ute til lföräljning på Vulkan.se

Den heter alltså "Mums!" med undertiteln "Det bästa från Krubb" och skall nog närmast ses som "ett hobbyprojekt" eller "en VÄLDIGT typografiskt enkel kokbok".

Icke desto mindre - där ligger den nu.

Och för Er som vill ha recensionsex - maila mig, så får ni E-versionen av boken.

nnnnnnNU!

Så! Nu är BÅDE intervjun och så tydligen webb-TV-snutten (som jag ännu inte lyckats få igång i min webläsare och därför inte alls vet något om) uppe, för Er som vill se. Och ja, förresten. För alla Er andra också. Det känns kul och spännande på alla sätt. Surfa iväg till Aftonbladet nu och kolla in! Och skriv gärna här vad ni tyckte om det.

Ny tävling - blod!

Ibland känner man bara att "det var alldeles för länge sedan vi hade en tävling" och ibland hampar det sig dessutom stundom så att man har något pris att ge bort redan när tävlingen börjar. Ta det lugnt, det är inget som jag tänker göra någon ny vana av! :-) Men - i alla fall - jag tänkte mig ett tema som skall passa ihop med priset jag ger bort, och DET är minsann inget dussinpris inte!

Det är Mackan Anderssons senaste bok "Ur mörkret" som står på spel.

Men - säger du nu - det där är väl ingen kokbok, heller!
Och det har du ju alldeles rätt i. Det här är en samling vad vi skall kalla det... Skruvade skräcknoveller, kanske... om så udda ämnen som vad man äter när man vet att man skall bli uppäten, eller om kan vara vegetarian och vampyr.

Så på något sätt handlar i alla fall några av historierna lite grann om mat. Bara en sådan sak!

Men - tävlingsuppgiften, dåra!

(Joru, Rutan, nu kan du plocka fram alla kalvhjärnor och grejer!) :-)
Det handlar om blod.
Ni skall skicka in recept, eller länkar till recept med blod som ingrediens. Det är nu ni briljerar med Era Bodin Noir, era blodpuddingar, era blodpalter och vad det nu kan vara. Som vanligt - kom med ERA recept. Kör hårt och lycka till.

Tävlingen håller på till den 15:e december 23:59, så ni skall hinna få boken till jul.

Lite "Buzz" eller skvaller eller tut i egen lur eller vad vi skall kalla det.

Kolla in morgondagens "mat-Tina" på Aftonbladet.se. Sveriges kanske näst bästa kock (den allra bästa är Mamma) lär vara både intervjuad och synas några sekunder i rörliga bilder tillsammans med en annan kock...

Sägs det.

Har jag hört. :-)



Update - fredag vid tolv:
Nu har intervjun kommit upppå Mat-Tina-sidan på Aftonbladet

Kära tomten...

Årets önskelista, utan någon speciell inbördes ordning:

Förkläde från Gastromax - Jag hade ett när jag var med på Mat-Tina-grejen, och blev helt kär. I förklädet också. De är långa, snygga och har bl.a. en schysst liten mobilfickapå rätta stället. Riktigt bekväma. Och snygga. Sade jag att de är snygga?

Bill Bufords bok "Hett" eller "Heat" som den heter i originalspråk. Helst som ljudbok, men jag vet inte om den finns?

Ny skärbräda, eller kubb, som träslöjdskunnare kallar det, när trät står på höjden. Så stor som möjligt. Gärna i typ stavlimmat gummiträ, för det är snyggt, eller så. En riktigt stor, tung skärbräda, i alla fall. Som är snygg. Min gamla börjar bli gammal, trött och ser fram emot pensionen.

Någon kul kurs, t.ex. inom kallkök
Jag gick ju min kockutbildning för ett par vårar sedan och det skulle vara kul att lära sig lite mer om något, och kallkök skulle vara skoj.

Annars önskar jag mig i princip bara mammas Janssons Frestelse till Jul. Hon är bäst på det.

"Mormorsgryta"

Står och diskar på jobbet då en förälder sticker in huvudet:

"Vad hade du serverat för mat idag?"
- "Ehm. Kalops. Med rödbetor..."
"Aaaah. Då förstår jag. Det är DET som är 'mormorsgryta'..."
- "[SKRATT] Ja, det är väl lite gammaldags antar jag... Fast min blev rätt ok också, fastän jag inte blivit mormor än..."

Just idag är jag stark...

Igår åt ungarna fullkomligt soprent av lax-teriyakin. Idag har jag serverat kalops och fick inte tillbaka en smula med disken. I måndags var det pasta med korvsås och även den tog jätteslut, så...

Tre bra dagar på raken! Bättre än så blir det knappast. Tre av tre är bra vilken vecka som helst, men det känns extra kul att få avsluta sin tid på Grantomta med en sådan vecka!

Lax Teriyaki

Igår var det tisdag och tisdag är som bekant fiskdag. I förra veckan var jag helt slut, efter en rät tkänslomässig vecka, så när jag skrev matsedel blev det bara "lax med nå't" på pappret. Igår skulle så "med nå't" definieras och jag kollade runt i kylar och förråd och hittade soja, honung sesamfröm och lite annat smått och gott, så det blev Lax Teriyaki.

Dy behöver (till Teriakisås) - (4 port)

½ dl japansk soja
1 msk honung
1 msk farinsocker
1 buljongtärning
1 VÄLDIGT finhackad palsternacka.

Koka ihop till sirap.

Pensla sedan laxfilébitar, och ugnsbaka dessa med sesamfrö på toppen, i ugn på 180 grader i sisådär 25 minuter.

Servera med ris.

Om man vill kan man också göra en liten god kall sås av wasabi (wasabi-paste på tub är jättebra!) och creme freiche. Wasabi efter behag rörs ut i creme fraichen och serveras till firren.

Mums.

Varför skriva en bok för?

Sitter och filar på mitt bokmanus. Snackade med den löjligt begåvade Killen Tidigare Känd Som MediaKristofer igår och han har lovat mig att hjälpa till och fixa omslag och sådär. Kul. Flera läsare har också hört av sig och vill hjällpa till med korrektur och lektörstjänster. Skojigt. Ni kommer alla att få en snutt var ur boken att kolla senare i veckan, så att det går så snabbt som möjligt...

Men så finns det alltid folk som av någon anledning blir irriterade på att andra skriver och hör av sig per mail. Ett mail undrar varför i h-e jag skriver en bok för? Och tycker samtidigt att det är tröttsamt med alla "annabe-skribenter" som ger ut bloggböcker.

Jaha? Här skulle man kunna skriva något putslustigt om konsumentens rätt och att man kanske inte behöver köpa böcker man inte vill läsa och sådär, men jag avhåller mig. I stället - här kommer mina tyngst vägande skäl för att skriva den här boken (utan inbördes ordning)

1) Jag hade en massa recept, men på fel ställe. Det är recept på gamla klassiker, på favoriträtter från ställen jag jobbat, på egna experiment. Problemet var att jag ofta skrivit ned dem på små lappar och sedan skrivit in dem i bloggen, i stället för att samla dem i någon slags receptpärm. Att klippa ihop alla recepten till ETT dokument känns praktiskt. Och att göra det tillgängligt för allmänheten ungefär lika naturligt som att blogga dem in the first place.

2) Jag undervisar. Jag har matlagningskurser. Undervisar i hemkunskap etc. En bra kursbok är alltid bra. Och om jag skriver en själv vet jag ju i alla fall om vad som finns i den.

3) Jag vill ge något tillbaka till folk runtomkring mig som hjälpt mig med bloggen på olika sätt. Vissa av Er - som tidigare nämnda Killen Tidigare Känd Som MediaKristofer har varit oerhört generösa med ER tid, Ert engagemang och Era tips och idéer. Om jag kan involvera de människor som hjälpt mig i projekt där DE kan tjäna pengar på det, vill jag göra det. Därför kommer t.ex. allas våran hjälte "Killen tidigare känd..." att få del i Royalties på boken. T.ex.

4) Jag vill ge bort min bok. Jag vill ha en bok och liksom ett barn ger bort sina egna teckningar till mormor, morfar, farmor och farfar och halva släkten vill jag göra det, fast med min bok.

5) Jag har skämtat med andra kändiskockar att "när JAG kommer ut med MIN bok skickar jag ett signerat ex till DIG"... Och det skulle vara kul att göra. På riktigt.

...

Och förresten tänker jag skita i neggiga mail. Det här är min blogg. Och min bok. Och tycker du annorlunda eller skall negga kan du peta dig i näsan med en rostig gaffel och bara dra.

Helgens fynd - skivad schwartzwaldschinken

Var på nyööpnade Lidl, här i Orminge, igår och hittade min absoluta favorit bland torkade, rökta skinkor: Schwartzwaldschinken. Jag hade köpt paketet vad det än kostat, men när det nu kostade 13 spänn för ett paket med 6 skivor var det inget att snacka om.

Kvällens middag blev schwarzwaldschinken a la mode, med snabbt inlagd gurka, persilja och en liten brödbit.

Inte dumt alls.

Ihopkok, reduktion och destillat...

Här skulle jag kunna skriva något catchy i stil med "för Er som inte vet vad ni skall köpa i julklapp...", men jag smygannonserar bara lite att jag håller på och klipper ihop några av de bästa recepten och anekdoterna från Krubb till en liten bok, som kommer ut på vulkan.se när den är klar. Och Vulkan kommer upp igen. I vilken ordning det nu blir.

Samtliga recept hittills publicerade på Krubb (och några nya) är med i manuskriptet, samt några av de anekdoter och berättelser som man samlat på sig genom åren.

Vill du vara med och korrekturläsa detta hopkok, denna reduktion, detta destillat av essensen av Krubb, så hör av dig.

Religiösa grubblerier

Har religiösa grubblerier.

Skälet är följande. För sisådär 15 år sedan fick jag, av min gastronomiskt övernördige storebror, den finaste present en hugad kockaspirant någonsin kan få: En riktig Wüsthof-kniv. Wüsthof är ett tüskt gammalt ärkenördigt superproffsmärke, från Dressack-werken i Solingen. De har tillverkat kvalitetsknivar i sisådär 200 år och en sådan där skönhet som jag normalt sett stolt svingar i mitt kök går lös på en ansenlig del av ens beskattade årsinkomst.

Nåväl.

Jag har alltid älskat min wüsthof och vårdat den ömt och den har tjänat mig väl. Bättre än någon annan kniv, faktiskt. Jag har lugnt gjort några hundratusen portioner med den, om vi inte är uppe i sjusiffriga tallriksantal...

MEN...

Så fick jag en sådan här av Mor och Far, senast jag fyllde år:



En Rosendahl "V3egetable" och plötsligt har min världsbild förändrats. Jag - som tidigare hånat folk med japanska silverfärgade knivar - företrädesvis med prickiga handtag - och uttalat ord som - med min sedvanligt mjuka, generösa och ödmjuka framtoning - låtit i stil med:
"Aldrig i mitt liv att jag ens vill hittas död med en...." har fått omvärdera min bild av världen.

Jag har aldrig jobbat snabbre, skurit rakare och utan att skära mig i fringrarna än jag gör nu, när jag står och skär mina grönsaker på jobbet med en Rosendahl.

Nånting är... .. . fel.

"Kan du börja... igår?"

En sak som verkar vara konstant, när det gäller det här med att byta jobb som kock är att det alltid går snabbt.Man svarar på en annons och sedan tar det normalt inte mer än ett par dagar tills man har bokat en intervju, om det känns intressant över huvud taget. Ofta bestäms datum och så för att börja redan efter någon dag efter intervjun, eller i alla fall ett datum för "provpass", då kocken får komma in och köra en eller ett pat pass för att prova på, lära sig hitta i köket och för att arbetsgivaren skall se att kocken verkligen är så bra som den verkat vid intervjun.

Jag har tidigare ju bara bytt mellan olika restaurangkök och då har jag normalt sett bytt för att jag antingen varit utled på min gamla arbetsgivare, arbtsgivaren har haft ekonomiska problem/gått i konkurs/sysslat med ekonomisk brottslighet/varit ett kaos av ekonomiska frågetecken eller för att jag trott att något skall se bra ut på min CV.

Nu - när jag jobbat på Grantomta och älskat det, hade jag gärna varit kvar, men jag visste ju att det var ett vikariat och att det skulle ta slut, så jag började i november att söka nytt jobb, för att kunna ha ett fast jobb vid terminsstart till vårterminen.

Ni som läser bloggen vet att det varit en del intervjuer och en av de vanligaste frågorna, när det känns bra på intervjun har varit "när kan du börja? Vi behöver en typ... NU!"
Det visar sig att just DEN frågan inte är reserverad för restaurangkök och den senaste veckan har jag gått och tänkt på hur jag skall hantera ett erbjudande om tjänst på en förskola i en av Stockholms mer (ö)kända förorter, eftersom de vill att jag skall börja jobba där "Nu".

Igår var jag där och tog i hand på att börja jobba vid månadsskiftet, alltså i praktiken om sisådär tio dagar. Det känns kul, för det är ett jobb jag VERKLIGEN vill ha och som jag verkligen tror att jag kan göra något bra av, men det känns kymigt att lämna Grantomta tidigare än vad vi kommit överens om.

Alla på Grantomta är emellertid förstående för det faktum att jag inte kan säga nej till en fast tjänst för att leverera några - företrädesvis folktomma - veckor extra i december och början av januari.

Men det är inte utan att det känns lite vemodigt. Jag har trivts så bra. Folk har varit vänliga och köket är, om än litet och gammalmodigt, väldigt charmigt. Arbetsuppgifterna har varit precis lagom många och det har varit fantastiskt att få arbeta med barn.

Nu - att gå vidare - och fortfarande jobba med barn känns allra bäst. Att få göra det på ett sådant här sätt - som köksansvarig kock på till en början en och om några månader två förskolor i Rinkeby känns... som ett kall.

Men jag hade gärna fått färdigt hemkunskapen på Grantomta innan jag slutat.

Snabb reflektion på en måndagmorgon

Gamla favvisbloggen Matälskaren flyttar in på Taffel.se och jag önskar Lisa lycka till med det projektet.

Taffel verkar vara kul och spännande och kan bli riktigt vasst. Såg att Gitto också är engagerad i sajten på något sätt. Kul. Bra tjejer som skriver bra om bra grejer. Det kan inte bli bättre.

Men så - i högra kanten på "nya matälskaren" låg en annons från Lisas nya bok: Ditt nya skafferi (som jag för övrigt önskar mig i julklapp) och ser där en annonstext som lyder:

"Att laga mat är att resa".

Jag stelnar till, för i tisdags, i samband med att "jag träffade påven" gjorde jag den precis motsatta reflektionen:

"Att laga mat är att komma hem".

Eller längre:

"Var jag än är i världen, hur nervös jag än är, hur kaotisk min tillvaro än ter sig blir jag i 'mitt eget lugna rum dit jag går för att hela mig själv' när jag får på mig ett förkläde, en kniv i handen och med oljor och vinägrar till mitt förfogande".

Missförstå mig inte. Jag gillar Lisa. Hon är en generös tjej med hjärtat på rätta stället som ofta delar med sig av sitt kunnande och erfarenheter till resten av matsverige. Hon är en urkraft och en slags stöttepelare i Sveriges matbloggosfär. Dessutom var hon en av de som först ringde mig när jag var hemma och sjukskriven med trasigt öga. Sådant glömmer man inte i första taget.

Men om det är hon som skrivit annonstexten har hon fel. :-)

Kram på Er. Ha en god måndag!

God fiskgryta

Tänkte bara tipsa om en liten fiskgryta jag svängde ihop idag, till lunch:

Du behöver (för sisådär 8 portioner):
Lite fisk
Lite smör
2 Morötter
En palsternacka
En fänkål
2 Paprika (jag tog gul)
300 g krossade tomater
Fiskbuljongtärning
2 dl grädde
Salt, vitpeppar, spiskummin och kanel.

Gör såhär:
Skala och skär grytgrönsakerna som vanlig mirepoix. Fräs dessa i lite smör. Tillsätt en buljongtärning.
Häll på tomater och kryddor och koka upp.
I med fänkål, och paprika. När detta blivit mjukt - i med fisken i fina bitar.
Häll över grädden och rör om
Smaka av med salt, pepar och kanel.

Så himla enkelt. Och så himla gott. Check it out.

Lektioner att lära på firmafest

Var på firmafest igår. Det lät i förväg trevligt och lagom och ingen hade ju tvingat mig att gå, så jag gick så att säga dit frivilligt.

Ändå. Jag gillar inte sådana där tillställningar. Alla där är akademiker och mycket smartare än jag. De dricker viner som de vet är bra och för begåvade samtal om viktiga frågor inom pedagogik och psykologi och jag brukar på sin höjd kunna komma med husmorstips om hur man vispar majonnäs utan att få den att spricka. Jag brukar därför alltid bli rätt nervös innan sådana här tillställningar.

Igår hade jag emellertid med mig en förtrogen - Katarina.Katarina är f.ö. kompis med CayakCarin och har därför snabbt blivit uppflyttad på min lista över "folk som inte är idioter"Dessutom är hon tio år äldre än jag(kanske lite drygt) och har dörför en tämligen god musiksmak (där - visar det sig - favvisbandet "The Who" också tar upp sin beskärda del i CD-samlingen! Bravo!)

Jag vet. Jag är fördomsfull, men jag blir glatt överraskad av damer som annars klär sig välvårdat, sminkar sig snyggt, beter sig välartikulerat och vänligt mot kollegorna och kan äta med kniv och gaffel visar sig gilla... .. . The Who.

Nåväl.

Att arbeta på Grantomta gör att man som kille, är i minoritet. Man är utnumrerad med en faktor av sisådär 5-6 mot ett. Det gör att det ofta känns lite... .. . . spänt, kanske man skall säga, att som kille vara med när det dricks alkohol, musik spelas på stereon och sådär. Förväntningarna skruvas liksom upp på en, på något sätt.

Utan att gå in så mycket på detaljer kan jag säga att det känns skönt att veta att den kille som bäst faktiskt behövde försvara sig och sin heder fysiskt motantastande dagisfröknar är något slags fallskärmsjägarämne.

Jag gick bland de sista, vid tvårycket. Som då enda oflirtad, ohånglad, orödvinsnedspilld, okysst eller tillochmed ofull deltagare i sällskapet. Det känns bra.

JAG kommer inte att behöva ta någon avsides på måndag och "snacka lite om vad som hände i fredags".

Dessutom har jag lärt mig att spela poker, med gravt berusade människor, som inte kan reglerna (och som därför heller inte kan enas om spelets gång eller vilka kort som klår vilka och så vidare), om legobitar, utan ekonomiskt engagemang, mitt i natten leder till VÄLDIGT "aggressivt" spel, där man går "all in" på i princip varje giv oavsett kort, för att antingen vinna så snabbt som möjligt, eller förlora, så man har händerna över till annat...

Det är viktiga kunskaper.

Det är inte långt kvar till julfesten.

Follow-up: Frågor och svar... och bilder...

Ojojoj. Såhär många kommentarer tror jag inte jag fått sedan jag råkade skriva något elakt om Linda Skugge, för typ ett halvår sedan... Nåväl... Jag skall svara på Era frågor, så gott jag kan, och här kommer också några bilder, som snälla Magnus på Anagram produktion, har skickat...





Skönheten och odjuret... Fast från höger till vänster...

Nåväl - till frågorna, dåra...

cayakcarin sa...

Men Jesper....:-)

Ja... Jag vet... Men ärligt... Det är kanske det roligaste jag varit med om sedan jag blev förälder... Jag är töntig, jag vet, men det typ ENDA som skulle kunna klå det här är att få göra ett liveinhopp på trummor i The Who... Du hajar. :-)

Mackan Andersson sa---

Wow! Min bror är ett riktigt stalkerämne.

Allvarligt talat - kul att hon var trevlig.

Now, give us the details. Och sluta vara så fanboyish. ;)

(Inte ett dugg avundsjuk att du är först av oss att göra TV, för övrigt. Alltid kul när det går bra för folk...)

The details... Well... Hmm. Vi hade väldigt roligt. Eller i alla fall jag. Och vi skratta mycket. Ett "scoop" är väl att Tina lagar mat i fluffiga tofflor, eller barfota i studion, vilket jag reagerade på lite. Jag kommer inte kunna se ett program nu, utan att tänka att "undrar om hon är barfota...":-)



Det är roligt att laga mat... Det skall vara roligt i ett kök!






Oj, så skoj det är...

Tony och andra har frågat när programmet sänds och... Jag bet inte. Eller hur... Eller... nånting, men jag kommer att få reda på alla detaljer av Anagram Produktion, och så fort jag får det postar jag om det.



"Euh, va gutt!"

(Inser för övrigt att det är ett historiskt tillfälle - mat, som jag lagt, på bild, där jag är med, på Bloggen... Och bilden är dessutom bra!)

Så - hur ÄR hon EGENTLIGEN?

För Er som inte visste, eller hajat det, eller så:

Var igår i Helsingborg, för att - som pris i Aftonbladets mat-TV-tävling från i somras vara med på TV-inspelning med "Mat-Tina" Nordström.

Det är stort. Precis hur stort som helst. Att få träffa Tina och snacka med henne några timmar och laga mat ihop är, kan jag tänka mig, lite som för en teologistuderande att få hänge med påven en dag på jobbet. Påven som ses som Guds företrädare på jorden av några miljoner människor. Det är alltså... Stort...Att...Träffa... Tina...

Ni hajar.

Jag sov inte alls natten innan, för jag var så pirrig. Gick upp före fem på morgonen för att hinna till tåget. Det hela blev inte mindre tröttsamt, eller pirrigt, när tåget fick tas ur bruk och vi fick lastas på på ett annat tåg på vägen ned, men.... För att komma tillk det viktigaste: Jag kom till sist fram (en timma efter utsatt tid) och fick TRÄFFA TINA.

När jag kommer in i den provisoriskt uppbyggda studionsmyger jag in och sätter mig på en stol längst bak i rummet. Tina spelar precis in slutet på sitt julprogram och jag reagerar på att jag faktiskt är i samma rum som Tina. Legenden. Myten. Superkocken. Jag sitter ett tag och bara fånler och känner mig helt tagen av att se henne stå där och jobba. Så händer något magiskt: så fort TV-prod-scripta-coola-ha koll på allt-killen säger "fint bryt" ropar någon:
"Nejmen, Hej, JEsper!" och det visar sig vara... .. . Tina.

Tiden står still. Världen snurrar för en tiondels sekund runt mig, när alla i produktionsteamet förvånat vänder sig om och inser att jag anlänt och hälsar på mig.

Jag kämpar för att inte svimma. Dels är jag lycklig som ett barn. Dels har jag inte ätit något på hela dagen. Men jag är också så nervös för det jag skall göra där - att laga mat framför kamera, och med Tina, att jag inte klarar av att äta.

Och då blir det lunch.

Jag har ätit Tinas julmat.

Det ni.

Fast jag åt nästan inget alls. Jag säger bara: "håll utkik efter kakan!" Den var grym.

Så blir det snabbt produktionsmöte. Vi går igenom "mitt" program, vilket går ut på att jag skall laga Grantomta-barnens favoitmat - Japansk kycklingwok - tillsammans med Tina. Skämtandes, gnabbandes och diskuterandes skolmat. Vi enas om någon slags körordning och så är det dags att spela in. Jag plockar fram kniv (en alldeles ny Rosendahl, som jag fått av mina föräldrar i födelsedagspresent, men inte vågat använda än, eftersom jag fortfarande "jobbar på känsla" när jag skär, eftersom jag ser för suddigt) och skall sätta på mig ett förkläde då Tina kommer ut från preppningsköket med två identiska förkläden:

"Här - ta ett, så har vi likadana. Vi ser ut som bästisar!"
Tanken att vara bästis med Tina känns svindlande, men förklädena är snygga och bra (långa, riktigt bra förkläden, faktiskt!) och jag känner mig genast som en kock igen. Nu är det allvar. Nu är jag fokuserad.

Så spelar vi in. Vi samtalar om ditt och datt under inspelningen. En del bandas. En del inte. Helt plötsligt måste jag be produktionsteamet att bryta. Det slår mig med full kraft att jag lagar mat med Tina och känslan av att vara femton år, i en högstadiekorridor där den snyggaste tjejen i plugget lagt en lapp i ens skåp på frukostrasten slår mig. Det är helt enkelt overkligt. Jag är hlet tagen av situationen. Av Tina. Med storm.

Helt plötsligt är vi klara. Det är dags att åka hem. Jag ringer polaren Lars och berättar att Tina är snyggare i verkligheten än på TV och han undrar: "men hur ÄR hon... Egentligen?" och det enda ord jag kan få fram efter den här dagen är:

"Underbar".


Fotnot: Om KillenTidigareKändSomMediaKristofer läser det här får du ringa mig, så skall jag berätta precis hur skillnaden mellan en produktion i ett sunkigt kök i Nacka skiljer sig från en av ett känt mediabolag.

Pirrigt

I morgon smäller det. Ni som vet: ni vet. Ni andra: Jag bloggar om det när det är klart.

JAG tycker jag är duktig, i alla fall

... som inte ringde till jobbet idag, förrän vid 16-rycket och kollade med CayakCarin hur det gått...

(Ja, jag vet att jag är nojig).

Hantverkarlogik

"Vi klipper strömmen nu, ok?"

Klockan är 09.00 och det är INTE ok att klipa strömmen i "en kanske två timmar". Jag skall ha lunch klar om rvå timmar. Till hundra pers. Jag vill INTE göra den på spritkök eller över öppen eld.

Hantverkarna går på lunch klocken 10, "så vi hinner tillbaka till elva, då, om det skall vara så jävla nödvändigt". 11.01 blir det mörkt.Och tyst.

Kvert över tolv blir det ljus igen. Ett tag, men bara precis så länge att jag hinner få in en diskback i diskmaskinen innan det blir mörkt igen.

At diska lunchdisken för hand en fredag känns.... ... . . sådär.

Det blev en längre dag än vanligt igår.

Noja: Att lämna bort sitt kök

Skall ha semester ett par dagar nästa vecka. Det skall bli kul, skönt och bra på alla vis, men jag har en klump i magen. Jag skall lämna bort mitt kök igen. Jag har skrivit det förr och jag kommer säkert ha skäl att skriva det igen: "att lämna bort sitt kök till okända människor känns som att läna bort sitt barn till bekantas bekanta."

Måndag och onsdag är lugnt. Då är det den ärrade veteranen och kampbrodern (-systern?) CayakCarin som tillfälligtvis trakterar spisen. Skönt. Hon kan köket, har samma matfilosofi som jag (allt från grunden) och kan dessutom de mer sublima konsterna "att få som man vill" och "låta bli att bli överkörd" i ett kök där det annars rätt lätt kan spåra ur i organisatoriska trafikolyckor... Hon kommer att hålla ställningarna, utan att förhandla bort något territorium av det som är "mitt kök" tilll någon annan och till belåtenhet utföra uppdraget som min förtrogna, även om jag inte är där.

Det svåra är tisdag. Tisdag då jag får varor. Tisdag då det är fiskdag. Tisdag då saker och ting väldigt snabbt kan förvandlas till, om inte katastrof (för så kallas det när folk dör) så i alla fall en mindre fuckup...

"... vilken dum kock - han sjunger ju inte!"

Har den senaste tiden lagat rätt mycket mat tillsammans med dottern. Hon står på en pallstege bredvid mig i köket, med förkläde och släng och skrapar morötter med potatisskalare, delar på potatisar med en lilleman, har i kryddor i maten, penslar kött och kyckling med marinader och sådant där som treåringar tycker är toppen. Vi har fantastiskt roligt i köket. Vi smakar på allt, pratar om vad som passar till vad (vilket har lett fram till skämtet "senap på vaniljglass" som hon nu tycker är det roligaste som finns!) och hur man steker, kokar, fräser, sauterar, pocherar... Det är toppen.

Igår såg vi Niklas Mat på reprisen på TV och dottern tycker att "han lagar bra mat". och lite senare "Han har bra musik". Det har hon rätt i.

Någon timma senare går Keith Floyds program på TV8, och som mat-TV-junkie man r slår jag över till åttan och vi sitter och tittar igen...

Det är då hon säger det: "Vilken dålig kock!"
Jag: Va? Vad sägerdu?"
Hon: "Dålig. Han sjunger ju inte! Vilken dum kock! Fy!"
Jag: "Va? Han är ju jätteduktig?!"
Hon: "Men jag, pappa, jag är en duktig kock. Jag sjunger. Du pappa. Du sjunger."
Jag: "*fniss*"
Hon: "Dålig kock..."

Och det är då jag inser att det där med matlagning och glädje till maten är viktigt. Det viktigaste. Även för en treåring...

Förkyld och livrädd...

Jag är förkyld och snorig. Hostar lite, men värst just nu är att jag snorar. Alltid när jag blir förkyld får jag sådant där gult äckelpäckel i ögonvrårna. Som tämligen nyhornhinnetransplanterad och med både minne och fantasi att komma ihåg och göra sig en föreställning om hur det var när hornhinnan gick sönder blir jag livrädd varje gång jag blinkar och så helt plötsligt ser suddigt, för att jag har sådant där gegg på ögat.

Jag blir tokig.

Är det bra eller dåligt?

Jag vet inte om det är bra eller dåligt när ens presumtiva arbetsgivare gör en slagning på Google och får upp den här bloggen och sedan vill att man skall berätta lite om den under intervjun...

Är det bra att de vet om att jag bloggar och är ok med det och tycker att "det här är en bra blogg" och läser den, eller är de bara kontrollfreaks som vill visa att "vi ser

Grill utbränt

Ja, jag vet att jag är ungefär sist i världen att blogga om det, men i alla fall. Jom till jobbet igår och hörde det först på radion, och fick sedemera artikeln i DN uppläst för mig. Melker Anderssons Restaurang Grill på drottninggatan är totalförstörd av en brand.

Polisen misstänker att branden är anlagd.

Fy så hemskt.

Noterat om några favoritbloggar

Noterar att Lisa skriver om testiklar på Matälskaren (som enligt twingly lär vara Sveriges mest inflytelserika blogg - grattis, tjejen!) Kul med en annorlunda ingrediens. Själv har jag ätit det (lammtestiklar) två gånger. En av dessa i Tanzania, när jag var där och klättrade. Jag skall någon gång skriva en mer utförlig bloggpost om hur yttre miljö och semesterstämningar kan få en att bli meräventyrlig, även kulinariskt, än hemma i ett blasktråkigt sverige, men som sagt... Nu skriver Lisa... Kolla in hennes blogg.

Ud-Din i studentköket kom förresten i helgen upp igen, efter att ha legat nere ett tag, med ny design och något färre features, men funktionellt och snyggt och lättläst. Kul att se att min gamla kökselev fortfarande tar sig tid att blogga om mat, trots teologistudierna. (Food is religion, man... Cooking is our creed...)

En annan bloggare som börjat skriva igen efter en stunds bloggtystnad är Frukostflingan. Ni vet? Tjejen som skriver om krokultur? Anekdoter från branchen och gamla krogord och grejer? Har ni förresten inte köpt hennes bok än, så gör det! Hennes historier och anekdoter från branchen är oftast söta, nostalgiska saker från en svunnen tid, något mer oskyldig och mindre hetsig än denna våran...

Idag skall jag förresten på Intervju igen så vi får väl se om jag skriver mer om mina egna äventyr i branchens mer udda miljöer... Ha det bra så länge.

Söndagsstek och Lördagsmys

Var ute med Fru Värn en sväng igår. Vi lämnade dottern hos Farmor och Farfar och åkte sedan och gjorde stan. Eller rättare, bara var tillsammans.

Efter lite inköp som torkarblad och sådär, på Biltema blev det en efterlängtad sushi. Den var helt ok, men jag jämför alla sushi-tallrikar med den jag får på TOSA i Finntorp, som måste vara stans bästa. Tosa var stängt, så vi sushiade i Sickla, i stället. Helt, ok, som sagt, men inte världsomvälvande på något sätt.

Vi funderade på att gå och se "Ratatouille", men den gick bara med svenskt tal, så vi bestämde oss för att fika i glashuset, eller växthuset, eller vad det heter, där, i glasbyggnaden vid Marcusplatsen. Det var RIKTIGT bra. Stans grymmaste pecapaj, visade det sig. Och trevligt.

Lite kollande i affärer i köpkvarteren och så in på saluhallen, där de hade mycket roliga grejer, men vi handlade ingenting. Var in på Järnia och köpte typ en osthyvel och kollade in kaffebryggarna (jag måste köpa en ny till jobbet).

Dottern hade haft det bra hos farföräldrarna, och det verkade som om de hade haft det bra också. Farfar och dottern hade sovit middag tillsammans. Mysigt.Och farmor hade lagat köttbullar med gräddsås, lingon och potatis. Precis vad små tjejer behöver!

Idag får vi besök av morfar (Mormor är i London och pluggar). Skall bjuda på stek (det är ju Söndag!) och ugnsrostade rotsaker. Det blir säkert bra.

/Oj, det blev en lång och omständlig post som egentligen kunde ha kortats ned till 'har köpt en osthyvel'.)

Mr. Hyde, Hr. Ågren och jag går på Intervju

Notera att följande intevju inte är EN specifik intervju, utan kanske snarare tänkt som att ge en inblick i hur det kan vara att söka jobb i den här branchen...

"Ja... jag tar med de papper jag hinner fixa kopia på och så tar vi ett snack..."
Jag lägger på luren. Det här är den kanske tjugonde presumtiva arbetsgivaren jag antingen har talat med i telefon eller skickat mail till under de senaste veckorna. Verkar vara en mogen man. Vi har bestämt att träffas efter jobbet, på hans restaurang, där man söker en köksmästare och kock för luncherna i veckorna. Visst helgjobb kan förekomma.

Låt oss kalla haket "Lilla Bombay". Det är en "kombinationskrog" med indien-tema och som vill servera svensk husmanskost, speciellt på lunchen. Jag kommer dit i slutet av lunchen och slås av att det finns ungefär 100 sittplatser i lokalen. 100. Hundra. Tomma. Sittplatser. Det är över huvud taget helt tomt i lokalen, ungefär som i en sådan där "efter katastrofen"-skräckfilm, precis innan zombiesarna börja löpa amok. När jag kommer in dyker någon upp bakom en bardisk och strax inser jag att det faktiskt inte bara jobbar en utan kanske tio pers på restaurangen. Tio stycken. Ett par servitriser, en bartjej, två diskare, några kockar. Och inga gäster.

Stället är rätt sunkigt och dåligt underhållet. Mr. Hyde skriker åt mig attjag inte vill ha jobbet. Hr. Ågren försöker intala mig att jag inte bör få det, av ekonomiska skäl. Ingen som anställer såhär mycket folk har råd att anställa mig också. Jag noterar en sprillans ny ismaskin i baren. "Den där, ja. Ja, den är helt ny. Kostade 100 tusen" säger ägaren, som nu dykt upp...

"Du kanske skulle köpt en för typ 50 lök och satsat resten på att - vad vet jag - dammsuga mattorna i stället?" föreslår Mr. Hyde inuti mitt huvud. Jag själv får ut:
"Åh... Låter... dyrt?"
"Jovisst, en det är en jävligt bra ismaskin..."

Vi slår oss ned vid ett bord när ägaren snabbt frågar om jag har några papper med mig. Jag lämnar över en liten plastficka med kursintygfrån Culinar, lite gamla tjänstgöringsintyg från tidigare kök och en lapp med telefonnummer och kontaktuppgifter till sisådär tio personer som lovat ge mig referenser.

"Så - du kan laga husmanskost?"
"Jo... "
"Och du är.... 32 år gammal?"
"Jo..."
"Löneanspråk?"
"Ehm..."
Hr. Ågren vinkar med varningsflaggor: Det är inte ofta man får den frågan ungefär strax efter att man presenterat sig, under en intervju...
"Jag vet inte (försöker jag lite trevande, och bestämmer mig sedan för att lyssna på Mr. Hyde som skriker "Kokaintaktiken!"=
Kokaintaktiken är att sälja sig själv som kokain. Man försöker framstå som väldigt uppiggande, vit som snö, väldigt exlusiv och dyr per gram.
""30 tusen, kanske?"
"Oj. Vår nuvarande kock tar 25..."
"Jag är inte Er nuvarande kock. Jag är mycket bättre." (Det bara slinker ur mig, men jag ÄR mycket bättre än vad jag sett hittillss).
"Vill du se köket?"

(Va?! Inget - 'Det här är helt orimligt, din lilla pojkvasker, skärp dig och kamma till dig...'? Vad händer här, egentligen?!)

Ägaren - låt oss kalla honom Klas - visar mig runt i köket som är stort som min lägenhet.Allt är rätt skitigt... "Och häär borta får kocken in varorna...", säger han och pekar mot lastkajen...
Vi går ut på den sunkiga heltäckingsmattan i matsalen igen.

"Ja, du kanske har några frågor?"
"Hmm. Är det många som sökt den här tjänsten?"
"7 andra faktiskt..."
"Ursäkta att jag frågar, men hur länge har du ägt stället?"
"Sedan i augusti. Ja, jag har ett förflutet som bilmekaniker, faktiskt. Hade egen firma i tio år, men så ville jag satsa på det här..."
(Här skriker Hyde något i stil med: "Va?! Gick det inte tillräckligt dåligt med bilfirma, så du måste ösa ned pengar i det bottenlösa hål som heter restaurang, i stället?" med Ågren vinkar med flaggorna igen "ny krog. Ny ägare. Ingen restaurangräv. Mycket personal. Dyr utrustning. Det här kan vara slut före nyår...")
"Jaha, om det inte var något mer så..."

Jag går ut och undrar lite vad som just hänt.

Jag hinner till tunnelbanan innan telefonen ringer:
"Hej, det är Klas på Lilla Bombay... Vill du ha jobbet? Det är ditt om du vill ha det. Blir trettio bra, som månadslön?"
("Ja, det blir nog bra... Vad menar du? Du är beredd att betala MEJ 20 lök i månaden för att vända pannbiff? Vad ÄR det här? Var de andra sju sämre eller dyrare än jag?! Hur fan tänker du?!...")
"Ehm... Jag måste få tänka lite på det här... Kan jag lämna besked om någon vecka eller så?
"Ta den tid du behöver, men jag måste få reda på innan 15 november om du kan ta jobbet, så jag vet om jag skall leta vidare..."
"Bra. Vi säger så..."

... Ja... Vi säger så...
Vad hände egentligen?
Rätt omtumlad tar jag mig hem, medan jag bestämmer mig för att inte ta jobbet. Antingen är det ett dumhuvud jag har att göra med, som kommer gå i konkurs innan någon hinner säga "utskänkningstillstånd" eller också är det här.... något annat... I en branch full av skojare, skurkar och elände behöver man inte vara helt konspiratorisk för att få onda aningar.

Det går för lätt. Det är inget motstånd. Ingen ifrågasätter mitt löneanspråk. Jag hinner inte ens från platsen innan jag blir uppringd om att jag fått jobbet... Det känns... Inte bra.

Vad som borde vara en stund för firande och glädje blir misstänksamhet och grubbel.

Mr. Hyde, Hr. Ågren och jag håller rådslag över en coca-cola och en plopp på tunnelbanan hem...

Japansk kyckling är en hit

Mental note: "Japansk kyckling" är en hit på Grantomta.

Det är egentligen stekt kyckling (salt, peppar, paprikapulver på en bädd av ugnsrostade grönsaker (vitkål, morot, paprika, lök, vitlök), med ris och så min grymma woksås.

Du behöver:

Soja.
Kycklingbuljong
Socker
Honung
Ingefära
Thai-chilisås eller färsk mild chili, finhackad.
Vatten

Blanda i lämpliga propotioner, smaka av regelbundet, tills det smakar gott.

Upp och på'n igen!

Gårdagen blev något av ett antiklimax. Jag jobbade på som vanligt, men var överspänd och nervig hela dagen och förmodligen in te speciellt trevlig. Ringde i alla fall och sjöng för CayakCarin, som fyllde år, och utböt erfarenheter om kiropraktorer. Hon är i behov av en sådan, nämligen, stackars människan.

Nåväl.

Själv spikade jag ihop ngon slags italienskinspirerad korvsås till pastan på jobbet och funderade mest på vad jag skulle säga på intervjun, som var bokad till efter jobbet.. Hr. Ågren gjorde sitt bästa för att hålla igång mig och mellan varven lyssnade jag faktiskt på honom.

Så, efterjobbet, var det dags. Upp på bssen och iväg inåt stan. Käka lite på vägen och så leta sig fram till haket, som visar sig liggai den del av innerstaden jag har allra sämst koll på. Sydöstra vasastan. Letar och frågar mig fram och kommer till sist fram, lite tidigt, för att vara säker på att hitta fram i tid. Då ringer telefonen.

"Du - vi har det lite körigt... Kan vi ta det på måndag i stället?"
- Ja... Men jag står utanför restaurangen nu...
"Det hjälps inte - vi har inte riktigt tid nu... Skall vi säga måndag då?"

Luften går ur mig. Jag är arg och frustrerad, men visst. Måndag går säkert bra.

Så - nu är det hem och ladda om igen som gäller. I morgon, fredag, skall jag på en annan intervju. Och så - som sagt på måndag. Och så på tisdag... Så vi får väl se lite vad som händer...

Idag är Hr. Ågren tyst. Än så länge.

Hr. Ågren på besök, igen...

Jo, alltså, såhärvaattde... Mitt vik. på Grantomta går ju ut vid trettonhelgen, och ajg måste ha något att göra även resten av mitt liv. Söker jobb. Typ alla kockjobb jag kan hitta, som börjar efter trettonhelgen, eller så. Helst skulle jag vilja ha en skola, eller förskola eller något. Något lite lagom, sådär, med kanske 100 tallrikar, men som det fortfarande går att göra något med. Riktig mat och det där. Ni vet.

Å andra sidan - beggars can't be choosers - och nu har en restaurang, catering och festvåning-firma svarat och vill att jag skall komma på intervju i kväll. Därav Hr. Ågren. Hr. Ågren brukar dyka upp när jag skall träffa människor jag inte känner. I morse, när jag vaknade satt han och hånfullt flinande på sängkanten, väntandes på att jag skulle stiga upp. Förutom det vanliga: "du är orakad... Och vilka påsar du har under ögonen - du ser ut som om du antingen slagit runt hela natten eller som en sådan där Rhesusapa som fanns på antiknark-affisherna på 80-talet..." hade han det stora, tunga artilleriet med sig: "Vad skall du söka jobb där för? Du kommer inte klara av tempot, nu när du jobbat ett lugnt kök i ett år och dessutom varit hemma och varit sjuk i två månader. Dessutom borde du vara hemma mer med dottern. Att du bara vågar ens tänka på att söka det där jobbet!".

Jag har magknip.

Jag tror att intervjun kommer att gå åt skogen och vill helst slippa den. Jag intalar mig att jag egentligen inte alls vill ha jobbet och att jag kanske, genom något slags mirakel, skall få ett annat jobb någonstans där jag redan känner folk och vet hur saker och ting funkar.

Så morskar jag upp mig. Hr. Ågren må vara envis, men han är rätt korkad och han har dåligt minne. Jag har jobbat på ballare, svårare, mer avancerade jobb än det här tidigare. Med längre timmar, mer hetta, smärta och trötthet än vad Hr. Ågren kan minnas.

Så jag intalar mig att det skall gå bra. Att jag nog fan skall kunna landa det där jobbet. Att jag inte bara kommer att landa det, utan alla de där skolorna jag sökt också, så att jag i januari kan välja var jag vill börja jobba någonstans.

Om det bara inte vore för min mage...

Vad händer i november?

Ja, här står vi på randen till en ny månad och inte vilken månad som helst - november. Frågan hos oss alla i branchen brukar såhär års vara "vad händer i november", med menande undertoner om "var skall du jobba julbord någonstans"?

I år slipper jag julbord, tack och lov.

Men november är fortfarande en viktig månad. Det är liksom sista månaden "före julen" och som sådan ofta någon slags klimax på krogåret, vad det gäller middagsservering. November är stamgästernas månad.

För oss "i utkanten av branchen" börjar man så smått förbereda sig inför julen. Julklappar skall inhandlas, planer för jul, nyår och mellandagar skall göras upp och så vidare. Jag själv brukar bli lite stressad såhär års, men känner i år ett osedvanligt lugn. Det är skönt. Jag kollar därför ut över världen och noterar följande:

Mackan - min tvillingbror (han brukar presentera mig som "sin onda tvilling", jag brukar å andra sidan presentera honom som adopterad...) kommer med sin nya bok - "Ur Mörkret". En samling lätt skruvade noveller i någon slags skräckmiljö. Jag själv har bara läst två av dem (där den ena bl.a. handlar om en tonårig, vegan som får reda på hur att han är vampyr!, men det bådar gott inför julhandeln. En av berättelserna lär ha någon slags "mat-tema" också. Boken kommer förresten ut om ett par veckor, i Malmö, i källaren på La Couronne, så ni som har vägarna förbi...

Kompisen Lisa Förare Winbladhhåller på med något projekt som tydligen skall heta Taffel.se. Det verkar bli ett nyhetsbrev och då är det säkert intressant, men jag har inte riktigt koll på vad mer som är i pipe:en.

Själv skall jag till Skåneett par dagar för att spela in Mat-TV, efter att ha vunnit den där tävlingen på Aftonbladet i somras. Det skall bli kul. Och spännande. Och lite läskigt. Men mest kul.

Vad skall DU göra i november?!

Kul pannbiff

Måndag under höstlovsveckan, och som sådan planeringsdag för lärarna på skolan. När jag fick reda på det i fredags morsefick jag också förfrågan om jag kunde "göra något roligt" till lunchen.

Sådant här hatar jag. Alltså - missförstå mig rätt: Jag ÄLSKAR mitt jobb. Jag ÄLSKAR att laga "något extra" ibland. Jag ÄLSKAR att planera och laga god mat till just såhär stora grupper. Det är liksom.... lagom. MEN Jag HATAR när jag inte får reda på det i tid. Så jag inte kan beställa grejerna jag behöver, eller planera, eller lägga tid på att tänka på presentation eller.... Ja, ni hajar. Att inte ha tid, eller rätt grejer för att göra det bästa man kan och vill blir bara crappy, hur man än formulerar det...

Jag hade typ 5 kg köttfärs i gömmorna. Och några kryddstarka sojakorvar, till vegtarianerna. Således: Inte riktigt den känsla av "fest, pompa, galamiddag och ståt" som hör till skolans personaldagar.

Men vad gör man? Jag blev i och för sig lovad att få låna en bil och åka och nödköpa något, men vi enades, efter en kort diskussion om lämpligheten i att köra bil, när man inte ser något, om att det kanske var bäst att lösa det hela på något annat sätt...

Jag gjorde pannbiff. Ja, jag vet, men jag kunde verkligen inte med att servera något som bolognese eller köttfärslimpa. Pannbiff måste i alla fall LAGAS. Alltså, rullas och formas och stekas och fixas lite med. Folk skulle haja att jag ändå lagt ned lite jobb på att få till det. Sojakorvarna kompletterades med pilaffris och salsa.

Inte så "roligt", men ändå... Lite kul är det väl med pannbiff, i alla fall? Så. "Roligga pannbiffar" och löksky med kokt potatis, respektive korven, med salsa.

Jag lade snabbt in lite gurka också och gjorde "slottsgurka", kompletterade ettlitet salladsbord bestående av sallad, paprika, oliver, tomater och ananas med en dressing jag hade kvar sedan i fredags och gjorde en liten "salladsbuffé", i alla fall. Det man missar på karusellerna tar man igen på gungorna, eller vad det heter, och så...

Well. Även om det inte blev stående ovationer blev det ändå succeartat. Folk åt med god aptit och alla sade att det var SÅ GOTT och att "Panbiff får man minsann inte så ofta... Det är ingen som orkar göra sådant nuförtiden..."

Själv var jag mest nöjd med att det gick att sno ihop något som inte var typ korvgryta, för då hade det blivit myteri...

Söndagsstek och lördagskok

Så kom äntligen helgen. De sista dagarna på jobbet, före helgen, blev rätt hårda. Eller rättare - jag är fortfarande inte riktigt så härdad som jag borde vara för att greja dem helt utan att det märks i dagsformen.

I fredags fick jag besök i köket, förresten. Dels kom den förtjusande f.d. kollegan och ständiga vapensystern CayakCarin förbi och förgyllde min lunch (Tack, jag behövde lite moralisk support!) och dels hade jag en mycket energisk tonårig köksintresserad kille (som för enkelhetens skull också heter Jesper, så vi båda svarar på alla frågor som ropas in i köket, bara inte riktigt likadant, varje gång...). Jesper - som vi för att hålla isär begreppen fr.o.m. nu kommer att kalla "lill-Jesper") är son till en av tjejerna som jobbar på skolan. Han vill bli kock när han blir stor (Ja - jo - det finns fortfarande folk som VILL bli kock. Det och/eller att gifta sig med en är sådant som på gamla tiders språkbruk kallades för "dåligt omdöme"). och försökte därför hjälpa till med olika småjobb i köket.

Det gick sådär.

Jag var trött och oengagerad, efter torsdagen och kände mig inte det minsta pedagogisk. Det, i kombination med att jag inte i förväg visste att han skulle kommagjorde att jag blev lite... .. . jag vet inte, men låt oss säga att jag förmodligen även om min gamla kökselev Elin, varit snällare, i alla fall under stunder då hon inte satte eld på köket eller gick ut för att röka mitt under lunchrushen. Således - jag var inte direkt något under av pedagogisk fadersgestalt. Sorry, but you can't win 'em all.

Jag vet inte. Om han fortfarande vill bli kock kommer i och för sig ingen annan att vara snällare mot honom ute på praktik eller så och har han ändrat sig ang. sin framtida karriär kanske den inte var något för honom i alla fall... Jag vet inte.

Nåväl. Helgen kom.

Tacj ich lov.

Igår var Fru Värn på kurs igen, så jag och dottern var ensamma hemma. Det gjorde att vi lagade mat ihop igen och eftersom det var helg och vi hade lite tid till övers blev det soppa. På hemkokt fond, minsamm. Gott och närande, och med ett gott bröd till blev det en riktigt fin lunch.

Idag har vi följt hysmanskostens alla traditioner och jag har således en fläskstek (på Karré) i ugnen. Denna kommer att serveras med någon slags sås med katrinplommon, tror jag.

Kort sagt: Helgen har varit bra.

Nu håller jag på och mentalt förbereder mig för morgondagen, som kommer att bestå i att bl.a. eställa varor från Menigo, något som alltid är rätt spännande. Undrar om grejerna kommer den här veckan?

Långpanna och fårad...

Jag är trött idag.
Igår var det torsdag. Torsdag med hemkunskap. Torsdag med soppkväll. Torsdag med sisådär 12 timmar på jobbet. En "Långpanna" helt enkelt.

Jag har ont i huvudet idag, för detblev en hel del kisande igår. Dels är jag ju suddig på blicken fortfarande. Bitvis väldigt suddig, faktiskt, men dessutom var det ju dimma igår både när jag skulle till och från jobbet, så för att se något alls gick man och kisade. Jag är trött i huvudet och vill egentligen inte se mat idag, alls, utan bara ta en dag på soffan, men det är i alla fall fredag.

Ibland är jag puckad. Jag vill så mycket, och jag vill verkligen göra bra ifrån mig, att jag kör på tills jag är alldeles utmattad. Korkat, jag vet, men lätt hänt när jobbet är roligt och man har saknat det under hela sjukskrivningen. Hmm. Klurigt det där.

Roligt och sorgligt på samma gång...

Jag trivs med mitt jobb. Riktigt, riktigt bra. Det är ett kök som - trots sina egenheter - har charm och är tillräckligt välutrustat för att jag skall kunna laga ungefär den mat jag vill laga. Folk är snälla och vänliga mot varandra. Det är helt enkelt mysigt på jobbet.

Samtidigt är det ju bara ett vikariat. Tjejen som normalt trakterar spis och kastruller - Pernilla - kommer tillbaka i och med vårterminens början, efter trettonhelgen och då är min tid på Grantomta slut. Tiden är utmätt. Allt har sin ände.

Därför är den här sista tiden på Grantomta värdefull. Den är både fantastiskt rolig, för att jag trivs så bra och jag verkligen gillar mitt arbete och jag vill vara där så mycket jag kan. Samtidigt är den sorglig, för man vet att för varje minut jag är på jobbet kommer jag en minut närmare slutet på den här resan.

En bra kock...

Jag vill vara en bra kock. Jag vill bli en, om jag inte är en. Samtidigt har ju gästen alltid rätt. Och restaurangägaren. Och - ifall man inte basar i sitt eget kök - kksmästaren. I mitten står kocken och skall försöka jämka mellan dessa järnviljor. Plocka fram alla de egenskaper som är "en bra kock".

Men vilka är det då?

Ja - det kan förstås vara att laga god mat. Mat som smakar bra och ser vacker ut. Samtidigt vill nog köksmästaren att man kan ta tillvara på vad som finns i köket och att man är ekonomisk. De här två egenskaperna är inte helt polära, men det kan vara svårt att laga god mat av gamla rester. Sådant kräver träning och fantasi.

Fantasi, ja - ofta skrivs det i anställningsannonser att en medarbetare skall vara "krativ", ett ord jag som köksmästare inte gillar alls. Jag vill ha en produktiv medarbetare, som gör som jag säger. Som kan reproducera min mat tusentals gånger, efter varandra och det blir lika bra som min första tallrik. Det sista jag vill ha är någon som börjar stajla med tamarind, wasabi eller freggin lingonchutney till min fina, goda vackra späckade fläskkarre.

"Cleanliness is Godliness" fick vi lära oss i skolan och det gäller verkligen i ett kök. Att hålla rent och snyggt är en dygd för varje "bra kock". Är ditt kök slabbigt och stökigt kan din mat vara hur god och snyggt upplagd som helst, förr eller senare KOMMER någon av dina gäster att bli matförgiftad. Och då är din restaurang out of business. Och du - min vän - är utan jobb.

Vad finns det mer för egenskaper hos en "bra kock#? Måste kockar vara trevliga? Ha välstrukna kockrockar?Kunna tala något visst språk? Kunna hantera viss utrustning? Skriv gärna en kommentar och berätta vad du tycker...

Äntligen hemma!

Så... Igår var den första riktiga hela, egna dagen på Grantomta. Skönt att vara tillbaka. Och vilket välkomnande! Alla var inne i köket och hejade och vinkade. Eftersom jag fortfarande ser väldigt suddigt vinkar jag på alla, vilket leder till att jag hälsar flera gånger på samma person på en dag, men whattahey...

Såhär i början av att vara tillbaka blir det rätt mycket "fusk" i köket. Enkla grejer som går fort, så man hinner med allt annat som nya beställnings (och leverans-)rutiner, städning och inventeringarr av kylar och frysar (samt nojjig koll av dessa, p.g.a. ett elsystem som är lite hickigt)... Det där som man liksom bara är "inkopplad" i efter några veckor, när köket återigen är en del av ens centrala nervsystem

Än så länge går det bra. Än så länge känns allt rätt skakigt. Men allt är kul. Alla är snälla. Alla ler och det verkar som om man saknat mig och min mat.

Än så länge.

Listpost

Fick i förra veckan ett par kommentarer i bloggen om "mitt bästa" och "mitt sämsta"

KARLAVAGNEN sa...

Vilken är den mest onödiga köks prylen du vet? Resp vilken är den bästa? För mig är en bra kniv den bästa köks prylen (redskapet) och onödiga köksprylen finns det massor av...

Elin :-) sa...

Du har blivit utmanad! http://ostrukturerat.blogspot.com/2007/

10/tta-saker-som-suger.html

o

Så - för att börja med Elin: 8 saker som suger:

Förpackningar som ser NÖSTAN likadana ut, men som innehåller helt olika innehåll. Arla är experter på att göra enlitersförpackningar med olika innehåll men väldigt lik design. Med suddig syn ser till sist allt ut som lättyoghurt. Eller laktosfri mjölk. Eller... Ja, ni hajar.

När busschauffören inte ropar ut hållplatserna. ("Nej, jag bara går med vit käpp och svarta glasögon för att det sägs vara modernt!")

Tjejtaxa i taxibilar, tjejpriser i barer, tjejmilen... All diskriminering p.g.a. kön är förkastligt.

Försäkringskassan.

Hål i gatan: Ärligt. Blir det aldrig klart någon gång? Det är JÄMT hål där man skall gå och så måste man ut och gå bland bilar. Frustrerande för både bilister och fotgängare.

Nya skatteregler för restaurangbranchen och unga. ("Va?! Någon som inte tror att McDonald's kan betala skatt?")

Röriga skolgrupper på bussen. Javisst, barn måste få låta, men måste de låta så mycket? Och TA NED FÖTTERNA FRÅN STOLEN!

Snubben som två gåner har slangat min moped. Säger sig själv.


Den bästa respektive minst nödvändiga grejen i köket:

Bäst: Min kniv. Eller min sauteuse. Oklart vilket, egentligen, får man välja båda?

Sämsta: Hmm. Det står mellan en apelsinskalare och en olivsil.

F.ö.: Här kommer en lista på 5 drömjobb (oberoende av tid, rum och lön):

5: Ägare för en skivbutik med bara favoritskivor
4: Manager för The Who 71 - 76.
3: Stand - in - trummis i Europe
2: Brandman

och slutligen

1: Ordinarie kock på Grantomta.

"Vi lagar apelsinjuice!"

Dottern och jag hade "myskväll" (en trevlig omskrivning av att Fru Värn fått en kväll ledigt, borta från man och barn, för att rå om sig själv) igår kväll.

Myskväll med pappa brukar för dottern innebära att man får välja vad man vill ha till mellanmål (och pepparkaka är helt ok, om man också äter ett dubbelt smörgåsrån med smör emellan!), att man lagar mat ihop (då dottern ofta väldigt grundligt skalar morötter eller potatis med en potatisskalare, eller får öppna burkar med bönor eller majs, eller så med burköppnare, eller röra i såser och grytor. Ibland får hon dela på mjukare livsmedel medelst lilleman - det är allra roligast!) och - som grädde på moset - bestämma vad vi skall se på TV (och här har t.ex. Pippi på DVD företräde framför pappas "aktuellt", trots att man sett den hundratals gånger...).

Igår var inget större undantag, men dottern ville ha skämsmat. Pizza.

För att på något sätt kompensera för detta och för att stilla mitt dåliga samvete pressade vi juice av apelsiner, att dricka till, i alla fall.

"Vi lagar juice!" tjuter dottern glatt i telefonen då det ringer.

Just meningen "laga apelsinjuice" tycker jag låter så lustig. Samtidigt har jag hört den förr. När jag jo jobbade på värtahemmet kom en av killarna som åt där en dxag till luckan och berättade att "snart klarar jag mig själv... Jag håller på och lära mig att laga mat nu..." När jag frågade vad han lärt sig laga den dagen hade han lärt sig attjust "laga juice".

Frågerutan...

Det är kul att blogga, för man får liksom en rätt tät kontakt med sina läsare. Iböand blir folk upprörda. Ibland blir de väldigt glada. Ofta är de nyfikna och vetgiriga: De ställer frågor om det de läst.

En läsare - Karlavagnen har ställt följande fråga i en av bloggkommentarerna:

Eller hur skyddar man sig mot parasiter i fisk? Något som verkar vara en ¨grej¨ här i Spanien. Jag menar jag har bott i norra Europa och ingen brydde sig direkt. Men det borde ju räcka att frysa fisken eller tillaga den? Eller hur gör man med sushi?

Du är inne på rätt spår själv. Sushi brukar tillagas av fisk som , om det går, redan varit nedfrusen, och i andra fall åtminstone legat på is ordentligt.

Alla parasiter och bakterier dör också vid kokning eller stekning, så länge kärntemperaturen på livsmedlet blir högre än 80 grader.

Här i Sverige har vi också använt ett tredje sätt att ha ihjäl bakterier, även om vi kanske tänker på det mer som en tillagningsmetod eller ett sätt att konservera fisk, nämligen att ha syra på dem. I vårt fall ofta ättika, i t.ex. inlagd sill...

...

Och din fråga om ångugnar kommer jag tillbaka till i en annan post. Tack för att du ställer frågor. Och tacka alla ni andra läsare som också ställer frågor eller kommer med kommentarer.De gör alla att bloggen blir mer intressant att läsa!

Inte bara Kalles...

Skrev om Kalles randiga och tänkte inte så mycket på det. Surfar runt bland bloggarna jag läser och hittar ytterligare exempel på helt fantastiska reklamkampanjer, som gör att man inte riktigt vill köpa just det livsmedlet.

Allra, allra bäst är exemplet från Mannes Blogg, om en skyltning från Göteborgskex. Komplett med ställ för rabattkuponger och allt.

"Vaddårå?" Tänker ni...

Tills ni ser den här bilden...

Lycka är en vit rock som hänger kvar...

Var på Grantomta idag, och hälsade på. Upptäckte, nästan barnsligt förtjust, att min kockrock hängde kvar i torrförrådet, när jag kom.

Minst lika förtjust konstaterade jag att det nu är CayakCarin, min legendariska företrädare och numer då vikarie, som nu trakterar spisen, med en grace och skicklighet som räcker för tre kockar. Tillsammans var vi idag alltså halvhyffsade, men jag var ändå lycklig som en liten kalv, när jjag fick hjälpa till och skära lite grönsaker. Ibland behövs det inte så mycket. Lycka är en vass kniv. Lycka är en vit rock. Lycka är att åter stå i ett kök man saknat, efter två månader.

Hjälpte en av tjejerna från småbarnsavdelningen över med maten och allmänt kramkalas uppstod i deras serveringskök. Jag blev alldeles varm inombords och tårögd, och kanske - för en gångs skull - inte bara p.g.a. ljuset där inne.

Till lunch serverades fisk (det är ju tisdag) och CayakCarin hade gjort en jättegod fiskgratäng.

Det känns skönt att veta att köket tas om hand. Att man kan lämna det och vara förvissad om att det inte stått i lågor när man kommer tillbaka.

Det känns bra.

Du måste skriva något om choklad!

"Du måste skriva något om choklad!", sade hon och jag stod där, som ett fån, vid centralstationen, med ombiltelefonen tryckt mot örat.
"Va?"
"Jo - alltså - det är chokladfestival på Nordiska museet! Du måste skriva något om choklad!"
"Men jag hinner inte gå på nordiska museet..."
"Det hjälps inte. Choklad är inne. Krubb har legat nere i mer eller mindre två månader. Du MÅSTE skriva om choklad!"
"Men..."
"Chooklaaaad!"

Snabbtryfflar

Små chokladtryfflar som är kanon till kaffe eller som en enklare dessert.

Du behöver (för sisådär 25-30 stycken)

En god chokladkaka om ungefär 70g. Lite mer eller mindre spelar ingen roll. God mörk choklad för matlagning.
2 dl grädde
25 g osaltat smör
2 msk god rom
apelinzest från ½ apelsin
Kakaopulver till garnering

Gör såhär:

Smält smöret på låg värme. Ställ åt sidan.
Krossa chokladen och smält sedan skärvorna i en kastrull i ett vattenbad, under omrörning.
I med zest och rom.
Blanda med grädde och smält smör, tills du fått en fin, slät, glansig chokladmassa som luktar gott. Akta så chokladmassan inte blir för varm. Då blir den grynig!
Häll ut på bricka med smörpapper och låt svalna, gärna i kylskåp.
Forma när chokladen stelnat, små tryfflar med två såm fuktade skedar, eller med fingarna.
Pudra med kakao.

Färdigt!

Jag bara måste fråga...

Är det bara jag som är skeptisk mot Kalles randiga? Den nya, med banan, menar jag? Alltså, inte så mycet för kombinationen med kaviar och banan (jag har en tvillingbror som har ätit betydligt värre kombinationer på smörgås, eller vad sägs om jordnötssmör och mackrill i tomatsås?), utan mer liksom reklamslogan:

"Det är gott - vi lovar!"

Livsmedel som inte känns intiutivt gott, och som kräver en sådan slogan för att sälja kanske är... jag vet inte... Överflödig produktutveckling på något sätt?

En kocks värsta mardröm

Läser i DN om en skola i Märsta som fått stänga p.g.a. magsjuka. Myndigheten för miljö och hälsa (det som förr brukade kallas hälsovårdsmyndigheten) är inkopplad och man har tagit bakterieprover på de maträtter som serverats.

Just det här är bland det värsta som kan hända i vilket kök som helst. Det här är det man drömmer mardrömmar om, jämt. Att maten man serverar inte är varm nog, att skärbrädorna skall ha någom illasinnad bakteria på sig. Att någon skall glömma att skölja sallad eller att något bara, av något ekonomiskt skäl, återanvänds, när det blivit rester över - och att det skall leda till att folk blir matförgiftade.

Samtidigt - man kan göra nästan allt rätt och ÄNDÅ åka på något sådant här, speciellt i kök som inte lagar sin egen mat. Om maten kommer ur en kartong och bara värms i köket, eller ännu värre - tillagas någon annan stans och sedan körs med bil eller lastbil till rätt ställe, där det sedan skall värmehållas (vilket i Stockholmsområdet är snarare norm än undantag) KAN man i det lokalaköket inte ens göra något åt det, innan man serverar käket. Det är redan kontaminerat. Snacka om mardröm - folk omkring dig blir sjuka, av den mat DU serverar, och det finns INGET du kan göra annorlunda för att undvika det.

Det är så man kan gråta. Tyvärr är det så våra politiker vill ha det. Att hålla med riktiga kök på varje skola, och personal att sköta dem, är dyrt. Att centralisera och köra ut färdig mat är billigare. Och om några blir magsjuka på kuppen och en skola måste stänga... Well, då är det ju någon annans pengar.

Linda Skugge gör mig avundsjuk

Blev härom dagen varse (genom Emanuels blogg att bloggoraklet Linda Skugge har börjat blogga igen. Tydligen var jag sist i världen med att få reda på det, men jag antar att det säger en del om hur insatt jag egentligen är, eller hur aktiv jag varit i bloggosfären de senaste månaderna. Nåväl.

Checkar in bloggen idagoch läser omen detalj i hennes kök och blir hysteriskt avundsjuk.

För jag vill också ha en ångugn hemma. Och en sådan där jättesnygg handduk med piratmotiv som hon har.

Torsdag är högtidsdag

Torsdag. Äntligen. Torsdag är den bästa dagen på hela veckan, tycker jag, för då går inte bara SVTs snygga produktion "Mat-Nicklas" utan även den lite lantligare, men ack så mycket färgstarkare "Vad blir det till mat" på TV4+, med Per Morberg.

Det är alltså TVÅ matlagningsprogram på TV. Det ena - Niklas program, är pedagogiskt, bitvis rätt lättsamt och ofta mycket informativt, medan det andra är... .. . jag vet inte hur man skall skriva det, för det blir nästan parodi på mat-TV, men jag tycker programmet är lysande.

Per Morberg är en charmig galning som med samma känsla som hos ett barn på julafton kastar sig in i matlagningen med entusiasm och eftertryck. Han känns som en tonårig pojke som inte ännu fattat att tjejer inte faller för att man kan köra hundra meter på bakhjulet på en trimmad moped och blir på det sättet jätteskön, när han tar ut höns på gårdsplanen för att nacka dem, kör matprocessorer tills de brinner, styckar rådjur med sticksåg i köket osv. Det blir liksom någon slags cirkuskonster. Någon slags... jag vet inte... Men det är mycket underhållande.

Och det är passionerat. JAG vill laga mat med hr. Morberg. Jag vill tillbringa en vecka i hans kök och tala om räkfonder, kalvben och allt gott jag kan göra av dem, jag vill tvätta potatis med högtryckstvätten. Jag vill hacka smås må vitlöksklyftor med en halvmeter lång kniv.

DET är bra TV.

Skäms-mat

Det finns viss sorts mat som man gillar, eller hur? Mat som är någon slags "comfort food" som är att liksom "komma hem". Något som känns välbekant, mysigt och som man njuter av, utan att bry sig om vad andra tycker.

Men så finns det också mat, i den där gruppen som är lite "finare" och lite "fulare"? Mat man liksom gillar, som man känner är en del av sitt kulinariska arv och/eller reportoar, men som man liksom inte riktigt vill kännas vid? Mat som inte är riktigt "fint" att tycka om? Som hämt-pizza från den lokala pizzerian. Mat som liksom måste förklaras med undanflykter för ens matnördiga kompisar: "Eh - jo, vi hade ju inte riktigt tid, och de hr grejerna är rätt bra för det priset..." och sådär? Eller hur?

Själv hatar jag egentligen halvfabrikat. Jag brukar tala mig varm för att det är bättre att tillochmed laga bara en egen smörgås än att köpa halvfabrikat. Det är billigare. Och godare.

Och så finns fiskpinnar. Fiskpinnarär min hemliga last. Min skäms-mat. Mat jag äter när jag är ensam. Alltid med stuvad spenat (för fiskpinnar utan stuvad spenat är som... .. . kärlek utan kyssar?) Fiskpinnar är maten som åker fram när Fru Värn är och hälsar på släkt i andra städer. När jag har en ledig helg hemma och ingen ser mig, eller ibland när man har ont om tid en vardagskväll, då jag svärande förbannar att man inte har tillräckligt med tid för att laga "riktig mat" och sedan njuter i lönndom av mina små stickor av lycka och den kärleksfullt ihoprörda spenaten.

Töntigt? Javisst! Fånigt? Jepps!

Är det bara jag som har sådana här matneuroser? Har ni andra också "skäms-mat"?

Rotmos

Jag får tillbaka synen lite, lite i taget, dag för dag och jag orkar nu ibland läsa korta mail eller kommentarer i bloggen. Tack, alla för allt snällt ni skrivit. Och tack ni som har hört av Er. Det har varit mycket uppskattat!

Som "första officiella post-operativa bloggpost" kommer här mitt recept på rotmos, något som jag ätit rätt ofta under sjukskrivningen, eftersom det inte gör något om grejerna kokar söner och jag därför kan slänga i allt i en kastrull och sedan inte behöva kolla på det...


För 2-3 stora portioner behöver du:

½ kålrot
1 morot
2 potatisar

(Vid större kvantiteter brukar jag räkna en del morot (för färgen) till två delar potatisar (förstärkelsen, så det blir vettig konsistens) till tre delar kålrot (för smakens skull).

Skär ned alltsammans i små delar. Kålroten i minst delar, moroten i lite större och potatisarna kan kokas hela eller delade, om de är stora.
Koka allt i saltat vatten, med lite kryddpeppar och ett lagerblad, tills det blivit riktigt mjukt (eller börjar falla sönder). Om du kokar fläsklägg eller så kan du givetvis använda av det spadet, för att ge mer smak i rotmoset.
Slå av vätskan
Mosa med ballongvisp, stomp eleler soppslev

Ett öga rött...

Så - äntligen - blev det dags för den där hornhinnetransplantationen. I måndags, vid elvatiden opererades jag på S:t Eriks ögonsjukhus (de är riktiga hjältar!) och fick så min nya (eller i alla fall bättre begagnade) hornhinna.

Så - hur känns det? Well. Jag trodde att det skulle vara värre. Faktiskt. Å andra sidan trodde jag att jag skulle ligga i ett hörn och gråta efter morfin i någon vecka, illamående, oförmögen att äta och kraftigt disorienterad. Så är det alltså inte. För mig, skall tilläggas. Jag mår oförskämt bra, på det hela taget.

Mitt högeröga är rött. Myckeat rött. Det rinner ur det nästan hela tiden och jag är ljuskänslig. Jag kan inte läsa eller så med det, men faktiskt, jag kan redan se lite genom den transplanterade hinnan. på nätterna kommer fortfarande ibland blod ut med tårvätskan och kletar ihop ögat eller skapar ofräscha märken på örngottet, men annars - det är helt ok, faktiskt.

Jag kan ännu inte hacka lök, tyvärr, men jag lyssnar på ljudböcker, tvingar grannar och kompisar att läsa för mig och ringer och telefonterroriserar gamla vänner och bekanta. Jag går ibland prommenader med min vita käpp och känner mig på det hela taget.... ... . lycklkigt lottad, eller "välsignad", för att använda ett religiöst ord.

Så - för att sammanfatta - det tar ett tag innan jag skriver här igen. Eller läser Era kommentarer eller egna bloggar, men det är bara en tidsfråga nu. Det KOMMER att bli bättre. Och jag KOMMER att kunna se igen. Och jag mår - efter omständigheterna - väldigt bra.

Ring mig gärna, för jag tycker fortfarande att det är jättetrist att vara ensam hemma. Mitt nummer står i en tidigare post, några poster ned, här i bloggen...

Kram på Er alla.

Omie vann glasstävlingen!

Omar "Omie" Ud-Din vann alltså Krubbs glasstävling. Grattis, grattis, grattis. Barbro Anderssons fina bok "GaloshJesus och Frukostflingorna" kommer med posten.

Tack för alla bidrag, alla.

Och ja - jag får hjälp att lägga upp det här också. Jag nås säkrast per telefon även fortsättningsvis. Går allt som jag vill blir det operation framåt slutet av september...

Tack - som sagt - för fint deltagande, alla och för alla goda glassbidrag! Och Grattis, Omar!

Fame - I'm gonna live forever...

... eller... Nåväl.

Några av Er har redan sett det, men jag vann alltså Aftonbladets Mat-Tina-tävling med bidraget "Jespers kök". Idag har man med en liten intervju med mig på websidorna för mat och vin.

För alla vanligt funtade människor är det här förmodligen inget att yvas öve, men för en som aldrig vunnit något tidigare känns det stort. Riktigt stort. Att hamna på en av landets största websajter bara för att ha lagat mat framför en mycket stadigt hållen (och väl arbetad) kamera. (Tack Kristofer!)

Gratulationer, sågningar, spott och spe kan som vanligt lämnas till mig via mobiltelefonen, eftersom jag inte ser tillräckligt bra för att läsa kommentarer eller e-post (och får hjälp med att posta även det här inlägget - Tack Magnus).

Några andra bloggare har faktiskt redan hunnit skriva om det här:

Dels Sveriges kanske bästa blogg om "kristen media" - Kristofer upp och ner

Dessutom min gamla trogne, lojale och duktiga commis Omar.

Check it out.

For your eyes only

Tjaba, gänget! Jag är ledsen att jag inte skrivit på ett tag, och det kommer tyvärr att dröja ett tag innan jag skriver igen. Det finns en naturlig orsak, och den är inte så svart som några av Er målat upp för sig. Jag lever. Jag mår - efter omständigheterna - bra.

Men det finns, som ni kan förstå av den meningen - just "omständigheter". Den 8:e augusti sprack hornhinnan på mitt "bra" öga, och jag fick opereras akut. På höger öga ser jag - just nu - skillnad mellan mörker och ljus. På vänster öga ser jag - sedan tidigare - väldigt lite. Såpass lite att jag inte kan läsa vad jag skriver. Eller något annat heller, för den delen. E-post, bloggkommentarer etc. är alltså lite svårt att reagera på.

Så - för att göra en lång historia kort - det kommer att ta ett tag innan jag skriver igen. Jag väntar på en hornhinnetransplantation, och den kan komma att infalla någon gång under september. Efter den krävs lite konvalicens innan jag åter kan läsa, men så snart jag kan läsa kommer jag att börja skriva här igen...

Vad det gäller tävlingen måste ju en vinnare utses i tävlingen om glass, och om "min sushikompis Lars" hjälper mig kommer vi att ha en final här på sidan, med en liten omröstning här ute i mariginalen till höger.

Tills vi hörs igen. Kram, alla.

Ni som vill - ring mig gärna. På mobilen. Den är på ibland och jag uppskattar samtal. Jag grejar bara inte att läsa mail och så just nu.

För Er som inte har numret är det: 0730 37 67 96.

Vi hörs.
/Jesper
(Med hjälp av Sushi-Lars)

Äppelkräm

Med dagens lunch på spisen och med lite extra tid att slå ihjäl blev det att skriva ned ett recept på äppelkräm, så som jag gör den, till ungarna på Grantomta, idag:

Du behöver (för 20 port.):

15 gröna äpplen
2 l vatten
2 dl potatismjöl (i en sikt)
1 dl socker
och möjligen 1 -2 dl äppeljuicekoncentrat

Gör såhär:

Lägg äpplena urkärnade och tärnade i en stor kastrull, häll på vattnet. Koka upp och låt småkoka i en timma, eller tills äpplena är mjuka och faller söner. Red med potatismjöl. Klarna krämen med sockret.

För att få en något bättre färg kan man använda citron i vattnet när man kokar, eller möjligen äppeljuice.

Smaka gärna ava krämen med socker och kanel.

Kom ihåg!

Om bara några timmar går omröstningen, här till höger, om vad som är bäst på Krubb ut. Check it out.

På fredag går deadlinen för glasstäblingen ut. Var säker på att lämna in ett bidrag till den också. Fina priser!

Aftonbladets videotävling fortsätter, rösta gärna där också (om du tänker ge mig höga poäng, annars kan du låta bli!) :-)

Bara som en påminnelse alltså.

Idag däremot...

Det är måndag morgon. Måndag efter söndagen som kom efter lördagen. Bröllopslördagen. Dessutom måndagen efter min första, väldigt lugna vecka på Grantomta.

Idag, däremot börjar allvaret. Alla barn kommer tillbaka till förskolan idag och jag har ett trettiotal extra beställda till fritids. Gluten och laktosintoleranta, vegetarianer, you name it. Det kommer alltså, med största sannolikhet, att bli "lite tempo" idag.

Igår var det vila. Jag tog det lugnt nästan hela dagen. Sov, för en gångs skull, till efter sju på morgonen (sovmorgon! Whee!)åt frukost med familjen, var i kyrkan provkörde Izabella en sväng (hon funkade! Dubbelwhee!), lekte med dottern i sandlådan, plockade blommor åt hennes mor och avslutade sedan kvällen framför TVn.

Idag däremotförväntar jag mig att det inte vblir så mycket vila. Jag kommer inte att bli överraskad om jag kommer att få vara kvar längre än vanligt på jobbet. Jag lär ha mycket disk idag, och jag har , som sagt rätt mycket gäster.

'Tänk på vilodagen' eller 'Dagen efter kvällen före'

Och det blev afton och det blev morgon den sjunde dagen...

Det är söndag. Solens obamhärtiga strålar silas genom persiennerna och färgar vårt ljusa sovrum gråblått.Bredvid mig i sängen ligger de båda rödhåriga skönheter jag delar livet med: frun och dottern. Bägge snusar fortfarande.

Fötterna ömmar.

Jag lägger mig på rygg och tittar ett tag i taget och min dimmiga blick är ännu något mindre klar idag. Knäna ömmar. Benhinnorna ömmar. Jag har en liten rispa på ett finger som jag inte lagt märke till tidigare, men som nu svider. Kroppen känns tung.

Det var en tung dag igår.

Det gick bra. Men det var tungt. En lång dag, på tretton timmar, lite drygt, och med mycket att göra. Servisen var en kort, det blev strul med planering och när festen väl är igång finns det alltid folk som talar för länge mellan rätter och man får halta och vända igen. Desserten - en frusen cheesecake, eller vad man skall kalla en creme anglais på digestivebotten - SMÄLTER om den får stå och vänta en halvtimma på att någon skall hålla ett spontant, oförberett tal...

Mental note: "Jag skall aldrig mer jobba bröllop".

Jag gillar egentligen bröllop. Man träffar mycket folk (och många potentiella kunder), alla är glada och alla vill göra sitt bästa, men det är tungt ibland.

Och idag har jag ont.

Tur att jag inte skall jobba igen förrän i morgon. Idag skall jag vila. Jag vänder mig om i sängen och somnar om igen, med en rödhårig treåring snusandes i nacken.

Fredag

Jag började jobba på Grantomta igen i måndags. Det var kul och bra på alla sätt och vis för jag är utvilad efter semestern och jag trivs väldigt bra med mitt jobb.

Den här veckan har dock inte riktigt varit "som alla andra" Det är fortfarande rätt mycket byggarbetsplats såhär efter sommaren. I köket går livet sin gilla gång, om än i avsevärt lägre tempo än jag är van vid.

Det har på förskolan dykt upp ett tiotal barn och i övrigt ärä det tomt sånär som på en och annan lärare eller fritidspedagog som är inne på jobbet några timmar och vänder papper under sin sista vecka av semester.

Att laga mat åt sisådär 10-15 personer, när man är van att göra det åt sisådär hundra är lite annorlunda. Men det ger en rätt mycket tid att göra annat.

Som att testa nya recept, förfina tekniker, frosta av kylarna, hjälpa förskoleavdelningen att sanera deras kyl, som stått öppen hela sommaren (och nu var svart inuti), att inventera lager och förråd, att ringa och förhandla med leverantörer och... Well, göra sådana där saker man aldrig hinner annars (som att faktiskt PLOCKA UR allt ur torrförrådet och TORKA ALLA hyllor och BONA golvet, innan man ställer tillbaka allt igen).

Av någon anledning har man - ändå - rätt mycket tid över. Jag skall vara ärlig - det är rätt trist att inte ha så mycket att göra. Så - efter bästa förmåga - gäller det att få tiden att gå. Jag har, för att ha någon slags bättre samvete således sorterat kvitton och följesedlar, suttit och surfat efter bra recept på nätet, "konceptualiserat", och gjort kreativa sysslor som att klistra en ur en gammal reklambroschyr utklippt kockmössa på den dödskalle som pryder piratflaggan på mitt anteckningsblock.

Idag är det fredag. Fredag före lördag. Bröllopslördag. Jag var igår ute med mina kycklingrullader till förrätterna i festlokalen och märkte, till min förvåning, att den låg bara några hundra meter från jobbet! I morgon gäller det. I morgon smäller det.