God jul. Eller i alla fall gott julbord.

KockAnna och jag hade julbord härom dagen. Lugnt och fint (vad skönt det är att jobba med proffs!) och några små, men populära rätter. KockAnna hade både ögon och hjärna med sig och fick med sig en kamera. Här kommer några av bilderna:

Dekorerade ägghalvor. Majonnäs, rom och dillkvist. "Ägghalvor med något fint" som det brukar heta på Ekbacken (mer om det sedan). Givetvis är det KockAnna som gjort så tjusiga små dillfjun på äggen och fixat till allt så fint. Hon är toppen.



Till exempel är hon en av de få människor som faktiskt tagit bilder på mig när jag faktiskt arbetar (något som jag tänker använda i nästa lönesamtal med mina chefer - "Se - jag jobbar VISST!" :-) ). Här är det fikon som snabbt gratinerats med ostcreme, som läggs upp.



Givetvis handlar julbord för och till barn om korv och köttbullar, mer än om t.ex. sill och gravad lax...



Även om jag givetvis hade gjort lite sillar (på bilden husets inlagda sill - 1,2,3-lag med kryddpeppar, rödlök och färsk dill samt vår senapssill och vitlökssill.) och



gravat lax. Salt, vitpeppar, råsocker (jo, jag tycker det blir bättre!) och massor av dill!



Men ett julbord är inget julbord utan julskinkor?! Här ett par tjusiga exemplar (som KockAnna har omnämnt som "köksmästarns fina skinkor" i ett annat sammanhang), som precis blivit färdiggriljerade och dekorerade för servering...



Julostar.



Världens bästa KockAnna. Dagens fotograf (tack för alla fina bilder!), sous-chef och rent generellt den människan som lyckades få mig att inte se ut som en ostrukturerad idiot i köket! :-)

Men - tänker du nu - "han skulle skriva om ägg med något vackert på". Jo, såhär, va: För länge sedan, i en fjärran galax, som det brukar heta skulle det, till julbord, påskbord eller något slags högtid göras "ägg med något vackert på" av en kock-kollega. Denne hade inte sett, eller ätit ägghalvor med majonnäs och så på, utan improviserade i sann kock-anda, och kom upp med ett eget garnityr till äggen. Voila - en ny rätt, som i några människors kollektiva medvetande för alltid kommer att vara känt som "Ekbacksägg" var uppfunna! Givetvis har det här blivit ett internskämt som vi så fort vi har möjlighet gör vårt bästa för att tjata ihjäl. Och givetvis gjordes två (ett för föreståndaren, och ett för vår assisterande föreståndare) portioner av just "Ekbacksägg":

Kock-Annas bilder...

Några bilder till från "bakom kulisserna" på Nobelfesten på förskolan igår. Den här gången är det Kock-Annas bilder:



Jodå, faktiskt! Jag jobbade också igår! Och här är ett av bildbevisen! Anna lyckades få med på bild när jag pyntar tallrikar!



Upplagt och klart. Och torkad asiett. Och alldeles, alldeles underbar!

Men så krävs det ju också lite planering för att få allt att få allt att gå ihop... Det var många moment attt hinna med och det enda sättet att hålla ordning på vem som gör vad (och med tid nog att få allt gjort) var att skriva en riktig gammaldags mise-en-place-lista och sedan bocka av när varje moment blivit klart...



Tack anna för andra, lite mer avslöjande bilder, Anna. Tack, tack.

Bloggpris...

Fick en fin liten utmärkelse av Karlavagnen

Som Karlavagnen skrev:

"Får se nu det var något med regler, man måste nominera andra också... Nu ska vi se...

Reglerna:
1. De som mottagit awarden ska lägga upp en bild på den. DONE
2. Länka till den bloggen du fick den ifrån DONE
3. Ge den vidare till sju andra bloggare & länka till deras sidor. OKAY, NU SKA VI ..
4. Lämna ett meddelande i deras bloggar, så de vet att de fått awarden OKAY..
"

Okay, de sju bloggarna jag vill ge award är:

1) Frukostflingan, som har en fantastisk blogg, om (bl.a.) berättelser från krogen, krogord och väldigt många fina bilder från sitt (nya) liv (på Gotland).

2) Tio meter över havet En kallskänka från Göteborg, som skrev fantastiskt målande bakom kulisserna från en vedervärdig arbetsplats, sedan flyttade utomlands (till kanada), delade med sig av sin fantastiska poesi, och nu är tillbaka hemma i Sverige igen och skriver (just nu) om hur det är att ha kommit hem. Lysande sväng i språket.

3) Anne's Food Fortfarande min favoritmatblogg, alla kategorier. Jag känner Anne och jag gillar hennes sätt att skriva. Hon har en Engelska som tillochmed är bättre än min. :-)

4) Så unik att jag vet knappt - som skrivs av kollegan David. En sådan där jättemysig "dagboksblogg" som jag kollar in på ibland. Inte dagligen men ibland. Och David skriver ibland väldigt målande och vackert hur det är att jobba med barn.Hans enda karaktärsfel är att håller på HV71...

5) Linda Skugges blogg. 'Nuff said.

6) Emanuels blogg. Emanuel Karlsten är en god vän, en riktigt bra skribent och i många fall en av mina förebilder. Vi har dessutom ett gemensamt förflutet i en frikyrka ingen av oss längre tillhör och det gör att vi ofta har lite av samma sorts humor. En riktigt bra blogg. Läs!

7) Pain de Martin - Sveriges utan konkurrens bästa brödblogg just nu.

Nobelfest 2008

Ja - på förskolan alltså... Äntligen är den här: nobeldagen! Vi har firat ordentligt. Barnen har fått nobelpris av olika slag (på respektive avdelning) under väldigt fina ceremonier. Så var det dags för nobelfest med "extra festlig mat".

Efter samtal med några av kollegorna enades vi om att köra två rätter (något om det opedagogiska att servera förrätt till barn) och det blev således en variant på en nobelmiddag från 1930-talet, nämligen "Wallenbergare" (i original mousselinefärsjärpar) med pommes persillée, smörslungade ärter, sauce espagnole och husets egna rårörda lingon till varmrätt. Här på bilden intill syns Prao-Jesper tillsammans med dagens sous-chef Kock-Anna tournera några av de tjugo kilo (jajjemän!) potatis som gått åt.

Men det handlar ju om att steka lite wallenbergare också. Kock.Anna fick smula mie de pain att vända kalvfärsbiffarna i innan de stektes och sedan steka klart de sista biffarna, efter idogt hackande och fixande med grönsaker. Kort sagt - bra jobbat tjejen!

Själv har jag, förutom att blanda mousselinefärs (2 liter grädde till 12 kilo kalvfärs, 500 gram hackade epice riche, salt och peppar), stekt de flesta wallenbergarna, kokakt sås, fixat smörslungade ärter, designat och dekorerat alla tallrikar försökt att hålla ihop det hela. Det har gått efter alla förhållanden riktigt bra. Men jag har tyvärr ingen bild på HUR bra, än. Kanske har Kock-Anna en bra bild i sin kamera? Nåväl. Här är en vild på Prao-Jesper och Anna, när de lägger upp.



Och ungefär såhär såg tallrikarna ut, precis innan vi hunnit över dem med en fuktig släng, för att torka brämmen på dem, innan de gick ut. Tämligen trevligt, va?



Ungefär så.

Tytvärr har jag (ännu) inga bilder på desserten, men det blev i alla fall lite trevliga fruktuppläggningar med tropiska frukter. Enkelt, trevligt och sockerfritt.

Bloggutmaning

Blev för någon vecka sedan utmanad först av Ayla på "Veckans middag" och sedan av Barbro på Frukostflingan som bägge kom med följande utmaning:

Sju saker om mig som du troligen inte kände till kommer här!

Så här är mina:

1: När jag flyttade hemifrån var min första "egna familjemedlem" ett husdjur - en grekisk landsköldpadda som hette sixten. Sixden dog en vinter av att han ville gå i ide, och vaknade sedan aldrig.

2: Jag verkar vara kattmänniska. När jag var yngre trodde jag att jag var hundmänniska, men mer och mer tyder på att det är katter som gäller. Egentligen vad som helst utom hästar, som jag tycker mest är stora och lite bökiga.

3: Jag kan några ord Swahili. Inget av dem är en svordom och det är det enda språk som jag kan några ord på, som jag inte kan svära med.

4: Jag har en tatuering på höger arm. En klättrare, vid toppen på brant klippa, som sträcker sig efter ett kors. Den får jag ibland berätta vad den betyder eller varför jag har.

5: Jag älskar musik. Det har nog flera av Er som följer den här bloggen insett, men min musiksmak har med åren blivit bredare och bredare. Jag spelar själv (med bladad briljans) några olika instrument (trummor/slagverk, trumpet/kornett, piano/keyboard och - om jag måste - bas eller tillochmed några ackord på gitarr). Jag har spelat och skrivit musik till datorspel, film och faktiskt fått spela in en demo, inom så olika genres som techno, house, schlager, pop, salsa, jazz, blues, hårdrock och "modern frikyrklig lovsång". När jag var yngre ville jag livnära mig som något slags musiker. Men det har visat sig att jag är bättre på köttbullar än på gitarrsolon.

6: Faktiskt är det så att en f.d. commis och nu ung och lovande kock kommer att åka bort för att arbeta utomlands. Idag. Och jag kommer att sakna honom oerhört.

7: Jag tänker ibland på lite "annorlunda detaljer", som jag tycks lägga märke till i större utstäckning än andra. Som t.ex. att Mauro Scocco ofta gör låtar som heter ungefär samma saker - att det ibland bara skiljer något ord. Som de här två:





Och så skall man ju utmana sju andra. Och jag kan inte. Jag har ingen inspiration, alls. Men eftersom jag ju gillar sådana där små detaljspaningar skickar jag vidare till C, i slla fall. För hon skriver alltid bra om just detaljer. Jag skulle också vilja skicka den här utmaningen vidare till kollegor (gamla som nya) som bloggar, som vill svara och till Emanuel Karlsten - redaktören på Dagen, för han skriver alltid intressant, vad han än skriver om.

Prao

Möt Jesper (Jo - faktiskt) - Min Prao-elev! En ung, hungrig kille som vill testa på att jobba lite i kök för att sedan tänka sig vidare till restaurangskola.

Som alla praktikanter och elever i alla kök får Jesper lära sig grunderna i matlagningen. Att handröra en majonnäs (chili-aioli, till en kycklingrätt), att använda kniv, snabbt rakt och utan att skära sig, att smaka på all mat och lära sig känna igen när något "känns klart". Och - som på bilden - att använda stekbord.

Såhär blev maten i måndags (resultatet av Jespers stekande):



Prinskorv med kokt potatis och päronchutney.

Päronchutney: (4 port)

4 mogna päron
½ dl vitvinsvinäger
2 lagerblad
1 tsk salt
½tsk vitpeppar
½ dl vitt vin
1 stor gul lök
½ tsk vaniljsocker

Tärna och päronen (och kärna ur dem) och löken. I en kastrull på edelhög värme.
I med alla övriga ingredienser. Låt koka ihop till en tjock marmelad. Servera till fläsk, korv eller kycklingrätter.

Äntligen börjar det hända grejer!

Läser i DNs stockholmsbilaga idag om skolmat igen. Man tar upp ett inspirerande exempel men en kock som faktiskt lagar mat och som tycker att det är kul och som försöker göra det bästa av situationen.

Riktigt bra.

I artikeln hålls några av "mina" käpphästar högt:

1) Att man låter barnen vara med och påverka maten. Även barn är intresserade av vad de äter.

2) Grönsaker är bra och roligt och det enklaste sättet att få barnen att äta grönsaker är att presentera en mångfald. Min egen erfarenhet är att det är viktigt hur grönsakerna läggs upp, också, men på den aktuella skolan har man ett buffebord där barnen själva hämtar grönsaker. Kudos!

3) Livet är orättvist. Vissa skolor har mer pengar än andra att laga mat för. Det är i sig inget skäl för att inte göra det bästa av situationen. Det går att laga mat för några kronor per portion. Om man gör det rätt.

4) "Rätt" är från grunden. Halvfabrikat och färdigrätter är dyra. Och smakar inget vidare. Och genererar jättesvinn.

5) En kostchef i Stockholm är nog bra. Men det är viktigt att vi som faktiskt tycker att vår situation fungerar bra ändå fortfarande tillåts att t.ex. skriva egen matsedel, göra de inköp vi tycker att vi behöver (inom ramarna för budget) och/eller tillåts vara med och påverka arbetet.

Bevisligen är det fler än jag som tycker så här, även inom Stockholms stads olika storkök.

DÄREMOT blev jag nästan lite upprörd, eller i alla fall peppad eller vad man skall säga av följande citat ur artikeln:

"En gång i veckan serverar skolan fisk. För att få så många som möjligt att äta upp är fisken panerad varannan vecka.

- Många är ju uppväxta med fiskpinnar och vana vid panering. Då får man försöka hitta produkter med så hög kvalitet som möjligt."

Ok, jag erkänner. Jag serverar också fiskpinnar ("med så hög kvalitet som möjligt") på jobbet. Ungefär var sjätte vecka. Men jag jobbar på förskola och där är det lite annorlunda. Man har fortfarande chansen att på förskola introducera nya smaker och lära barn att i högre utsträckning "äta rätt", tror jag, för de är mer öppna. Får de god och vällagad mat redan på förskolan och lär sig att äta grejer de tycker är gott där kommer de givetvis att fortsätta att vilja äta god mat när de blir äldre. Om då "God mat" är något annat än fiskpinnar kanske det är lättare att servera annat?

Jag har lax ungefär en gång var fjärde vecka. Jag har vit fisk i en massa olika varianter (ja, fisken är oftast alaska pollock eller pangasius, eller vad som är billigast just nu, men man kan ju göra olika grejer med den), med äggsås, dillsås, persiljesås, gratinerad, som gryta, som soppa, med curry, i wokar...

Och barnen äter. Oftast rätt bra.

I och för sig äter de bra när de får fiskpinnar också (jag använder på jobbet en lite större fiskpinne av ekologisk sej), men de äter också annat än fiskpinnar. faktiskt.

Nåväl. Bra jobbat, på Björkhagens skola (var det väl?) och hammarbyskolan! Keep up the good work.

Till sist vill jag bara skriva att det är rätt symptomatiskt att tidningar rubriksätter som de gör - i det här fallet: "Skolornas kostnader för maten varierar kraftigt", i stället för att skriva något i stil med "Uppryckning i storköken, nu lagar vi mat" och ta fram inte vad maten kostar så mycket som hur den smakar och vad de tycker som äter den? Bara ett tips.

--

EDIT: Fick i en kommentar från O. en länk till den här fantastiska seriestrippen. Kanske det roligaste jag läst!

Frisksoppa

Jag vet. Jag uppdaterar bloggen dåligt just nu. Men det är så att det händer annat i livet just nu. Och som jag inte vill blogga om. Så... Well... Jag kanskek kommer att skriva om det i framtiden, men just nu kan det vara lite tyst ett tag.

Just idag är jag inte så stark.

Och som alla andra som någonsin blivit sjuka på vintern, och som lagar mat, försöker jag bota mig själv med soppa. Det blev något slags nudelsoppa (heter det typ Pho, egentligen?) med lite grönsaker och grejer.

Såhär: (2 port)

1 bunt fullkornsäggnudlar
1 morot
1 gul lök
1 buljongtärning - kycklingbuljong
2 skivor rökt kalkonbröst
1 liten bit purjolök
1 liten nypa rökt flingsalt
1 krm torkad ingefära
½ vitlökslyfta
Lite olja.

Bryn lök,vitlök och ingefära i lite olja i en panna.
Häll sedan vatten på tills det tystnar (1 liter?) och tärna ned morötter.
Strimla kalkonbröstet så tunnt du kan.
Smaka av buljongen med lite rökt flingsalt.
Häll upp i skålar. Lägg i lite kalkonkött och toppa med finstrimlad purjolök.

Nog är mitt jobb mer meningsfullt än så?

Läser en artikel i DN om vilka som tycker att de har det mest meningsfulla jobbet. I en undersökning som tidningen "Du och jobbet" har gjort har man frågat hundra personer i ett antal yrkeskategorier om de känner att deras jobb är meningsfullt.

Tydligen känner sig barnmorskor, sjuksköterskor och (faktiskt) t.ex. administratörer i offentlig förvaltning (hej, alla på stadsdelsförvaltningen, som läser Krubb!), medan tydligen fabriksarbetare som paketerare och brevbärare (!) känner att de inte har så meningsfulla arbeten.

Jag slås över att läsa följande i listan:

Kockar och kokerskor 70

Köks- och andra restaurangbiträden 49

Det betyder att just i MIN yrkeskategori tycker som bäst sju av tio att det de gör är meningsfullt? Två tredjedelar? Trettio procent tycker alltså att det kvittar?! Och mindre än hälften av köksbiträden?!

Det är skrämmande. Och talande. Och ledsamt. Och ett slags upprop till fler initiativ för att höja kvaliteten och statusen inom yrket. JAG tycker givetvis att jag har ett väldigt viktigt jobb. Ett meningsfullt. Ett jobb att inte bara vara glad och stolt över, utan faktiskt ett där man känner att man kan göra en insats. Att man är med och påverkar. Att det man gör har mening.

Het, gjutjärnshård kärlek

Så... Till sist kom det. Och blev installerat. Och inpassat. Och tillfixat. Och kontrollerat av alla vederbörliga myndigheter, firmor, fan och hans moster. Det tog rätt lång tid (över ett halvår) så det var väldigt efterlängtat när det väl kom. Jag dansade (jo - faktiskt!) runt i köket och sjöng:

"Jag har ett steeeeekbooord, Jag har ett steeeekboooord"

Stekbordet. Ett litet VK25, från Vara. Jag har, på den vecka då det stått där och lyst hemtrevligt med sin spänningsindikatorlampa, i sanningens namn inte hunnit använda det så mycket. Mest bara hunnit bränna in det. Men vissa saker (som gårdagens pannbiff med lök) lite klyftpotatis till fläsksteken förra veckan och så måndagens korvar har alla fått en vacker och jämn stekyta tack vare den här lilla skönheten!

Jag är så lycklig. Stekbord. Äntligen.

Reflektion: Är jag en stekare nu? (Tack Kallskänkan för länken)

Många spekulationer

(Bilden är lånad från den länkade artikeln)
Det har varit många spekulationer om vem som byter jobb och till vad, nu efter USA-valet. Och i krog-sverige har det här ryktet börjat bli mer frekvent. Såpass att det nästan är sant...

Kul att DN också skriver om det.

Och det är nästan så man håller tummarna för att det är sant.

Och "Bra jobbat, Mackan!".

Mat och kemi och fysik och... ojojoj

Läser i Metro om blogg-grannen Lisas nya projekt - att skriva en bok om "molekylär gastronomi". Det handlar om vilka processer som gör mat god och försöka förklara dem med vetenskapliga teorier.

Ni hajar? När man blandar ihop ingredienserna kan det vara fråga om kemi (lösning, slamning, baser och syror och grejer...), när man steker eller kokar handlar det om fysikaliska grundprinciper (som att något blir varmt om man sätter det i närheten av något som utstrålar värme) och vad som då händer med livsmedlet... Och så vidare.

Det här är säkert intressant för vissa, och Lisa kan ju skriva (hon har ett FANTASTISKT sväng i språket!), men själv är jag mer jazzmusiker än vetenskapsman i mitt kök. Jag improviserar snarare kring ett tema och lagar mat "på känsla" snarare än mäter, väger, tar tid etc. Jag låter så att säga känslomässig empiri gå före vetenskaplig teori. Maten är "klar" då den smakar "gott" och att få den att smaka "gott" låter jag erfarenheten berätta för mig. Min egen eller andras. .

Nejdå - jag tvivlar inte på den här bokens existensberättigande (och den tas ju fram med flera sponsorer, som så att säga betalar kalaset). Den har säkert en viktig plats att fylla i de flesta matintresserades bokhylla. Det är bara det att jag själv, i de tryckkokare som kan kallas "professionella kök" bara känner till (eller kommer ihåg?) det jag lärde mig på fysiken i högstadiet: Termodynamikens första lag: "Allt är sönderfall". :-D

Barn och bananer

Läser och ler åt det här inlägget på tjuvlyssnat. Lite gulligt.

Själv tror jag att om man hade sagt bara "banan" hade barnet ätit!

Det kanske kan bli billigare, nu då?

Läser i DN att livsmedelspriserna faktiskt är på väg nedåt, p.g.a. ökat produktion och ett överskott på t.ex. spannmål, globalt sett. Intressant, eftersom alla i livsmedelsbranchen använt vårens uppgång som skäl att höja sina priser med sisådär 50-60% tills i somras.

Ich utan att nu säkna dem.

Det har gjort att kockar och kokerskor i storkök - som skall klara sig med samma budget som innan - nu behövt tumma på t.ex. spannmålsprodukter, att ha färska grönsaker, att servera kött eller fågel i grytorna etc. Vi har alla läst i tidningarna om skolor där det serveras typ linssoppa som är några förskrämda röda linser i bostavligen liter av vatten osv, för att man inte har råd p.g.a. livsmedelspriserna som skenat under 2008...

Kanske kan nu priserna återigen vända nedåt, till lite vettigare nivåer, så att alla har råd att köpa bra grejer?

Arbetskläder för vem?

Jag har några gånger tidigare skrivit om arbetskläder här. Jag har genom åren haft rätt många uppsättningar kockklkäder. En del har varit i kammad bomullssatin, några i bomulls och polyester-blandning. Några med kort ärm. Några med längre ärm. Olika färger, kvaliteter och snitt på i stort sätt varenda köks kockkläder, som jag någonsin jobbat i.

På mitt jobb kommer det rätt många kataloger med arbetskläder, från rätt många företag. Men i veckan som gick kom en som helt skiljer sig från alla andra...

Och kanske inte genom att det nödvändigtvis var bättre än alla andra. Bara väldigt annorlunda...

Kolla in den här sidan, till att börja med.

Hur många kockar känner DU som ser ut såhär på jobbet? Som liksom står lite poserande, med lätt korslagda ben och händerna i midjan eller på skinkan? JAG har hittills inte träffat någon.Den där nedersta bilden med tjejer som står och petar lite på en visp, med örhängen och smycken och utsläppt hår är något alldeles extra!


Eller den här?

"Här står jag med en purjolök på axeln"? Va?! Att han dessutom ser ut som om han är hemtad från thyp "Dexter" på TV inger inte direkt förtroende.

Och såhär håller det på... Hela katalogen är fylld av sådana här grejer. På en sida har någon fotat en halv kniv och lagt med bland knappar till kockrockar. På en annan sida sitter en kvinnlig kock i en säng, helt omotiverat. Ingen enda bild är tagen i ett kök. Så vem är den här katalogen gjord för?

Jag hajar inte?

Fast jag har ju bevisligen SETT och lagt märke till företaget? Är det det som är idén?

Vad vet väl jag - jag är ju bara kock. Utan purjolök på axeln.

Nu är det (snart) Jul igen...

Läser på fina I min tanketrädgård om Julpyssel och blir, trots att det bara är november, inspirerad. Jag älskar julen. Kanske inte för julklapparna, Kalle Anka-TV, knäck, stimmiga ungar och en konstant stress och dåligt samvete.

Nej, men på Julen är den gång på året då jag nästan kan känna mig som en normal människa.

Det är ok att gilla Janssons Frestelse.

Denna institution på våra julbord. Alla har sin egen variant och allas mamma gör givetvis den bästa (näst bästa - för MIN mamma brukar göra den bästa!). Av vissa älskad och av andra avskydd. Jag hör ibland kommentarer som "Men hur kan du äta DET DÄR?" Ja? Vaddårå? Ansjovis. Grädde. Potatis. Lök. What's not to like?

Igår gjorde jag säsongens första. Den blev givetvis inte så bra som mammas, men helt klart över rikssnittet. Dofterna av ansjovisen, löken och kokande grädde spred sig i hemmet och jag satt ute i köket och läste, bara för att få känna dofterna och känna stillheten ett tag. Satt där och mös.

Ikväll, efter att ha jobbat en helt hysterisk vecka, har jag redan bestämt mig för att sitta uppe så länge jag orkar och så ta mig en bit Janssons Frestelse (ety det är också Värns frestelse!) och slå mig ned framför TVn och njuta.

Ska man skratta eller gråta?

Såg ni det här hos Lager? Alltså - på förskolan där var det så dålig mat att personalen tog ett eget initiativ att servera smörgåsar i stället för den upphandlade lunchen.

Ska man skratta åt eländet? Eller gråta? Jag vet inte. Själv blir jag faktiskt rätt irriterad. För jag är också pappa till barn i förskoleåldern. Och jag jobbar med mat för barn. En yrkeskår som - just på grund av incidenter som den här - får sämre och sämre rykte.

Samtidigt tycker jag att peronalen som tog ett eget initiativ och i stället serverade smörgåsar borde applåderas för sin driftighet. Att de liksom bara inte "Nehej, de åt inte idag..." utan faktiskt såg till att barnen fick något att äta.

Som förälder tycker jag givetvis att det är viktigt vad mina barn äter. Det är i och för sig inget problem i min familj; Dottern äter hos världens bästa dagmamma, som lagar god och närande kost (jag vet, för jag skolade in dottern, och det händer att vi äter där "bara för att" ibland...) och lillkillen äter ju fortfarande mest hemma.

Men jag tror att faktiskt ha barn själv har hjälpt i alla fall mig att tänka på vad jag lagar till andra barn: Jag har en regel som är "är jag inte beredd att servera mina egna barn maten, skall inga andra barn äta den heller". Det kanske vore ett anställningskrav för folk i förskolekök att ha egna barn?

Kycklingfärslasagne

Det blev ju kvar lite sådan där kycklingfärssås från igår. Den fick göra sällskap med en tomatsås och en ostsås och gröna lasagneplattor och vips - så hade vi mat för några middagar till, här hemma. Och inga rester! Hurra för mig!

Ostsås:

1 gul lök
10 cm purjolök
1 msk olivolja
2 dl matlagningsgädde
3½ dl riven ost (gärna av olika sorter)
1 krm muskot
1 vitlöksklyfta
Salt och vitpeppar

Tärna gul lök och purjolök så smått du kan. Låt svetta i en panna med lite olivolja.
Häll över grädden och hacka i vitlöken.
Dra ned värmen och låt småsjuda i sisådär 10 minuter.
I med ost och muskot.
Smaka av med salt och peppar.

Mat för små barn

En ekologisk morot skärs i bitar och kokas i liten kastrull. När den är ordentligt mjuk stavmixas den till slät puré och monteras med osaltat smör. Servera i djup tallrik. :-)

För att komma med några snabba varianter på hemmagjord barnmat för små barn, då:

Samma puré kan med fördel göras av potatis och/eller palsternacka också.
Ibland kokar vi majs (den frysta i påse är bäst, för den är inte kokad i salt, som de flesta "burkmajsar". Majsen passeras sedan genom trådsil (då fastnar skalen i silen). Ni andra föräldrar som gör egna puréer... Vad gör ni? Jag har hört om kokad köttfärs?


(såhär glad blir man när man får morotspuré)

Antingen eller

Hade en bitvis animerad diskussion för någon vecka sedan, med en f.d. kock-kollega. Som vanligt handlade det om vem som egentligen är mest manlig i ett kök. Han hävdade att bagare och då kanske framförallt Patissierer är hårdast. Att de , som kulinariska vetenskapsmän följer recept till punkt och pricka. Handlar i enighet med etablerade fakta. Och att de genom att knåda degar får breda axlar, stora biceps och - inte att förglömma - skickliga och känsliga händer.

"Jamen", sade jag "Köttkockar? Styckare? Killar som står upp till armbågarna i blod och inälvor?" Givetvis tycker jag - som inte kan baka, men som faktiskt kan ta isär mindre djur i hyffsat vackert skurna beståndsdelar, att JAG på något sätt OCKSÅ är manlig.

Min kollega skakade på huvudet. "Det är händerna" sade han. Och när det blir sörjigt i köket tar du på dig sådana där undersökningshandskar...

Men - hävdade jag nu - det måste ju vara mer manligt att improvisera, att kunna riffa till ett etablerat tema, som typ en köket Louis Armstrong än att hela tiden hålla sig till exakt samma partitur?

Min kollega skakade på huvudet. "Säg det till Beethoven"...

Och så läste jag det här. Och insåg att jag faktiskt hade rätt. Bakning verkar vara för småtjejer! :-D