Dagens middag var tagliatelle, snabbt stekt lax, en liten sås med dill och så en liten sked med löjrom (jo - faktiskt):
4 port:
Pastan:
10 nystan tagliatelle kokas i ett par liteer väl saltat vatten i ung. 10 min. eller tills de är lagom mjuka. Sila av vattnet och coata pastan med olivolja.
Såsen:
½ gul lök tärnas och får svetta i c:a 20g smör i en sauteuse. I med 2 dl creme fraiche, salt och gärna en fiskbuljongtärning. Strö i två rejäla nävar finhackad dill.
Garnera med finstrimlad paprika och en liten sked löjrom.
Laxen:
Ungefär 150 g skuren laxfile per person. Stek på mellanstark värme i olja och smör. Salta och peppra. Stek tills du tycker att det känns lagom.
Har sett att man skall posta "dagens outfit" i sin blogg, speciellt om man är det minsta intresserad av mode. Det här är varför Krubb inte är någon modeblogg.
Dagens outfit på typ måndagar och tisdagar
Dagens outfit på onsdagar och torsdagar
Så Dagens outfit fredag
Så... Nu har jag modebloggat färdigt i den här bloggen. Ungefär såhär varierande är "dagens outfit" för kockar...
DN är på hugget idag - de har flera bra artiklar om mat ur många olika synvinklar. En var den här, om hur det är att välja mat medvetet, och vilka följder kan få. Man har tagit två människor som tänkt till lite om sina respektiva rätt väl genomtänkta matvanor och låter dem komma till tals, fastän de bägge kanske äter lite "annorlunda" än flera av oss andra.
Det handlar om LCHF-kost vs. Veganism. Intressant, väl underbyggt och mycket, mycket intressant.
Läste att Matälskaren Lisa på Taffe, också skrivit om det - och hon skriver ju som bekant (alltid) bra och genomtänkt. Check it out!
Läser i DN att de skriver bra om bäggesidorna, vad det gäller de pedagogiska måltiderna på södermalm - "min" stadsdel.
Jag tänker egentligen inte kommentera det mer än så, men vill inflika att det inte bara är barnskötare och förskolelärare som betalar för maten, utan även faktiskt de som lagar maten...
Ja, vad skall man säga? Ibland orkar man bara inte laga mat _en gång till_ i veckan. Man har lagat mat i princip från soluppgång tills man går och lägger sig flera dagar i rad. Och så händer ju allt annat - det där vi kan kalla livet - också. I förra veckan hände rätt mycket. En kompis hörde av sig och letade efter köksfolk. Jag hade ingen lust att själv jobba - jag trivs bra där jag är - men jag tänkte snabbt på En annan kompis, som jag visste inte hade något fast köksjobb nu, Sedan skulle intervjuer riggas, intyg och vitsord skrivas, visa ord och tips från coachen yppas och... Ja - ni hajar. I fredags hände det sig alltså att jag dels skulle laga lite "tillkrånglad" mat på jobbet (Biff A la Lindström), förbereda för en personalfest (och givetvis flera sorters mat, det finns alltid allergiker), Preppa och fixa för den här veckan, städa ur historiska monument ur kylarna, överlämna vitsord till kompisen, prata med en journalist (jo - faktiskt!), snacka ihop mig med kompisar om den åstundande matmässan och... Ja ni hajar. Dagen tog liksom aldrig slut.
I lördags var jag på mässan i princip hela dagen. Inget matlagande, men väl en massa matintryck...
Så - efter att ha gjort gårdagens frukost hade jag helt enkelt ingen kulinarisk inspiration kvar. Vid lunchtid hade jag och Dottern gått ett par kilometer (och den drygt sista hade jag burit henne hem, för hon var så trött att hon till sist somnade). Det fick bli en "vad har vi i kylen"?- lunch:
Kycklingnachos.
Nachos är bra, för det är sådan där mat man kan göra av och med lite vad man har hemma.
Själv strimlade jag en lök och två kycklingfileer och stekte dessa i en panna med lite flytande margarin med salt, paprikapulver, cayennepeppar, ingefära och vitlök. Så tärnade jag ett par paprikor (en gul och en röd) och lät dessa fräsa på i en panna med lite olivolja tills de var lite mjukare. Fram med lite andra grönsaker, någon bytta creme fraiche, lite salsa, guacamole och riven ost och så bara "tjoff" - in med vad man vill ha i microvågsugnen, garnera med typ sallad och salsa och guacamole och creme fraiche.
Voila! - eller vad det heter på mexikansk-spanska.
Var ju på matmässan "Det Goda Köket" igår och träffade där en massa trevliga människor. En av dem var Omar, som hade med sig kameran. Här kommer några bilder.
Anna från längst in i skafferiet kom fram och bara: "Hej - dig känner jag igen!". Kul att ses "in real life". Och läs Annas blogg! Den är jättebra!
Mannen som fick mig att börja läsa Ica-kuriren igen - Sveriges kanske bästa matskribent - Måns Falk, i ICA-kurirens monter.
Anna - Omars kompis - och jag diskuterar förpackningsdesign, vilket visar sig vara ett gemensamt intresse. Jag står och beundrar formerna hos de mycket vackra flaskorna för Absolut Vodka, tills jag upptäcker att jag har samma sluttning på axlarna! :-)
Och en annan vodkaleverantör hade en väldigt konstig slogan... Den nästan näst bästa vodkan i världen?
Som en riktigt bra hallick lyckas Omar sälja in mig hos Monica Bengtsson, från Helsingborg, och jag har fått en fantastiskt vacker bok om inte bara mat FÖR barn utan mat att laga tillsammans med barn - "Gastros kök - gourmetmat för unga kockar". Gårdagens kanske finaste!
...och om någon undrar, av Er på jobbet eller så, så blir det pumpasoppa på soppdagarna ett par månader framåt! :-)
Läser i SvD om en man som KO (Konsumentombudsman, alltså)- anmält Nestlé för att han upplever att After Eight-chokladbitarna blivit mindre, fastän emballaget är lika stort som tidigare.
Nestlé tillbakavisar uppgifterna och säger att mannen har fått tag på en annan sorts after eight än han är van vid annars... Ett försvar som känns lite underligt eftersom man näppeligen använder samma emballage till flera storlekar av samma choklad? Det luktar lite "Jaha - men ni menar After Eight? Chokladen? Jag trodde du frågade om vad klockan var..."
Vad gör man med de där PET-flaskorna med sportkork man får över? Jag hajar att man kan använda dem som sportflaska om, utifall att - man hade tränat, men för alla oss andra, då? :-)
Dottern ville bygga en "rymdraket" härom dagen och i stället för att bygga något av toapappersrulle (det var vår första instinkt) byggde vi en av en sådan där flaska. Och ett juicepaket. Och en sådan där "ballongpinne" från en stööre hamburgerrestaurangkedja. Och massor av tejp. Allt blir bättre av tejp!.
Så - för att få raketen att flyga används ett flytande drivmedel i form av en blandning av vatten, diskmedel och - i vårt fall - gamla utgågna C-vitaminbrustabletter, men vilken brustablett som helst går bra. I med allt (brustabletterna sist) i flaskan tills den är ungefär halvfull) skaka om, lägg i en avfyrningsramp (vi använde en skål) och vänta. När trycket blir tillräckligt stort poppar det till, korken åker ut och det blir en jetstråle med skum som är stark nog att föra raketen uppåt/framåt.
OM man inte - och nu talar jag av erfarenhet från empiriska studier, nödvändigtvis A) skall kolla till raketen och den då välter strax innan den poppar och sprutar ut orangefärgat skum över omgivningen eller B) man tycker att det "händer lite lite" och skall kolla raketen vid ett andra försök varpå den med ett ljudligt "POP" lämnar en i något som närmasgt kan liknas vid ett orangefärgat tomteskägg...
Nästa gång skall vi använda en tillbringare som avfyrningsramp, så tror jag att den så att säga "står" bättre innan avfärden.
Läste det här för ett par dagar sedan i SvD - angående det här med mjölken (igen) och blir lite trött. För just sådana här tvärsäkra uttalanden som gör mitt jobb - på förskola, med barn - till lite av ett problem. Vår kommun, eller rättare sagt, vår stadsdel, har nämligen bestämt sig för att "eftersom det finns så många åsikter i frågan måste vi bestämma oss för en linje att följa" och det man har bestämt sig för att följa är (det ibland rättmätigen utskällda) livsmedelsverkets rekommendationer.
Jag är alltså klämd mellan vad livsmedelsverket rekommenderar (och vår stadsdel har bestämt att vi skall följa) och vad som står i tidningen.
Jag säger inte att livsmedelsverket har rätt. Eller att det stämmer det som står i tidningen, bara att man genom att det står såhär i tidningen blir "klämd" mellan å ena sidan en myndighets rekommendationer och å andra sidan oroliga föräldrar, som läser tidningen.
Just sådana här dagar är mitt jobb lite av en utmaning. Vem skall man liksom lyssna på? Vem är kunden? Om nu kunden alltid har rätt, liksom? Är det de människor som faktiskt har sina barn hos mig och som förväntar sig att jag ger dem "rätt" saker. Eller är det de människor som anställt mig och förväntar sig att jag skall sköta köket enligt gängse normer?
Här i Sverige har de tunga analyserna av läget börjat komma in. Resultat från valvakor (och - som jag läste på Matälskaren - Valvakna: en frukost i goda vänners lag med amerikanskt tema).
Själv har jag svårt att släppa tanken på en bloggpost jag läste för ett par dagar sedan. Att flera Obamaanhängare, för att samla in pengar till valkampanjen, i San Fransisco sålde hembakta varor på bl.a. "bondens marknad". Massor med "gräsrötter" lagade mat och bakade och påtade i jorden för att hjälpa till med stålarna.
Just det känner jag själv är rätt inspirerande - att man som matintresserad faktiskt kan vara med och så att säga "dra sitt strå till stacken", med rätt enkla medel. Även om vi i Sverige inte har stora valkampanjer kanske idén är värd att tas efter av t.ex. insamlingar för välgörande ändamål? Frågar någon MIG om jag vill laga eller baka något åt något-typ-frälsningsarmén-eller-barncancerfonden-eller-rädda-valarna är jag där. Först i kön för att skita ned förklädet!
Nåväl. Tillbaka till valet. Nu kommer förändringens tidevarv i USA säger man. Politiken skall - efter sex år med George W Bush vid spakarna - (äntligen) förändras. Och kanske är det förmätet att tro, men ändå en förhoppning att nu de som ställt upp med mat till kampanjen, faktiskt också är med i förändringen och försöker göra något åt matvanorna där borta?
"Nej, nej" säger ni "Det är omöjligt". Ungefär som att få en svart president.
Det finns något i mig som när jag känner mig nere, eller är på väg att bli sjuk, eller bara är lite vilsen i tillvaron gör att jag gärna börjar koka buljong eller göra soppa. Och sedan i helgen, då jag haft en förkylning på lut, har jag planerat och sedan kokat köttsoppa. Gammal hederlig köttsoppa. Ni vet - "Emil sitter fast i soppskålen"-soppa.
Ungefär såhär gör jag:
Ett knappt kilo högrev putsas och skärs i små bitar. Köttet bryns i lite fett i en kastrull, varpå jag hackar en lök och skickar i med köttet. Så på med vatten. Rikligt med vatten. Så får det stå och koka på spisen. Allteftersom tärnar jag 5-6 morötter, någon palsternacka, kanske en kvarts rotselleri och ibland lite potatis och slänger i soppan. Så i med ett par lagerblad, några kryddpepparkorn, några vitpepparkorn och kanske lite timjan eller körvel eller så, om jag har hemma. En vitlöksklyfta eller två brukar få hänga med i buljongen. Så skruvar jag ned värmen lite på plattan och låter rubbet reducera. Då och då är det dags att skumma soppan, för att få bort fett och äggviteämnen och äckelpäckel... En liten skvätt vitt vin funkar också att ha i soppan om man vill. En lite större nypa salt brukar få avsluta soppkoket.
Och under tiden njuter jag av hur dofterna av hemkokt buljong sprider sig i köket och det övriga hemmet. Hur de välgörande dofterna får verka genom först luktsinne, sedan luktminne och så när jag smakar av soppan. Och så vet man allt kommer att bli ok.
Livet som kock skiljer sig förmodligen inte nämnvärt från liven för många andra - vi måste alla äta för att överleva. Och för att äta måste vi handla mat, som alla andra. På typ konsum och Ica, som alla andra. Och vi letar också efter röda prislappar.
Härom dagen var det bra pris på kycklinglårfilé, så jag köppte ett kilo och några stycken av dem fick bli ackompanjerade av en stor lök och en påse av våra frusna äpplen, som vi hade i frysen. Såhär blev resultatet:
(4 port) 4 kycklinglårfiléer (urbenat kycklinglår) 30 g smör 1 tsk olja 1 krm cayennepeppar 1 tsk ingefära En god nypa salt 1 gul lök 1 fast äpple för matlagning 1 krm kanel
Smält smöret och oljan i en stekpanna och hetta upp. I med fileerna med "bensidan" uppåt. Krydda med ingefära, salt och cayennepeppar. Vänd filéerna och krydda även "skinnsidan". Vönd runt ett tag. Skala och skär löken i "spån" och stek i det nu rätt mörka, och kryddiga stekfettet.Låt löken bli brun och riktigt mjuk. I med äpplen, låt dessa karamelliseras snabbt och hjälp upp den heta smaken lite med mer ingefära, lite mer cayennepeppar och smula lite kanel över.
Killar har det rätt enkelt. För att umgås med andra snubbar behöver man bara vara "bäst" eller "värst" på någonting. Någonting alls i hela världen. Och så kan man umgås. Det är svårare när man skall umgås med tjejer. De hajar inte vidden av storheten med att t.ex. kunna köra kundvagn genom Forum Nacka (och genom alla rulltrappor) på 2 minuter blankt. De hajar inte att det är häftigt att kunna kissa sitt namn i snön. Eller att vara snubben som gjort flest linjer i tetris...
Jag själv har tidigare haft rätt mycket av en "jag-måste-till-varje-pris-imponera"-drift och därför ägnat mig åt små marginella sporter (för att på något sätt bli "Sveriges bästa" i i alla fall något!), levt en ibland rock n' roll-inspirerad livsstil (rockstjärnor verkar inte ha några trubbel med att imponera?) och i övrigt ägnat mig åt aktiviteter som är så dumma, utstuderade och effektsökande att de flesta normalt tänkande människor i princip aldrig skulle få för sig tanken att ens prova, om de inte är tonåringar.
För det är ju såhär - att tjejer faktiskt, trots allt, inte verkar tycka att killen som kan dra längst repor på moppen på bakhjulet är tuffast. Eller att snubben som hela tiden visar på ett självdestuktivt beteende faktiskt är värd att blanda gener med.
Och så läser man det här i tidningen: En snubbe som - just för att imponera - skjuter sig själv med en spikpistol i huvudet. Tydligen klarade han sig, eftersom spiken som genom ett under missat hjärnan. Är det någon mer än jag som tycke ratt det kanske inte känns helt underligt? Att hjärnan så att säga hos sådana här människor kanske inte är det mest utvecklade organet?
Så - efter att faktiskt ha lyckats släppa allt det där, att inte till varje pris vara bäst eller värst eller coolast på något, utan faktiskt nöja mig med att "bara" vara "jäkligt bra". har jag hittat hem. Jag har hittat en plattform där jag helt utan prestationsångest kan få utveckla mig, utan att tänka så mycket på vad alla andra tycker. Där folk tycker om mig för den jag (redan) är och gillar det jag gör, även när det inte är en massa cirkustricks...
Nu tror några av Er att jag kommer att skriva "kyrkan", men det handlar givetvis om mitt jobb. Ett jobb där jag inte måste imponera. Ett jobb där jag får vara den jag är. Och - helt plötsligt - råkade "den jag är" bara helt naturligt få vara "bäst" eller i alla fall "bäst lämpad för jobbet". Utan att använda spikpistoler eller moppens bakhjul.
Det betyder inte att strävan efter fulländning eller excellens (kan man använda det ordet på svenska?) på något sätt måste förminskas. Bara att det blivit enklare att hitta det som är bra, och göra DET bättre, när effektsökeriet och kickarna fått lägga sig.
Jag vill fortfarande vara bäst. Jag vill fortfarande vinna. Men jag vill göra det för mig själv, för min egen skull. Inte för att få något slags konstlad uppskattning från folk på läktaren.
Sluta lyssna på andra. Gör din grej och gör den så bra du kan. Bli världsbäst i ditt eget universum!
(Kolla in det här klippet - från 1996, tror jag. En av mina absoluta favoritlåtar, av en av mina absoluta favoritgrupper, och först reciterad av en av mina absoluta favoritskådespelare. Det blir inte bättre än såhär!)
Jag tillbringade en inte föraktlig mängd av min första halva av livet hittills i Storbritanien. Ett storbritanien som blivit duktigt utskällt av matförståsigpåare världen över, som gjort sig lustiga över "la cuisine anglais" som "saker slängda i en fritös och sedan dressade med vinäger". Och haggis. Typ.
Men storbritanien har - faktiskt - ett par grejer som fört gastronomiskt sinnade livsnjutare som mig själv närmare något slags uppenbarelse av "det bästa jag ätit". Och det är nästan alltid saker som inte går att få tag på någon annan stans i världen:
Förutom nyss nämnda haggis finns det - som jag skrivit om förut - höjden av njutning i godisform: Penguin.
Denna fantastiska lilla "bisquit" är alltså chokladrån toppade med chokladsmörkräm och sedan överdraget med - du gissade det - choklad. Och som om det inte vore nog finns det alltid små skämt eller gåtor på varje penguin bar, ungefär som en lyckokaka, fast rolig. Som den här: "What does penguins in Antarctica sing for birthday celebrations? Freeze a jolly good fellow."
Nästan lika gott och fullkomligt oförståeligt att det inte slagit någon annanstans är Chips med salt- och vinägersmak. En smak som inte gått att hitta någon annanstans än just på de brittiska öarna - förrän nu!
För NU kommer Estrella (Äntligen) med en "salt and vinegar"-variant på potatischips! En smak som är lika rätt på en stenig strand mot nordsjön som på en folklig pub tillsammans med en spitfire eller Bishop's finger. En oöverträffad smak-kombo som dessutom känns mer europeisk än den där storsäljande sourcream and onion-smaken som alla chipstillverkare kör med.
Ok - jag skall säga det med en gång - den svenska Estrella-varianten är inte alls lika "rivig" som t.ex. de brittiska walkers eller highlands-varianterna, men så används heller inte maltvinäger i Sverige i någon större utsträckning heller utanför chipsindustrin! De är alltså chipsvärldens svar på ABBA - lite svenniga men HELT ok!
Att dessutom några av världens ballaste kockar, just nu, kommer från anglosaxiska öar (Jamie Oliver, Gordon Ramsay, Marco Pierre White) tycker jag faktiskt borgar för att det brittiska imperiet faktiskt kommer att resa sig igen, i alla fall smakmässigt.
För snart tio år sedan, när jag var som mest aktiv som klättrare åkte jag iväg på några resor, eller "expeditioner" som jag gärna ville kalla dem. En bar av till Afrika, där jag besteg Mt. Kenya, Mt. Meru och sedermera kom att vända på Kilimanjaro. Där gjorde jag min första bekantskap med nötköttskorv och sedan dess har jag - så fort jag hittat det i någon affär - köpt på mig lite grann att ha i kyl eller frys. Dels för att jag känner en del människor som inte äter fläsk, men också för att jag själv älskar smaken.
Idag hade jag ett öppnat paket "biffkorv", som det ibland kallas, i kylen, när det var dags att trolla fram något snabbt till lunch, efter familjens kyrkobesök...
Nötkorvgryta
(6 port) 6 st. biffgrillkorv (Qibbla Halal) 10 cm purjolök 4 små morötter 1 gul lök 1/8 rotselleri 1 palsternacka 1 burk tomater 3 msk Johnnys senap (söt stark) 1 vitlöksklyfta 3 lagerblad 1 köttbuljongtärning 3 msk äppelmos 1 msk vitvinsvinäger 3 dl vatten Lite margarin för stekning
Dela och stek på korven en liten stund i en gjutjärnspanna eller gryta. Tärna och låt löken svetta med i pannan. Skala och tärna alla rotsaker smått och låt gå med i pannan (morötterna först, sedan rotselleri, sist palsternacka) Finhacka en vitlöksklyfta och skicka i grytan I med lagerbladen och låt puttra ihop sig lite... Så i med tomater, köttbuljong, äppelmos, senap, vinäger och vatten. Låt rubbet koka ihop i sisådär 20 minuter på medelhög värme.
Servera till vad du vill. Dottern ville ha pasta, så det blev lite pasta och en enkel tomatsallad på vårt lunchbord!
Ibland är jag världens lylligaste. Som idag - när jag väckt av lillkillen vid 7-rycket lyckats få honom att sova efter en dryg timma - får frukostsällskap av en rödhårig skönhet som vill berätta om sina drömmar, sina framtidsvisioner och - inte helt överraskande - hur hon vill ha sin frukost.
Kokt ägg (hårdkokt), kaffe (trippel espresso, gjord i moccabryggaren, två råsockerbitar), smörgås (med ost och skinka) och några majskrokar och sedan är vi bägge i god form för dagens äventyr.
Under tiden pratar vi om vad som är viktigt här i livet: De där pinnarna vi täljde på igår, om vädret i vinter kommer att bli kallt nog att åka skridskor, om farfar skulle kunna hjälpa till att lyfta det där stormvälta i trädet i skogen så att man kan bygga en koja där, och - lite överraskande - att "man skall inte skaffa bebisar förrän man blivit sexton år". "Bra", tycker pappa. "Man kan kanske tillockmed vänta lite till?". "Ja, men när man är sexton är man vuxen. Och då kan man få bebisar", säger dottern. Dottern och pappa dricker av sitt kaffe och njuter. Av samtalet. Av sällskapet. Av kaffet. Av det enkla i att få vara tillsammans ensamma, utan lillebror eller mamma. Att kunna sitta och prata med varandra som far och dotter. Med gott kaffe!
(Och i pappas fall över att det är åtminstone 11 och ett halvt år kvar tills dottern är vuxen nog att skaffa bebisar.)
Den här veckan har mitt inlägg om att få ett barn att äta varit det - utan jämförelse - mest populära, eller i alla fall mest länkade och kommenterade. Ämnet är tydligen något som engagerar och - i vissa fall - upprör. Många har skrivit på sina bloggar om egna erfarenheter och andra har "tyckt" en massa - inte minst om föräldrar till barn som inte äter. Utan att lägga någon som helst värdering i folks inlägg eller så tänkte jag använda några av andras ord för att så att säga föra fram min syn på problemet "barn som inte äter" (om det är ett problem?) och lite vad jag tror om saken.
Stod nyss och lagade till kokt potatis och stekt falukorv till lunch. Ganska ovanligt att jag bryr mig om lunch men känner mig fortsatt lite små-lurig (lättare förkylning kanske?) och tänkte att det var bäst att bygga upp krafterna.
Medan jag stod där och fixade så tänkte jag på Krubbs fina inlägg om barn och mat.
När jag var liten käkade jag både Pölsa och gris-fötter (det sista enligt uppgift från min mor). Vad jag aldrig har kunnat äta är blod-mat eller sk inälvsmat (lever, njure, blodpudding etc). Okay, vi ska inte gå in på vad Pölsan innehåller, men det är något som jag inte längre äter.
Jag tror att ALLA människor är mer eller mindre petiga med grejer. Det är lite fint att äta "allt" och folk slänger sig gärna med det som en floskel: "Jag äter allt! Det finns faktiskt inget jag inte äter... Utom möjligen [sätt in något i stil med pölsa/hjärna/inälvor/fiskbullar/kokta grönsaker här]". På samma sätt är det givetvis med barn. Det finns inget de inte äter - utom möjligen just den mat de bjuds på just för stunden. Tänk efter: "är det VERKLIGEN så att mitt barn inte äter NÅGONTING eller är det så att jag ofta serverar viss sorts mat?, Lägger jag upp maten på samma sätt varje gång? Finns det något jag kan ändra för att få barnet att äta?"
Utan att bli för analytisk - Både du, jag och våra barn har säkert matnojor. Det är inte speciellt ovanligt. Det är tillochmed ganska naturligt. Frågan är inte vad vi kan ändra på hos barnet för att få det att äta, utan vad vi kan ändra hos oss själva för att tackla problemet. Nåväl...
Förresten hade Karlavagnen med ett fantastiskt gammalt roligt filmklipp på sin blogg som jag bara måste reposta även här:
Mina barn har istort sett alltid ätit det mesta ända sen de var små. De har alltid fått hjälpa till i köket och har i tidig ålder fått lära sig hur man hanterar en kniv och en spis. Vi har haft många roliga stunder i köket och nu när de är tonåringar är det extra skoj att få hjälp av de. Oftast lyckas vi prata om allt som hänt i skolan medan vi lagar mat. Jag upplever också att barnen har en förmåga att berätta mer för mig när vi lagar mat än annars. Precis som att det är en avslappnande situation och då är det enklare att prata om det som är jobbigt...
Och det här är en tanke jag faktiskt inte har tänkt på själv - men att mat faktiskt kan vara en "dörröppnare" till andra samtal med barn. Det handlar kanske inte så mycket om mat som inte äter, men jag tyckte tanken var fin och värd att kommentera, såhär även på Krubb...
Detta tycker jag är ett bra inlägg. Jesper Värn jobbar med barn OCH mat. Han borde veta vad han snackar om.
Och även om det är hedrande vill jag bara tillägga att bara för att jag jobbar med mat och barn är jag också en klåpare, som hela tiden lär sig. Som experimenterar och försöker och ibland lyckas och ibland inte. Vad jag DÄREMOT försöker - kanske mer än andra (inte minst kollegor) är att pröva nya metoder när gamla jag prövat tidigare inte omedelbart visat sig fungera...
Jag har ingen som helst prestige i att saker och ting skall vara på "mitt" sätt. Jag är barnens kock och som sådan lagar jag ockskå deras mat. På deras sätt och då måste jag ibland lära mig vad som är rätt. Och då är det lättast att låta ett barn lära mig. Typ så.
Sorry jag rörde visst upp lite känslor med mitt inlägg om barn som inte äter.
Allvarligt talat, är det alltså SUPERMÅNGA barn som INTE ÄTER ALLS?
Jag trodde att det handlade om ett fåtal barn, nån promille. Men om det stämmer att det finns MÄNGDER av barn därute som INTE ÄTER ALLS och måste SONDMATAS så är det ju helt sinnesjukt.
Och då skulle mitt råd vara: åk till psykakuten både barn och föräldrar. För ÄTER INTE BARNET ALLS så har både barn och förldrar alllvarliga psykiska problem, kom inte och säg annat.
Ni måste utredas, i dag!
Ni blir ni säkert ännu mer upprörda, jag kanske ska ta med livvakt till Underbara barn-mässan i morgon?
Men allvarligt talat, ni måste åka till psyket med barn som INTE ÄTER ALLS. Då har nåt gått otroligt snett i ett land utan krigstrauma, utan svält mm.
Det här att jag inte åt som barn/teen hängde absolut ihop med ångest. Men jag åt som sagt lite grand. Hade jag inte ätit ÖVER HUVUDTAGET så skulle det helt klart berott på att jag var traumatiserad på nåt sätt.
Jag har sett en kille på nära håll som inte ätit och han hade en ganska stökig babytid, det måste ha hängt ihop med det.
Så varsågoda, rannsaka er själva, ni kan inte på allvar hävda att era barn äter och så är allt tiptop hemma hos er? Ni kan inte mena att ni inte har nån orsak till att era barn INTE ÄTER ALLS?
Det här tycker jag egentligen är rätt sunt - att kolla om det finns ANDRA orsaker till att barnet inte äter. Att det kanske är så att miljön där barnet inte äter spelar in (Äter barnet hos andra? Äter barnet MED andra än de i familjen?) även om jag kanske inte håller med om att man kanske måste åka till psykakuten och utreda barn och föräldrar om vad som är fel.
Det KAN vara så att barn, när de är små och/eller inte har så många andra parametrar att påverka i sin egen vardag ändå kan påverka valet om huruvida de tänker äta eller inte. Jag tror - för att ge ett konkret tips, att om man låter barnet få välja lite mer fritt (inte bara i köket utan alltså andra grejer - vad det skall ha för kläder, lite vad det skall göra under dagen, vad det skall ha för färg på väggarna i sitt rum etc.) så kommer det lättare också att förstå att det kan påverka sin omgivning med de beslut barnet tar. Då blir mat inte ett maktmedel, och inte heller barnets matsmältning. Det blir liksom inte intressant att använda det som påtryckning.
Och avslutningsvis - jag skall inte säga att det inte finns föräldrar som verkligen har problem med sina barns ätande. Att det inte finns barn som inte äter alls, och som därför måste - till sist - sondmatas för att överleva. För de här barnen har jag verkligen INGEN som helst kompetens att uttala mig om åtgärder kring och jag tänker därför inte skriva mer än att jag vet att det förekommer och att jag lider med föräldrarna.
För oss som har lite "vardagligt mattrilskande barn" vill jag ändå föreslå att testa några av de idéerna jag har presenterat här i tidigareinlägg
Att leva i en familj med idel finsmakare har sina avigsidor: Eller vad säger ni om det här? Det är lördag och dottern kommer - efter att ha ätit det billiga "fulgodiset" från konsum på att hon gärna vill smaka god, dyr schweizisk choklad. "Visst" svarar man ju, som snäll förälder - "men du får bara ta en. De är väldigt dyra och fina och pappa vill ha kvar någon till senare". Så öppnar man asken och finner: TOM! Fru Värn hade ätit upp all min goda, dyra choklad. Ajajaj! Jämmer och elände! Vad göra? Dottern gråter och pappa är chokladsugen! Det är bara att i stället ta fram den undangömda gamla - av mamma (i oändlig vishet) skänkta brittiska (och därför SJUKT nostalgiska) penguin bars!
Det har varit en bra vecka. På jobbet har jag haft en matsedel där i princip varje dag varit något av en kioskvältare, vilket har gjort det lite extra kul:
Måndag: Pasta med italiensk korvsås Tisdag: Potatis och purjolökssoppa, hembakt bröd. Onsdag: Fetaostfyllda lammfärsbiffar, kokt potatis och timjansskysås Torsdag: Gratinerad fisk med kokt ris Fredag: Stekt fläskhare, potatisgratäng och slottsgurka
Det är skoj att ibland få "skämma bort" mina gäster med grejer som de gillar!
--
Det är Halloween och det pratas mycket om vampyrer. Vi förfasar oss över blod och äckelpäckel, men serverar utan att blinka våra barn korv, leverpastej och blodpudding. Bara inte på just halloween, för då skall de äta godis? Va?!
--
Min potatisgratäng igår hade förresten fungerat bra som vampyrdödare!
--
Dottern och jag har idag varit ute i skogen hela förmiddagen. Dottern har gjort "knivdebut" och fått tälja lite med en egen kniv. Det blev en alldeles utmärkt liten korvpinne, visade det sig. Den invigdes under pompa och ståt till lunchen, som bestod av bl.a. tüska små korvar från Lidl. Det är vardagslyx! God korv äts av ett överlyckligt barn som stolt äter från sin egentäljda pinne. Livet blir inte mycket bättre än så.
--
Mitt inlägg om att få ett barn att äta har fått en hel del uppmärksamhet. Flera har länkat till det och igår hade jag (nog) något slags besöksrekord på bloggen. Jag fick mail från systemadministratörerna att det ibland varit svårt att komma åt sajten igår, så jag ber om ursäkt ifall det är något som krånglat, samtidigt som jag givetvis tycker att det är jättekul med så många besökare!
--
Den tidigare nämnda korvpinnen skall tydligen också testas medelst marshmallows. Vi får se var det slutar.
35+ -nånting kock, bosatt i 08-land, pappa till två barn, och har därför en speciell förkärlek till just "mat för barn".
Krubb är en blogg om... just krubb. Om mat. För jag tänker mycket på mat. Lagar mat. Äter mat. Läser om mat. Ser på mat-TV. Skriver - nästan uteslutande - om mat. Och så folket som lagar den.
Välkommen till bloggen. Hoppas du hittar något du gillar. Här nedan kan du klicka dig fram i menyn bland bloggar jag gillar. Mina gamla inlägg (skåpmat?) och lite annat smått och gott... Bon appétit!
